Svenskbyn

Vi hade ingen spikad resrutt och inga förutbestämda mål som måsten att besöka på den här lilla trippen i Finland. Vi for nästan dit näsan pekade och svängde in på de avtagsvägar som såg lockande ut. Den karta vi hade med oss var inte så detaljerad utan täckte in hela Finland men vissa platser var markerade med gult och det betydde att det var en intressant plats av något slag. Vad vi inte visste vad det var för intressant med just den platsen.  Nu hade vi kommit till en gulmarkerad plats på vår karta och svängde in till staden Lovisa. Själva staden grundades 1745 och hette då Degerby. Sitt nuvarande namn fick den när  kung Adolf Fredrik var på besök. Det är mycket som händer när svenska kungar kommer på besök. Målas inte husen om så byter tydligen städer namn, naturligtvis var det kungens fru Drottning Lovisa Ulrika som skulle hedras den här gången. Undrar vad för intressant som finns här.

Det första vi får syn på är en stor  samling stenar, fast nu är det förstås inte vilken stenhög som helst utan ruinen efter en fästning. Just den som är på bilden här inunder är Bastionen Ungern.  

På den tiden gick gränsen mellan Sverige-Finland och Ryssland här. Jag kan inte påstå att historia var mitt favoritämne i skolan för då fick man mest plugga årtal och vilken kung som regerade då. Men att få historien så här på plats, se stenarna och tänka sig in hur människorna slet med dessa byggen och levde här. Att det var just här  som det vimlade av soldater och att det var hit vår dåvarande kung reste, sådant tycker jag är fascinerande.

Lite till höger om bastionen Ungern finns det ytterligare en stor ruin. Det är Bastionen Rosen.

Varningen på skylten här ovan kan nog vara befogad för det var inga små stenar som fallit ner.

Eftersom vi är här under en tid som de flesta inte har semester så är vi tämligen ensamma här, det var bara en fin och gosig hund som kom fram och hälsade på mig och ville bli klappad då jag stod och läste på skyltarna. Här i området finns det mycket information att få även på svenska.

Hunden kom nog tillsammans med några som tog en promenad på Erensvärdsstigen. Det finns en stig som  går runt hela området och utefter den finns det informationsskyltar där man kan fylla på i sin kunskapsbank om både fauna och historia. Hur stigen fått sitt namn är inte så svårt att gissa eftersom det var  greven, fältmarsalken och konstnären Augustin Erensvärd som planerade och ledde bygget av fästningarna.

Rejäla murar byggde de.

Det ser nästan ut som om en liten grön groda slagit sig till ro ovanpå tickan.

Området med bastionerna är stort. Den som är intresserad kan se på kartan här ur stort det var.

Vi åker i alla fall vidare mot nya okända mål. Kul att åka lite på måfå och se vad som dyker upp och det första som dyker upp är en liten by som heter Pyttis där det också finns historik från svensktiden.

Gränserna i Finland förändrades med de olika krigen och vid freden i Åbo 1743 drogs den längs Kymmene älvs vänstra fåra. Då delades Pyttis socken i två delar och de byar som fanns på den västra sidan saknade då kyrka och kyrkogård i 27 år innan den här kyrkan byggdes.

Vi går över bron och det är lite synd att inte de vackra sevärdheterna är öppna även under perioder då det inte är sommar.

Det stora och pampiga Lerhuset på Krogbacken, är enligt skylten här, det viktigaste minnesmärket över lerbyggnader i Finland. Lerbyggnaden byggdes från början som arbetarbostäder i början av 1800-talet. Det fanns också en krog här. Inte så konstigt då att platsen kallas för krogbacken. Byggnadsmaterialet var var en blandning av lera och sand där man tillsatte ljung och halm. Det packades sedan in i brädformar och fick torka. Sedan förstärktes öppningarna med murat tegel och stolpar av trä.

Så var det Svenskbyn då! Mycket i dessa trakter påminner oss om svensktiden men det gjorde dessvärre inte Svenskbyn. Vi lämnade lilla Pyttis och såg en skylt som väckte vår nyfikenhet. Svenskbyn, det låter ju intressant. Vi åker åt det hållet. Blir visserligen en liten omväg men vad gör det vi har ingen brådska. Vi kommer fram till byn och jag gör som jag brukar, fotar av skylten för att ha bland bilderna och veta var jag varit och var de kommande bilderna är tagna.

Men i dag blir det inte så mycket mer för byn verkar vara mer eller mindre nedlagd och de flesta av de få hus som finns kvar ser ut att bara stå och förfalla. Det blev bara en skylt alltså,

Nu ställer vi kosan mot dagens slutmål och nästan framme ser det ut som om det är ett UFO som kommer in för landning.

 Del 1 - Del 3

Färden gick mot Finland.

Den här turen gick över Östersjön mot finska Karelen. Men GPS:en ska man nog inte lita på då man står vid Värtahamnen och väntar på att få köra ombord. Den tycket att vi skulle köra upp till Norrtälje och ta båten där istället.

   Men vi ignorerade vår "Beata" och körde ombord.

Väl uppe i vår hytt gottade vi oss lite med det bubbel som bjöds på och lite tilltugg därtill.

Överfärden var lugn och utan sjögång.

Dimman låg tät på väg in till Helsingfors, så tät så det hade blivit ett helvitt foto om jag testat ta någon bild, men det lättade då vi kom in till kaj.

Strax var det vår tur att köra av.

Så var vi framme i Finland och vår lilla resa mot finska Karelen kan börja.

Vi hade gott om tid på oss innan vi skulle vara framme vid dagens mål och första övernattningen i Karelen så vi passade på och undersöka de orter vi passerade på vägen. Första stoppet blev i Borgå och där växte det vattenkannor i träden.

Borgå är en av Finlands 6 medeltida städer och landets näst äldsta stad efter Åbo. Borgå å flyter genom staden förbi alla röda strandbodar. Då kung Gustav III kom på besök till staden i slutet av 1700-talet målades alla hus som låg utefter kungens färdväg med rödmyllefärg  för att hedra kungen och så att det skulle se fint ut. De här bodarna lär vara Borgås mest fotograferade motiv.

Husen i idylliska Gamla stan på backen vid Borgå å byggdes på 1700-talet enligt medeltida mönster. De är värdefulla historiskt och arkitektoniskt sett, vi tog en liten promenad och tittade på de små butikerna och caféer, som finns där i dag.  

Vi skänkte också en tanke till berättelsen om den ödesdigra fisksoppan som vi fick höra talas om på turistbyrån.

"Sommaren år 1760 var mycket torr. På dagarna bar borgåborna hinkvis med vatten från ån som kastades på väggarna och gårdarna för att fukta dem. Husen var byggda så nära varandra och gatorna var så smala att inte ens fuktningen hjälpe den ödesdigra natten då branden utbröt.

Fru Holm vaknade på efternatten för att koka fisk för följande dag. Hon använde liten tändved och försäkrade sig att elden hade slocknat innan hon lade sig på nytt. Efter några timmar vaknade grannens piga till röklukt, och då stod redan taken på Holmska huset och ett par andra hus i ljusan låga. Stadsborna flydde simmande till Näse och fick stå på motliggande stranden och se på då deras stad brann ner. Domkyrkan och ett par kvarter runt den bevarades men allt annat brann ner: endast 91 av stadens 293 hus blev kvar.

De första veckorna efter branden bodde stadsborna i Näse, eftersom marken i staden var het och gnistrade. Samtidigt var de oroliga för att de måste hinna bygga hus före vintern. Då det äntligen var tryggt att bygga igen, gjordes det snabbt - på samma stenfötter och bredvid samma potatiskällare som tidigare. Därför har stadsplanen fortfarande för medeltida städer typiska smala slingriga gränder även om byggnaderna är byggda efter kokningen av fisksoppan år 1760."

 Hanna-Maria försökte locka in oss med god husmanskost, den var inte från fisksoppans tid men vi var väldigt tveksamma till mat från år 1986.  Trots det välkomnande "Tervetuloa" så gick vi vidare.

Gamla stan i Borgå är utmärkt plats om man vill träna upp sina svaga fotleder på de knaggliga kulerstensgatorna.

Vi hade tur med vädret, sol men något svalt, betydligt svalare än vad vi haft hemma i Sverige.

Gamla Borgå var en fin liten stadsdel, där hade man kunnat tillbringa flera timmar och vandrat in och ut i de små bodarna, men vi skulle hinna se lite mer den här dagen.

Det såg ut som om påskharen redan kommit till Borgå.

Del 2 

Återresan.

Åker man bort så är det lämpligt att åka hem också. Men varför skynda hemmåt när det finns så mycket att se. Som sagt så väljer vi oftast de små vägarna.

I Sevallbo fick jag syn på en lite speciell kyrka. Tornet på kyrktaket var något som jag aldrig sett förut. Googlade på kyrkan som heter Ansgariikyrkan och fick veta att det var ortsbefolkningen som byggt den eftersom de tröttnat på att ro kyrkbåt över till Hedesunda kyrka.

Ser att våren är ordentligt på gång för tranorna har kommit till trakten. 

Men inte bara en utan det är två tranor. De dansade inte, behövde väl inte imponera på någon för de hade ju redan funnit varandra.

I vassen i Dalälven vilade två sångsvanar och änderna bråkade.

Fick tips om en liten omväg av damen i Naturrum i Gysinge. Vi tog den vägen som ledde oss ut på en rullstensås, det här är Ockelboåsen som korsar Daläven och man kan köra bil nästan ända ut där åsen övergår i vatten. Ungefär mitt på sträckan finns Gästrikslands största gravfält. Det lär finnas över 130 gravar här. Man är lite osäker på från vilken tidsålder de är ifrån men har gissat på järnåldern.

Jag hade hoppats på att få se lite sångsvanar här. Enligt informationen i Naturrum så kom de i tusental förr om åren, så jag tänkte att kanske några förirrat sig hit, men det enda i fågelväg jag såg var en hackspett. Men det finns nog mycket intressant i fågelväg i området om man tar sig tid att titta ordentligt, för då vi åkte därifrån träffade vi på en liten grupp fågelskådare.

När vi senare kom hem så hängde solen som enstor  blodapelsin över trädtopparna.

I Söderfors får man passa sig var man går.

Samma soliga dag som i förra inlägget kom vi till Söderfors. En fin herrgård har de där och där tänkte vi övernatta en natt.

Det började med Afternoon tea på herrgården. Mums så gott. Sedan tog vi en promenad i bruksmiljön.

Går man ut genom huvudingången och kikar till vänster så syns kyrkan där borta i slutet på gatan. Har bott i Forsmark en gång i tiden och det blev lite igenkännande här, fast där ligger kyrkan i ena änden av bruksgatan och slottet i den andra.

Vi gick bruksgatan frammåt där de vita husen kantade gatan. Om jag inte mins fel så heter den Storgatan.

Vänder mig om och där borta avslutas gatan med herrgården.

Men hur har de tänkt här. Gång- och cykelväg rakt ut i Dalälven. Kanske något för de äventyrliga speciellt med tanke på den gula skylten som står till höger.

Här är skylten som står till höger.

Tror jag avstår den promenadvägen. Går en sväng utefter ån mitt i byn istället.

Sedan var det dags för middag i Herrgården, den tänker jag inte rekommendera. Men det var fint där.

Kunde inte låta bli.

Var i Gysinge den sista lördagen i mars, solen sken och det var varmt som en sommardag. Efter att ha gjort den vanliga rundan inne på Naturrum så tog jag en promenad i parken. Jag tycker att den brungula marken så här års ser så förväntansfull ut. Snart, snart skall där spira av både nytt grönt gräs och olika sippor. Den ligger där och liksom bara väntar.

Det är kanske inte guld som glimmar där nere i vattnet men en sådan här vårdag är guld värd.

Dalälven låg spegelblank och jag kunde inte låta bli att ta några bilder.

De kala träden speglade sig i vattnet och till och med bristen på grönska var vacker.

Ser du vad det här är? Gissa gärna.

Det här är inte så svårt att se vad det är. Den lyste så röd och drog till sig uppmärksamhet.

Här var det de grå buskarna på andra sidan älven som jag fastnade för.

Skyltar kan vara kul ibland och här är det någon som verkligen hittat en passande parkeringsplats.

Baksidan av Gysinge. Fast det beror väl förstås på från vilket håll man kommer dit.