En sista sväng i Tartu och en rosa vår i Tallinn

Efter besöket i centrum börjar vi promenera tillbaka mot järnvägsstationen. Vi svänger ner mot floden, där solen skiner och många passar på att njuta av värmen.

Härifrån ser man bågen som utmanar studenternas äventyrslystnad.

Vi styr kosan tillbaka mot järnvägsstationen, men även en väg tillbaka kan bjuda på oväntade möten och vara innehållsrik.

På vägen stöter vi på den här populära grisen – Pronkssiga, Bronsgrisen – ett av Tartus mest charmiga och originella landmärken. Den står precis utanför den gamla marknadshallen och invigdes den 17 januari 2008, på Sankt Antonius dag. Datumet är ingen slump; helgonet har i århundraden förknippats med grisar och boskapsskötsel.

Det mest speciella med statyn är att den fungerar som en liten anatomisk karta över köttdetaljer. På ena sidan är linjer och siffror inristade, och på baksidan av tunnan finns en förteckning som visar var skinka, kotlett och fläskfilé sitter. En sorts humoristisk lektion i styckningskunskap mitt i stadsmiljön.

​Pronkssiga har snabbt blivit en favorit bland både invånare och besökare. Det sägs att den som klappar grisens tryne – eller dess knorr – får tur och ekonomiskt välstånd. Och visst syns det: trynet är alldeles blankpolerat av alla händer som passerat.

Just i dag ser det dessutom ut som om grisen viftar på svansen, tack vare den lilla molntussen som råkar ligga helt perfekt bakom.

Charmig leende

Vi tar vägen genom Tartus område med äldre trähusbebyggelse. Här förändras stadens rytm igen: husen blir lägre, färgerna mildare och gatorna får en nästan småstadslik stillhet. Många av de här trähusen byggdes under slutet av 1800‑talet och början av 1900‑talet, ofta i enkel men charmig träarkitektur med snickarglädje, verandor och små gårdar.

Det är ett av de mest omtyckta kvarteren i Tartu – en plats där studenter, konstnärer och långvariga Tartubor blandas, och där tiden tycks gå lite långsammare. Trots att centrum bara ligger några minuter bort känns det som att man kliver in i en annan värld, där vardagslivet får breda ut sig mellan tvättlinor, cyklar och blommande syrener.

Ja, just att det inte är så långt från Centrum visar sig  med att man ser hur det skruvade tornet på Tartu Kaubamaja, det stora köpcentret syns härifrån. Men dit gick vi inte. Det är betydligt trevligare här bland trähusen, de lugna kvarteren och den lite mer vardagliga rytmen som gör Tartu så lätt att tycka om.

På en husvägg på Soola Street möter vi en av Tartus mest kända och omtalade muraler: “Ms. Reet”, skapad av den franske gatukonstnären MTO. Porträttet föreställer Ms. Reet själv, en äldre kvinna som drev en liten esoterisk butik i just den här byggnaden.

När huset hotades av rivning för att ge plats åt ett nytt köpcentrum målade MTO hennes porträtt som en protest mot kommersialiseringen och som ett sätt att visa stöd för henne. I målningen sitter hon med händerna bundna – en stark symbol för den maktlöshet hon upplevde i processen.

Det grå ansiktet med de slutna ögonen och det gula repet runt kroppen gör bilden både stillsam och kraftfull. Det är en mural som inte ropar, men som stannar kvar i en.

Sedan den målades har den blivit en av stadens mest älskade och ofta fotograferade väggmålningar. Den är ett tydligt exempel på hur street art i Tartu inte bara är dekorativ, utan ofta samhällskritisk, personlig och djupt engagerad. Därför dyker den också upp i nästan varje guide och blogg om stadens gatukonst.

När man står framför den är det lätt att förstå varför.

Rundar man huset så kan man se var butiken fanns, en stor pil pekar dessutom ut var dörren är.

Solen skiner och vi fortsätter vår promenad.

Längs promenaden dyker en gammal annonspelare upp, klädd i färgglada affischer för konserter och teater. Den står där som ett litet tidsdokument mitt i grönskan – en påminnelse om hur staden fortfarande använder sina klassiska former för att berätta vad som händer. Jag tycker om sådana här detaljer; de säger ofta mer om en plats än de stora sevärdheterna.

På väg vidare passerar vi MM Artus skugghund från 2015 – en lekfull mural där texten själv påminner oss om att man inte alltid ska tro på det man ser.

 Vanemuine-teatern – Tartus stolta kulturhus från 1800-talet, där opera, balett och teater fortfarande fyller salongerna.

Tåget tillbaka till Tallinn avgår i tid och nu är det inga problem med att komma ombord.

Och när vi kliver av i Tallinn möts vi av ännu en vårhälsning: körsbärsträden står i full blom. 

Följ ditt hjärta

Follow the balloon”, stod det. Men ballongen var ett hjärta, och plötsligt kändes det som en uppmaning riktad rakt till mig. Så jag följde efter.

Där fanns han ju. Fångandes hjärtat.

Ballongerna må flyga med vinden, men vår kärlek står stadigt rotad. I dag är det vår bröllopsdag och vi firar Blybröllop. Nu ska vi lägga undan allt annat, fira varandra och bara njuta av vår speciella dag tillsammans.​

Sliema

En dag i Malta tog vi färjan över till Sliema.

Sliema är Maltas moderna kuststad, en elegant kontrast till Vallettas historiska gränder. Längs den långa strandpromenaden möts man av caféer, små butiker och ett ständigt glittrande hav. Här lever malteser och besökare sida vid sida i ett lugnt men livligt tempo — morgonbadare, flanörer, barnvagnar, joggare och pensionärer som följer vågornas rytm. Staden är känd för sina utsikter mot Valletta, sina klippbad och sin avslappnade, lite kosmopolitiska känsla.

Det var många som kom från Sliema över till Valletta med morgonturen, men vi som åkte åt andra håller var ganska få.

På vägen över mötte vi också de små privata båtarna som trafikerar hamnen. De ser nästan ut som maltesiska gondoler med sina uppsvängda stävar, och är faktiskt moderna varianter av de traditionella dgħajsa-båtarna som en gång rodde folk över Grand Harbour. I dag fungerar de som små vattentaxibåtar som puttrar mellan Valletta och Sliema — ett lite mer personligt och charmigt sätt att ta sig över, om man vill låta resan bli en del av upplevelsen.

Vid färjelägret satt han där varje dag, som en del av hamnens egen rytm. Alltid på samma plats, med blicken fäst vid det mörkblanka vattnet och spöet vilande tryggt i handen. Runt honom rörde sig båtar, bilar och turister, men han verkade stå utanför allt det där — som om tiden gick lite långsammare just där han satt. Kanske fick han napp, kanske inte. Det spelade ingen större roll. Det var själva stunden som var hans. Han syns även i första bilden som är tagen en annan dag.

Fint att få Valletta från havssidan också.

Det första som mötte oss i Sliema var inte en skylt, inte en guide och inte ens en ivrig försäljare — utan en duva på tjänst. Stadens egen lilla mottagningschef, strategiskt placerad på bänken som om hon hade full koll på både turister, hundar och dagens brödsmulor. Hon gav oss en snabb blick, som för att säga: “Jaha, då var ni här. Välkomna. Ni kan gå vidare nu.” Och så fortsatte hon sin viktiga spaning över torget.

Vi strosade vidare. Lämnade duvor och hundar för att se lite av den här staden.

I den äldre stadsdelen ser det ut ungefär som i Valletta, hus med inbyggda balkonger.

Vi drar oss ner mot strandpromenaden, den del av Sliema som verkligen skiljer sig från Valletta. Här öppnar sig havet bredare, promenaden är längre och tempot lite mer vardagligt. Vi stannar till vid en av de moderna skulpturerna, Lest We Forget av den maltesiske konstnären Wallace Falzon. Verket symboliserar mötet mellan generationer och hur pandemin både bröt — och sedan åter väckte — vårt behov av mänsklig kontakt.

Skulpturen består av två trådfigurer: en äldre kvinna och en yngre flicka som sträcker sig mot varandra, nästan fingertopp mot fingertopp. Formen påminner medvetet om Michelangelos Skapelsen av Adam, där beröringen står för liv, relation och överföring av erfarenhet. Här, mitt bland joggare, hundägare och morgonbadare, blir den en stilla påminnelse om hur viktiga vi är för varandra.

Många av turisterna som väljer att bo i Sliema gör det för närheten till havet och den långa, livliga strandpromenaden. Här finns klippbaden, caféerna och den där vardagliga pulsen som gör att man snabbt känner sig som en del av kvarteret. Det är lite mindre högtidligt än i Valletta, lite mer “här lever vi våra liv” – och kanske är det just därför så många återvänder hit år efter år.

Många går ner till stranden och klipporna bara för att njuta av vågornas brus och känna havsluften.

Längs strandpromenaden står en till av Sliemas moderna skulpturer, en familj utskuren ur ett massivt stenblock och fylld av havet, ljuset och alla människor som passerar bakom. Två vuxna och två barn – åtminstone i teorin. För när man tittar lite närmare ser den minsta figuren faktiskt mer ut som en pingvin än ett barn, som om den smugit sig in i familjen och nu står där helt självklar och blickar ut över Medelhavet. Det är just sådana små detaljer som gör promenaden levande: konsten förändras beroende på vem som går förbi och vad man råkar se i den.

Såg inte så många som badade i dag, men desto fler som gick och hoppade runt på klipporna. 

Vågorna slog olika högt från minut till minut, som om havet själv höll på att bestämma sig för vilken nivå av dramatik det ville bjuda på. Några stod och väntade in den perfekta vågen för en bild, andra försökte undvika att bli blöta — med varierande framgång. Det är något rogivande med att bara stå där och titta på vattnet som rullar in, kraftfullt men ändå rytmiskt, som en egen sorts föreställning.

Två vandrare stod redo vid strandpromenaden, och man kunde snabbt konstatera att de hade full koll på vad som är viktigast i livet.  Medan andra brukar ha muggar, vattenflaskor eller kompasser lättåtkomligt, hade de här tre valt en annan strategi: varsitt vinglas dinglande utanpå ryggsäcken. Inga krusiduller, inga onödigheter — bara det absolut viktigaste nära till hands. Man kunde nästan ana att de var redo för en spontan skål var som helst längs vägen. Prioriteringar när de är som tydligast.

Vi fortsatte vår promenad utefter stranden och när vi kom längre bort och havet kom in i en annan vinkel plötsligt så kändes det som om vågorna kom rusande rakt mot klipporna. Inte längre bara rullande och rytmiska, utan nästan ilskna, som om de hade något att säga. Havet ryade rejält.

Vågorna slog in här med kraftfulla tag och man ser hur de har urholkat marken under strandpromenaden.

En bit bort har gatans konstnärer roat sig rejält.

Längs en av Sliemas husväggar fanns det tidigare en muralmålning som jag gärna hade velat se med egna ögon. Den föreställde en man som kröp in genom ett hål i väggen, som om han var på väg in i själva byggnaden. Verket var skapat av street‑art‑konstnären MTO och var en del av ett större projekt: på den italienska sidan av Medelhavet finns nämligen en “fortsättning”, där samma man dyker upp ur en annan vägg. Tillsammans bildar de två målningarna en symbolisk tunnel över havet — en berättelse om rörelse, migration och de osynliga vägar som binder länder samman.

Tyvärr är målningen i Sliema borta i dag, så jag fick nöja mig med att läsa om den.  Och vill man se hur verket såg ut — och hur mannen “kommer ut” på den italienska sidan — finns det en artikel här: Figure ‘crawls’ in Sliema wall, emerges in Italy

Jag fick nöja mig med en stork istället.

Tillbaka i Valletta igen väntade först 220 trappsteg upp från färjan till centrum — och just när vi började klättra kom resans enda regnskur. Lokalbefolkningen visste precis hur de där skurarna brukar vara och tog snabbt skydd under balkonger och i portvalv.

Jag tänkte mest: “äh, det är ju bara vatten”, så vi fortsatte uppåt, steg för steg, i allt snabbare takt.

När vi, genomblöta men ganska nöjda med vår tapperhet, äntligen nådde hotellet… då hade regnet förstås redan slutat.

Villajoyosa

Villajoyosa. Bara namnet låter som något som glittrar i solen, och det gör det också. Dessutom betyder Villajoyosa ”Den glada staden".

Det är något fint i att få följa med någon till deras favoritställe. Man ser inte bara en stad, man ser den genom deras ögon. Och Villajoyosa visade sig vara precis en sådan plats: färgstark, varm och full av små detaljer som gör att man vill stanna upp och titta en gång till. Här behöver vi inte oroa oss för Lapplisor, för när vi väl hittat en ledig parkeringsplats så var det inga avgifter.

Villajoyosa har cirka 3,5 km stränder.

Vi började med en lunch på ett av alla restauranger som fanns på gatan nära stranden.

Efter en lång och god lunch – den sortens måltid som gör att man vill gå lite långsamt bara för att få behålla känslan – promenerade vi vidare längs strandpromenaden. Solen låg mjukt över havet, och allt kändes sådär lätt som det bara gör i Villajoyosa när dagen fortfarande har mer att ge.

Carina ville visa mig sina favoritkvarter högre upp i staden, de där hon brukar vandra när hon vill ha utsikt, grönska och lite lugnare gator. Så vi vek av från stranden och följde en stig som slingrade sig in bland träden. Och där, nästan lite gömda i sluttningen, låg rullbanden hon berättat om. ”Det här är min genväg,” sa hon och log, och jag förstod direkt varför.

Vi steg på det första bandet och lät oss långsamt föras uppåt genom grönskan. Mellan palmerna glittrade havet fortfarande bakom oss, och varje gång vi bytte till nästa band kändes det som att vi steg in i en ny liten nivå av staden. Det var stilla, varmt och oväntat vackert – en liten hemlighet mitt i Villajoyosa.

Det finns tre stycken som är placerade i en lång, terrasserad gångväg som leder upp från den lägre delen av staden mot bostadsområdet ovanför.

Så utan att anstränga oss har vi kommit upp till den övre stadsdelen och det känns nästan lite magiskt hur lätt det gick. Vi står där och ser tillbaka mot havet som glittrar mellan träden, som om det vill påminna oss om var vi nyss gick. Luften är stilla här uppe, gatorna smalare, och Carina pekar ut små detaljer hon tycker om, en färgglad dörr, en skuggig innergård, en gata som alltid doftar av apelsinblom när det är säsong.

Det är hennes kvarter, hennes rytm, och jag får följa med som gäst i något som är både vardagligt och speciellt på samma gång. Och kanske är det just det som gör promenaden så fin: att en enkel lunch, en solig strandpromenad och tre rullband kan bära en hela vägen till en plats där dagen fortsätter i ett lugnare tempo, med utsikt över både staden och stunden.

Gamla stan är en labyrint av smala gränder och det är inte bara små pittoreska hus som dyker upp längs vägen. Plötsligt står vi framför en massiv mur med runda torn. Först tror jag att det är en borg, men det visar sig vara resterna av den stora försvarsmur som byggdes på 1500‑talet för att skydda staden mot pirater och attacker från havet.

Vi promenerar runt här och njuter av både sol och de färgglada husen.

Vi fortsatte upp genom de smala gränderna, där husen står tätt och färgerna nästan lyser i solen. Ett av dem var så smalt att det såg ut att ha pressats in mellan sina grannar, ett klassiskt gammalt “casa estrecha”. Sådana hus byggdes höga och smala eftersom man förr betalade skatt efter fasadens bredd. Här uppe känns Villajoyosa som allra mest genuint, med små balkonger, krokiga gator och människor som sitter ute och pratar i skuggan.

Undrar om det blå huset är stadens minsta eller smalaste hus.

På tal om balkonger: på den här verkar allt få plats, tvätt, solsken och till och med en cykel som ser ut att ha parkerat sig själv för att få lite utsikt över gränden.

Vi kom fram till ett litet torg, och eftersom Carina vet hur mycket jag tycker om väggmålningar ville hon visa mig två av sina favoriter. Den första föreställer en äldre person som sitter och lagar fisknät, ett motiv som känns djupt förankrat i Villajoyosas historia. Det är nästan som om man hör havet i bakgrunden när man står framför den.

Den andra målningen, på huset mitt emot, är mer modern. Ett stort porträtt i gråskala som lyser mot de färgstarka husen runt omkring. Tillsammans berättar de två målningarna något fint om staden, hur tradition och nutid får samsas på samma väggar i kvarteret.

Villajoyosa kallas ibland för den färgglada staden, och det är lätt att förstå varför. Här är husen målade i starka kulörer som en gång hjälpte fiskarna att hitta hem från havet – och som i dag gör varje promenad till en liten färgfest.

Det är dags för oss att lämna staden, så vi drar oss ner till stranden igen.

Här nere har till och med toakuren fått sig en fin uppiffning.

Tromsö och fler överraskningar.

Ny dag och nya äventyr – eller ja, kanske inte så mycket äventyr egentligen. Våra försök att via SAS lösa den fortsatta resan till Longyearbyen känns mer som en prövning än som ett problem.

​Att ta sig dit idag är bara att glömma; det stormar fortfarande, vilket gör att allt fler resenärer blir strandade här i Tromsø. Av någon outgrundlig anledning stoppas inte planen redan i Oslo. Man kan ju undra om de faktiskt tror att det plötsligt ska mojna så pass att det går att landa.

Vi inser våra begränsningar; det är trots allt min födelsedag, så varför inte ta vara på tillfället och bekanta oss med Tromsø istället? Dagen börjar på bästa sätt med en frukost-Skyr som bjöd på ett oväntat leende.

​Under locket dolde sig nämligen ett hemligt meddelande. Man tackar! Det är ju inte varje dag man får höra att man är någons favoritkonsument direkt på morgonkvisten. Nu är jag redo att se vad resten av staden har att erbjuda denna födelsedag.

Jag hänger på mig kameran och vi drar ut på stan. Vi hamnar strax vid stadens vackra domkyrka. Det är en ganska unik byggnad, faktiskt Norges enda domkyrka helt i trä. Den lyser upp i gult mot den kalla vinterhimlen och känns väldigt välkomnande.

​Framför kyrkan står Emma Matthiasens staty 'Moder och barn'. Idag bar den lilla figuren en halsduk i gult och blått och ett budskap om fred i Ukraina. Det blev en stark påminnelse om att även om våra reseproblem känns stora för stunden, så finns det betydligt viktigare prövningar i världen. En stund för eftertanke.

Men precis när jag lyfter kameran för att föreviga den vackra domkyrkan, kommer nästa överraskning – och den här är absolut inte trevlig. Min kamera vägrar att fungera. Hur jag än bär mig åt, startar om och trixar, möts jag bara av det kalla meddelandet 'Error' på skärmen.

​Inte kul! Särskilt inte idag. Det känns som om tekniken har gått i pakt med vädergudarna för att sätta mitt tålamod på prov. Som tur är har jag mobilen i fickan, men som fotoentusiast svider det i själen när den 'riktiga' kameran ger upp mitt i en födelsedagsresa.

Det visade sig tyvärr vara värre än en tillfällig låsning i kylan; det var objektivet som hade gett upp helt. Och naturligtvis var det just det enda jag hade med mig på resan. Det var bara att svälja förtreten och förlita sig helt på mobilkameran för resten av dagen. Man får göra det bästa av situationen, helt enkelt!

Känns som nu räcker det med den typen av överraskningar,  nu kan allt bara bli bättre. Solen skiner och jag har ju ändå min mobilkamera. Vi styr stegen ner mot Tromsøysundet. Förevigar Tromsøbron och ser Ishavskatedralen där på andra sidan.

Vi promenerar vidare och kommer till monumentet 'Porten til Ishavet'. Det är ett otroligt populärt fotomål, och kön ringlar sig lång av turister som väntar på sin tur att få en bild stående mitt i själva porten.

​Monumentet, skapat av Sivert Donali, restes på 70-talet som en hyllning till alla de modiga sjömän och upptäcktsresande som genom tiderna har lämnat Tromsø för att utforska det okända i norr. Det känns nästan lite ironiskt att stå här vid porten till Arktis och titta ut över sundet, när vi själva kämpar med att ens få lyfta mot Longyearbyen. Men trots kamerastrulet lyckas mobilen fånga den stolta siluetten mot den bitande vinden

Vi hoppade över kön vid 'Porten til Ishavet' – jag är egentligen inte mycket för den typen av turistbilder. Men ibland bjuder slumpen på något man bara inte kan ignorera. På en vägg hittade jag plötsligt ett budskap i guld som kändes ganska riktat till just mig: 'Happy B-day'.

​Trots att kameran (som hänger så runt halsen på bilden men tyvärr bara är till lyst) hade gett upp, kunde vi inte låta bli att ta en födelsedagsbild med mobilen. Där står jag i snön, med ett trasigt objektiv men med ett stort födelsedagsleende. Man får helt enkelt fira där man hamnar, och just då kändes Tromsø som en rätt okej plats att bli strandad på.

Tanken på att gå över Tromsøbron för att återse Ishavskatedralen var lockande. Vi besökte den vackra katedralen redan under vår resa med Hurtigruten, men det hade varit roligt med ett återbesök nu när vi har mer tid i staden.

​Men när vi stod där nere under brofästet och kände hur vinden slet i kläderna, insåg vi snabbt att det fick stanna vid en tanke. Om det blåser så här pass mycket nere vid marken kan jag bara föreställa mig hur det tar i uppe på själva bron, helt oskyddat från väder och vind. Vi valde att lyssna på förnuftet – och vinden – och stannade kvar på ö-sidan istället. Man vill ju ogärna börja sitt nya levnadsår med att bokstavligen blåsa bort även om utsikten där uppe hade varit storslagen.

Vi skippade den blåsiga bron och valde en betydligt smidigare väg istället. Vem behöver kämpa sig fram genom arktiska stormar när man helt enkelt kan passera genom Nordostpassagen till fots.

​Det kändes ganska passande att vi hittade just det här gatunamnet i Tromsø. Medan de stora upptäcktsresande kämpade i månader för att ta sig igenom den riktiga passagen österut, gjorde vi det på några sekunder. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort och mycket roligare steg för oss strandade resenärer.

Trots vinden var det svårt att slita blicken från omgivningarna. Det soliga vädret gjorde att de vita fjällen gnistrade och såg än vitare ut mot den klarblå himlen. Det är något alldeles särskilt med det där kalla, klara ljuset; det får allt att se så rent och orört ut. Även om vi befann oss på marknivå i Tromsø istället för i luften på väg mot Svalbard, så bjöd dagen på ett fantastiskt visuellt skådespel. Man kan inte annat än att stanna upp och bara njuta av hur vackert det är när naturen visar sig från sin bästa sida.

Innan vi vänder åter in mot själva stan, upptäcker jag att det finns en del alternativa sätt att roa sig på. Ute i det iskalla vattnet ligger ett gäng och guppar i lysande röda överlevnadsdräkter. Det ser mer ut som en samling färgglada sälar eller små röda sjöstjärnor än ett gäng badare! Det där är en typisk arktisk aktivitet som kallas för "isbad" eller "flytning", där man använder speciella räddningsdräkter (överlevnadsdräkter) som håller en både torr och varm.

​Även om de ser ut att ha det ganska harmoniskt där de flyter runt, är det absolut ingenting som känns lockande för egen del – särskilt inte i den här snålblåsten. Men det bjöd på en riktigt kul syn och blev ännu ett bevis på att livet i Tromsø fortsätter som vanligt, oavsett om det stormar på fjället eller inte. 

Man kan inte besöka Tromsø utan att känna historiens vingslag från Roald Amundsen. Han kallas ofta för 'Polarkungen', och även om hans hem låg söderut, var det här i Tromsø han lade grunden för sina största bedrifter. Det var härifrån han rustade sina skepp och handplockade de mest hårdföra sjömännen för resor mot det okända.

​Amundsen var den förste att nå Sydpolen (1911) och den förste att segla genom hela Nordvästpassagen. För Tromsø är han en evig hjälte, men också en källa till sorg, då det var härifrån han gav sig ut på sitt allra sista uppdrag 1928 för att aldrig mer återvända. Att stå här vid porten till Arktis och blicka ut över samma vatten som han en gång lämnade, ger verkligen perspektiv på de äventyr som detta landskap bjuder på. Som en hyllning till historien möts man också av en pampig väggmålning som täcker en hel husvägg.

Inte bara jag som stannar upp för en bild.

Målningarna fortsätter runt flera hus nere i hamnen. 

Biblioteket lockar till bild även i dagsljus.

Nu är det dags för lunch och lite mer samtal rill SAS, så promenerar vi vidare sedan