Villajoyosa

Villajoyosa. Bara namnet låter som något som glittrar i solen, och det gör det också. Dessutom betyder Villajoyosa ”Den glada staden".

Det är något fint i att få följa med någon till deras favoritställe. Man ser inte bara en stad, man ser den genom deras ögon. Och Villajoyosa visade sig vara precis en sådan plats: färgstark, varm och full av små detaljer som gör att man vill stanna upp och titta en gång till. Här behöver vi inte oroa oss för Lapplisor, för när vi väl hittat en ledig parkeringsplats så var det inga avgifter.

Villajoyosa har cirka 3,5 km stränder.

Vi började med en lunch på ett av alla restauranger som fanns på gatan nära stranden.

Efter en lång och god lunch – den sortens måltid som gör att man vill gå lite långsamt bara för att få behålla känslan – promenerade vi vidare längs strandpromenaden. Solen låg mjukt över havet, och allt kändes sådär lätt som det bara gör i Villajoyosa när dagen fortfarande har mer att ge.

Carina ville visa mig sina favoritkvarter högre upp i staden, de där hon brukar vandra när hon vill ha utsikt, grönska och lite lugnare gator. Så vi vek av från stranden och följde en stig som slingrade sig in bland träden. Och där, nästan lite gömda i sluttningen, låg rullbanden hon berättat om. ”Det här är min genväg,” sa hon och log, och jag förstod direkt varför.

Vi steg på det första bandet och lät oss långsamt föras uppåt genom grönskan. Mellan palmerna glittrade havet fortfarande bakom oss, och varje gång vi bytte till nästa band kändes det som att vi steg in i en ny liten nivå av staden. Det var stilla, varmt och oväntat vackert – en liten hemlighet mitt i Villajoyosa.

Det finns tre stycken som är placerade i en lång, terrasserad gångväg som leder upp från den lägre delen av staden mot bostadsområdet ovanför.

Så utan att anstränga oss har vi kommit upp till den övre stadsdelen och det känns nästan lite magiskt hur lätt det gick. Vi står där och ser tillbaka mot havet som glittrar mellan träden, som om det vill påminna oss om var vi nyss gick. Luften är stilla här uppe, gatorna smalare, och Carina pekar ut små detaljer hon tycker om, en färgglad dörr, en skuggig innergård, en gata som alltid doftar av apelsinblom när det är säsong.

Det är hennes kvarter, hennes rytm, och jag får följa med som gäst i något som är både vardagligt och speciellt på samma gång. Och kanske är det just det som gör promenaden så fin: att en enkel lunch, en solig strandpromenad och tre rullband kan bära en hela vägen till en plats där dagen fortsätter i ett lugnare tempo, med utsikt över både staden och stunden.

Gamla stan är en labyrint av smala gränder och det är inte bara små pittoreska hus som dyker upp längs vägen. Plötsligt står vi framför en massiv mur med runda torn. Först tror jag att det är en borg, men det visar sig vara resterna av den stora försvarsmur som byggdes på 1500‑talet för att skydda staden mot pirater och attacker från havet.

Vi promenerar runt här och njuter av både sol och de färgglada husen.

Vi fortsatte upp genom de smala gränderna, där husen står tätt och färgerna nästan lyser i solen. Ett av dem var så smalt att det såg ut att ha pressats in mellan sina grannar, ett klassiskt gammalt “casa estrecha”. Sådana hus byggdes höga och smala eftersom man förr betalade skatt efter fasadens bredd. Här uppe känns Villajoyosa som allra mest genuint, med små balkonger, krokiga gator och människor som sitter ute och pratar i skuggan.

Undrar om det blå huset är stadens minsta eller smalaste hus.

På tal om balkonger: på den här verkar allt få plats, tvätt, solsken och till och med en cykel som ser ut att ha parkerat sig själv för att få lite utsikt över gränden.

Vi kom fram till ett litet torg, och eftersom Carina vet hur mycket jag tycker om väggmålningar ville hon visa mig två av sina favoriter. Den första föreställer en äldre person som sitter och lagar fisknät, ett motiv som känns djupt förankrat i Villajoyosas historia. Det är nästan som om man hör havet i bakgrunden när man står framför den.

Den andra målningen, på huset mitt emot, är mer modern. Ett stort porträtt i gråskala som lyser mot de färgstarka husen runt omkring. Tillsammans berättar de två målningarna något fint om staden, hur tradition och nutid får samsas på samma väggar i kvarteret.

Villajoyosa kallas ibland för den färgglada staden, och det är lätt att förstå varför. Här är husen målade i starka kulörer som en gång hjälpte fiskarna att hitta hem från havet – och som i dag gör varje promenad till en liten färgfest.

Det är dags för oss att lämna staden, så vi drar oss ner till stranden igen.

Här nere har till och med toakuren fått sig en fin uppiffning.

Tromsö och fler överraskningar.

Ny dag och nya äventyr – eller ja, kanske inte så mycket äventyr egentligen. Våra försök att via SAS lösa den fortsatta resan till Longyearbyen känns mer som en prövning än som ett problem.

​Att ta sig dit idag är bara att glömma; det stormar fortfarande, vilket gör att allt fler resenärer blir strandade här i Tromsø. Av någon outgrundlig anledning stoppas inte planen redan i Oslo. Man kan ju undra om de faktiskt tror att det plötsligt ska mojna så pass att det går att landa.

Vi inser våra begränsningar; det är trots allt min födelsedag, så varför inte ta vara på tillfället och bekanta oss med Tromsø istället? Dagen börjar på bästa sätt med en frukost-Skyr som bjöd på ett oväntat leende.

​Under locket dolde sig nämligen ett hemligt meddelande. Man tackar! Det är ju inte varje dag man får höra att man är någons favoritkonsument direkt på morgonkvisten. Nu är jag redo att se vad resten av staden har att erbjuda denna födelsedag.

Jag hänger på mig kameran och vi drar ut på stan. Vi hamnar strax vid stadens vackra domkyrka. Det är en ganska unik byggnad, faktiskt Norges enda domkyrka helt i trä. Den lyser upp i gult mot den kalla vinterhimlen och känns väldigt välkomnande.

​Framför kyrkan står Emma Matthiasens staty 'Moder och barn'. Idag bar den lilla figuren en halsduk i gult och blått och ett budskap om fred i Ukraina. Det blev en stark påminnelse om att även om våra reseproblem känns stora för stunden, så finns det betydligt viktigare prövningar i världen. En stund för eftertanke.

Men precis när jag lyfter kameran för att föreviga den vackra domkyrkan, kommer nästa överraskning – och den här är absolut inte trevlig. Min kamera vägrar att fungera. Hur jag än bär mig åt, startar om och trixar, möts jag bara av det kalla meddelandet 'Error' på skärmen.

​Inte kul! Särskilt inte idag. Det känns som om tekniken har gått i pakt med vädergudarna för att sätta mitt tålamod på prov. Som tur är har jag mobilen i fickan, men som fotoentusiast svider det i själen när den 'riktiga' kameran ger upp mitt i en födelsedagsresa.

Det visade sig tyvärr vara värre än en tillfällig låsning i kylan; det var objektivet som hade gett upp helt. Och naturligtvis var det just det enda jag hade med mig på resan. Det var bara att svälja förtreten och förlita sig helt på mobilkameran för resten av dagen. Man får göra det bästa av situationen, helt enkelt!

Känns som nu räcker det med den typen av överraskningar,  nu kan allt bara bli bättre. Solen skiner och jag har ju ändå min mobilkamera. Vi styr stegen ner mot Tromsøysundet. Förevigar Tromsøbron och ser Ishavskatedralen där på andra sidan.

Vi promenerar vidare och kommer till monumentet 'Porten til Ishavet'. Det är ett otroligt populärt fotomål, och kön ringlar sig lång av turister som väntar på sin tur att få en bild stående mitt i själva porten.

​Monumentet, skapat av Sivert Donali, restes på 70-talet som en hyllning till alla de modiga sjömän och upptäcktsresande som genom tiderna har lämnat Tromsø för att utforska det okända i norr. Det känns nästan lite ironiskt att stå här vid porten till Arktis och titta ut över sundet, när vi själva kämpar med att ens få lyfta mot Longyearbyen. Men trots kamerastrulet lyckas mobilen fånga den stolta siluetten mot den bitande vinden

Vi hoppade över kön vid 'Porten til Ishavet' – jag är egentligen inte mycket för den typen av turistbilder. Men ibland bjuder slumpen på något man bara inte kan ignorera. På en vägg hittade jag plötsligt ett budskap i guld som kändes ganska riktat till just mig: 'Happy B-day'.

​Trots att kameran (som hänger så runt halsen på bilden men tyvärr bara är till lyst) hade gett upp, kunde vi inte låta bli att ta en födelsedagsbild med mobilen. Där står jag i snön, med ett trasigt objektiv men med ett stort födelsedagsleende. Man får helt enkelt fira där man hamnar, och just då kändes Tromsø som en rätt okej plats att bli strandad på.

Tanken på att gå över Tromsøbron för att återse Ishavskatedralen var lockande. Vi besökte den vackra katedralen redan under vår resa med Hurtigruten, men det hade varit roligt med ett återbesök nu när vi har mer tid i staden.

​Men när vi stod där nere under brofästet och kände hur vinden slet i kläderna, insåg vi snabbt att det fick stanna vid en tanke. Om det blåser så här pass mycket nere vid marken kan jag bara föreställa mig hur det tar i uppe på själva bron, helt oskyddat från väder och vind. Vi valde att lyssna på förnuftet – och vinden – och stannade kvar på ö-sidan istället. Man vill ju ogärna börja sitt nya levnadsår med att bokstavligen blåsa bort även om utsikten där uppe hade varit storslagen.

Vi skippade den blåsiga bron och valde en betydligt smidigare väg istället. Vem behöver kämpa sig fram genom arktiska stormar när man helt enkelt kan passera genom Nordostpassagen till fots.

​Det kändes ganska passande att vi hittade just det här gatunamnet i Tromsø. Medan de stora upptäcktsresande kämpade i månader för att ta sig igenom den riktiga passagen österut, gjorde vi det på några sekunder. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort och mycket roligare steg för oss strandade resenärer.

Trots vinden var det svårt att slita blicken från omgivningarna. Det soliga vädret gjorde att de vita fjällen gnistrade och såg än vitare ut mot den klarblå himlen. Det är något alldeles särskilt med det där kalla, klara ljuset; det får allt att se så rent och orört ut. Även om vi befann oss på marknivå i Tromsø istället för i luften på väg mot Svalbard, så bjöd dagen på ett fantastiskt visuellt skådespel. Man kan inte annat än att stanna upp och bara njuta av hur vackert det är när naturen visar sig från sin bästa sida.

Innan vi vänder åter in mot själva stan, upptäcker jag att det finns en del alternativa sätt att roa sig på. Ute i det iskalla vattnet ligger ett gäng och guppar i lysande röda överlevnadsdräkter. Det ser mer ut som en samling färgglada sälar eller små röda sjöstjärnor än ett gäng badare! Det där är en typisk arktisk aktivitet som kallas för "isbad" eller "flytning", där man använder speciella räddningsdräkter (överlevnadsdräkter) som håller en både torr och varm.

​Även om de ser ut att ha det ganska harmoniskt där de flyter runt, är det absolut ingenting som känns lockande för egen del – särskilt inte i den här snålblåsten. Men det bjöd på en riktigt kul syn och blev ännu ett bevis på att livet i Tromsø fortsätter som vanligt, oavsett om det stormar på fjället eller inte. 

Man kan inte besöka Tromsø utan att känna historiens vingslag från Roald Amundsen. Han kallas ofta för 'Polarkungen', och även om hans hem låg söderut, var det här i Tromsø han lade grunden för sina största bedrifter. Det var härifrån han rustade sina skepp och handplockade de mest hårdföra sjömännen för resor mot det okända.

​Amundsen var den förste att nå Sydpolen (1911) och den förste att segla genom hela Nordvästpassagen. För Tromsø är han en evig hjälte, men också en källa till sorg, då det var härifrån han gav sig ut på sitt allra sista uppdrag 1928 för att aldrig mer återvända. Att stå här vid porten till Arktis och blicka ut över samma vatten som han en gång lämnade, ger verkligen perspektiv på de äventyr som detta landskap bjuder på. Som en hyllning till historien möts man också av en pampig väggmålning som täcker en hel husvägg.

Inte bara jag som stannar upp för en bild.

Målningarna fortsätter runt flera hus nere i hamnen. 

Biblioteket lockar till bild även i dagsljus.

Nu är det dags för lunch och lite mer samtal rill SAS, så promenerar vi vidare sedan

Senvägen med små tassar

Song Wat tar slut men är man i Bangkok så finns det en del del att se på väg till Sky train-stationen och resan åter till hotellet.

I ett försök att ta en genväg så blir det en riktig senväg, för vem kan gå förbi en korg med helt ljuvliga kattungar. Inte då jag.

Gatan vi svängt in på är en slags matgata och kattungarnas korg finns hos en av de som har ett matstånd.

Han har inget emot att man stannar och tittade lite på hans kattungar, och jag är långt ifrån ensam. Det är vi tanter som inte kan låta bli att stanna – männen går förbi som om de inte såg en hel korg av charm.

Helst hade jag velat ta med mig minst en av dessa söta kattungar, men blir nog lite problem i tullen då.

En sådan här gråspräcklig hade det blivit i så fall.

En välkomnande skyllt gör att i fortsätter in på gatan.

Där inne på ett fik hittar jag vad som kan vara kattungarnas mamma.

Ett kattvänligt matställe. Skyltarna på bakdörren talar för det.

SWEETPISTA – Vaktkatten ser allt!" Tillträde förbjudet utan tillstånd! Katten med viftande tass säger: "แวววว!" (Typ: ”Jag ser dig!”) Här smyger ingen förbi – inte ens med tonfisk i fickan.

Nästa servering har inga katter men tycker att man ska spara på vatten.

Den här lilla gatstumpen, som inte var någon genväg, hade däremot en mängd gatumålningar och då kan jag inte låta bli att fota. Gillar om det dessutom kommer någon ivägen.

Han stod och dirigerade en bil in på parkeringen, märkte att jag tog bilder men spelade oberörd. Först när bilen stod perfekt vände han sig om, log och gav mig en tummen upp, ett litet ögonblick av ordlös kontakt.

Andra var helt uppslukade av sin mobil.

Vår promenad går mot sitt slut, vi är snart framme vid en Sky train-station. Strax före den passerar vi en staty av fältmarskalk prins Bhanurangsi Savangwongse – den man som av kung Rama V utsågs till den första generaldirektören för Post- och telegrafverket. Enligt plaketten har han hedrats som ‘Grundaren av Thailändska postväsendet’. En stillsam hyllning mitt i stadens brus. 

Kanske är det passande att just här, där vägar möts och meddelanden färdas, står en man som en gång grundade Thailands postväsen. En påminnelse om att även i en digital tid börjar allt med en vilja att nå fram.

Ja, just det – det där som alla turister stannar till vid. Ett virrvarr av ledningar, lika nödvändigt som obegripligt. Kommunikation på sitt eget vis. Man tar sig för pannan och drar oss sedan vidare mot hotellet.

Trött i ryggen och tacksam för en sittplats på Sky train. Och när tankarna glider in på kommunikation, inser jag att alla som inte sover redan är djupt försjunkna i sina skärmar.

Tog den säkra resvägen åter istället för att testa den mer spännande varianten med Tuktuk.

Från floden till filmrullar – fortsättning på Song Wat

Promenaden på Song Wat fortsätter. Vi hade tänkt oss en sväng ner mot floden, men i stället gled vi rakt in i kvarteret där bilverkstäderna tar över ljudbilden.

De flesta verkstäderna har imponerande berg av reservdelar, som om varje skruv och mutter hade sin egen historia. Hur de hittar rätt del i allt detta förblir ett litet mysterium.

Behöver du en drivaxel – eller tre – så är det bara att välja.

Verkstadsgatan är mer än bara lager av reservdelar; den är också en arbetsplats. Här sitter en man och arbetar metodiskt med att hamra en metalldel, ett av många små hantverk som håller området levande.

Här bland alla reservdelar och skrot, träffar jag på en katt, den tänker först dra sin väg men stannar och tittar lite förvånat på de som irrat in sig på hennes kvarter.

Den här bilen har sett bättre dagar, men står ändå bakom kedjor som om varje buckla vore värd att bevara.

Den som söker ska finna, och efter några extra svängar stod vi äntligen vid floden.

En lugn plats för en lunchvila vid floden, eller försöker hon kanske mata duvorna i smyg? Jag tycker mig ana en brödpåse bakom lampan, även om det förstås kan vara hennes egen lunch.

Här är det dyrt att bjuda duvorna på lunch: 25 000 THB, eller cirka 7 300 kronor. Bäst att låta bli.

Floden hittade vi till slut, och här breder den ut sig med moderna hus i bakgrunden och en färja som smyger fram som en liten prick på vattnet.

Vi tar en liten paus vid floden innan vi ger oss vidare på den långa Song Wat. Skulle man ha virrat bort sig på vägen – vilket är lätt hänt här – så finns det tack och lov hjälp att hitta rätt.

Blir man hungrig så är Song Wat rena matparadiset, med trendiga krogar och till och med en Michelinguide‑omnämnd restaurang. Det här stället… ja, det är inte den.

Photocafe lockar med både kaffe och sängplatser, men vi är fortfarande mätta efter hotellets frukost och strosar bara förbi.

Finns även hel del trendiga butiker, som den här inne i en gammal lagerlokal.

Återvinning har en egen betydelse här, den går helt enkelt upp i rök.

Vi fortsätter till fots, men för den som vill ta det lite lättare finns cyklar att hyra – eller så följer man med på en cykelguidning. Vi såg flera grupper som rullade förbi.

Väggarna längs Song Wat berättar sina egna historier: motorcyklarna står parkerade framför en målning av en gammaldags rickschaw, som om nutid och dåtid möttes i samma ögonblick. I gränden bredvid vävs färger och detaljer samman till ett litet universum. Som om staden själv målat sina minnen på väggarna.

Även små detaljer finns att upptäcka.

Även en lång gata tar slut, och så även Song Wat. Och där, som en liten överraskning vid vändpunkten, står en av de där figurerna som mina barnbarnsbarn är så fascinerade av. Klart jag måste ta en bild.

Många bilder blev det, och fotobutikens skyltfönster med alla filmrullar kändes nästan symboliskt och med en liten blinkning till alla som fotar för mycket. Och det finns gott om saker att se på vägen mot Skytrain‑stationen, så det här är inte slutet.

Song wat, vid Chao Phraya-floden.

Vi var till Bangkok i november och bodde på Grand Hyatt Erawan. Planen för dagen är att ta oss till Song Wat. Vi kollar kartan och inser snabbt att det är lite väl långt att promenera i värmen, och att försöka lista ut rätt busslinje känns… optimistiskt. Så vi gör det enkelt för oss och bokar en bil – Bangkoks motsvarighet till Uber.

Vi får meddelandet om att chauffören är på väg, vi vet att det är en Ford och bilnummret, men har inte koll på vilken modell det är, men går ner för att möta upp honom. När bilen rullar in framför hotellet, mitt bland alla glänsande Mercedes och diskreta limousiner, ser jag hur portiererna höjer ögonbrynen en aning. Bara en millimeter, men tillräckligt för att avslöja en stilla förvåning. De håller förstås masken och öppnar dörren med samma elegans som om jag skulle kliva in i en Rolls Royce.  Jag gör mitt bästa med att hålla masken och tycka att det var helt naturligt även om jag hade väntat mig en mer diskret bil.

Song Wat är inte vilken gata som helst. Den föddes ur en katastrof. Efter en förödande brand som 1906 ödelade stora delar av Sampheng, dagens Chinatown, tog kung Rama V själv upp pennan och ritade en ny gata längs floden. Namnet Song Wat betyder just ”ritad av kungen”.

Och det märks att gatan bär på historia. Här samsas gamla lagerhus med små butiker, tempel, kaféer och dofter som byter riktning med varje vindpust. Det är en plats där tiden går i sin egen takt, där det moderna Bangkok liksom glider in mellan sprickorna i det gamla. Perfekt för en långsam promenad med kameran – eller bara för att låta sig svepas med av allt som händer på en enda gata.

Gatan var en gång en livlig handelsväg för internationella varor och en viktig punkt för kinesiska immigranter som bosatte sig i Bangkok under 1800-talet. Många av de äldre byggnaderna längs gatan bär på spår av den kinesiska arkitekturen och atmosfären från förr.

Det började egentligen med att den belgiske street‑art‑konstnären ROA målade två uppochnervända elefanter på en vägg under gatukonstfestivalen Bukruk. Plötsligt fick Song Wat sin ikonbild och nyfikenheten väcktes. Ungefär samtidigt började småskaliga entreprenörer se möjligheter i de nedgångna butikshusen.

Den stora väggmålningen med de två elefanterna är mer än bara ett fint motiv att fotografera. ROA, som är känd världen över för sina svartvita djur i enorm skala, valde just Song Wat som sin duk – långt innan området blev trendigt.

Vid den tiden var gatan fortfarande en ganska bortglömd del av Chinatown, fylld av gamla lagerhus och småhandlare. Men ROA:s elefanter, stora, uttrycksfulla och målade rakt på en sliten fasad, blev snabbt ett landmärke. Resenärer började söka sig hit bara för att se målningen, och det blev startskottet för att fler konstnärer, kaféer och kreativa verksamheter började hitta hit.

I dag räknas muralen som en av de första gnistorna som satte Song Wat på kartan igen. Och när jag står framför den, med kameran i handen, är det lätt att förstå varför.

Det var nästan som om folk väntat på att kvarteren skulle vakna.  Den inflytelserika resebibeln Time Out utsåg  2023 Song Wat till en av världens 50 coolaste stadsdelar.

Att promenera längs Song Wat är som att gå genom ett stycke levande arkitekturhistoria. Husen bär på lager av berättelser: kinesisk‑portugisiska detaljer, västerländska influenser och små utsmyckningar i form av frukter och blommor som klamrar sig fast vid fasaderna. Andra byggnader står i stilla förfall, men visar fortfarande spår av sin forna rikedom.

Färgskalorna, texturerna, siluetterna – allt samspelar på ett sätt som känns helt eget. Och mitt i detta börjar nya verksamheter ta plats, varsamt men med egna tolkningar av gatan. Song Wat lyckas på något märkligt vis förena sitt arv med en ny energi. Den starka närvaron av konst i kvarteren förstärker bara känslan av att något både gammalt och nytt pågår samtidigt. Även lite modernt och humoristiskt.

Elefanten har länge varit en central symbol i den thailändska kulturen – ett djur som bär både styrka och visdom på sina breda axlar. Därför var det kanske inte så förvånande att just elefanten blev huvudmotiv i många av de muralmålningar som började dyka upp i området. Genom att lyfta fram elefanten speglade konstnärerna både Thailands nationella identitet och den växande globala medvetenheten om behovet av att skydda arten.

Med det i åtanke känns det nästan självklart att vi stöter på så många elefanter just på den här gatan.

De elefanter som dyker upp lite här och där längs Song Wat tillhör Elephant Parade – ett internationellt konstprojekt som föddes i Thailand och fortfarande bär en stark lokal förankring. Idén tog form när grundaren Mike Spits besökte ett elefantsjukhus i Lampang och mötte en liten elefantunge som förlorat sitt ben efter att ha trampat på en landmina. Det mötet blev startpunkten för ett projekt som skulle förena konst, medvetenhet och välgörenhet.

Sedan dess har konstnärer från hela världen skapat färgstarka, fantasifulla elefanter i olika storlekar – alla med samma mål: att samla in pengar till elefantvård och att sprida kunskap om hoten mot Asiens elefanter.

Att flera av dessa skulpturer nu står längs Song Wat känns nästan som en naturlig fortsättning på gatans egen berättelse. Här möts kreativitet, historia och kultur, och Elephant Parade-elefanterna smälter in som små glimtar av lekfullhet och eftertanke. Varje figur är ett litet konstverk – en färgklick, en tanke, en personlighet – och tillsammans bildar de en slags skattjakt genom kvarteren.

Varje skulptur är skapad av en egen konstnär, med sin egen färgpalett och sitt eget uttryck. På en liten skylt kan man läsa mer om skaparen. Tillsammans blir de en liten konstvandring – och under min promenad letade jag upp flera av dem. Här är de jag hittade.

Väggmålningarna innehåller inte bara elefanter, där är det stor variation på motiven.

Här är några få av de jag såg.

Även gatuköket har fått en egen målning.

Mitt i Song Wats vindlande kvarter finns en liten gatstump som blivit något av ett galleri under bar himmel. Väggarna är täckta av fantasifulla målningar – drakar, stjärnor, figurer som verkar ha klivit rakt ut ur en dröm. Här blandas tradition med lekfullhet, historia med graffiti, och varje vägg berättar sin egen historia.

Jag valde att fotografera just den här scenen – inte bara för färgerna, utan för människorna. En motorcykel svischar förbi, andra stannar till, någon kanske bara råkar gå förbi utan att riktigt se. Men det är just det som gör platsen så levande: konsten är där, mitt i vardagen, och den får finnas i rörelsen, i förbifarten, i ögonblicket.

Vi försökte leta oss ner till floden, men det var inte helt lätt att orientera sig bland gator som plötsligt tog slut i en återvändsgränd.

I stället hamnade vi bland bilverkstäder och skrotupplag – en helt annan sida av Song Wat. Men det visade sig bara vara början. Gatan är lång och ger så otroligt många intryck så vi fortsätter promenaden nästa inlägg, kan vara skönt att sätta sig ner en stund och vila lite. 

Det kan nästan se ut som en utställning, men det här är ett levande kvarter där folk bor, jobbar och lever sina liv mitt i allt det färgstarka.