Blir inte alltid som man tänkt sig.

Även om det inte hela tiden blir som man tänkt sig, så får man göra det bästa av situationen. 

Förra sommaren var det tänkt att vi skulle bilat norrut, men då hamnade  jag i vårdsvängen och blev avrådd från att åka. I sommar har min fot spökat, men tänkte att varför sitta hemma och ha ont, så när vi nu skulle iväg och lämna hunden som vi passade, då passade även vi på att åka lite.

Boenden var bokade, jag hade bara ett läkarbesök kvar att klara av för att få svar på en magnetröntgen. Sedan bara packa väskan och åka.

Trodde jag, ja.

- Din fot är bruten säger min läkare.

-Men, säger jag, man ska ju inte kunna gå på en bruten fot.

-Du kan, svarar läkaren.

Inte så konstigt att jag har ont. Inte bara två ledband som gått sönder, foten var mer trasig. Nu blev det bråttom att få mitt nya stöd, vi åker ju i morgon. En stadig ortros sitter nu på foten och ska sitta där i fyra veckor till.     Lite knölig att gå med men nu gör det inte ont.

Lite rörig start blev det, men iväg kom vi. Första stopp blev i Hedesunda för att lämna hunden.  Här uppe avverkas det för fullt. Garnbarkborreangrepp sades det.

Sedan stod Gävle på tur. En stad vi besöker då och då så det blev inte mycket fotograferat där, men vi brukar titta på Mästerkockarna och de brukar ha tävlingar i Gasklockorna. Kunde vara kul att se var de fanns.

Vid Gävle Strand såg vi även Almagrundets fyrskepp. Det byggdes på Brodinska varvet i Gävle och blev klart våren 1896. ”Almagrundet” blev det sista fyrskeppet som togs ur tjänst, och detta skedde 1969.

Även om man haltar omkring med en klump på foten så behöver man äta, jag lyckades ta mig ner till torget i Gävle och åt en god middag på Trattoria Basta, en liten snyltgäst försökte tigga till sig lite av min pasta.

Nästa dag tog vi en tur ut till Bönan, allt var stängt och för att komma ut till fyren var det för långt för mig att gå från parkeringen. Vi fick istället en liten fin tur i vacker natur.

Hittade även en skylt, en lite gullig en.

Nostalgi

Blev mycket nostalgi i helgen.

Vi hamnade i Motala efter att först varit och besökt dottern i hennes nya sommarstuga.

Checkade in på hotell Nostalgi som ligger i Motala hamn.

Där ingår inträdet till Motala motormuseum, eftersom det var museet som gjorde att vi hamnade där så passade det bra. Vi slank in och fick oss en riktig nostalgitripp.

Precis innanför dörren står det en vackert röd brandbil av modell äldre.

Brandsprutan var av lite annorlunda modell än den vi har står här hemma. Får inte vara för stora bränder som man ska släcka.

En hel del stora fina Rolls Royce trängs om utrymmet, många bilar är det och trångt står de så man får ofta nöja sig med att betrakta dem från ett håll. Men nog är de pampiga. Som den här från 1939. Den kallas för Ambassad bilen eftersom de har tjänstgjort på Engelska ambassaden i USA 1939. Både Winston Churchill och Franklin D Roosevelt lär ha åkt i den.

Fram till 1933 var RR-märket, som pryder kylaren på alla Rolls Royce, rött. Efter det så målades det i svart. Royce avled samma år, men trots det så hävdas det att den svarta färgen inte beror på hans död.

Lite intressant information om kylarprydnaden.

Som ser ut så här.

Ford har också en väldigt tjusig stor bil. A-Ford Roadster.

Det är inte bara bilar som är utställda här finns en hel del tillbehör för billivet också. Som picknickväskan som står bland de stora flott bilarna. Den ser en aning bekant ut, för jag minns att i mitt föräldrahem så fanns det också en väska som togs fram då vi skulle iväg på tur.

Vår väska var nog något enklare i utförande, tycker mig se den på den här gamla bilden från 60-talet då min mor har fått i gång gasolköket. Undrar vad det vankades för middag där. Gissar på att det är potatis i undre kastrullen. Det där campingbordet har jag fortfarande kvar, men stolarna har försvunnit.

Även campingbordet fanns här. Här med en svart Bubbla

En svart Bubbla hade vi också men första bilen var en Fiat 500. Så stolta vi barn var då pappa köpte vår första bil på 50-talet. Men sådan träsmak det blev i baken för baksätet var som att sitta på en träplanka ungefär, tills mina föräldrar la dit en madrass som jag och brorsan kunde sitta på.

Vi vandrar vidare på museet och hittar första elbilen. Lite annorlunda än Teslan.

En Tatra, tillverkad i Tjeckoslovakien.

Vem minns inte "Steve med Lloyden" från Sven Melanders sketch.  Där lyckades han hetsa bilen till stordåd, men i verkligheten hade den här bilen en slö motor och i övrigt av dålig kvalité.   Den här bilen köpte förra ägaren 1974 för 40 kr.

Sedan kom vi till kändisbilarna som Karl Gerhards bil.

Kar de Mummas Rolls Royce.

En stilig lastbil.

Här har vi ett riktigt fartvidunder, en T-Ford Speedster från 1912.

Fast den Forden hade nog lite svårt att hävda sig mot Silver Streak Jet Mark II med 25000 Hk. med en flygplansmotor med efterbrännkammare.

Bränsleförbrukning ca. 250 liter/minut och gjorde 180 km/tim. på tomgång.

Med den bränsleförbrukningen skulle det vara bra med de här humana bensinpriserna. Vi försökte tanka där och få Super 99 för 79 öre/litern men det lyckades inte.

Sådan här strut hade min pappa då han körde mototcykel på 50-talet.

Det här var bara en liten bråkdel av alla bilar på museet, men här finns en hel del annat att se och minnas tider som var, så det kommer med all säkerhet en fortsättning från Motala motormuseum.

Vi går inte ut från museet än, men tar en lien paus vid jukeboxhörnan.

På återseende!

Lite Klaipėda och en massa otur.

Fanns en slogan som löd "ett äpple om dagen håller doktorn borta..." Undrade om en hamn om dagen också skulle fungera i samma syfte.

Hur som helst dagens hamn och även den sista är Klaipėda i Lithauen.

En lång pir möter oss även här, där sitter det folk och iakttar båttrafiken.

Även här kantas inloppet till staden av industrier.

Undrar vad detta är för manick, kanske en makalös maskin.

Kan vara gas eller olja.

Ett lite annorlunda hus dyker upp.

När vår båt förflyttar sig så ser huset ut att förändras också.

Det finns ett hotell i det huset och på taket har den en servering med vidsträckt utsikt.

Vi kommer fram till vår landstigningsplats och det första vi träffar på är Det svarta spöket. Naturligtvis finns det en legend om spöket. 

Legenden går tillbaka till 1595, när Hans von Heidi, en av vakterna på Klaipėda slott, gjorde sina nattliga rundor nära hamnen. Från ingenstans dök en huvklädd figur upp nära vattnet. I stället för att attackera den förskräckta vakten frågade den honom hur stadens förråd av spannmål och timmer var. Von Heidi informerade spöket att staden hade tillräckligt med förnödenheter, men spöket varnade honom att det inte skulle räcka. Spöket försvann.

Då, på den tiden trodde folk på spökenas, häxornas, trollens och jättarnas ord. Hans von Heidi informerade plikttroget sina överordnade om sitt spöklika möte, och staden satte igång att öka sina förråd av timmer och spannmål. Sedan följde några dystra år av hunger och brist, som folket i Klaipėda bara överlevde på grund av spökets varning.

Klaipėda klarade svältåren tack vare spökets varning. Så Svarta Spöket är en hyllning till stadens räddare.

Spöket hittar man vid kedjebron. Men mer om den bron senare. 

Vi vandrar in till själva staden och blir påminda om det gamla namnet på Klaipėda. Tidigare hette den Memel

Här som i de flesta städer pågår torghandel, här som i Riga är det mycket bärnsten till försäljning.

Hittar en karta över gamla stan, lite svår att ta med sig på en promenad.

En väldigt trevlig brevlåda har de vid det huset med kartan.

Här har det funnits en fästning en gång i tiden.

En fin promenad får man om man går utefter kanalen. Gör man det så är det lätt att hitta till Skeppet Meridianas. Det är ett skepp som byggdes i Finland 1948, användes i 20 år som träningsbåt för utbildning av framtida sjömän. Nu är det restaurerat och ombyggt till restaurang.

På ett hus nära skeppet ser jag sotaren uppe på taket.

Här kan man dessutom ta bilen ut i kanalen.

Även Klaipėda tänker på Ukrainas folk.

I värmen är det skönt med en parkpromenad och här blir det lite svalkande duschar också.

Dags att återvända till vår lilla båt. Fortsätter efter kanalen för än har vi inte hittat den berömda kedjebron som öppnas manuellt. På andra sidan kanalen ser jag en lite speciell bänk. Ser ut som en sjöjungfru klivit upp ur kanalen och satt sig där i solen.

Där, ja just där, borde jag inte ha släppt blicken från backen. Plattorna som ligger på gångvägen ha lagts så det finns en nivåskillnad. Det uppmärksammar inte jag utan trampar snett vid kanten. Försöker få upp balansen men foten gör så ont när jag kliver ner på den att jag faller som en nysågad fura. 

Det är inte bara pinsamt utan det gör ont också. Faller rakt framför en ung man som kommer åkandes på en sparkcykel. Han är snäll och stannar och hjälper till så jag kommer upp. En stukning gissar jag och maken på, men det gör förfärligt ont. Linkar bit för bit tillbaka mot båten, men den dryga kilometern tillbaka känns som en evighet.

Får sitta och vila lite för då vi kommer fram till den lilla kanalen som leder in till vallgraven runt slottet så är bron öppen, bron som är bredvid Det svarta spöket. 

Ja, du har gissat rätt. Det är kedjebron. Den vi gick över på väg in till stan.

Det är ett unikt tekniskt arvsobjekt och historiskt värdefull. En handsvängbar metallbro som byggdes 1855. Den är gjord av nitat järn, dekorerad med kedjor, därför kallas den för "Chain Bridge".

Sitter där och väntar på stängning, värken dunkar i foten och knäna fick sig även de en smäll, men glädjen är ändå stor - kameran höll och jag kan fotografera då bron ska stängas.

Två karlar kommer och tar tag i metallstången i mitten och börjar gå runt, runt.

Till slut är bron helt stängd och alla åskådare kan gå över.

Men foten då, jo tillbaka på fartyget blir det först ispåse på foten, sedan ner till fartygets sjukhus och röntgen. Inget är brutet men här hemma så konstateras det att jag dragit av ett ledband och även skadat en sena. Det vet jag så här långt men har fått remiss till magnetröntgen då min ortoped är orolig att det är något mer skadat. Det blir en historia om tre månade, för så lång kötid är det för MR. Lång tid för läkning också, säger min läkare.

Får låna en rullstol ombord, så jag kan ta mig till middagen och även trösta mig med en drink före maten.

Som om det inte räckte med en skadad fot så blir det mer otur.

Innan man får komma ombord på dessa fartyg så måste man visa covidpass, ha ett negativt antigentest och all personal testas varannan dag och har även munskydd på sig. Före buffématsalen  är det handtvättnig som gäller och över hela båten är det handsprit utställt.

Men trots allt detta så lyckades både jag och maken få covid 19.  Började med en konstig hosta sista dagen ombord. Hemma sedan kom lätt feber och en del symtom som inte bukar vara vid en vanlig förkylning. Vi har fyra doser vaccin, så jag gissar att det var därför som vår Covid 19, blev ungefär som en lättare influensa.

Så det där med en hamn om dagen fungerade inte för att hålla doktorn borta.

Lite mer Riga.

Många vackra och rikt utsmyckade hus finns det och visst är internet fantastiskt ibland.

Jag undrar vad det är för byggnad vi står framför, och öppnar maps.me och där visar pilen att vi står framför Svarthuvudbrödernas hus. Information om huset kommer samtidigt upp.

Så nu kan jag berätta att Svarthuvudbröderna var ett brödraskap som bildades av ogifta handelsmän i Livland på 1300-talet. Svarthuvudbrödernas gille var både ett handelssällskap och ett försvarsförbund. Riga var då huvudort i Livland.

Det gamla huset som fanns här skadades svårt under andra världskriget, ryska ockupanter rev det sedan. Huset som står här nu är en kopia av det gamla huset.

Här på torget finns också en liten julgran, den står där som en påminnelse om att Riga var först med att ha en klädd julgran.

Nu finns det förstås diskussioner om vem som var först med julgran.

Tallinn, Estlands huvudstad och Riga, huvudstaden i Lettland, där hävdar båda att de var de
de första städerna som hade en julgran. År 1441 fanns det redan ett julgran i Tallinn och år 1510 i Riga. Fast det kan ju var så att Riga hade en klädd julgran och Tallinn endast en gran.

Träffar också på två katter vid detta torg.

Många gamla pampiga kyrkor och andra fina byggnader finns att beundra i staden.  St. Jacob Catholic Cathedral. 

Fast alla hus är inte lika vackra.

Men tuppen på fasaden var fin.

Torghandeln har kommit igång. Här sälj mycket bärnsten.

Bakom försäljarna står stadsmusikanterna från Bremen. Statyn är en gåva från staden Bremen i Tyskland.

Vi kommer fram till Domtorget.

Där får man passa sig lite så man inte blir omkullsprungen av ett bältdjur.

Vid domkyrkan kan man få utlopp för sin leklust.

En drake bevakar de lekande.

Efter allt promenerande blir man törstig och något att dricka lockar.

Nej! Duvorna får h sitt badvatten ifred, vi kan välja mellan att ta en drink med igelkotten...

...eller ta en bärs. Fast jag är lite osäker på vad de serverar där inne för bärs betyder björn på lettiska.

Dags att lämna Riga och resa mot nästa hamn.

På den här sidan av floden är det inte lika många industrier och kolhögar.

Inget busväder på gång den här kvällen.

Lite Riga

Dagens hamn är Riga, Lettlands huvudstad som ligger vid floden Daugava.

Riga ligger ganska långt in och vi flyter förbi en hel del industrier, här ser det ut som om de lastar sågspån. Ska kanske bli pellets.

På rad efter rad står de stora kranarna som i mina ögon liknar stora giraffer.

Det mesta som vi ser hanteras här, på kajena vid Daugava, är kol, massor med kol.

Trots att Lettland levererar så mycket kol, så hörde jag på radion att det kommer bli brist på det nu. Den stora grävskopan på kolhögen ser ganska liten ut, så jag inser hur enormt stor den kolhögen är.

Härifrån den här hamnen åker vi buss in till själva stan, då får vi se lite av Rigas utkanter också. Inte lika fin bebyggelse där som i gamla stan.

Bussen stannar nära slottet, som när man står på backen, inte ser ut som något slott. Mest en massa plank och byggnadsställningar men som tur är har de satt upp en bild av det och då ser det ut som ett slott.

Från andra sidan ser det inte heller så imponerande ut, men där inne håller presidenten till.

En legend om Rigas början handlar om Kristaps den Store, som bar vandrare på ryggen över floden Daugava. Kristaps bodde i en stuga på en av flodbankarna. En dag fann han ett barn. När han vadade över Daugava med barnet på ryggen blev bördan allt tyngre och när Kristaps till slut lyckades korsa floden var det endast genom att uppbåda sina sista krafter. Nästa morgon hade barnet förvandlats till en kruka med guld. Kristaps var sparsam och gjorde inte av med ett dugg av guldet. Efter Kristaps död, gör legenden gällande, användes guldet för att finansiera byggandet av Riga.

Mitt emot slottet finns det en glasmonter med en skulptur av honom.

Det blir en en rejäl promenad för oss i gamla stan, en mysig del av Riga dit alla turister söker sig.

Många vackra hus och bland besökare så är nog "Katthuset" det mest fotograferade.

Den byggnaden är känd för två kattfigurer av koppar med krökta ryggar uppe på taket. Enligt legenden ville huset ägare, en rik lettisk köpman, att katterna skulle placeras med de uppresta svansarna vända mot Stora gillets byggnad tvärs över gatan där stadens mäktigaste handelsmän höll till. Anledningen var att han förvägrats medlemskap i skrået och med denna åtgärd ville han visa sitt ogillande.

Många hus har fina detaljer, som den här flagghållaren..

En groda

Många gränder är riktigt trånga. Det gäller att akta fötterna då någon bil vill fram.

Funderade på att ta en fika, men vågar man det här? Kanske får grönt hår sedan.

Vi pausar i alla fall en stund innan vi fortsätter vår promenad.