Ska vi komma hem idag?

Hur det än blir med flygen i dag har vi bestämt oss: vi åker ut till flygplatsen. Det känns som det enda sättet att faktiskt få något att hända och bryta det här tillståndet av limbo vi hamnat i.

​Vi har nått en punkt där vi till och med kan tänka oss att flyga upp till Longyearbyen med det flyg som SAS bokat in oss på och ta en natt där, bara för att säkra en hemresa nästa dag. Det sitter långt inne, för hemma väntar barnbarnets 30-årsdag, en milstolpe vi har planerat för så länge och absolut inte vill missa. Men nästan vad som helst känns bättre än den här passiva väntan och stillheten som vi sitter fast i nu.

​Så nu packar vi ihop och checkar ut. Vi har fått löfte om ett rum om allt skulle skita sig igen, men nu siktar vi framåt. Vi bokar bilen och åker. Håll tummarna för oss nu!

Vi kommer ut till flygplatsen, vet ännu inget och sällar oss till kön vid SAS-disken. Första personen vi pratar med vet inget och hänvisar oss bara vidare till en annan person. 

Den mannen inser ganska snabbt det absurda i situationen,  förstår att det inte känns som en lyckad variant att vi ska till Longyearbyen för att kanske bli strandade där.

Han letar och letar i sin dator, vi har bara att vänta.

Till slut skiner han upp och vi får boardingkort och en timme senare sitter vi i ett flygplan...

Inte på väg till Oslo eller Stockholm utan KÖPENHAMN!

Även om det känns lite fel att måsta ta omvägen om Köpenhamn så fixade han faktiskt en lösning.

Tromsö som vi nu lämnar, var en trevlig stad att få lära känna,  men resan blev inte som vi tänkt oss. Trevlig men annorlunda. 

Får väl säga som i den berömda filmen.  " Vi hade i alla fall tur med vädret ". 

Kanske kan göra om försöket nästa år och då även med en hel och fungerande kamera.

I Köpenhamn hinner vi inte göra så mycket,  bara gå över till vår gate och flyga hem till Stockholm. 

Hann gratta barnbarnet och även gå på resemässan, sedan slog influensan till med full kraft, därför tog det lite tid innan jag fick de här blogginläggen skrivna.

Polaria och lite till.

Tredje dagen i Tromsö och flygbeskedet lyser fortfarande med sin frånvaro. SAS har verkligen försökt pussla ihop en rutt åt oss, via Kirkenes - Oslo - Stockholm, men allt är fullbokat. Damen på SAS som vi fick kontakt med nu, kämpade verkligen men utan att lyckas. Även till Longyearbyen misslyckades. Till slut tog jag saken i egna händer och bokade med Norwegian för att säkra hemfärden. Glädjen blev dock kortvarig; en timme senare kom en ombokning som innebar att anslutningsflyget från Oslo till Stockholm redan hade gått – för två dagar sedan! En tidsmaskin hade suttit fint nu.

Det är bara att acceptera läget, gå ut på stan och se vad Tromsö har att erbjuda istället.

Och vad passar då bättre än att börja på Polaria? Själva byggnaden ser ju ut som om den har klämt in sig mellan oss och horisonten, som dramatiska, packade isblock som skjutits upp av ett vilt Ishav. Det kändes nästan lite ironiskt att mötas av så mycket 'frusen' skönhet när våra egna planer känns lika orörliga. Men visst är det en fantastisk syn? Vi kände oss genast inspirerade att lämna frustrationen utanför och dyka ner i den arktiska världen på insidan istället.

Här står Helmer Hansen staty med sina hundar. Han var en av Norges mest erfarna polfarare och Roald Amundsens mest betrodda man.

Han var en expert på polarhundar och deras beteende. Hans förmåga att läsa isen och styra hundspannet var avgörande för expeditionens framgång och överlevnad.

Precis bakom statyn av Helmer Hanssen och hans trogna hundar tornar ett enormt glashus upp sig. Inuti vilar M/S Polstjerna, Norges bäst bevarade sälfångstfartyg.

​Det är lite snöpligt att det är stängt och att vi inte kan gå in, men det är ändå imponerande att se den stora skutan genom glasväggarna. Man får en tydlig känsla av hur tufft livet på Ishavet måste ha varit. Polstjerna byggdes 1949 och har genomfört över 30 fångstsäsonger i de arktiska vattnen.

​Att den nu står där, skyddad från väder och vind precis vid kanten av Tromsösundet, känns som en fin hyllning till stadens stolta historia som porten mot Arktis. 

Det blåser rejält här, man får verkligen hålla hårt i mössan! Jag vågade mig ut så långt som möjligt på bryggan vid Polstjerna,  utan att blåsa i sjön, bara för att få den perfekta vinkeln. Härifrån ser man verkligen tanken bakom Polaria-huset tydligt; hur de vita sektionerna liksom stjälper över varandra som massiva isblock som pressats upp på land av de arktiska krafterna.

Väl inne i värmen byttes stress mot lugn. Vi fick uppleva allt från panoramabio om Svalbard till det fascinerande akvariet. Höjdpunkten är utan tvekan de lekfulla sälarna; att se dem simma under isen och delta i matningen var precis den distraktion vi behövde. En perfekt påminnelse om att även om våra resplaner har frusit fast, så finns det mycket vackert att se precis där man är.

Utanför träffade vi på en isbjörn också även om den här inte var så vit.

Men när vi kommer ner på stan och går in i en butik, så helt plötsligt stod han bara där!  Jag tog ett djupt andetag och försökte hålla masken. Tänk att jag äntligen fick mitt efterlängtade Svalbard-ögonblick, om än i en något modifierad verklighet...  Men visst känns det nästan på riktigt när man byter ut butikshyllorna mot gnistrande isberg? Vem behöver ett tidsödande flygplan när man kan resa i tanken (och med lite bildredigering)? 

Den snälla butiksbjörnen fick ett abrupt slut när min son fick ta hand om bilden... Från en oskyldig och snäll björn i en butik i Tromsö förvandlade han det till en kort film med en ren skräckscen på Arktis! Jag lyckades frysa filmen precis i det mest intensiva ögonblicket och få en stillbild.

Jag skulle kanske ha köpt mig en ny handväska som minne av resan, men det fick stanna vid en bild. Såg på stan att den modellen av handväska var väldigt populär bland asiatiska turister. 

Den här lilla tösen, såg väldigt frusen ut.

Mitt i det moderna Tromsø snubblade jag över de här små tidskapslarna. Det är lätt att bara gå förbi, men stannar man upp ser man spåren av tider som flytt. ​Den gamla transformatorkiosken står där som en stolt liten obelisk i snön, en gång en symbol för teknisk framgång när elektriciteten var ny och spännande.Man ville inte bara ha funktionella lådor, utan de skulle vara vackra också. Den här stilen kallas ofta för "el-arkitektur" och ser nästan ut som ett litet monument eller en obelisk.

Tillsammans med de gamla elstolparna och de hängande ledningarna skapar de en atmosfär som påminner om en svunnen tid, då staden sakta började lysas upp av elektriska lyktor istället för oljelampor. Det är vackert när det gamla får stå kvar och berätta sin historia mitt i vardagen.

Att promenera i Tromsö är en studie i kontraster. På vissa gator går man tryggt på bar asfalt tack vare smarta elslingor i marken som håller snö och is borta. Men så fort värmeslingorna slutar, hamnar man i en helt annan verklighet.

​Där tar isen över, och det är inte bara en tunn hinna. På de trottoarer som saknar värme har det byggts upp en rejäl isbeläggning på närmare två decimeter. Det är svårt att fånga djupet på bild, men det blir nästan som små platåer där man går med försiktiga steg. Skillnaden mellan den snöfria asfalten och de isiga partierna skapar rejäla kanter som man får se upp för. Här gäller det att ha balansen i behåll, eller ett par riktigt bra broddar!

På tal om broddar, så var de så vanligt att använda här så det här var den vanligaste skylten i Tromsö. Vid varje butik, restaurang och hotell så fanns den.

Herr Gårman var riktigt prydlig, klädd i hatt.

Tidsmässigt så var inte Hurtigruten något alternativ för oss, annars skulle vi kunnat hoppa på den både Norrut till Kirkenes och söderut till Trondheim.

Men vi gick ändå ner till kajen för att se när den kom.

Solen sken, men det blir tidig kväll i de här trakterna.

Det är Nordlys som kommer i dag.

Kvällen smyger sig på här i Tromsö och vi har äntligen fått "nyheter" om vårt flyg. Man kan inte annat än förundras över planeringen: nu är vi inbokade på ett plan upp till Longyearbyen, för att därifrån direkt vända söderut mot Oslo.

​Men, SAS har lyckats med ännu en logistisk kullerbytta som trotsar fysikens lagar. Det plan som ska ta oss från Svalbard till Oslo beräknas nämligen lyfta exakt samtidigt som vårt plan från Tromsö startar sin resa norrut.

​Vi förväntas alltså befinna oss på två ställen samtidigt, eller möjligen möta oss själva i luften halvvägs över Ishavet. Det börjar nästan kännas som en sport att se hur många omöjliga rutter de kan pussla ihop åt oss. Vi stannar nog på marken en stund till och ser vad nästa drag blir i det här märkliga resespelet.

Ska verkligen bli spännande i morgon. Tills dess tar vi och går och äter middag.

En eftermiddag i Tromsö.

Efter en snabb lunch ägnade vi en god stund åt att försöka få klarhet i hur morgondagen blir. Ovissheten kring morgondagens resa till Longyearbyen skaver; trots att landningsförhållandena är svåra att sia om, borde de kunna svara på om planen är fullbokade eller om extraresurser sätts in.

Vi fick väl ungefär likadant svar som av kråkan utanför fönstret. 

När inga svar stod att få valde vi att släppa taget och begav oss ut på stan.

När vi vände ryggen åt SAS-frustrationen och började utforska staden, dök plötsligt en oväntad lösning på våra reseproblem upp. Mitt i Tromsø snubblade vi nämligen över 'Tromsø Jernbanestasjon'.

​Under ett kort, hoppfullt ögonblick funderade vi på om vi helt enkelt skulle strunta i flyget och ta tåget hem istället. Det såg ju både hemtrevligt och punktligt ut på skyltarna! Men efter en närmare granskning insåg vi snabbt att det nog skulle bli en ganska vinglig hemresa. Den här stationen serverar nämligen betydligt mer öl än tågbiljetter, och de enda spåren man hittar här leder möjligen till baren snarare än mot södra Norge.

​Tromsø är alltså staden som har en järnvägsstation men ingen räls.

På huset bredvid finns en kul väggmålning.

Vi förlikar oss med tanken på att varken flyg eller tåg är något alternativ idag. Styr kosan mot Polatmuseet i stället.

Det ligger i ett gammalt tullhus nere vid hamnen.

Är du i Tromsø och är det minsta lilla intresserad av polartrakterna och polarfararna så rekommenderar jag ett besök. Fanns mycket att fördjupa sig i där.

Utanför står Amundsen staty.

Till sällskap har han en valross, ett av Svalbards charmigaste djur.

Här inne kunde vi bl.a se hur en fångsstuga såg ut, lite imponerad av att jag fick någon bild alls in i den mörka stugan.

Fångstmannens dagbok.

Så här såg maskininisten på ishavsskutan M/S Polaric,  hytt ut.

På Polarmuseet möts man av dramatiska och detaljrika scenerier som verkligen ger en inblick i det karga livet i polartrakterna. De uppbyggda dioramorna skildrar allt från den intensiva säljakten på isen till de mödosamma båtfärderna genom frusna vatten. Det är fascinerande att se hur man lyckats fånga både de extrema förhållandena och den hantverksskicklighet som krävdes för att överleva i ett av världens mest oförlåtande klimat.

Hittade även lite om Andreeexpeditionen.

De fyrbenta hjältarna på Sydpolen

​När vi tänker på de stora polarexpeditionerna fokuserar vi ofta på de mänskliga upptäcktsresandena, som Roald Amundsen och Robert Falcon Scott. Men sanningen är att dessa banbrytande resor hade varit omöjliga utan deras mest lojala och hårdarbetande följeslagare: polarhundarna.

​Bilderna från Polarmuseet visar bevarade exemplar av de hundar som var livsviktiga för expeditionernas framgång. Dessa hundar var inte bara transportmedel; de var tränade atleter, navigatörer och, i de tuffaste stunderna, en ovärderlig källa till värme och sällskap.

​När Roald Amundsen och hans team siktade mot Sydpolen 1911, baserade de hela sin logistik på hundspann. Amundsen hade lärt sig av inuiterna och förstod att hundarna var nyckeln till att resa snabbt och effektivt över isen. De kunde bära tunga laster, klarade av de extrema temperaturerna och var experter på att hitta vägen i whiteout-förhållanden.

​Inför expeditionen valdes de starkaste och mest uthålliga hundarna ut med omsorg. De fick särskild mat och träning, och bandet mellan jägarna och deras hundar var ofta djupt. De var en del av teamet, och deras välbefinnande var lika viktigt som männens.

Amundsen upptäckte att det redan fanns bosättare på Antarktis.

Vi rundar av ett fantastiskt museibesök med en sista blick på historien. Det fanns hur mycket som helst att se, men nu är det dags att lämna expeditionerna bakom oss för en stund.

Dags för födelsedagsmiddag! Och vad passar bättre i Tromsö än kungskrabba? Den här lilla tjejen har i alla fall bestämt sig – hon vet precis vad hon vill ha på tallriken!

Så har även vi.

Tromsö och fler överraskningar.

Ny dag och nya äventyr – eller ja, kanske inte så mycket äventyr egentligen. Våra försök att via SAS lösa den fortsatta resan till Longyearbyen känns mer som en prövning än som ett problem.

​Att ta sig dit idag är bara att glömma; det stormar fortfarande, vilket gör att allt fler resenärer blir strandade här i Tromsø. Av någon outgrundlig anledning stoppas inte planen redan i Oslo. Man kan ju undra om de faktiskt tror att det plötsligt ska mojna så pass att det går att landa.

Vi inser våra begränsningar; det är trots allt min födelsedag, så varför inte ta vara på tillfället och bekanta oss med Tromsø istället? Dagen börjar på bästa sätt med en frukost-Skyr som bjöd på ett oväntat leende.

​Under locket dolde sig nämligen ett hemligt meddelande. Man tackar! Det är ju inte varje dag man får höra att man är någons favoritkonsument direkt på morgonkvisten. Nu är jag redo att se vad resten av staden har att erbjuda denna födelsedag.

Jag hänger på mig kameran och vi drar ut på stan. Vi hamnar strax vid stadens vackra domkyrka. Det är en ganska unik byggnad, faktiskt Norges enda domkyrka helt i trä. Den lyser upp i gult mot den kalla vinterhimlen och känns väldigt välkomnande.

​Framför kyrkan står Emma Matthiasens staty 'Moder och barn'. Idag bar den lilla figuren en halsduk i gult och blått och ett budskap om fred i Ukraina. Det blev en stark påminnelse om att även om våra reseproblem känns stora för stunden, så finns det betydligt viktigare prövningar i världen. En stund för eftertanke.

Men precis när jag lyfter kameran för att föreviga den vackra domkyrkan, kommer nästa överraskning – och den här är absolut inte trevlig. Min kamera vägrar att fungera. Hur jag än bär mig åt, startar om och trixar, möts jag bara av det kalla meddelandet 'Error' på skärmen.

​Inte kul! Särskilt inte idag. Det känns som om tekniken har gått i pakt med vädergudarna för att sätta mitt tålamod på prov. Som tur är har jag mobilen i fickan, men som fotoentusiast svider det i själen när den 'riktiga' kameran ger upp mitt i en födelsedagsresa.

Det visade sig tyvärr vara värre än en tillfällig låsning i kylan; det var objektivet som hade gett upp helt. Och naturligtvis var det just det enda jag hade med mig på resan. Det var bara att svälja förtreten och förlita sig helt på mobilkameran för resten av dagen. Man får göra det bästa av situationen, helt enkelt!

Känns som nu räcker det med den typen av överraskningar,  nu kan allt bara bli bättre. Solen skiner och jag har ju ändå min mobilkamera. Vi styr stegen ner mot Tromsøysundet. Förevigar Tromsøbron och ser Ishavskatedralen där på andra sidan.

Vi promenerar vidare och kommer till monumentet 'Porten til Ishavet'. Det är ett otroligt populärt fotomål, och kön ringlar sig lång av turister som väntar på sin tur att få en bild stående mitt i själva porten.

​Monumentet, skapat av Sivert Donali, restes på 70-talet som en hyllning till alla de modiga sjömän och upptäcktsresande som genom tiderna har lämnat Tromsø för att utforska det okända i norr. Det känns nästan lite ironiskt att stå här vid porten till Arktis och titta ut över sundet, när vi själva kämpar med att ens få lyfta mot Longyearbyen. Men trots kamerastrulet lyckas mobilen fånga den stolta siluetten mot den bitande vinden

Vi hoppade över kön vid 'Porten til Ishavet' – jag är egentligen inte mycket för den typen av turistbilder. Men ibland bjuder slumpen på något man bara inte kan ignorera. På en vägg hittade jag plötsligt ett budskap i guld som kändes ganska riktat till just mig: 'Happy B-day'.

​Trots att kameran (som hänger så runt halsen på bilden men tyvärr bara är till lyst) hade gett upp, kunde vi inte låta bli att ta en födelsedagsbild med mobilen. Där står jag i snön, med ett trasigt objektiv men med ett stort födelsedagsleende. Man får helt enkelt fira där man hamnar, och just då kändes Tromsø som en rätt okej plats att bli strandad på.

Tanken på att gå över Tromsøbron för att återse Ishavskatedralen var lockande. Vi besökte den vackra katedralen redan under vår resa med Hurtigruten, men det hade varit roligt med ett återbesök nu när vi har mer tid i staden.

​Men när vi stod där nere under brofästet och kände hur vinden slet i kläderna, insåg vi snabbt att det fick stanna vid en tanke. Om det blåser så här pass mycket nere vid marken kan jag bara föreställa mig hur det tar i uppe på själva bron, helt oskyddat från väder och vind. Vi valde att lyssna på förnuftet – och vinden – och stannade kvar på ö-sidan istället. Man vill ju ogärna börja sitt nya levnadsår med att bokstavligen blåsa bort även om utsikten där uppe hade varit storslagen.

Vi skippade den blåsiga bron och valde en betydligt smidigare väg istället. Vem behöver kämpa sig fram genom arktiska stormar när man helt enkelt kan passera genom Nordostpassagen till fots.

​Det kändes ganska passande att vi hittade just det här gatunamnet i Tromsø. Medan de stora upptäcktsresande kämpade i månader för att ta sig igenom den riktiga passagen österut, gjorde vi det på några sekunder. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort och mycket roligare steg för oss strandade resenärer.

Trots vinden var det svårt att slita blicken från omgivningarna. Det soliga vädret gjorde att de vita fjällen gnistrade och såg än vitare ut mot den klarblå himlen. Det är något alldeles särskilt med det där kalla, klara ljuset; det får allt att se så rent och orört ut. Även om vi befann oss på marknivå i Tromsø istället för i luften på väg mot Svalbard, så bjöd dagen på ett fantastiskt visuellt skådespel. Man kan inte annat än att stanna upp och bara njuta av hur vackert det är när naturen visar sig från sin bästa sida.

Innan vi vänder åter in mot själva stan, upptäcker jag att det finns en del alternativa sätt att roa sig på. Ute i det iskalla vattnet ligger ett gäng och guppar i lysande röda överlevnadsdräkter. Det ser mer ut som en samling färgglada sälar eller små röda sjöstjärnor än ett gäng badare! Det där är en typisk arktisk aktivitet som kallas för "isbad" eller "flytning", där man använder speciella räddningsdräkter (överlevnadsdräkter) som håller en både torr och varm.

​Även om de ser ut att ha det ganska harmoniskt där de flyter runt, är det absolut ingenting som känns lockande för egen del – särskilt inte i den här snålblåsten. Men det bjöd på en riktigt kul syn och blev ännu ett bevis på att livet i Tromsø fortsätter som vanligt, oavsett om det stormar på fjället eller inte. 

Man kan inte besöka Tromsø utan att känna historiens vingslag från Roald Amundsen. Han kallas ofta för 'Polarkungen', och även om hans hem låg söderut, var det här i Tromsø han lade grunden för sina största bedrifter. Det var härifrån han rustade sina skepp och handplockade de mest hårdföra sjömännen för resor mot det okända.

​Amundsen var den förste att nå Sydpolen (1911) och den förste att segla genom hela Nordvästpassagen. För Tromsø är han en evig hjälte, men också en källa till sorg, då det var härifrån han gav sig ut på sitt allra sista uppdrag 1928 för att aldrig mer återvända. Att stå här vid porten till Arktis och blicka ut över samma vatten som han en gång lämnade, ger verkligen perspektiv på de äventyr som detta landskap bjuder på. Som en hyllning till historien möts man också av en pampig väggmålning som täcker en hel husvägg.

Inte bara jag som stannar upp för en bild.

Målningarna fortsätter runt flera hus nere i hamnen. 

Biblioteket lockar till bild även i dagsljus.

Nu är det dags för lunch och lite mer samtal rill SAS, så promenerar vi vidare sedan

Blir inte alltid som man tänk sig

Vissa resor blir inte alltid som man tänkt sig.
De slingrar sig fram som en gammal historia man hört någon gång, kanske av Hasse Alfredson, där allt börjar i ordning men snart får en liten knorr som ändrar riktningen. 

Det här är ett sammandrag av berättelsen om paret som ville boka en resa med komplikationer.

"Ett par går in på en resebyrå. De är trötta på de vanliga, perfekta charterresorna där allt fungerar – de minns dem inte ens efteråt. De vill därför boka en resa där "allt går fel". De efterfrågar försenade tåg, borttappat bagage, hotellrum med kackerlackor och kanske till och med en liten magsjuka. Resebyråtjänstemannen blir först förvånad men börjar sedan entusiastiskt sälja in olika "komplikationspaket" med olika prisklasser beroende på hur mycket elände paret vill uppleva."

Nu var det förstås inte en sådan resa vi hade planerat när vi gav oss av i februari. Den tidiga morgonen låg tung av snö, och på Arlanda körde snöröjarna i konvoj som ett eget litet vintertåg för att hålla startbanorna öppna. Vi klev ombord, förväntansfulla och ovetande om att vår resa skulle ta en helt annan riktning än den vi tänkt oss.

Snön smälter på fönstret och avfrostningsmaskinens lampor blinkar där utanför sedan bär det iväg.

Vi mellanlandar i Oslo. Solen skiner och det ser ut att bli en fin flygtur.

Vi sällar oss till alla andra som förväntansfullt står och väntar på att få gå ombord.

Vi får en fin flygtur, lite molnigt i början, men då bjuds vi på lite snacks att förströ oss med.

När molnen till slut gav vika öppnade sig världen under oss, som om himlen själv drog undan en gardin och visade ett fantastiskt landskap.

Landskapet under oss öppnade sig i märkliga former — som gamla ärr i fjället, spår av arbete och tid. Undrar vad det är för något där nere i dalen.

Jag zoomar in och det ser ut som ett gruvliknande område där nere, och eftersom vägarna var plogade såg det ut som om verksamheten fortfarande var igång. Ett oväntat inslag i det annars mjuka vinterlandskapet.

Resten av färden mot Tromsø, där vi skulle mellanlanda, satt jag mest och njöt av det snötäckta landskapet under oss. Fjäll och dalar gled förbi som stilla penseldrag.

Vy efter vy uppenbarade sig.

Allt är så vackert.

Vi har kommit till Tromsö och vid landning får jag syn på en bekant bro, den eleganta Tromsøbron. Jag kände  igen den från vår resa med Hurtigruten, som ett litet återseende.

Det är då det oväntade inträffar.
Vi köar oss lugnt igenom passkontrollen — den måste man ju passera eftersom Svalbard står utanför Schengen — och allt känns fortfarande som en helt vanlig mellanlandning. För då vet vi inte att det är nu som resan med komplikationer inträffar.

För när vi kommer fram till gaten möts vi av beskedet: storm, nästan orkanstyrka, snödrev och alldeles för farliga förhållanden för att kunna landa i Longyearbyen.
Våra väskor lastas av planet, och vi får köa oss tillbaka genom passkontrollen igen. Sedan återstår bara att hämta väskorna och börja fundera på vad vi egentligen ska göra nu.

Vi tror i vår enfald att SAS ska hjälpa till med transport och hotell, så som andra flygbolag gjort när resor gått snett.
Men nej. Den enda hjälp vi får är av en ung tjej som egentligen bara arbetar med förlorat bagage. Hon visar oss ett telefonnummer och säger att det är dit vi får ringa.
För de ungefär tvåhundra personer som nu blivit strandsatta i Tromsø finns ingen samlad information, inga instruktioner, ingen hjälp.
För oss blir det ett intensivt ringande — först till SAS, som inte har något vettigt besked att ge, sedan till hotellen i Tromsø som fylls i rasande fart.

Hotell efter hotell som vi ringer till är redan fullbokade. Många av passagerarna reser i grupper, och med ett enda samtal fyller de upp ett helt hotell. Men trägen vinner. Till slut hittar vi ett litet hotell som fortfarande har några rum kvar. Och när de hör att det är min födelsedag dagen därpå, så säger damen i receptionen att hon uppgraderar oss till en svit — som visar sig vara en liten lägenhet med två rum och kök.

Det där med att ringa SAS och få hjälp visar sig däremot vara ett nästan heldagsarbete. Vi sitter i telefonköer, kopplas vidare, hamnar fel, börjar om. Det är som att försöka få tag på någon i ett hus där alla lampor lyser men ingen verkar vara hemma.

Anledningen till att vi ville resa till Longyearbyen just nu var för att uppleva det blå ljuset — blåtimen — ett fenomen som är djupt förknippat med Svalbard. I slutet av februari ligger solen fortfarande under horisonten, men så nära att den färgar hela landskapet i ett intensivt, elektriskt blått sken. Ljuset filtreras genom atmosfären så att de blå våglängderna dominerar, och den vita snön förstärker effekten. Resultatet är att allt — fjäll, glaciärer och hus — ser ut att vara doppat i blått bläck. Det är en kort, magisk period mellan polarnatt och vårens första solstrålar, och just den ville vi fånga. Men än lever hoppet, stormen kan bedarra och vi kan fortfarande få någon dag där borta.

Under tiden bestämmer vi oss för att göra det bästa av tiden vi får i Tromsø. 

Vi beger oss ut på stan som är vackert snöklädda och med rejäl vinterkänsla. Till och med granarna, som är kvar från juldekoren,utanför butikerna har fått naturliga dekorationer.

Det första vi träffar på nere på Storgata är en liten kiosk med skylten Bar. Till den är det en lång kö. 

Kommer att tänka på den berömda korvkiosken i Reykjavík, det här måste undersökas. 

Jag får reda på att den lilla kiosken på bilden heter Raketten Bar & Pølse (ofta kallad "Raketten") och är en av Tromsøs mest ikoniska platser. Att det nästan alltid är kö beror på en kombination av dess unika historia, dess status som ett av världens minsta utskänkningsställen och den speciella maten.
​Till skillnad från en vanlig korvkiosk serverar Raketten gourmetkorvar med lokala råvaror:
​Renkorv (Reinsdyrpølse): Deras mest kända specialitet som ofta serveras i ett ciabattabröd med topping som karamelliserad lök och lingon.
De är också kända för sin hemgjorda glögg, kakao med grädde och lokalt producerad öl.
Kiosken byggdes 1911 av 18-åriga Margit Løkke och är numera ett fredat kulturminne. Den har överlevt både stadsbränder och världskrig.

Vi står där vid den charmiga lilla träkiosken Raketten, och även om doften av nystekt korv lockar, är vi sugna på något rejälare. Men vart går man i en stad man inte känner?

​Jag har en vän som i sin tur har vänner som bor i Tromsø. Snart är 'djungeltrumman' i full gång. Tipsen börjar trilla in i mobilen och guidar oss bort från turiststråken till en riktig lokal pärla. Det slutar med att vi sitter med varsin perfekt tillagad renfilé framför oss. Maten är fantastisk, men det är nästan det varma och personliga bemötandet som gör hela kvällen – vi behöver definitivt inte gå hungriga från bordet.

En kopp kaffe på det och vi kan både mätta och nöjda återvända till vårt tillfälliga hem.

På vägen tillbaka till hotellet passerar vi biblioteket. 

​Stadsbiblioteket i Tromsø är en arkitektonisk pärla, byggt under de svepande bågarna från den gamla biografen Fokus. Med sina enorma glasväggar suddas gränsen mellan böckernas värld och stadspulsen utanför ut. På kvällen lyser byggnaden upp som en modern lykta i mörkret,