En långsam promenad genom Kuala Lumpurs kontraster.

Blir inga snabba promenader när man är i Kuala Lumpur, för det är ganska varmt men att då och då leta sig ut från de luftkonditionerade gångarna och svala husen är mödan värt.

Det finns en hel del gångvägar, både under jord och ovan jord, som är luftkonditionerade – ett välkommet avbrott från den tropiska hettan. En av dem är särskilt minnesvärd: väggarna pryds av fotografier och målade dekorationer som gör promenaden till något mer än bara transport. Det känns nästan som att gå genom ett galleri, där stadens själ får ta plats mellan betong och glas.

När man väl kliver ut i värmen möts man av ett myller av ljud, dofter och färger. Trafiken surrar, gatuköken ryker, och luften är tung av tropisk fukt. Men det finns något meditativt i att promenera långsamt, att låta staden rinna förbi i ett lugnare tempo.

Jag började min dag vid KLCC Park, där skyskraporna speglar sig i det lilla konstgjorda sjölandskapet. Här kan man gå i skuggan av palmer och se lokalbor jogga i takt med morgonsolen.

Några måste ta den obligatoriska selfiebilden framför Petronas Tower. Ibland är det inte bara byggnaden man vill fånga – utan känslan av att vara där

Där var det inte bara människor som var ute och tränade, träffade på den här lilla filuren.

Sedan slingrade jag mig vidare genom Bukit Bintang, där shoppinggalleriorna står som svalkande oaser mellan gatorna. Det är nästan som att staden är byggd för att man ska kunna röra sig utan att någonsin behöva svettas – men det är just svetten som gör upplevelsen verklig. 

Lite speciella och handikappanpassade övergångsställen. Det är något fint med att även detaljer som ett övergångsställe kan visa omtanke och inkludering.

Jag lämnade den stora gatan med alla flotta butiker, där luftkonditioneringen sipprar ut genom öppna dörrar och skyltfönstren glittrar av lyx. Svängde runt vid statyerna av Michael Jackson – ett oväntat inslag mitt i stadens puls där många stannade till för ett foto.

– och fortsatte sedan in i ett kvarter där tempot var lite lugnare. Här byts marmorgolv mot trottoarplattor, och istället för internationella märken möts man av små kaféer, lokala butiker och doften av grillad kyckling från ett gatustånd.

Kom till ett lite annorlunda kvarter. Enklare bostadshus och massor med väggmålningar. Något som jag har svårt att gå förbi utan att försöka få några bilder. Färgerna var starka, motiven varierade – från traditionella mönster till porträtt av lokala hjältar och fantasifulla figurer. Det kändes som att varje vägg berättade sin egen historia, och jag blev stående gång på gång, med kameran i handen.

Här var tempot ett annat. Barn lekte på trottoaren, en äldre man satt och skalade frukt i skuggan, och någon vinkade från ett fönster. Det var som att staden öppnade upp en annan sida av sig själv – mindre polerad, men desto mer levande.

Konsten här känns inte planerad, utan levande. Som om den växer fram i takt med staden.

Jag stannade till, tog ett steg tillbaka, och försökte fånga hela bilden – men det är svårt att fånga känslan i en enda ruta

Det här kvarteret var som ett galleri utan väggar, där varje fasad var en duk.

Duvor på ledning, tvätt på tork – en bild som fångar stadens rytm och vila, den bilden kunde jag inte gå förbi.

Vet inte varför, men tvätt på tork kan jag inte låta bli att försöka fånga på bild.

Det är något med tvätt på tork – vardagligt, färgstarkt, och alltid värt en bild.

Att promenera i Kuala Lumpur är som att bläddra igenom ett bildspel av stadens själ. Från svalkande gångvägar med konstnärliga inslag till kvarter där väggmålningar berättar historier och tvätten fladdrar mellan husfasader – varje steg bjuder på nya motiv. Duvor radar upp sig som tysta betraktare, och människor stannar till för att fånga sin stund framför stadens ikoniska torn.

Det är inte bara en promenad, det är en resa genom kontraster: mellan lyx och vardag, mellan luftkonditionerat och tropisk hetta, mellan det planerade och det spontana. Och mitt i allt, kameran, som försöker hinna med.

För mig är det just de här ögonblicken som gör en stad levande. De små detaljerna, de oväntade mötena, och känslan av att vara en del av något större, om än bara för en stund.

Tre dagar, tusen intryck – Reykjavik i blickfånget

En av de starkaste upplevelserna vi tog med oss var kontrasten mellan det övriga Island och Reykjavík. Efter dagar av att ha vant oss vid landsbygdens tystnad och makliga tempo – där varje bil är en händelse och de flesta byar andas lugn – blev mötet med huvudstaden en överraskning.

​Jag blev förvånad över hur stor och stökig Reykjavík plötsligt kändes, trots att den i själva verket har en behaglig småstadskänsla jämfört med exempelvis Stockholm. Det är som om allt som är samlat på Island – turister, bilar, restauranger och nattliv – koncentreras här.

​På landsbygden får man naturen för sig själv, men i Reykjavík får man den moderna kulturen och de andra besökarna. Vårt sista stopp bekräftade verkligen hur mycket vi hade hunnit vänja oss vid tempot utanför storstaden.

Vi bodde på Leifur Eiriksson som ligger mitt emot Hallgrímskirkja, där finns det gratis parkering, bra för här kan man låta bilen stå, det mesta är på gångavstånd.

Här kan man strosa gata upp och gata ner. Slinka in på någon butik eller bara titta på alla väggmålningar.

Bra också att inte missa de klassiska sevärdheterna som Harpa – Reykjavíks skimrande ikon. Detta prisbelönta konserthus är inspirerat av Islands unika basaltpelare och norrskenet. Fasaden, designad av konstnären Ólafur Elíasson, består av geometriska glaspaneler som skiftar färg och fångar det dramatiska isländska ljuset på ett helt magiskt sätt.

Eller Sólfar / Sun Voyager. Skulpturen, som ser ut som ett elegant stålskelett av ett vikingaskepp, står vackert vid Reykjavíks havskant. Även om många misstar den för en hyllning till vikingarna, är det konstnärens "drömbåt" – en ode till solen, hopp och upptäckarglädje mot nya horisonter. 

Höfði hus

​Denna charmiga vitmålade villa i Reykjavík är mer än bara en vacker byggnad vid havet; det är en plats där världshistoria skrevs. Huset byggdes 1909 för den franske konsuln Jean-Paul Brillouin, och fungerade senare som residens åt bland annat den brittiske ambassadören – som påstods ha tvingat fram en försäljning på grund av ett spöke ("Den vita damen").

​Höfði är dock mest känt för att ha varit mötesplatsen för USA:s president Ronald Reagan och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov under toppmötet i oktober 1986. Trots att de inte nådde en omedelbar överenskommelse, ses detta möte som det avgörande steget som banade väg för nedrustning och slutet på det kalla kriget. Huset används idag för officiella mottagningar.

Framför huset står idag ett stycke av Berlinmuren, en gåva som Island fick 2015 i samband med 25-årsjubileet av Tysklands återförening. Placeringen intill Höfði är symbolisk, då huset där Reagans och Gorbatjovs dialog inleddes nu står bredvid en fysisk rest av den tudelning mötet bidrog till att upplösa. 

Baksidan av murbiten.

Sedan får man inte missa Hallgrímskirkja,  har man irrat sig ut på stan så är det ändå lätt att hitta tillbaka dit.

​Det är den största kyrkan på Island, vars fasad är ett modernt arkitektoniskt eko av landets dramatiska basaltkolumner. Framför står statyn av Leif Eriksson.

På kvällen är kyrkan upplyst.

Men vill man komma in i kyrkan så måste man passa på, på dagtid. Vi är där när dörrarna öppnas klockan 10.00 och då kommer man in till pampig orgelmusik.

Man kan även åka hiss upp i tornet, men det är behäftat med en stor portion tålamod, för trots att vi var där när de öppnade kyrkan för besökare så var kön lång.

Mitt i Reykjavíks stadspuls, där havsbrisen möter doften av rostad lök, står en liten plåtkiosk med ett rykte som sträcker sig långt bortom Islands gränser. Bæjarins Beztu Pylsur – Namnet betyder "Stadens bästa korvar" och har serverat varmkorv sedan 1937, och är idag lika mycket ett kulturarv som ett snabbmatsställe.

Här har både presidenter och popstjärnor ställt sig i kö. Bill Clinton skapade rubriker när han 2004 beställde en korv "med allt", och sedan dess har både Kim Kardashian och Metallica följt i hans fotspår. Men det är inte bara kändisarna som gör kiosken legendarisk – det är smaken. Den isländska pylsan, gjord på lamm, fläsk och nötkött, har en karaktär som är svår att glömma. Toppad med rostad och rå lök, söt senap, ketchup och remoulad blir det en smakexplosion i varje tugga.The Guardian har kallat det Europas bästa snabbmat, och jag är benägen att hålla med. Det är något med enkelheten, atmosfären och det faktum att man står där – mitt i Reykjavik – med en varm korv i handen och ett leende på läpparna.

Och visst, skulle du missa kiosken i stan, finns det en liten filial på flygplatsen. Där är det sällan kö, men det är ändå inte riktigt samma sak. För det är inte bara korven man kommer för – det är känslan av att vara en del av något större. En liten bit av Reykjavíks själ, serverad i bröd. 

På toppen av Öskjuhlíð-kullen i Reykjavik reser sig Perlan som ett glaskrönt landmärke, byggt ovanpå sex enorma vattencisterner. Här möts natur och teknik i en futuristisk byggnad där du kan vandra genom en konstgjord isgrotta, uppleva norrskenet inomhus och blicka ut över staden från ett 360-graders observationsdäck. Museet bjuder på interaktiva utställningar om Islands naturfenomen – från glaciärer till gejsrar – och i kaféet väntar italiensk glass och värmande kaffe. Ett besök här är som att få hela Island i koncentrat, under en kupol av glas.

När man klarat av stora sevärdheter så är det trevligt att ge sig ut i vimlet igen  men vi tar det i nästa inlägg.

Fortsättning och slut på Islandsresan finns här

Fotografiska

Vi var ute på en promenad i Tallinn, för varje gång vi är där så förändras staden. Promenerade förbi Balti Jaama Turg, som förr bara kallades för Ryska marknaden, nu är det stället helrenoverat och rymmer både restauranger och saluhall förutom försäljning av kläder och prylar.

Där i området finns det en hel del väggmålningar. till exempel den här havsörnen. Tanken med den målningen är att uppmärksamma den estniska havsörnen som är hotad på grund av mänsklig aktivitet.

På gaveln av samma hus finns den här, kom att tänka på låten, flickan och kråkan då jag såg den. Även om det där inte ser ut som en kråka.

Vi fortsatte till ett område där jag trodde att vi varit förut, men kände inte igen mig riktigt. Då var det ett ganska slummigt område, nu var här en hel del konst. Hittade  en utställning av Mikk Ollis, en gatufotograf från Boston.

Utställningen kallas Framåt eller bakåt? – En blick på gatufotografi och samhällsförändring.

Året är 2017. Boston fylls av röster, rörelser och kamerablixtar. Mitt i den storm av förändring som pågår, dokumenterar han historiens gång genom sin lins. Olli fångar människor, ögonblick och känslor som definierar en tid av motstånd och hopp.

Det här området kallas för Telliskivi Creative City är ett före detta industriområde som har omvandlats till ett kulturellt centrum med verkstäder, butiker, teatrar, kaféer och restauranger. På en gräsmatta står det en glasbubblan där en kvinna ligger och ser ut att tillbedja något.

Någon tar en selfie men vi fortsätter mot dagens mål som är Fotografiska. "Dance of Death with Endel aka Endel with a stick", är titeln på målningen och är en ordlek på estiska, där Endel både är ett traditionellt (men något gammaldags) manligt namn och slang för selfie.

Jag ser skylten Fotografiska på taket av ett hus lite längre fram,  svänger om hörnet och ser en stor väggmålning. Den där känner jag igen, säger jag.  Men maken säger att här har vi inte varit förr.

Trodde inte jag heller, för allt ser nytt och annorlunda ut men målningen är jag säker på att jag sett förut.

När jag kontrollerar bland mina bilder så stämmer det också, det har gått några år, så här såg det ut 2014. Samma ansikte men en annan restaurang. Den här målningen heter "Kvinnan" och är målad av gatukonstnären Alexandre Monteiro, hans artistnamn är Hopare. Den målades under Street Art Jam 2014  en färgsprakande händelse där konstnärer samlades för att skapa muralmålningar och graffiti i just den här stadsdelen. Evenemanget var en del av stadens initiativ att främja gatukonst och ge konstnärer en plattform att uttrycka sig på offentliga ytor.

En till stor målning har också kommit till.

Området, som då för elva år sedan precis hade börjat restaureras upp, har förändrats ganska rejält.  Då vi var här 2014 regnade det och det var ganska förfallet.

Mitt på det som nu är ett torg, fanns det en utställning.

Ställningen är kvar, har fått en konstgräsmatta och ett segel nya bilder hänger där.

I det här kreativa området finns alltså Fotografiska.

Då vi var här för elva år sedan var Fotografiska knappast påtänkt att finnas här i Tallinn, huset såg ut så här då. Huset kallades för Röda huset.

De har en takterrass med fantastisk utsikt över staden.

Villman äta grönt så finns det en Michelin Green Star-restaurang, men även ett fik på nedre botten.

Vi kikar in på gården på baksidan av huset, den gården används som uteservering på sommartid. Nu i maj var det ganska tomt på folk men desto fler målningar.

Dags att gå vidare.

Min rygg krånglar en del så ibland behöver jag sitta ner en stund och har upptäckt att det är inte bara en nackdel. Man hinner ta in och se lite mer.

Hamnar på återvägen tillbaka vid den där kupolen i början av inlägget och den bedjande kvinnan. Undrar lite över att hon fortfarande ligger kvar i sin lite ansträngande ställning. Går närmare och ser att kvinnan är faktiskt en docka, så hon ligger nog kvar där än och ber.

En dag i Gävle

Inte nu, men i oktober var vi till Gävle. I tider med inställda resor så tänkte jag återvända med lite minnesbilder därifrån. 

Gävle är en trevlig liten stad och där finns en hel del att upptäcka. 

På vägen dit blir det ofta ett stopp i Gysinge. Ofta blir det en räkmacka på kaffet och en titt in på Naturrum. Fast den här dagen var det för tidigt för fika så vi tog en promenad istället. 

Det där med selfie är inte min grej, men ibland så... 

Vi avstod från att vandra Gästrikeleden, fast det blev några meter på den. Vi styrde sedan kosan mot Gävle.

.

Även där blev det en promenad,  kollade in husen som ligger så fint vid ån.

Bra att livräddningsbåten finns på plats, regnet hänger i luften den här dagen och det var inte så länge sedan det var båt som var det enda lämpliga färdmedel i Gävle. I dag blir det apostlahästarna som får ta oss runt.

Försökte dra upp dragkedjan torget för att se vad som dolda sig där under. Men den var för trög.

Hittade platsen för tidsreglering, måste väl vara där man samlas för att ställa om tillbaka till normaltid.

Promenerade vidare och fick med en stor väggmålning till min samling av målningar. 

På polhemsskolan finns det en till. 

Vid entrén till skolan hittar jag Urnebulosan och De Blommande Stenarna.  En skulptur av Katarina Jönsson Norling.

Det är en liten bronsfigur iklädd badrock. På huvudet bär hon den UrNebulosa vårt solsystem har bildats ur. Här växer också blommande stenar i betong, på dem kan man sitta och vila lite om man känner för det.

Träffar också på en runsten den står på gården med det passande namnet Kvarteret Runstenen. Den är visserligen en kopia av en sten som fanns här tidigare. Den flyttades eftersom den blev utsatt för skadegörelse. Inskriptionen berättar om Bruse som lät resa stenen för att hedra sin bror Egil som drog till Finland.

Regnat har det gjort och då hittade duvorna en egen pool att plaska runt i.

Söderhielmska var stängt.

Regnet inte bara hänger i luften, det kommer rejäla störtskurar mellan varven också, så vi slinker in på Länsmuseet, det var länge sedan vi var dit.

Där har de en liten utställningen som heter "Fråga bilden". Tanken är att man ska ha bilderna här som utgångspunkt för att diskutera källkritik, normer och ideal.

Bilen är en Oldsmobil från början av 1900-talet den tillhörde hovfotograf Carl Larsson, den hade 7 hästkrafter ochen toppfart på 40 km/t. I den åkte han runt på sina reportageresor. 

Den andra fotografen som är representerad i utställningen är Anna Nygren som var mer en bygdefotograf. Hon hade ingen bil utan cyklade runt i bygden med sin stora kamera och fotade vardagslivet i bygden. Hon ville utbilda sig till fotograf men det fanns inga pengar till det utan hon försöjde sig som sömmerska och fotograferade då det fanns tid över efter sömmerskejobbet och hushållsarbetet. Hon skrev även poesi och ägnade sig även åt att måla och brodera.

Det var inga kameror man stoppade i fickan på den tiden.

Finns många bilder att titta på plus ett bildspel på en skärm.

Eftersom det regnade en hel del passade vi på att titta på alla utställningar. Högst upp var det konst, vissa riktigt tilltalande och andra lite för moderna för min smak.

Vad det stod på det här konstverket kunde man bara se på långt håll. Nära såg man inte det.

Såg sedan att regnet upphört, men innan vi lämnade museet så hittade vi en avdelning med textilier. Vilka skatter som förvarades där och broderier, vävnader och massor av annat. Missa inte den avdelningen om du är det minsta intresserad av handarbete.

.

Har man traskat runt en hel dag i stan så känns det i fötterna så varför inte passa på att köpa nya skor.

När kvällen kom tyckte vi att vi var värda något gott att äta och dricka.

En av de godare pizzor jag ätit.

Lite Tallinn.

Nästa mål på vår kryssning är Tallinn, välkänt för oss men här landar vi ganska nära stan så det blir en promenad in dit ändå. 

Det första vi möter är en katt på promenad.

Det nästa är en robot som tuffar omkring alldeles ensam.

Tur att vi ser lite folk också så att vi inte behöver befara att vi hamnat i framtiden utan några människor.

Texten på roboten är på estniska så jag får konsultera Mr. Translate på Google för att få veta vad den har för funktion.

Det står "Hungrig?" på den och "Låt mig hjälpa!" och är en robotleveranstjänst. Man beställer mat och så kommer roboten hem med den. 

Vi fortsätter in mot gamla stan och som lydiga turister följer vi hänvisningsskyltarna. Fast här stöter vi på lite problem, skylten visar rakt in i en port. Porten är låst så om vi inte väljer att vara olydiga tar promenaden slut där. Vi väljer den olydiga varianten och rundar skylten.

Snyggt stuprör.

Här i Tallinn ser vi en hel del bilar som är registrerade i Ukraina och även att folk i Estland tänker på deras folk. Ett träd fullt med blågula band.

Vid svenska ambassaden hänger Ukrainas flagga.

Lite längre ner på samma gata ligger ryska ambassaden, där ser det lite annorlunda ut.

Lite lustigt är att då jag går in på Googles maps för att kontrollera att det verkligen är den ambassaden så går det inte att söka på det längre.

Men flaggan visar att det är den ambassaden där, kollar på adressen och den ligger där men man vill tydligen inte kännas vid den.

Vi går vidare, fast påminnelsen om det fruktansvärda kriget sätter sig lite i sinnet.

Går bort och hälsar Godwin, Tallinns mest fotograferade ko.

Fotograferar inte så mycket mer här för jag har nog redan det mesta på bild sedan tidigare. Fast då jag träffar på några kompisar till Godwin så åker kameran upp igen.

En mås håller kossorna sällskap.

Trevligt att återse Tallinn, men nu tar vi en fika på vår båt. Innan det är dags att åka mot nästa hamn.