Återfärd och Salty Sea Dog.

Vi lämnade pingvinerna och begav oss på väg mot tåget för hemfärd till Kapstaden.

Det är en ganska lång promenad genom stan från tåget och till pingvinstranden, på återvägen så började min fot göra väldigt ont. Jag överdriver inte när jag säger väldigt ont. Något irriterande eftersom den varit så bra och jag hade äntligen kunnat börja gå långa härliga promenader och även bygga upp min kondition igen. Vad jag inte då visste, var att jag hade brutit foten, men eftersom jag bara trodde att det börjat göra ont igen så traskade jag på. Fick väl bita ihop och linka på så gott som det gick, Stiff Upper Lip liksom. 

Eftersom vi nu började bli hungriga så var det skönt att vi hittade The Salty Sea Dog som är en berömd restaurang för sina goda fish and chips. Det här lilla fina huset var allra först fiskmarknad; när den stängdes så blev det en parlamentsledamots kontor och också en dykskola. Men sedan 1998 är det denna restaurang som huserar här.

Vi slank in och fick ett ledigt bord.

Jag lovar; ingen av oss behövde svälta den här dagen.

Vi hade blivit rekommendera att om vi träffade på snoek så skulle vi passa på att äta denna sydafrikanska fisk. Jag gjorde det och den var utsökt.

Mätta och belåtna drar vi vidare.

Går en sväng ut på piren, såg ingen säl denna dag men jag hade nog inte tänkt klappa den även utan denna varning.

En dykare står staty längts ut på piren. Han står där som en symbol för alla forna och framtida sydafrikanska dykare. Den lilla hummern vid sockeln var gullig.

Det finns en hel del souvenirförsäljare i stan, inte så konstigt eftersom pingvinerna lockar hit många turister. Den här pysslade med att tillverka hajar av ståltråd och pärlor.

Nästan alla prylar vid den här muren är tillverkade av ståltråd och pärlor.

Vi hade tur med vädret den här dagen.

Vi fortsätter vår promenad mot järnvägsstationen.

Träffar på något som kallas The HMS Cornwall Mystery Stone. Den här stenen hittade en bulldozerförare 2007. Han fick syn på att den bumling han hade framför sin maskin hade en inskription inristad. Efter en del efterforskande så insåg man att den härstammade från 1946 och att denne APJ som ristat in sina initialer, förmodligen var en som överlevde förlisningen av HMS Cornwall 1942.

Vi går vidare, fast jag linkar nog mer.

Tillbaka till stationen. Järnvägen slutar här och jag kan anta att de har jämt jobb med att hålla spåren fria från sand.

På det tåg vi får på återresan är fönstren ändå sämre än de var på hitresan, här går det absolut inte att se något genom dem.

Men de går bra att öppna så vi kan njuta av utsikten.

Fish Hoek.

Små färgglada stugor susar vi förbi.

Fler och fler passagerare kliver på tåget.

En surfare med sin bräda vandrar bredvid spåren.

Rinpung Dzong - Little Buddha.

Som sagt så hade vi tur med vädret då vi skulle upp till Tigernästet, för resten av dagen regnar det och det regnar även när vi ska besöka klostret där filmen Little Buddha spelades in. Det ligger vackert och högt placerat.

Trappor är de bra på vid klostren, tappa upp och trappa ner för att komma in i klostret.

Ingångarna till ett kloster är ofta byggda så att man känner sig som att gå i en labyrint innan man är inne på själva klostergården. Inte så konstigt eftersom dessa kloster ofta var fästningar också och den vindlande ingången skulle förvirra fienden.

På väg in finns det en hel del vackra målningar, som den här som speglar livets olika skeenden.

Det regnar så munkarna hastar fram och åter över gården.

Jag hittar en sliten trappa.

Utsikten är magnifik här uppe.

Regnet fortsätter att strila ner.

En guldig dörr.

Fler munkar som har bråttom i regnet.

Hjulet, som är buddhistisk symbol.

 Runt om i klostret finns det många symboliska målningar.

Regnet verkar hålla i sig, så jag återvänder till bussen.

Där väntar vår bhutanesiske guide Tintin och jag lyckas få en "grupie" genom hans glasögon. Både jag, maken och vår chaufför kom med och ovanför kan vi ana kungen i en dekal.

Skolan har slutat för dagen och några spralliga skolbarn kommer studsande nedför trappen. Barn är sig lika världen över.

Jag har kvar några av mina stickade och virkade alster och frågar om de vill ha och det ville de. Den här lille killen kom lite senare och står där lite fundersam utanför bussen. Jag har ett par vantar kvar i min väska och jag frågar lite tveksamt om han vill ha dem, det är ju liksom "tjejfärger" på dem ;).

Han vill gärna ha dem och det var roligt att höra honom sedan. Vantarna åkte på och han gick runt och smekte sina kinder med dem och sa:  They are so soft. De läser de flesta ämnen på engelska i skolan så det var inte så konstigt att han sa det på engelska.

Sedan dök det upp fler barn och jag ångrade att jag inte hade väskan full, men tyvärr så var det slut nu. Alla barn var så försynta och inga som var påflugna eller tiggande.

Det här är vår sista dag i Bhutan och på kvällen åker vi iväg för att titta på traditionell dans.

Det är ungdomar som uppträder och vissa danser går i ett livligt tempo.

Dansarna virvlar fram över golvet.

Andra danser är i ett lite lugnare tempo.

De här har lite speciella hattar.

De sjunger så vackert och det är kul att få se lite av de olika folkdräkterna.

Sedan blir det middag med de traditionella tacktalen.

Så här kan en festmåltid i Bhutan se ut.

Matmarknad i Thimphu.

Vi går tvärs över gatan från marknaden och hamnar på matmarknaden. Här är kommersen i full gång.

Här säljs det mat i två våningar.

Folk strosar runt och verkar söka upp sina favoritförsäljare.

En storsäljare är chili.

Man kan sitta och handla också.

Som sagt, chili är det som det går åt mest utav bland grönsakerna.

 Här säljs grönsaker som är helt okända för mig.

Å så lite mer chili.

Barnen får hänga med på inköpsrundan.

I en hörna sitter en  söt liten tant, jag frågar om jag får ta en bild, hon nickar medgivande och efteråt så skyndar hon sig upp för att få se bilden i displayen. Ibland önskar jag att jag hade en liten skrivare med mig så jag kunde dela med mig av bilderna.

I en paviljong vid sidan om den stora byggnaden säljs det ris.

Ris går det åt i stora mängder och köps säckvis. Ser tungt ut det som tanterna bär iväg.

Rosa ris lär vara hälsosammare än det vita riset och gott var det dessutom.

Efter marknadsbesöket är det dags för oss att bege oss till vårt hotell.

Vi bjuds på the, kaffe och kakor i väntan på rumsnycklarna.

Vårt hotell ligger inte mitt i stan utan lite högre upp med utsikt över staden.  Lite synd för det är lång väg att gå om man vill gå ner och kolla in kvällslivet i stan, men å andra sidan så har vi varit i farten sedan klockan 03.00 och alla är säkert lite trötta och somnar in ovaggade efter middagen.

Det finns ännu inte så många hotell i Thimphu så man får ta det som är ledigt för stunden.  Television och Internet är ganska så nytt här, det kom först 1999. Ändå har vi en stor fin platt-TV på vårt rum, vi har till och med två eftersom vi fått ett stort rum med både kök och vardagsrum och här har vi även internet på rummen. Det hade de inte ens på hotellet i Indien. Mobiltelefon kom för bara några år sedan men ute på stan så ser det ut som det blivit nästan lika vanligt som hemma i Sverige. Vi ser härifrån att det är en skogsbrand lite längre bort.

Hoppas inte att den ställer till något problem för vår fortsatta resa i morgon.

Nere på gården ligger det hundar och vilar, de tar säkert igen sig för att orka skälla hela natten sedan.

Jag kikar in till närmaste grannen men de verkar inte vara hemma.

Åskdrakens land - Bhutan

Vi har nu kommit till Bhutans huvudstad Thimphu, det är kul att se hur de bevarar sin byggnadsstil även i staden och när det byggs nytt.

Husen dekoreras också fint med målningar.

Här kan man se den öppna övervåningen där man förvarar hö.

Bambu fungerar bra som byggnadsställning.

Vi kommer in i själva staden Thimphu.

Nu börjar vi bli hungriga och det ska bli gott med lite mat. Jag är nyfiken på vad det är för typ av mat man äter här, har hört i förväg att det ska vara buffé.

Kyckling serveras till alla måltider men den tillagas och styckas inte så som vi är vana vid hemifrån, här verkar de hugga kycklingen i mindre bitar och så ner i grytan med alltihopa. Det smakar bra men är lite knepigt att pilla ut kycklingköttet från skinn, brosk och benbitar...men det går. Rött ris till är gott och så lite olika grönsaksrätter, ibland får vi också nudlar. Men så har vi nationalrätten Ema Datshi  som är en chili-och cheesegryta. Man kokar chilin i mjölk och sätter sedan till ost och låter den smälta ner, det blir starkt och gott.

Mätta och belåtna beger vi oss nu till Thimphu Dzong som är en fästning och ett buddhistiskt kloster. Det korrekta namnet är egentligen Bkrashis-chhos-rdzong som betyder fästningen av den lyckobringande läran. Den byggnad som nu är kloster och säte för regeringen är inte så gammal utan byggdes så sent som 1962, men den gamla byggnaden som flera gånger förstörts av brand och jordbävningar och byggts upp igen, finns kvar och är nu klosterskola.

Alldeles intill ligger nuvarande kungens bostad, vi får inte fotografera det huset men det är en liten villa som ser ganska alldaglig ut. Kungen vill leva lite enkelt och vara som sitt folk.

Innan vi går in så får vi berättats lite om klostrets historik och får veta att man inte får ha huvudbonad på sig och inte heller ha sjal.  Bhutaneserna däremot ska bära en speciell sjal då de går in i ett kloster, olika färger beroende på vem man är. Vår guide visar hur den sjalen ska tas på.

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen.

Så där, nu är den strax på plats trots blåsten.

Sedan är vi klara att gå in i klostret. Den bhutanesiska flaggan vajar stolt, flaggstången är så hög och flaggan så stor så vaktposterna ser onaturligt små ut.

Här blommar körsbärsträden för fullt.

Lustigt att det kan vara så olika färg på blommorna på samma träd.

Vi går in. Bakom den gyllene Buddhan är det en säkerhetskontroll.

Vi kommer ut på en stor kringbyggd gård där klosterbyggnaderna ligger.

För att gå in i den här byggnaden där bönerna hålls och där det finns flera tusen buddhafigurer, så måste man ta av sig skorna och fotografering är förbjudet.

Huset är vackert dekorerat.

Det är föresten alla byggnaderna här.

Tänk att ha så här vackert fönster på sitt hus.

Vi strosar runt och tittar på allt det vackra.

Men hur gick det här till, hon har en sjal på sig och det fick man inte ha?

En munk kommer ut ur en byggnad och nedför den branta trappan. Att trapporna är så branta är för att förhindra fienden att kunna storma in.

Munken verkar vara fåglarnas vän, för när han kommer så kommer även fåglarna.

Gurudwara Bangla Sahib och färgglatt folkliv.

Gurudwara Bangla Sahib är en sikhisk helgedom. Det var ursprungligen ett palats för en indisk härskare under 1600-talet. Sikhernas åttonde guru Sri Har Kishan har en gång bott där som gäst och därför vallfärdar sikherna dit. Även en hel del andra turister kommer dit för att se på prakten.

För att gå in i palatset så måste man ta av sig skorna och även knyta huvudduk på huvudet.

Det är lite knepigt för min fötter att gå omkring utan skor så jag stannar utanför och tittar på folklivet och njuter av alla färger och människor där. Man fick dessutom inte fotografera där inne så då var det roligare ute i solen.

Det finns mycket att se på även här. Reparationer pågår.

När jag ska ta en bild genom portalen så träffar jag på dessa herrar, som jag tror är typiska indiska herrar. De vill att jag ska ta en bild på dem framför palatset med deras mobiltelefon. De undrar varifrån jag kommer och berättar samtidigt att de kommer ifrån USA.

Förmodar att det här är förhållningsregler för området. Märket i överkant är i alla fall Khanda som är en symbol för sikhismen.

De manliga sikherna klipper inte sitt hår eller skägg och de sätter upp håret i en turban. Pojkarna blir så söta med sin lilla klut och bulle uppe på huvudet.

Folklivet här är färgsprakande och vackert.

Vet inte om det här var heliga män eller vakter men de strosade också omkring på området och kom med glada tillrop emellanåt.

Jag strosar vidare.

Gott om tillfällen att göra av med pengar finns det vid varje sevärdhet och det här stället var inget undantag.

Inte behövde man gå hungrig heller.