Jakobstad.

Fortsätter resan norrut i Finland, eftersom jag har en god vän som kommer från Jakobstad så vill jag naturligtvis stanna där och se hur det ser ut i hennes barndomstad.

Det första jag ser då vi kommer det är en bolmande pappers- och massafabrik.

Som tur är ligger den lite utanför själva staden för där luktar det inte så gott. 

Jag vet att Jakobstad är tvåspråkig och grundad av Ebba Brahe år 1652, hon var änka till Jakob De la Gardie. Det är därför staden heter Jakobstad. Jag vet också att Johan Ludvig Runeberg är född här. Inne i stan är det lugnt och nästan folktomt, vet inte om folk sover fortfarande eller om de är på jobbet.

Vi parkerar bredvid en stor och pampig tegelbyggnad som är ett tobaksmagasin. Där är nu en utställningshall för konst och kulturhistoria.

På väg till Skata som  den gamla trähusbebyggelsen kallas för, ser jag den här lådan. Kan det vara så att Jakobstadsborna förvarar sina hundar där. Jag vågade inte öppna locket och titta efter.

Skata är ett fint gamal trähusområde med grusvägar.

Höll på att säga att det var så folktomt så inte ens en katt var vaken, men så var det inte. Den här kissen om jamandes och ville kela. Riktigt gosig var den.

Det här är Jakobstads Svenska Samlyceum. Där har min goda vän gått i skola, så den ville jag  ha med på bild.

Den här stora klockan var nog det första som jag fick syn på då vi kom in till själva stadskärnan och den gjorde mig verkligen nyfiken. Den såg enorm ut.

Fick reda på att det är Strengbergs tobaksfabrik som grundades redan 1762. Under 1920-talet var det här den största tobaksfabriken i hela Norden.

Det är inte helt folktomt här.

Åh, se där, ett riktigt fint kameramärke är även representerat här.

Vasa

Följ med på en liten promenad i Vasa, en trevlig liten stad där det inte var några problem att göra sig förstådd på svenska. I en liten park hittade jag Zacharias Thopelius, han ser ut som en riktig sagofarbror och han har t.o.m fått en charmig blå scarf runt halsen.

Isbjörnar och pingviner tillhör mina favoritdjur och vid glasskiosken så hittar jag den här gulliga isbjörnen som ser ut att inte vilja dela med sig av sina glassar.

Han är duktig på att jonglera och vad passar bättre att ha som bollar för en isbjörn än glass.

På hotellets parkering går det betydligt hetare till, där är det brandövning.

Elden släcks och vi smiter iväg genom hotellets "hemliga gång"...

...för att hinna med att titta på hamnen innan det är dags för middag.

Gamla Vasa

I Österbotten finns det mycket gemensam historia med oss i Sverige. Här i Vasa började det redan på 1300-talet då de norrländska kolonisterna tog sig i land på de skogsbevuxna skärgårdsöarna i Kvarken. Då, på den tiden var det ett skärgårshav som sträckte sig långt in i landet och så sent som för hundra år sedan kunde lastbåtar ta sig upp för en kanal som numera bara är ett igenvuxet dike i åkerfälten.

Här, i Gamla Vasa, där man kan se rester från den tiden, börjades en liten gråstenskyrka byggas. Den förstorades sedan flera gånger och har en brokig historia med röveri av kyrkklockor, nattvardssilver, orgel, mässkrudar och takkronor. Före den stora branden år 1852 stod där en ståtlig korskyrka som invändigt var målad i vitt och guld. På informationstavlan bredvid kan man se hur de såg ut en gång i tiden. (Jag har tagit bort lite klotter så att det går att se hur det såg ut.)

Hade inte en vårdslös marknadsbesökare somnat i ett uthus och lagt sin pipa i halmen, den där varma augustimorgonen, så kanske vi än i dag kunnat beskåda dessa hus, men elden fick fart och brunnarna stod tomma och de flesta stadsborna var ute på sina åkrar. Många hus hade näver- eller halmtak och mellan husen fanns bara smala gränder så innan kvällen fanns där bara  rykande ruinhögar kvar.

Det här är allt som nu finns kvar av den vackra St:a Marias kyrka.

Vi traskar runt och försöker känna lite av historiens vingslag, kan i fantasin se hur folk traskat ner och uppför på den här trappan till marknadsplatsen och kyrkan.

Den enda som nu är här och iaktar oss är en liten sädesärla, kan bero på att det är ganska blött efter regnet.

Av klockstapeln är det bara en fyrkantig ruinrest kvar.

Efter branden var det bara ett fåtal hus som stod kvar, däribland hovrättshuset. Hovrätten i Vasa grundades av Gustaf III år 1776 och var den andra i landet. Efter branden byggdes huset om till kyrka. Det förklarar varför huset ser ut som det gör. Framifrån ser det ut som en kyrka med kyrktorn.

Från sidan ser det lite annorlunda ut med den fristående klockstapeln.

 Korsholmens kyrka, som den heter, är en mycket ljus och vacker kyrkobyggnad.

Utanför beundrar vi de vackra hjältegravarna.

Efter branden beslöts det att bygga upp staden sex km. närmare kusten.

Kör försiktigt genom Replot...

...för här bor Fredrik och Johanna.

Kvarken

Intill det här tornet i Vasa ligger turistbyrån och där slank vi in för att fråga vad man inte bör missa då man är i Vasa. De trevliga damerna där inne berättade gärna och tyckte att Kvarken är något man inte får missa, dessutom så får man se och köra över Finlands längsta bro på väg dit. Lydiga turister som vi är så hoppade vi in i bilen och startade färden mot Kvarken. Fast först fick vi en detaljerad berättelse om den ena damens egna semesterresa i norra Finland och Murmansk. Jag beklagar mig inte för det var både informativt och intressant.

 Replotbron är som sagt Finlands längsta bro och den är 1045 meter lång.

Invigd 1997 och som jag nu sett så tas det stor hänsyn till fotgängare och cyklister i Finland.

Nu åker vi över.

Det finns en sägen om hur Kvarken och Korsholmen skapades. Läste den i en broschyr som jag fick på turistbyrån och den lyder ungefär som så här: För länge sedan då det fanns jättar här i Norden hade jätten Finn gjort något hyss och blivit utdriven ur Sverige. Han tog då en stor skinnsäck och fyllde den med stora stenar och drog iväg över havet för att finna  sig ett nytt land att leva i. Då han kom halvvägs över havet gick det hål i säcken och stenar började falla ur. Av stenarna bildades Valsöarna och de holmar och skär som finns på finska sidan av Kvarken. När jätten, som för övrigt kallades för Finngubben, kom till ett ställe som kallas för Panike då brast hela botten på säcken och allt som var kvar i säcken föll ut. Jätten blev så arg så han började kasta stenar omkring sig åt alla håll och kanter, så bildades Replot, Björkö och allt som vi nu ska ut och titta på. Eftersom den sagan stod i en turistbroschyr så måste det väl vara sant.

Vi styr kosan mot Björköby allra först, det ligger längst ut mot havsbandet. Det är en liten by men vi ser att den kommer att växa snart för här har det byggts en hel del nya vägar och styckats av tomter. Fast i dag så är det lugnt och stilla, hösten är i antågande och endast en enda bod nere i hamnen är öppen. År 1616 började posttrafiken gå härifrån över till Sverige, vilken pågick i ca 200 år

StrandGumman själv tyckte det var kallt i dag så hon gick och satte sig i bilen i väntan på fler kunder. Frös man så fanns det gott om raggsockor, mössor och vantar att värma sig med där inne i boden.

Efter att ha försökt att fota flygande svalor...

...och landande svalor nere vid bodarna i hamnen...

 ...beslöt vi oss för att ta en promenad till utsikttornet Saltkaret.

Där kommer man upp 20 meter och får en fin vy ut över öar och skär.

Många åker hit för att titta på fåglar och jag ser att det finns gott om dem.

Här kan man också se resultatet av Jätten Finns verk.

Vänder vi blicken åt andra hållet så kan vi se Svedjehamn och även det som vi upplevde som lite typiskt för området. Röda hus med gulmålade dörrar.

Utmärkande för det här området är landhöjningen, i slutet efter avsmältningen av inlandsisen var landhöjningen 1 mm per dag, nu är den 8 mm per år, så det här området förändras ständigt. Förr trodde folk att det var vattnet som minskade och inte landet som höjde sig. I slutet av 1700-talet föreslog vetenskapsmannen Anders Celsius att det nog var ett hål i havsbotten där vattnet rann ut.