Bron över floden Narva.

Bron mellan Narva och Ivangorod är en del av E20. Den har länge varit en viktig handels- och resenärsrutt.

För att komma upp på bron från det här hållet så måste man gå en bra bit till pass och tullstationen. Att gena upp bredvid borgen går inte. Där är det ordentligt avspärrat med taggtråd och en gränsstolpe finns det där också.

Ända fram till 1 februari 2024 var bron öppen för biltrafik. Då stängdes den av Ryssland, under förespegling om att bron måste repareras. Det ska ta två år säg det, fast jag såg inga reparationsarbeten där nu. 

Fram tills dess så gick det bussresor från Narva till St Petersburg och det var en livlig biltrafik. Men efter Rysslands invasionskrig i Ukraina började den ryska passpolisen ta mycket god tid på sig för kontroll så det bildades enorma köer.

Nu är det helt avstängt inga bilar kan köra över. 

Ryska medborgare kan fortfarande korsa gränsen till fots över till Narva, men det finns begränsningar. De får bara passera här under vissa tider och bara dagtid.

När vi står och tittat ut över bron så ser vi att det är ganska många som går över. En del drar på "dramaten" och flera har resväskor. Gissar på att de varit över till Narva och handlat. Men EU:s sanktioner har gjort det svårare för ryska medborgare att handla i Estland, eftersom många ryska bankkort inte fungerar i väst. Trots detta har vissa ryska konsumenter hittat sätt att kringgå restriktionerna, exempelvis genom att använda personliga shoppare eller parallellimpor som Parallellimport ibland kallas.  

Här uppe kan man stå och titta över till Ryssland, det är inte längre än att det skulle gå att simma över.

Men  bäst att låta bli, för den ryska gränsbevakningen patrullerar på floden.

Vi tittar över till ryska sidan och de på andra sidan tittar på oss. Ser att det varit samarbeta mellan länderna för likadana gungor finns på estländska sidan.

I Narva, där majoriteten av invånarna är rysktalande, har kriget skapat en djup splittring i samhället. Många har starka band till Ryssland, medan andra, ofta de unga, identifierar sig mer med Estland och EU. Den av Estland förstärkta gränskontrollen, har gjort det svårare för Narvas invånare att resa till Ryssland. Dessutom har restriktioner på rysk media införts, vilket har förändrat informationsflödet för många rysktalande invånare. Samtidigt har propaganda och patriotiska firanden blivit mer framträdande, särskilt vid högtider som 9 maj, där ryska och estniska invånare firar på olika sätt

Färgglatt ryskt hus.

Renovering på gång.

Skyltar som tydligt visar att här får du inte åka.

Härifrån ser man avspärrningarna tydligt och var de gående får gå. Det är till vänster på bron, under taket. Två med väskor går där.

Ryssland har också reagerat på ukrainska symboler, som de flaggor som var med i förra blogginlägget. Generellt har ryska myndigheter varit kritiska mot offentliga visningar av ukrainska flaggor och andra symboler nära gränsen. Ryssland kallar det för provokationer.

För att komma till själva staden Narva måste vi gå runt hela pass- och tullanläggningen. 

Vi får traska på i en lång omväg för att komma till själva centrum, återkommer med lite mer om Narva i nästa inlägg.

Tåg till Narva

 Har varit i Tallinn så många gånger och flera gånger har vi pratat om att åka till Narva. 

Den här gången blev det av. Tågbiljetter bokade vi på nätet. Sedan var det bara att gå till järnvägsstation och leta reda på rätt spår. 

Inte så svårt det heller för det var ordentligt skyltat. 

Fanns till och med tågvärd på perrongen som berättade var i tåget vi skulle kliva på för att komma till rätt vagn, utan att vi behövde fråga. Tåget kom in i tid och avgick på minuten i rätt tid.

Vi hittade vår plats.

Vår tandläkare undrade vad vi skulle Narva att göra, åk till Tartu istället tyckte hon.

Tartu hette Dorpat förut och har en hel del svenska kopplingar, bland annat så grundades universitetet där av Gustav II Adolf,  vilket gjorde det till Sveriges andra universitet efter Uppsala. Ganska naturligt att Uppsala är vänort till Tartu.

Låter som en intressant plats det också, blir kanske en tur dit någon gång. 

Förstår att Estländarna inte tycker att Narva och vad Karl XII pysslade med där är av något speciellt intresse. Men för oss var det lite av historiens vingslag att komma dit och se. Veta att där var han på 1700-talet och bara tanken på hur han reste dit, utan tåg eller flyg. Han liksom vi kom från Reval, nuvarande Tallinn. Vi kunde ta tåget, men han och hans trupper fick använda sig av hästtransporter och marsch på isiga vintervägar. 

När Karl XII närmade sig Narva år 1700 mötte han en stad som vid den tiden kontrollerades av Ryssland under ledning av Tsar Peter den store. Vi kommer till en stad som är estnisk men där de flesta som bor där är av ryskt ursprung och talar ryska. Men trots att estniska är det officiella språket är det endast 4 % av invånarna har estniska som modersmål.

Efter 2,5 timmar är vi framme i Narva, det är den östligaste järnvägsstationen i Estland. Den öppnades redan 1870, förstördes under första världskriget, byggdes upp för att åter förstöras under andra världskriget. Den stationen som finns här nu byggdes upp under sovjettiden. Där inne finns det både passkontroll och tullkontor, men den avdelning är stängd eftersom inga tåg går över till Ryssland.

Nu är vi redo att utforska Narva.

Det första som vi träffar på är Alexanderkatedralen, den invigdes 1884, förstördes ganska rejält under andra världskriget. Hela staden drabbas enormt av de så kallade  Marsbombningarna 1944, då Sovjetiska flygvapnet förstörde nästan hela staden. Efter kriget byggdes staden i mer sovjetisk stil, men kyrkan fick stå orörd. De delar som fanns kvar användes som lager. Först under 90-talet har den börjat renoveras.

Vill man få bra överblick av de två fästningarna, Hermansborg på estniska sidan och Ivangorod på den ryska,  kan man gå till Femkronorsutsikten. Den ligger inte så lång från järnvägsstationen.

Platsen kallas så eftersom motivet finns på den gamla estninska femkronors sedeln. 

Numera har de Euro i Estland.

Putin verkar inte bry sig så mycket om sin fästning Ivangorod på den Ryska sidan, den ser ut att förfalla.

Hermannsborg, är en medeltida fästning med rötter som sträcker sig tillbaka till mitten av 1200-talet. Ursprungligen grundad omkring 1256 av Konungariket Danmark, först var där en fästningen i trä, senare byggdes den om i sten och tegel. På 1600-talet var den svenske militärarkitekter Erik Dahlberg involverad i moderniseringen av fästningen. Hans ritningar utgjorde grunden för den moderniserade försvarsbyggnaden, genom sina detaljerade perspektivritningar och tekniska planer skapade han en modell som möjliggjorde en effektiv konstruktion.

Det är lite fascinerande att stå här och tänka på hur det kunde ha sett ut då när den unge karl XII tågade in här med sin svenska armé för 350 år sedan.

Hur de lyckades besegra den ryska armén och tvinga dem till reträtt.

Inte så konstigt att den då 18-årige kungen kände sig oövervinnerlig och drog vidare mot Polen och Sachsen för att sedan fortsätta till Poltava.

Här vid Svenska Lejonet finns det till och med en informationstavla med svensk text.

Tyvärr gick det inte så bra för Karl XII och hans armé i Poltava. Ryssarna hade hunnit mobilisera sig och modernisera sin armé. Där och då förändrades maktbalansen i Europa, och Sverige förlorade sin status som en stormakt.

Uppe på Svenska terrassen och Svenska lejonet blickar vi ut över borgen. Ser att både EU-flaggan och den Ukrainska flaggan flankerar den estniska och vajar lite kaxigt ut mot Ryssland på andra sidan floden.

När vi kommer ner på gångvägen så ser vi att det flaggas lite mer provocerande på själva borgen.

Här kan man sitta och titta om det händer något på ryska sidan.

Ryssland svarar med lite ryska flaggor.

Här har vi bra överblick på bron över floden Narva.

Bron mellan Narva och Ivangorod är, eller som numera kan man säga var, en central gränsövergång som binder samman två städer med en djup, gemensam historia. Men vi tar mer om bron i nästa blogginlägg.

Vi promenerar bredvid borgen och fram mot bron.

Murmansk, visum och hemresa.

Att resa i Ryssland är inte så lätt.  Förberedelserna för det här äventyret började redan hemma i Sverige. För att få komma till Murmansk, även om det bara rör sig om en transport från flygplatsen till hamnen, så måste du ha visum. Är man lite bekväm kan man använda sig av ett ombud, men jag tyckte att ska man iväg på en expedition till Nordpolen så borde man klara av att söka visum på egen hand.  Alla intyg om att vi hade boende ordnat och vad vi skulle göra där var fixat och översänt av Quark Expedition. Så med pass, foton och en en hel bunt papper begav jag mig iväg till ryska ambassaden. Kollade innan vilken tid de öppnade och var där strax innan, i god tid trodde jag. Där vid ambassaden var det full kö. ...Utanför. 

Det stod en bastant vakt utanför dörren och släppte in folk en eller två åt gången. Det var en lite kylig majdag och vädret slog om till kyla och regn, så där stod jag och frös i alldeles för tunn jacka...men vadå jag ska ju till Nordpolen, och tänk på hur polarfarare har frusit på väg dit, så inte ger man upp för lite kyla.

Kön bakom mig växte men kön framför verkade aldrig ta slut, men så äntligen stod jag längst fram och väntade bara på att vakten skulle öppna dörren och släppa in mig. Det var bara en halvtimme kvar av öppettider. Då kommer vakten ut och jag tror att nu är det min tur.

Då säger han; "Ni kan gå hem nu, vi stänger!"  Men HALLÅ! Här har jag stått och väntat och frusit i en och en halv timme, så här kan ni inte göra. Men det kunde de.

Nästa dag var jag där i mycket god tid och stod längst fram vid grindarna då de öppnade Och fick komma in relativt snabbt. Trots att damen som tog emot min ansökan inte riktigt förstod var jag skulle bo i Ryssland så fick jag mitt visum och eftersom det var klart att hämtas ut den 6 juni, då allt annat förutom ryska ambassaden var stängt så var det ingen kö då.

Jag fick mitt visum.

Vid ansökan om visum bör man vara noga så att man ansöker rätt visum, så att man inte gör som de två i vår grupp som kom från Brasilien. När de kom till Helsingfors några dagar före avresan till Murmansk, tyckte de att det kunde vara trevligt att ta en tripp över till St. Petersburg eftersom de nu var så nära.

 Visum hade de ju redan. Tyvärr hade de inte tänkt på att ansöka om dubbelt visa, så när de kom till Murmansk var deras visa redan utnyttjat.  Jag behöver väl inte säga att det var två mycket ledsna personer som fick resa tillbaka med vändande plan till Helsingfors. Ryssarna släppte inte in dem.

Mycket text och lite bilder, inte min stil men av förklarliga skäl har jag inga bilder på det här. Vissa ställen får man inte fotografera på. På flygplanet till Murmansk fick vi en blankett och uppgifter om att fylla i den mycket noggrant med allt vi hade med oss i bl.a kamerautrustning. Jag satt och plitade ner allt mycket noga eftersom det skulle vara viktigt att allt var antecknat för att utresan sedan skulle gå så smidigt som möjligt. Ingen berättade att det skulle vara i två exemplar dessutom. Det fick vi veta vid tullgenomgången, så det var bara att plita ner en till lista. Allt skulle antecknas. Sedan stämplades det på alla papper. Filmtemets utrustning fotograferade de dessutom av, alla firmamärken på kameran också. Viktigt var också att spara det stämplade pappret med förteckningen.

Sedan släpptes vi igenom med stämplar både på förteckning och i pass.

Vi fick en liten kort rundtur med bussen Sputnik.

Murmansk såg ungefär lika trist ut som vädret var den dagen. Vi fick se det som ryssarna ansåg viktigast. En 30 meter hög staty av den "okände soldaten". Ett minnesmärke över de som stupade i "De stora patriotiska krigen". Här brinner en evig eld.

Men allt det där var för två veckor sedan och nu är hela äventyret avklarat och vi har bara själva resan åter till Helsingfors kvar. Kanske inte bara eftersom det gäller att ha sitt pass och förteckning redo. Först lite väntan innan vi fick komma till inchekning och passkontroll.

Undrar så varför alla dessa papper skulle fyllas i och varför det var så noga med att ha dem kvar. Vid säkerhetskontrollen, där man brukar lägga upp handbagage och sina ytterkläder. Där lastades allt bagage upp. Resväskor och handbagage om vart annat. Det tjöt och larmade hela tiden men personalen viftade bara förbi oss. Vid metalldetektorbågen var det samma sak, det tjöt i larmet hela tiden men ingen brydde sig och viftade förbi oss när vi undrade. Passen kollades lite flyktigt och min förteckning ville ingen se. Sedan lite mer väntan i ett litet väntrum.

Vårt plan kom och hämtade oss och vi kom till Helsingfors utan problem.

Där rådde ett organiserat kaos innan alla förstod att alla väskor togs om hand och kördes till hotellet.Att ta sig till Nordpolen är säkert en dröm för många och var det även för mig.

Tänker man sig en expedition dit så ser man ofrånkomligt slit och umbäranden,
förfrusna tår och fingrar och en lång strapatsrik skidtur framför sig.
Trodde det var en ouppnålig dröm, eftersom åren rann iväg och skida dit inte var något
alternativ för mig.
Men sommaren 2007 så gick ändå min dröm i uppfyllelse. Tack vare den atomdriven isbrytare, Yamal, med 75.000 hästkrafter som bröt sig fram genom is och åter is upp mot "The top of the world".

Ett helt fantastiskt äventyr i de vita vidderna. Lycklig, glad och nöjd är jag över att ha fått vara med om denna upplevelse, det var värt varenda krona. En dröm är uppfylld.

I Helsingfors var det sommar. Lite ovant efter att ha gått i vinterkläder i två veckor.