Vad äter man på Malta

En intressant sak med resor är maten. Att få testa lite nya rätter och smaker.

Men hur var det nu, skulle det här inte handla om mat och dryck.

Så varför börjar jag med en bild på en staty då.

Jo, för på ett av Vallettas små torg står ett monument som få besökare passerar utan att stanna upp. Det är Sette Giugno‑statyn, rest till minne av händelserna den 7 juni 1919, då protester mot höga priser och kolonialt styre slutade i tragedi. Fyra malteser miste livet den dagen – deras namn finns inhuggna i sockeln – och händelsen blev ett av de första stegen mot Maltas självstyre.

Samma årtal dyker upp på ett helt annat sätt i dag,  på flaskorna med det populära maltesiska vinet “1919”. Namnet är en hyllning till samma historiska händelse, men uttryckt genom smak och hantverk i stället för brons. Etiketterna på flaskorna får dessutom designas av maltesiska konstnärer, vilket gör varje flaska till ett litet konstverk i sig och även blivit samlarobjekt.

Och som så ofta här på Malta hör god mat och gott vin ihop. Ett glas 1919 till en fiskrätt eller en enkel pastizz blir inte bara en måltid, utan ett sätt att låta historien följa med till bordet – från torget i Valletta till den egna tallriken.

När vi är på resa så känns det naturligt att äta den mat som är typisk för platsen. Den maltesiska maten är som en karta över öns historia – varje smak bär spår av de folk som passerat här: fenicier, araber, italienare, britter. Det är medelhavskök med rustik själ, där havet, solen och de lokala råvarorna står i centrum.

Det första vi testar är Stuffat tal-Fenek. Det är Maltas nationalrätt, en mustig kaningryta som kokas långsamt i rött vin, tomat, vitlök och örter. Namnet betyder ungefär kaninstuvning, och rätten har djupa rötter i den maltesiska landsbygden.  Alla har deras egna åsikter om vad som bör serveras tillsammans med Stuffat tal-Fenek, så du kan få allt från grönsaker till pasta och maltesiskt bröd som alternativ vi fick pommes frites.

Maltesisk mat är ofta jordnära och aromrik, med mycket vitlök, tomat, olivolja och örter som timjan och mynta, det var även den här.

Innan maten kom in fick vi in Ħobż biż-żejt, den klassiska maltesiska “bröd‑med‑olja”-rätten. En tjock skiva av det lokala brödet, och en röra med tomat, dränkt i olivolja och toppat med tonfisk, kapris och oliver. Enkelt, rustikt och fullt av solsmak — och precis en sådan liten rätt som gör att man direkt känner att man är på Malta. Oftast serveras allt ovanpå brödet.

En annan rätt som vi bara måste testa var Aljotta, Maltas klassiska fisksoppa. Den ser kanske enkel ut vid första anblicken, men smaken är allt annat än det. Aljotta är en buljongbaserad soppa med vitlök, tomat, ris och färsk fisk, ofta små fiskar som kokas hela för att ge maximal smak. När fisken silas av rensas och läggs tillbaka i soppan, musslor läggs till och det smakar så bra.

Det är en rätt med rötter i den maltesiska vardagen, något fiskare lagade när dagens fångst var liten, men smaken är så djup och fyllig att den blivit en självklar del av det maltesiska köket. Lätt, men ändå rik. Rustik, men ändå elegant.

Merchant Street är som Vallettas egen kulinariska pulsåder, en gata där restaurang efter restaurang avlöser varandra och där uteserveringarna nästan flyter ihop till en enda lång matgata. Här sitter människor mitt i gatan under markiser och parasoller, medan kockar står bara några meter bort och filéar fisk, rullar deg eller förbereder kvällens special, allt synligt för förbipasserande.

Det är en gata som länge varit en naturlig samlingspunkt. Förr var det marknadsgatan där man köpte allt från grönsaker till tyg, och den livliga handeln gjorde att små matställen började dyka upp. Med tiden tog restaurangerna över mer och mer, och i dag är Merchant Street ett av Vallettas mest självklara ställen att slå sig ner för en måltid. Här känns det nästan som att hela gatan är en enda stor restaurang, där dofter, röster och klirrande glas blandas i luften.

Så det var lite självklart att vi skulle testa att äta där någon gång.

Men vi hade också en lite mer sofistikerad restauranggata nära vårt hotell, och där kändes det helt självklart att slinka in på en av vinbarerna. När en skylt vid trottoaren deklarerar att it’s WINE O’clock, då behöver man ju inte fundera så länge — är det vin och klockan är rätt, då går man in.

Deras meny är enkel och rätt charmig i sin tydlighet – man väljer helt enkelt en av deras “Mixed Platters”. Vi tog varianten med fyra ostar och fyra sorters chark, en lagom blandning av lokala smaker som passade perfekt till ett glas vin.

Det här stället heter Vinuri, och vill man ha en riktigt trevlig kväll är det hit man ska gå. Det är familjärt på ett sätt som inte går att fejka, ägarna rör sig mellan borden, pratar med gästerna och skapar en stämning som känns både personlig och avslappnad. De kan sina viner, och när de berättar om flaskan 1919 och vingården bakom gör de det med sådan inlevelse att man nästan känner doften av druvorna.

Även här fick vi in en liten rätt före vår platta – en handgjord korv från en farm ute på Malta. Ägarna åker själva dit och köper den direkt från producenten, så den finns inte ens att få tag på i butikerna i stan. När vi frågar om den går att köpa någonstans ler hon bara och undrar om vi vill ha mer. De bjuder inte bara på maten, de bjuder på sig själva också.

Kvällen fortsätter i samma anda. När vi ber om notan och ska resa oss säger de snabbt: “Nej, nej, vänta lite.” Och så kommer de tillbaka med både kaka och en speciell maltesisk likör. Det blir en sådan där kväll man minns – inte för att man åt något extravagant, utan för att man blev så otroligt väl omhändertagen.

Sista kvällen väljer vi en annan restaurang på samma gata – Guże. De har fått en utmärkelse i Michelin 2026, en sådan där kvalitetsplakett som betyder att inspektörerna varit där anonymt och bedömt maten som riktigt bra. Det är inte en stjärna, men det är ändå en tydlig signal om att restaurangen håller en nivå som sticker ut och är värd att söka upp. Menyn är också mer elegant och genomtänkt, så det känns som ett perfekt avslut på vår vistelse.

Ska man gå hit är det klokt att boka bord i förväg. Vi är bland de första som kommer, och det visar sig snabbt att det var tur att vi hade reserverat – restaurangen fylls på i rasande takt och blir snart helt fullsatt.

Här inne blir det lite svårare att välja, det finns så många rätter vi vill testa. Bäst att ta olika och smaka av varandra, tänker vi, och ser snart att flera andra bord gör likadant. Jag börjar med Black Pig, som serveras med pappardelle, medan maken – som älskar bläckfisk – väljer Octopus. Den får han däremot ha helt i fred, för just den fisken är inget för mig.

Även här börjar kvällen med en liten starter. Vi får in en liten kopp med en ljuvligt god morotssoppa, silkeslen och precis lagom kryddad, tillsammans med det nygräddade brödet som doftar så gott att man nästan glömmer att det bara är en förrätt till förrätten. Det är en sådan där liten gest som säger mycket om restaurangen: omtanke, enkelhet och en vilja att ge gästerna något extra redan från start.

Till huvudrätt väljer jag Rabbit och maken tar Beef. Pork belly lockar också, men hur gärna jag än skulle vilja prova allt så klarar jag inte två huvudrätter – jag orkar knappt min kanin, trots att den är så god. Faktiskt ännu godare än kaninstuvningen vi åt första dagen.

Lägger in menyn här om någon vill bli frestad. Eller planerar en resa till Malta.      

Många fler rätter hann vi inte med, förutom lunchen den dagen då vi tog båten över till Sliema. Där blev det italienskt, och inte heller där kan jag klaga på maten. Jag åt en Spaghetti Amatriciana – en av de mest klassiska och älskade pastarätterna i det italienska köket – och den var verkligen god. Men jag undrar ofta varför portionerna måste vara så enormt stora. Jag orkade inte hela den här rätten heller, och någon efterrätt var det inte ens tal om när man redan är proppmätt.

På gatan där vi bodde fanns det dessutom en chokladbutik, och den låg lite farligt nära. Bara några steg bort, faktiskt. En sådan där plats man försöker gå förbi med bestämda steg, men som ändå lyckas dra in en med doften av kakao och nygjorda praliner. En ask praliner fick faktiskt följa med hem. 

Här kunde man även ta en drink med chokladtema. 

Förutom alla restauranger och serveringar finns det också de där små kaféerna som egentligen bara består av ett par bord direkt på trottoaren. Vi slog oss ner vid ett av dem efter en lång promenad i solen och var rejält törstiga. Jag dricker sällan öl, men den lokala Cisk ville jag ändå testa – och den var faktiskt riktigt god. Vi satt där, mer eller mindre i vägen för alla som passerade, men det gjorde ingenting. Det var precis den pausen vi behövde.

Trevlig Valborgsmässoafton!

Upper Barrakka Gardens

Upper Barrakka Gardens  användes ursprungligen för att erbjuda rekreation åt riddarna av Johanniterorden, men öppnades för allmänheten år 1800. 

Just nu, när vi kommer dit ser den inte så mycket ut för världen, det är plantering på gång och någon form av renovering, men runt bysten av sir Winston Churchill är planteringen klar.

Churchill har en särskild plats i maltesernas hjärta. Under andra världskriget stod han upp för Malta när ön utsattes för en av historiens hårdaste belägringar, och han kallade den berömda klippön för “the unsinkable aircraft carrier”. Bysten restes som ett tack för hans stöd och ledarskap.

Einstein däremot har ingen direkt Malta‑koppling, men hans väggbyst är en hyllning till vetenskap, nyfikenhet och mänsklig kreativitet. Den passar märkligt bra här, mitt i en trädgård som alltid varit en mötesplats för idéer, historia och utsikter som får tankarna att vandra.

Trädgården är en plats där både turister och malteser brukar slå sig ner en stund. Här sitter folk i skuggan, pratar, vilar benen – och ibland får de sällskap av trädgårdens egen lilla katt. Den här dagen strök den runt mellan bänkarna, helt trygg i sin roll som inofficiell värd. Några stannade upp och klappade den, andra log bara när den passerade. Det är något med Upper Barrakka Gardens som gör att både människor och katter verkar trivas lika bra.

Trädgården ligger högt ovanför Grand Harbour, och utsikten är så vidsträckt att man nästan får känslan av att stå på en balkong över hela staden. Det blåser ordentligt den här dagen, så pass att man nästan får hålla i  sig när  man kliver ut på den lilla utsiktsutsprånget.  Men vinden hör liksom till, den påminner om hur öppet och utsatt läget är, och hur nära havet alltid känns här uppe.

Vi njuter av den vidsträckta utsikten.

Om man är här uppe klockan 12.00 eller 16.00 kan man dessutom vara med om de dagliga ceremoniella kanoneldarna vid Saluteringsbatteriet nedanför. Då samlas folk längs räcket, och hela trädgården stannar upp för ett ögonblick när salutörerna i sina historiska uniformer gör sig redo. Det är något både högtidligt och lite lekfullt över det, ett eko från riddarnas tid som fortfarande lever kvar mitt i vardagen.

Innan vi går härifrån beundrar jag den lite lekfulla statyn Les Gavroches, de tre gatubarnen av Antonio Sciortino, som ser ut att vara på väg någonstans i full fart, en fin kontrast till den stilla trädgården runt omkring. 

Mickel

Tänkte presentera vårt lilla husdjur – eller kanske snarare tomtdjur. Han kommer nästan varje dag på visit, men det är sällan jag hinner se honom. Han är snabb i vändningarna och dyker oftast upp när det redan hunnit bli mörkt.

I går kväll låg det dräktiga rådjuret på gräsmattan och lapade de sista solstrålarna. Lite senare tittade jag ut för att se om hon var kvar – men nu var det Mickel som hade tagit över scenen. Han stod ganska nära fönstret, så det tog en stund innan jag upptäckte honom. Som vanligt rörde han sig snabbt, och innan handen och hjärnan hunnit samarbeta för att få upp mobilen ur fickan hade han redan tassat vidare en bit.

Han nosade runt en stund. Han ser lite tufsig ut, men det är ingen fara det är bara vinterpälsen som ska bort. Svansen som för bra en vecka sedan var så yvig är nu lite tunnare och den tjocka pälsen på kroppen börjar nu bli lite mer som en sommarkostym.

Sedan slank han ut genom grinden mot allmänningen.

Där på berget satt han en stund, kliade sig och verkade bara ta det lugnt. Men några bilder blev det inte därifrån.

Mobilbilder genom våra gamla handblåsta rutor – men det sägs ju att den bästa kameran är den som råkar vara med.

Trappor

Valletta är en stad byggd i nivåer. På den här bilden syns det tydligt, tre olika nivåer framför mig, och så den fjärde där jag själv står.

Många av gatorna är snarare långa trappor än vägar.

Några av trapporna har till och med egna namn, som de historiska Taraġ Nix Mangiari vid Victoria Gate.  Namnet  kommer från tiggarnas rop “Nix mangiari!” (”Inget att äta!”).

Det mest kända särdraget med Vallettas trappsteg är deras utformning. De är ofta låga och breda.

Det här var inget som arkitekterna hittade på för att vara snälla mot trötta fötter. De låga trappstegen var ren och skär nödvändighet. Riddarna i Malteserorden rörde sig runt i full rustning, och att ta sig uppför Valletta‑backarna i sådana plåtpaket krävde både flacka steg och gott om syrepauser.

Och inte nog med det, trapporna behövde dessutom vara så pass milda att även hästarna kunde ta sig upp och ner genom staden. Det är först när man står där själv, som man riktigt förstår hur genomtänkt allt är. Valletta är byggd för ett helt annat tempo och en helt annan vardag än vår, men spåren finns kvar i varje steg.

Under min vistelse pratade jag med några som bor i Valletta, och de log stort när trapporna kom på tal. De var nästan lite stolta över dem. “Perfekta när man är trött och ska hem med tunga matkassar”, sa en av dem. “Man behöver inte lyfta fötterna så högt.”

Det är sådana små detaljer som gör att man förstår hur staden fortfarande fungerar – inte bara som ett historiskt monument, utan som en levande plats där vardagen faktiskt rullar på, steg för steg.

En del gator var faktiskt så branta att det behövdes varningsskyltar. Och jag förstår varför. Stenarna är vackra, men de blir hala som tvål när det regnar. Man ser framför sig hur både riddare, hästar och nutida Valletta‑bor har fått ta det försiktigt här genom århundradena.

Efter ett tag märker man hur gatorna förändras. De brantaste sluttningarna fick helt enkelt ge upp tanken på att vara gator och blev i stället rena trappor. Och det är just här de där låga, långa stegen verkligen kommer till sin rätt.

För mig, med lite kortare ben, var det faktiskt mycket lättare att gå uppför de här trapporna än att ta sig nedför. Stegen är så låga och långa att jag till och med måste ta dubbelsteg när jag går ner.

I Valletta är en trappa sällan bara en väg uppåt. Framåt kvällen förvandlas de till stadens mest populära barer. Man slänger ut några kuddar, ställer ner ett glas vin och vips så har man en uteservering. Det är vackert, trångt och alldeles underbart.

När, eller om man har tröttnat på att gå i trappor, så finns det en hiss, Barrakka‑hissen. Den skjuter rakt upp genom de massiva murarna och ser nästan ut som ett modernt konstverk som någon lutat mot historien. Men funktionen är allt annat än dekorativ. På 23 sekunder tar den dig  58 meter upp från Lascaris Wharf nere vid Grand Harbour upp till Upper Barrakka Gardens, en höjdskillnad som annars känns rejält i benen.

Det fanns en hiss här redan 1905, då kostade det en penny att åka nu kostar det 1 euro för en tur och retur samma dag.  

Nu har vi tagit oss upp till Upper Barrakka Gardens. 

Men den återvänder vi till senare.

Tritontorget i Valletta

Återvänder till resan till Malta.

Många intryck har sakta börjat sjunka in nu när jag är hemma igen, och jag märker hur vissa platser stannar kvar lite extra i minnet.

Det här är Tritontorget, den stora öppna platsen precis utanför stadsporten till Valletta. Mitt i torget står Tritonfontänen, med sina tre bronsfigurer som lyfter upp ett vattenfat, en av de mest välkända symbolerna för staden. Torget är som en naturlig samlingspunkt: här möts bussar, fotgängare, turister och lokalbor innan de fortsätter in genom porten mot huvudstadens smala gator.

Vi går ut genom stadsporten, City Gate. När man går ut där finns det en bro över vallgraven.

När man går över bron som leder in mot City Gate märker man snabbt att Valletta inte är en stad byggd på en enda nivå. Under en ligger den gamla vallgraven – idag torr och omvandlad till park – och ovanför reser sig de massiva bastionerna som en påminnelse om att staden en gång var en fästning snarare än en huvudstad. Det är nästan som att staden presenterar sig själv i tre steg: försvar, ingång och sedan det pulserande livet innanför murarna. Att stå där på bron och titta ner i vallgraven och upp mot bastionerna ger en tydlig känsla av hur genomtänkt Valletta är konstruerad, en stad skapad för att både skydda och imponera.

På torget pågår just nu en internationell fotoutställning med fokus på mänsklig värdighet, kvinnor och identitet. Stora bilder står uppställda i rader på torget , och det är svårt att inte stanna till. Motiven är starka, ibland stillsamma, ibland nästan påträngande i sin närvaro. Vi går en sväng bland tavlorna och låter oss dröja vid några av dem innan vi fortsätter

På andra sidan om fontänen upptäcker jag en lite oväntad och spännande byggnad. Det visar sig vara Valletta Design Cluster, en del av Maltas satsning på kultur, design och kreativa näringar.

Men det är inte verksamheten där inne som fångar min uppmärksamhet den här gången, utan själva fasaden. Den består av oregelbundna speglande paneler som bryter ljuset i alla möjliga vinklar. När man går förbi förändras byggnaden nästan från steg till steg – himlen, människorna och torget speglas i små fragment som om fasaden vore ett stort, rörligt collage.

Jag går runt med kameran och försöker hitta en vinkel där både byggnaden och vi två kan fastna tillsammans i spegelbilden. Men det visar sig snabbt vara hopplöst. Fasaden är så full av vinklar och brutna ytor att var jag än ställer mig så studsar speglingarna åt helt andra håll. Det är som om huset medvetet undviker att fånga oss, eller leker lite med oss. Blir några som sitter på fontänen som kommer med istället.

Går jag riktigt nära ser jag till slut både mig själv och att spegelglaset inte är helt rent. Det blåser ordentligt i dag, vilket syns tydligt på rufset i håret. En sorts ofrivillig selfie alltså – något jag sällan ägnar mig åt, men här blev det nästan oundvikligt.

Eftersom det blåser idag är vattnet avstängt i fontänen, tur för de här fyra som valt en minst sagt ovanlig plats för sin morgonvila.