S:t Magnuskatedralen

Fortsätter med temat kyrka i dag, fast det här är en något större variant och med en annan historia. Den här har rötter tillbaka till vikingatiden.

S:t Magnuskatedralen, som ligger i hjärtat av Kirkwall, dominerar verkligen stadsbilden. Den imponerande katedralen i röd sandsten började byggas år 1137 på uppdrag av den norske jarlen Ragnvald till minne av sin mördade farbror Magnus, som mördades av sin kusin år 1117. Mellan 1154 och 1472 var ärkebiskopen i Nidaros (Trondheim) även ärkebiskop över Orkney.

Vi går in i kyrkan och tittar. Just nu när vi är här så pågår det en festival S:t Magnusfetivalen. Det här är ingen festival med öltält och stojande ungdomar utan det är mer musik, dans och konst, och inne i kyrkan håller några musiker på att öva då vi kommer in.

Jag smyger tyst runt för att inte störa musikerna.

Vi får njuta av lite vacker musik då vi går runt och tittar.

Polaräventyraren John Rae är tydligen en stor lokal hjälte. Han stod staty i Stromness och här inne i kyrkan har han fått sin viloplats med en pampig skulptur, med geväret vid sin sida.

Här vilar också en annan av ortens hjältar, William Henryson.

Det här är första gången jag ser ett vikingaskepp på ett altare.

Vi går även tillbaka till katedralen en annan dag då festivalen är över och man kan se hur det ser ut i kyrkan i vanliga fall.

Här satt musikerna vid förra besöket.

Italian Chapel - Orkney

Den Italienska kyrkan är ett kapell som ligger på Lamb Holm på Orkneyöarna. Den byggdes av italienska krigsfångar under andra världskriget. De var där för att bygga Churchillbarriärerna.

Det var en höstdag i oktober 1939 som den tyska Ubåten U47 smög in i sundet vid  Scapa Flow, där slagskeppet HMS Royal Oaks låg för ankar. En torpedattack gjorde att det stora slagskeppet sjönk till botten på bara några minuter och med en förlust av 833 man. Den attacken var upprinnelsen till att börja bygga barriärerna. Fast då hette det att man skulle bygga "vägbankar" för  att knyta de södra öarna till fastlandet Orkney.  Men bygget gick trögt eftersom det fattades arbetskraft...

...så i början av 1942 hämtades det italienska krigsfångar dit för att hjälpa till med bygget. Många läger byggdes här i backarna där det nu finns ett litet flygfält och där korna nu går omkring och betar. Den som är intresserad kan se på den här lilla kartan hur det såg ut då.

Nu går korna lugnt här och betar och verkar inte bry sig om de historiska vingslagen i området eller de flygplan som verkar att mest för nöjes skull cirkla runt här.

Planet som jag såg lyfta när vi klev av bussen kom tillbaka och jag tror nästan att de såg att jag fotograferade dem.

I  september 1943 när Italien kapitulerade till de allierade, så förändrades dessa krigsfångars status och de fick större frihet och även lön för sitt arbete. Italienarna önskade en ordentlig plats för tillbedjan och med hjälp av padre Fader Giacobazzi och Domenico Chiocchetti övertalades då lägerchefen, Major TP Buckland så att de skulle få bygga ett kapell på Lamb Holm. De fick då två "Nissen huts" (valvformade skjul) att bygga om till ett kapell under förutsättning att de gjorde allt arbete utanför arbetstid. Det var så grunden lades för Orkneys mest besökta attraktion.

Här möts vi av den italienska flaggan.

Med tanke på att den här kyrkan är byggd till största delen av återvunnet material så är det en helt fantastisk skapelse.

I backen ovanför betar korna och iakttar turisterna som strömmar till.

Efter att ha läst all information på tavlorna utanför så går vi in.

Domenico Chiocchetti som gjort det mesta av dekoren inne i kyrkan och det mesta är gjort av skrot som de hittat i omgivningen så är det ett helt otroligt arbete som utförts här. Även med tanke på den bergänsade tiden som han hade till sitt förfogande. Han stannade kvar på ön för att bygga klart kapellet även om de andra fångarna släpptes strax efter krigets slut. Han avled år 1999 efter att ha besökt sitt livsverk flera gånger.

Domenico Chiocchetti (då bosatt i Moena, Italien) återvände till Orkney för att hjälpa till med ett restaureringsprojekt. Han stannade i tre veckor och utförde en mängd olika reparationer och innan han reste hem igen skrev han ett brev till folket i Orkney där han sade: “The chapel is yours - for you to love and preserve. I take with me to Italy the remembrance of your kindness and wonderful hospitality.  I thank the authorities of Kirkwall, the courteous preservation committee, and all those who directly or indirectly have collaborated for the success of this work and for having given me the joy of seeing again the little chapel of Lambholm where I, in leaving, leave a part of my heart”. - Domenico Chiocchetti - 11 th April 1960."Kapellet har bara använts under en mycket kort tid, men det står i dag som en fantastisk bevis på människans strävan att övervinna motgångar och ett engagemang för sin tro.

Vi hade tur när vi var till det lilla fina kapellet, för när vi gick ut så kom det en stor buss med passagerare från ett kryssningsfartyg som valt kyrkan som utflyktsmål. Vi gick ner till den lilla vinbutiken som ligger nere vid infarten och botaniserade bland deras hemgjorda fruktviner. Många utsökta sorter hade de och en tjusig flaska med innehåll med smak åt portvinet "Grådask" slank ner i vår kasse. En trevlig souvenir att ta med hem.

Sedan traskade vi upp till vägen och ställde oss vid vägkanten för att vänta in bussen. Någon busshållplats fanns det inte där och behövdes inte heller, för här på Orkney ställer man sig bara någonstans utefter bussens färdväg och där stannar den för att plocka upp passagerarna. Likaså släpptes folk av vid sina hus och inte där det fanns en förutbestämd hållplats.

Lite blommor fanns det i diket där vi stod.

Jag kastar en sista blick över till  St Mary's innan vår buss kommer, och blir något förvånad då jag kliver på bussen och det är samma förare även denna gång som på de två andra sträckorna vi åkt i denna dag.

                                                            Föregående om Orkney

Churchill Barriers (Churchillbarriären) - Orkney.

När vår buss, som vi hoppade på i Stromness, hade passerat den lilla byn St Mary's...

...och Churchill Barriers, plingade vi på klockan och hoppade av för att göra ett besök i den italienska kyrkan.

Churchillbarriärerna började byggas 1940 av italienska krigsfångar under andra världskriget. Det var Winston Churchill som kom på den goda iden att bygga en förbindelse mellan "fastlandet", ön Mainland och de södra öarna.

Den egentliga orsaken var ett försvarsverk för att skydda marinbasen Scapa Flow mot de tyska ubåtarna och det skulle i så fall strida emot Genevkonventionerna så den orsaken kunde man inte använda sig av.

Det är rejäla klossar som ligger där. Det finns fyra barriärer byggda mellan de olika öarna och den här vid St Mary's är den första av dem. Den öppnades för trafik 1945.

Men som sagt var, vi hoppade av direkt efter den första barriären eftersom det var den Italienska kyrkan som vi hade för avsikt att besöka. Här vid infarten till kyrkan finns ett minnesmärke med en karakteristiskt profil på.

Strax bredvid där vi kliver av ligger ett litet flygfält. Ett plan lyfter precis och jag slänger upp kameran och får en bild...

...innan vi börjar traska iväg mot kyrkan.

Mer om den i nästa inlägg.

Simon's Town

Jag hade nog inte tänkt så mycket på varför Simon's Town heter just Simon's Town och vem denne Simon kunde vara innan Ingemar frågade om det i förra inlägget och då var jag ju bara tvungen att ta reda på orsaken till namnet. Till att börja med så är staden en flottbas och för 150 år sedan var den huvudbas för den brittiska flottan i Sydatlanten.

Nu var det inte denne Simon som lockade oss hit men jag blev lite nyfiken på honom. Jag fick veta att han föddes 1639, till havs då fadern var på väg till Mauritius. Antar att modern, en befriad slav, också var med på resan. ;). Simon van der Stel, som han hette, fick så småningom en högre tjänst inom Ostindiska kompaniet och blev placerad vid deras koloni vid Godahoppsudden. Det är den Simon som staden är uppkallad efter. Han har dessutom fått staden Stellenbosch uppkallad efter sig och han är den person som planterade alla ekar som nu växer i Stellenbosch.

Så här såg Simon's Town ut 1866.

Nu i dag så ser det lite annorlunda ut. Det ser ut som en liten idyllisk stad.

Järnvägen slutar här och vi tar en promenad utefter huvudgatan med sina charmiga hus.

Det är inte så många som bryr sig om oss för de är vana vid turister här, men någon står i alla fall och spanar in vem det är som kommer och går.

Det finns en trevlig historia om en hund här i staden. Det är den enda hunden som tagit värvning i Royal Navy. Han hette Just Nuisance och var en Grand Danios. Han hade samma förmåner som alla andra matroser och fick även en egen mössa. Han blev sju år och begravdes med fulla militära hedersbetygelser. Han låg ofta högst upp vid landgången till fartyget och eftersom han var en mycket stor hund så var det lite besvärligt och en olägenhet att ta sig förbi honom, därav namnet Nuisance . 

Han tyckte om att åka tåg också och det går en hel del historier om hans äventyr på tåget till Kapstaden. Konduktören körde av honom upprepade gånger, men Nuisance brydde sig inte så mycket om det han inväntade lugnt nästa tåg eller gick bara till nästa station. Det var på grund av dessa tågresor som hunden blev värvad av marinen för då fick han frikort till tåget. Vill man veta mer om honom så ka man besöka museet.

Vi traskar vidare för dagens mål för vår resa ligger lite i utkanten av staden.

Ser en kul cykel gjord av tomburkar.

Staden klättrar även uppför bergssidorna och här får man nog starka ben.

Rester från den brittiska tiden.

Det finns flera kyrkor i stan.

En lite ovanlig klockstapel.

Simon's Town är en mycket vacker stad men jag undrar hur de kom på idén att bygga det här anskrämliga huset bland alla vackra hus.

Då är utsikten ut mot båthamnen vackrare.

Vi stannar inte där utan skyndar vidare mot dagens mål.

Schnitzelhaus och en kvällspromenad.

Som jag sa i förra inlägget så tänkte vi oss en middag på Schnitzelhaus och det var inte alls någon dum idé. Tornet som verkligen tornar upp sig bakom är Kiek in de Kök (Kika in i köket). Det var inget kök där inne utan soldaterna som var posterade i tornet kunde kika in i köken i husen nedanför. Där inne är det nu ett trevlig muséum.

Där inne är det full rustik inredning och servitrisen är klädd i dirndl, hon skymtas vid det bortre bordet. Stämningen är hög i lokalen och det är några sällskap som är här och firar födelsedag.

Inte så handikappvänligt men även mannen som satt i rullstol kan ändå vara med och fira.

Min wienerschnitzel var väl inte så fotogenisk men riktigt god.

Efter den måltiden kändes det gott med en kvällspromenad hemmåt.

Vi letar oss fram i de smala gränderna.

och går upp till övre staden via Korta benet som är en brant väg från 1200-talet.

Den stora St. Alexander Nevskijkatedralen, en ryskortodoxa kyrka. En otroligt pampig kyrka och ganska politiskt och religiöst laddad byggnad då den uppfördes på en plats där det tidigare stod en staty över Martin Luther och den fick  namnet efter en prins som hejdade korsriddarnas framfart.

Efter att gått runt här uppe på Domberget och även kollat in utsikten tar vi oss tillbaka till nedre staden via Långa benet som är en lite mindre brant väg än Korta benet,  den vägen man tog man om färdades med häst och vagn och porten till nedre staden.

Det är Halloween den kvällen som vi är här och vi träffar på några sminkade ungdomar och då vi tycker att de är fina får vi godis av dem. Tydligen lite tvärtom här med bus eller godis.

Rådhustorget.

Utanför Olde Hansa bjuder de på pepparkakor och det doftar jul därifrån.