Ska vi komma hem idag?

Hur det än blir med flygen i dag har vi bestämt oss: vi åker ut till flygplatsen. Det känns som det enda sättet att faktiskt få något att hända och bryta det här tillståndet av limbo vi hamnat i.

​Vi har nått en punkt där vi till och med kan tänka oss att flyga upp till Longyearbyen med det flyg som SAS bokat in oss på och ta en natt där, bara för att säkra en hemresa nästa dag. Det sitter långt inne, för hemma väntar barnbarnets 30-årsdag, en milstolpe vi har planerat för så länge och absolut inte vill missa. Men nästan vad som helst känns bättre än den här passiva väntan och stillheten som vi sitter fast i nu.

​Så nu packar vi ihop och checkar ut. Vi har fått löfte om ett rum om allt skulle skita sig igen, men nu siktar vi framåt. Vi bokar bilen och åker. Håll tummarna för oss nu!

Vi kommer ut till flygplatsen, vet ännu inget och sällar oss till kön vid SAS-disken. Första personen vi pratar med vet inget och hänvisar oss bara vidare till en annan person. 

Den mannen inser ganska snabbt det absurda i situationen,  förstår att det inte känns som en lyckad variant att vi ska till Longyearbyen för att kanske bli strandade där.

Han letar och letar i sin dator, vi har bara att vänta.

Till slut skiner han upp och vi får boardingkort och en timme senare sitter vi i ett flygplan...

Inte på väg till Oslo eller Stockholm utan KÖPENHAMN!

Även om det känns lite fel att måsta ta omvägen om Köpenhamn så fixade han faktiskt en lösning.

Tromsö som vi nu lämnar, var en trevlig stad att få lära känna,  men resan blev inte som vi tänkt oss. Trevlig men annorlunda. 

Får väl säga som i den berömda filmen.  " Vi hade i alla fall tur med vädret ". 

Kanske kan göra om försöket nästa år och då även med en hel och fungerande kamera.

I Köpenhamn hinner vi inte göra så mycket,  bara gå över till vår gate och flyga hem till Stockholm. 

Hann gratta barnbarnet och även gå på resemässan, sedan slog influensan till med full kraft, därför tog det lite tid innan jag fick de här blogginläggen skrivna.