Fjaðrárgljúfur – där tiden skär genom berget

Vi lämnar både den svarta stranden och Skógafoss vattenfall bakom oss, och styr österut mot nästa natthärbärge: Höfn – hamnen där bergen möter havet.

Men vi har ingen brådska. Vägen är en berättelse i sig, och vi tänker göra våra strandhugg med öppna sinnen.

Första stoppet blir vid Fjaðrárgljúfur, den vindlande kanjonen där tiden skurit sig ner i berget. Från parkeringen är det en kort promenad innan landskapet öppnar sig, dramatiskt, tyst, och nästan overkligt. Som om jorden själv dragit ett penseldrag genom mossan.

Fjaðrárgljúfur är en plats där landskapet själv verkar viska om urtid. Denna dramatiska kanjon, formad för över två miljoner år sedan av glaciärvatten som skar sig genom berg och lava, slingrar sig som ett sår i jorden, djupt och stilla. Vattnet i Fjaðrá rinner fortfarande där nere, klart och tyst, som om det minns varje sten det passerat.

Stigen längs kanten bjuder på utsikter som känns nästan overkliga.

Gröna väggar som stupar ner i djupet, ljuset som leker över mossan, och ibland en ensam fågel som svävar mellan himmel och jord. Det är lätt att förstå varför platsen blivit så älskad – och varför den också behöver varsamhet. Naturen här är skör, trots sin storslagenhet.

Att stå vid kanten av Fjaðrárgljúfur är som att blicka in i en saga – en där landskapet själv är huvudpersonen.

På väg tillbaka mot bilen, med vinden i ryggen och nästa etapp i tankarna, stannar blicken. Långt där borta, där kanjonen planar ut och mossan breder sig som en filt över jorden, anar vi en gård. En ensam byggnad i det gröna, som om den lyssnar till vattnets viskningar och minns varje fotsteg som någonsin vandrat här

Här kommer fortsättningen på islandsresan. Här