Faxevågen

Det här är eftermiddagens landstigning, där vi kommer iland nu är det lä och det blir en fantastisk promenad i det fina vädret. Mia går först och det känns tryggt att ha isbjörnsspanare både längst fram och en som går sist i gruppen. Inte bra att bli överraskad av någon vilande isbjörn som tror att middagen kommer vandrandes.

Landskapet är lika vackert här som vid förra promenaden men även lite annorlunda.

Blicken sveper runt lite och, se där en liten fjäder. Kan det finnas några fåglar här?

Jag förundras över att det kan finnas någon växtlighet som trivs och växer i dessa trakter, de är  inte stora och det här vide. Lite svår att upptäcka.

Skönt att det inte blåser, får kanske tacka de skyddande bergen runt fjorden för det.

Såg du?

Såg du riporna i den förra bilden? De är inte så lätta att upptäcka, men de här har börjat få sin vinterskrud och man såg dem lite lättare med de vita fläckarna i fjäderdräkten.

Svalbardsripan är endemisk och den enda fågel som övervintrar här.

De pickar på och bryr sig inte så mycket om oss, bara vi håller oss på lite avstånd så.

Vi promenerar vidare. Ser att de i snabba gruppen är uppe på bergknallen och strax försvinner bort i fjärran.

Vi tittar på blommor...

...vacker lav...

...och isens mönster i vattendragen.

Överallt här uppe ligger det drivved. Det finns inga träd på Svalbard så dessa träd har flutit land från Sibirien.

Längst in i viken breder sig glaciären Veteranen ut sig.

Ser lite mystiskt ut där borta, ser nästan ut som om någon eldar och rök driver iväg, men det är vinden som leker där borta och river upp damm och sand.

Uppe på fjällsluttningen går en ren och betar i det lilla gräs som finns.

Den kikar lite nyfiket på oss och vandrar sedan vidare.

Det gör även vi.

Det är så lugnt och stilla så vi slår oss ner en stund för att lyssna på tystnaden och naturens ljud.

Tyst och stilla är det, bara vindens sus hörs.

Fortsättning på promenaden kommer i nästa inlägg...

Natur, som är som en lisa för själen.

Ute i Hinlopen är det ganska blåsigt fortfarande men när man kommer in i fjordarna avtar blåsten. Vår färd här uppe i Svalbard och i den bedövande vackra naturen går vidare och in i Lomfjorden. Där vi ska göra ett strandhugg senare på eftermiddagen.

Jag passar på att stå ute på däck och försöka få några bilder på fåglarna som följer vårt fartyg.

Det ser så vackert ut och de verkar ha sådan frihet då de seglar omkring.

Stora snöklädda glaciärer seglar vi förbi.

Jag har svårt att se mig mätt på det här landskapet.

Den lite knubbiga stormfågeln följer vår färd. Tubnosig brukar den kallas på grund av den lilla tuben/röret den har på näbben för att rena saltvattnet.

Det ser nästan ut som om den lägger huvudet på sned och undrar vem jag är och vad jag gör här.

Trots det karga landskapet så är naturen även ganska varierande.

På den här stranden går det några renar och betar. Det blir nästan som en bildgåta i den här bilden, för de ser mer ut som tre vita prickar.

Vi börjar närma oss eftermiddagens mål, Faxevågen.

Här ska vi göra en landstigning.

Isberg med ismås.

Ett relativt stort isberg kommer flytandes. Det kan ha lämnat en glaciär på Grönland. Isbergen blir inte lika stora här i norr som de blir i Antarktis, men det här ser ganska stort ut ändå.

Eftersom vi är kvar uppe vid packisen så flyter det inte så fort och vi har tid att studera livet på det.

Ser att det bor en hel del fågel på det.

En labb kommer seglandes.

En tretåig mås flyger iväg.

Isberget är ganska stort så fåglarna ser inte så stora ut och en förstoring av bilderna är nog nödvändig... 

...det bor en hel del ismåsar här.

En ung ismås...

...och en vuxen.

Ung och vuxen på samma bild.

Sjuöarna.

Under natten har vi styrt kosan mot Sjuöarna och har nu ankrat vid Phippsöya.

Dags att hoppa i gummibåtarna och göra en liten zodiactur. På stranden ligger ett stort gäng valrossar. Antalet valross har ökat mycket i Svalbard och i den här gruppen är det ca. 200 st.

Det ångar om dem.

Några av valrossarna beslutar sig för att kolla vad det är som händer i deras vik och plaskar ner i vattnet.

-Kom grabbar, vi drar ut och kollar läget!

Full fart ut för att se vad som kommer på besök.

Det är mäktigt att få ha dessa stora djur så nära inpå.

De frustar och fnyser och har små brölanden för sig.

-Hmm, vilket objektiv ska jag nu ta.?

Några är lite nyfikna på vårt fartyg också.

Lite fågel finns det här vid Phippsöya också. Ser några ejdrar vid stranden.

Utropstecken på berget, eller är det Andrées luftballong.

Det snöar lite lätt men är en fin dag för landstigning, men först måste man kolla så det inte är några isbjörnar i närheten.

Kontiolahti och Salpalinjen

Det var ganska passande väder den här morgonen eftersom vi hade bestämt oss för att åka ut till skidskyttestadion i Kontiolahti  för att se hur där ser ut. Både jag och min man tycker om att titta på skidskytte på TV så eftersom vi är så nära kan det vara kul att se hur där ser ut i verkligheten. Det som var passande med vädret var att det var att det var -5 grader och vi fick börja med att skrapa bilrutorna.

Vi hittade avtagsvägen till stadion. Bara 4,7 km kvar och jag ser att det är läge att skriva in i kalendern den 3/3 - 15/3 2015.

Det var tur att vi kom från det hållet för här ramlade vi också på något som vi tänkt titta på. Det är SALPALINJEN i Nordkarelen. Det är tankshinder som byggdes efter vinterkriget under åren 1940-41. Salpalinjen är 1200 km lång och sträcker sig från Finska viken i söder till Petsamo  i den tidens norra Finland. Man har inte stridit vid Salpalinjen men den hade en indirekt påverkan av händelseförloppet under fortsättningskriget. Var inget man körde in i med en stridsvagn precis.

Det var nog ingen lätt uppgift att få alla dessa stenat på plats. Dessutom så grävdes det skyttegravar. Lite svårt att se det som mer än ett dike här eftersomm det vuxit upp så mycket träd där.

Den här bumlingen är ett skydd för manskingevärsskyttarna.

Fast nu åker vi vidare fram till stadion. Här finns det snö kvar och träningen är i full gång.

...och segraren är...

Färden fortsätter och vi kommer fram till en annan del av Salpalinjen.

Man ser att det gått en hel del år sedan tankshindren byggdes . Träden har hunnit växa sig höga.

Här har vi kommit till ytterligare ett ställe där det finns kvar rester av Salpalinjen. Nu var det här ingen sammanhängande linje av stenbumlingar som tankshinder för i långa sträckor är det sjöar och myrar som är det naturliga hindret, men mellan det så byggdes det tankshinder.

Stenarna försvinner i väg åt båda hållen här. De är vid strandkanter och här även i vattnet. På skylten mitt i sjön trodde jag att det stod något om Salpalinjen men det stod "Andjakt förbjuden" fast på finska förstås. Kan förstå det, för det var ont om änder där.

Jag går runt sjön för att få en lite annorlunda vinkel på stenlinjen.

Kan tänka mig att där vid bron stod det någon vakt.

Det var fint här även om det var  lite kallt, men man kunde ana att våren var på väg för  i strandkanten kunde man höra "klonk" från vattnet som slog därunder.