Gesällen/En blå PV

"Ett gäng ungdomar från Hamrånge sitter inpackade i en gammal PV på väg hem från en fest i Ockelbo. Det är i slutet av 1960-talet. Sommarnatten är ljus och varm. Grusvägen är i dåligt skick med gropar och på sina ställen rullgrus. Leif kör lugnt och säkert, men så händer något. Bilen börjar kränga och Leif har fullt jobb med att hålla bilen på vägen. Punktering. Bilen jazzar hit och dit och till slut hamnar vi i diket. Farten är inte så hög så ingen kommer till skada. Tillsammans baxar vi upp bilen på vägen och hjälps åt att skifta hjul..."

Det här är senaste (sista?) gången jag färdades i en PV. Bilen som var så populär på 50- och 60-talet. Nu var det väldigt länge sedan jag såg en ute i trafiken. Fast häromdagen stötte jag på en när jag strosade runt på Gävles gator. En blå. Den stod parkerad framför ett hus med grön puts. Den kombinationen såg bra ut så det blev en bild. Bilen såg ut att ha blivit flitigt använd och lacken hade förbättringar både här och där. Jag är ingen bilkännare så årsmodell har jag ingen aning om. Det är i alla fall en senare årsmodell än den vi åkte i den där sommarnatten när vi hamnade i diket.

Lite knäböjning krävdes för att få den bildvinkel jag önskade. Fotografering kan ibland vara lite krävande. Här använde jag vidvinkel, en 25:a. 

På återseende

Torbjörn

Gesällen/M42 + 42Mp = sant (3)

Det finns säkert en gräns vid användandet av gamla objektiv på moderna digitala kameror. Gamla objektiv tål inte hur högupplösta sensorer som helst. De är konstruerade för det medium som fanns då – film. Moderna objektivkonstruktioner fungerar naturligtvis bäst.

De M42-objektiv jag använt i mina anspråkslösa tester visar sig dock kunna användas med Sony A7RII:s högupplösta sensor om 42 Mp. Man ser dock en hel del CA, och kanske förstärks det t o m av den högupplösta sensorn. Skärpan är inte helt lätt att bedöma neutralt då den är satt manuellt. Jag har säkert missat en del. Trots det tycker jag att den är OK om man inte granskar alltför nära. Kanske skulle dessa objektiv ge bättre resultat tillsammans med en mindre högupplöst sensor. 

Den här gången har jag använt tre Pentaxobjektiv: Super-Takumar 85/1.9, SMC Takumar 135/2.5 samt Tele-Takumar 400/5.6. Det första är en trotjänare som jag haft sedan 1970. Objektiven är gediget byggda och är alla fortfarande i perfekt skick.

Super-Takumar 85/1.9

Super-Takumar 85/1.9

SMC Takumar 135/2.5

Tele-Takumar 400/5.6

Tele-Takumar 400/5.6

I samtliga fall är objektiven nedbländade några snäpp. Vad vill jag visa med de här testerna? Inget annat än att gamla objektiv kan användas tillsammans med moderna digitalkameror. Var och en får avgöra om kvalitén är tillräcklig. Mina nya objektiv ger bättre bildkvalitet rakt igenom och är naturligtvis mycket mer lättanvända. 

Mina testobjektiv är nu förpassade tillbaka till glasskåpet efter väl förrättat värv. Det var kul att råkas, nu får de moderna ta över ruljangsen igen.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/M42 + 42Mp = sant (2)

Den här gången är det ett gammalt fint normalobjektiv, Pentax SMC Takumar 1,4/50, som jag testar tillsammans med Sony A7RII. Det här objektivet är radioaktivt så man ska väl inte ha det framför ögat ständigt och jämt. En del objektiv har nämligen glas som tillverkats av sand innehållande Torium. Tittar man igenom objektivet ser man att linserna är gulaktiga. Det här gäller fler tillverkare än Pentax.

Den här kombinationen fungerar väldigt bra ihop och skärpan sätts relativt enkelt med hjälp av focus peaking. Objektivet bör bländas ned för att man lättare ska se närgränsen. Jag använde bländare 4-5.6 och det fungerade bra i det ljus det var den dagen.

Objektivet har en färgåtergivning jag gillar. Bilderna är måttligt mättade i efterhand, förutom planschen där jag förstärkt färgen på läpparna en aning mer.

Jag kan utan tvekan rekommendera den här kombinationen. Det finns fortfarande fina, gamla Pentaxobjektiv att köpa på bl a eBay, och en M42-adapter kan fås för en ganska billig penning.

De som vill veta mer om radioaktiviteten hos Pentax SMC Takumar 1,4/50 kan se det här inslaget från tuben.

I nästa inlägg avslutar jag den här lilla testrundan med några Pentaxtelen.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/M42 + 42Mp = sant

Inspirerad av Magnus Fröderberg så plockade även jag fram en adapter för att kunna använda gamla objektiv till min kamera. I mitt fall en Sony A7RII, Kiponadapter M42 och ett gammalt Zeiss Flektogon MC 35/2.4. M42-objektiv har skruvgänga och var en vanlig objektivfattning på 60-70-talet. Här är det helmanuellt som gäller och då är focus peaking till stor hjälp. Jag lyckades inte få till förstorad bild i sökaren, men skärpinställningen fungerade väldigt bra i de flesta fallen ändå.

Fördelen med elektronisk sökare är att du ser hur den färdigexponerade bilden blir. Det är en stor fördel vid hanteringen av högdagrar. Du behöver inte provskjuta utan kan gå till handling direkt. Skuggorna får man senare lyfta i LR eller PS.

Sonys kameror i A7- och A6xxx-serien kan fungera som plattform för andra objektiv än Sonys egna, och andra tillverkares, FE-optik. Med rätt adapter har du tillgång till väldigt många objektiv. Både gamla och nya, från flera olika tillverkare. 

Techart har nyligen lanserat en adapter för Leica M till Sony E/FE, och den gör att de manuella objektiven får autofokus. I adaptern sitter nämligen en motor som skjuter objektiven framåt respektive bakåt. Den första adaptern hade en ganska klen motor och klarade inte av objektiv över 300 gram. Nu har det emellertid kommit en uppgradering med starkare motor som klarar av tyngre objektiv.

Det här var riktigt roligt. Ljuset var bra i dag så det gick ganska lätt att fokusera. Mitt fokusöga har väl inte samma prestanda nu som förut, men i de allra flesta fall gick det bra. Det här objektivet har en hel del CA i vissa situationer och det har jag inte korrigerat. Motljus är inte heller objektivets starka sida. I övrigt är det ganska skarpt i nedbländat läge. 

Nästa testobjektiv blir Pentax SMC Takumar 50/1.4. Gammalt möter ungt.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Lady Chatterleys älskare

När jag stötte på skogskojan i skogen gick mina tankar direkt till Lady Chatterley. Hon, som efter makens krigsskada i första världskriget, och därefter oförmögen till intimt umgänge, vandrade olycklig av och an på godsets marker. En dag stötte hon ihop med godsets skogvaktare och följde med honom till hans lilla hus i skogen. Där inleddes en kärleksaffär dem emellan som ledde till att Lady Chatterley blev med barn. Stor skandal förstås i klassamhällets England.

Lady Chatterleys älskare blev D.H. Lawrences mest berömda roman. Bannlyst i England till en bit in på 1960-talet. Romanen skildrar det omöjliga. En kärleksaffär mellan en adelsdam och en enkel arbetare, där båda var gifta på var sitt håll. Det kunde inte det konservativa England tåla.

Boken var bannlyst i många andra länder också. Den är mycket bra och kan varmt rekommenderas. Vår svenske författare Eyvind Johnson gillade Lawrences författarskap och besökte t o m huset där han hade bott.

Med Lady Chatterleys tragiska liv i mina tankar vandrade jag djupare in i skogen. Vid stranden av Testeboån satte jag mig ned och lyssnade på det porlande vattnet medan jag sörplade i mig det heta kaffet.

På återseende

Torbjörn