Elefantön och is i magen

Elefantön är ingen gästvänlig plats men den är vacker.

Mängder av hakremspingviner bor på ön.

Verkar finnas gott om mat här, det fullkomligt vimlade av brokpetreller.

Det lilla som hade tinat fram av ön var bergigt, stenigt och ganska svårframkomligt. Ett passande namn har vår landstigningsplats fått, Point Wild. Namnet har den fått efter Frank Wild som var den som basade över lägret då de satt här och i ovisshet och väntade på räddning.

En wedellsäl ligger och solar magen.

Den ser så mjuk och kramgo ut, men jag vågar inte testa att klappa den.

En säl som inte ser lika kramvänlig ut är leopardsälen, den cirklar runt utanför ön på jakt efter något att äta. Den lyckades också ta en pingvin, såg det men bilden blev mest bara vattenplask. Min man blev något överraskad då han stod och filmade de söta pingvinerna när en av dem plötsligt hoppar upp framför hans fötter och direkt efter plaskar det till rejält och leopardsälen plaskar upp efter. Den filmen är kul att se, först pingvinerna sedan förvirringen då kameran fladdrar runt helt okontrollerat. Sedan när han hoppat bakåt och samlat sig ser man leopardsälen. Inte alltid man får en leopardsäl landandes vid sina fötter.

Det är ett tjatter och trumpetande i pingvinkollonien. Här syns lite av pingvinens värmesystem. Det är fötter och vingar som hjälper till med värmeregleringen. Rosa under vingen tyder på att den är varm och då den viftar på vingen svalkas den av. Hur man nu kan känna sig för varm i det här klimatet!

Hakremspingvin.

Här får uttrycket is i magen lite annan betydelse. Borde kanske heta att lägga magen på is istället.

Lite trött.

Det är konstigt att någon kan sova i det oväsendet.

Har man hittat en skatt så gäller det att bära den med sig till hemmets trygga tjäll. De flesta pingviner bygger sina bon med stenar som de lägger i en liten ring.

Här fanns det några att välja på men vägen hem är inte så lätt då man mer eller mindre måste hoppa jämfota dit upp. Näbben är liksom upptagen.

Håhå ja ja men upp kom den.

Det här är ingen photoshoppad pingvin utan en nybadad. Den hoppade upp ur vattnet och ställde sig och skakade utav sig så vattnet stänkte.

Herre på täppan.

Elefantön - landstigning

På de resor som jag varit iväg på och vi har haft Adam Rheborg som guide har vi alltid haft en sådan tur. Vi kom iland på Vitön i Svalbard, vilket inte alla gör. Vi såg 14 isbjörnar på vår första Svalbardsresa och en hel del annat har klaffat eller vänts om till häftiga upplevelser då vi haft Adam med som guide. Jag trodde att det var Adam som hade en sådan tur med sig men här vid Elefantön blir jag lite osäker för Adam berättade att han har passerat här 40 gånger utan att komma iland.

Men nu gick det bra, i strålande sol och vindstilla. Jag kan förstå varför Adan föll ned på alla fyra och kysste marken då han hoppat iland. Jag har ingen bild på det för kameran fick vila i väskan vid ilandstigningen. Trots att det var vindstilla och strålande sol så var det lite krångligt att komma iland bland alla stenar och klippor. Men både före och efter gick kameran varm. Elefantön måste dokumenteras. Jag förstod att även om jag kom till Antarktis igen så var det ingen garanti för att få komma iland här fler gånger.

Gummigåtarna sjösätts och spänningen bland oss ombord steg, ska vi komma iland eller blir det bara en zodiaktur.

Nu har jag redan berätta att vi kom iland, men när vi klev i gummibåtarna visste vi inte det.

Här härskar hakremspingvinerna, klipporna är fulla av dem men på håll ser det mer ut som flugprickar.

När vi kommer närmare ser man att det verkligen är pingviner.

De är inga bekväma djur pingvinerna, väljer ofta svåra ställen att både vila och häcka på. Jag tror att de ibland önskade att de kunde flyga.

Men håll med om att de är söta med sin hakrem.

Så, äntligen står vi på Elefantön. Tänk att för 91 år sedan var det folk här som inte visste om de skulle komma levande härifrån. Det sorgliga var väl att när de kom hem så blev att dra ut i krig så gott som omgående. Många av dem blev kanonmat.

Men det var här de väntade i ovisshet, med livbåtarna som vindskydd, i fyra och en halv månad innan de siktade det räddande skeppet.

Här restes senare en staty av kapten på den chilenska bogserbåt Yelcho som kom med räddningen till de som blivit kvar.

Den ser något malplacerad ut bland alla pingviner. Pingvinerna verkar inte bry sig om den.

Trots att det i dag är så gott som vindstilla och strålande solsken så ser man att vädrets makter är tuffa här. Det räcker med att höja blicken och titta på berget och se hur snön yr där uppe.

Den här dagen bjuder också på ortoligt vackra höghöjdsmoln.

Elefantön är så spännande så det kommer mer...

"Bättre en levande åsna, än ett dött lejon"

När Shackleton var hemma igen lär han ha sagt till sin fru Emily: ”Jag trodde, min älskling, att du hellre ville ha tillbaka en levande åsna än ett dött lejon.”

 Efter några dagar till havs utan att kunna göra någon landstigning börjar vi nu närma oss Elefantön.

Vi står ute på däck och spanar efter land.

Man får gå försiktigt för det är halt efter snövädret men vinden har lagt sig. Istapparna hänger i trappstegen  så man får se sig för hur man sätter ner fötterna. Bakom trappan kikar Carsten Arnholm fram, en känd och duktig norsk fotograf som tyvärr gick ur tiden i januari i år.

Livbåtarna är istäckta.

Jag hade kilat ut på däck utan vare sig mössa, vantar eller jacka, skulle bara kolla in vädret. Tur hade jag för just då kom det några vikvalar.

Kändes inte som läge att be valarna vänta lite så att jag kunde kila in igen och hämta jacka och vantar. Nej ville jag ha några bilder på dem så var det bara att stanna kvar.

Att ta kameran med mig vart jag än gick hade jag åtminstone lärt mig, nu fick jag lära mig att klä på mig ordentligt också då jag gick ut. Med iskall kropp och nästintill förfrusna fingrar var jag ändå nöjd över att ha fått beskåda den korta simuppvisningen av vikvalarna.

Stora flockar med kappetreller och brokpetreller kommer flygandes och visst är det väl land som siktas där borta i fjärran.

Där har vi den beryktade Elefantön. Elefantön är en av Antarktis mest otillgängliga öar. Det vanligaste är att den är täckt av dimma så att förbipasserande inte ser den. Snöstormar är inget ovanligt här. Oftast blåser det så mycket att man inte kan gå iland på den enda möjliga landstigningsplatsen, Point Wild.

Ett mäktigt taffelisberg ligger relativt nära ön och mina tankar går till Shackleton och hans mannar hur de under sina strapatser då de efter att ha nått öppet vatten ibland tog sig upp på isflak för att övernatta.

 Jag hade boken "I isens grepp" med mig på resan. Jag har läst den flera gånger förut men det var lite speciellt  att läsa den här ute i samma omgivning där det hände. Det var den här klippan på Elefantön som de kom till efter att ha övergivit det sjunkande fartyget Endurance och tillbringat  så lång tid ute på isen och havet. Som det står i boken."Det var bara ett fotfäste, 30 meter brett och 15 meter långt. ett uselt fotfäste på en vild kust, utsatt för ishavets hela raseri. Men i alla fall - de hade kommit i land. För första gången på 497 dygn var de i land. På den fasta, osänkbara, orörliga, välsignade jorden."

En ganska ogästvänlig plats men jag kan tänka mig att de kände sig både lättade och trygga då de klev iland här. Första natten tillbringade de i genomblöta sovsäckar men så utmattade som dessa män var sov de ändå. På morgon upptäckte de att platsen inte var säker. Bara i fint väder kunde man vara där. Märken på klipporna visade att högvattnet och stormvågor dränkte platsen. Utmattade var de men var tvungna att flytta ändå. Dit ska vi nu bege oss med våra gummibåtarna och se om det går att komma iland.

Fin utsikt hade de åtminstone från sin lilla strand.

Hoppas de orkade att se hur vackert det var.

Fortsättning följer:

Flexibilitet

....är nyckeln till en lyckad expedition! Är en fras man ofta får höra då man reser med PolarQuest. Inget undantag den här resan. Planerade landstigningarna var tvungna att ändras den här dagen. Solen sken men vinden var hård. Klassas som något mellan styv kuling och halv storm med sina 20 s/m. Trots att det blåste ordentligt kunde vi njuta av solen ute på däck men det gällde att klä på sig rejält.

Isbergen drev omkring och fler och fler syntes i diset. Stora som höghus och ibland knappt synliga tornar de upp sig. Man måste nog förstora för att se det största i bakgrunden.

Pingvinerna verkade älska vädret och studsade fram på vågorna.

Vi älskade att titta på dem.

Vi siktar in Coppers Bay där vi planerar en landstigning.

Glada pingviner gör oss sällskap.

Jag undrar lite vad de tänker då de spanar in gänget på däck med sina kameror.

Så var det, det där med flexibilitet. Vädrets makter styr här, planerna ändras, det går inte att göra någon landstigning. Det är för mycket is och för hårt väder. Det är inte smuts på linsen som gör att den här bilden ser vitprickig ut, det snöar dessutom.

Många var först besvikna över den missade landstigningen men nu är vi på väg mot det riktiga Antarktis och då måste man vara försiktig. Alla var nog mycket tacksamma över vår ryska kaptens beslut om försiktighet då vi vid resans slut fick höra om Explorers förlisning. Tack och lov räddades alla men då de satt där i sina livbåtar visste de inte om det var någon räddning på väg eller om de skulle få tillbringa både dagar och nätter i livbåtarna. Oscar Westman  som vi hade som expeditionsledare på en resa uppe i Svalbard sommaren efter berättade och visade bilder från händelsen. Han hade inga egna bilder för hans kamera ligger nu på 1137 meters djup.

Fåglarna trivdes i det här vädret.

För att få ett litet grepp om hur stort isberget är så förstora och titta på den låga delen till höger. Där finns det en hel pingvinkolloni. Jag vet de syns knappt, ser mer ut som en liten smutsfläck men är ett helt gäng med pingviner, det visar lite av isbergets storhet.

Fåglarna gillar när det blåser friska vindar. Här en brokpetrell.

En sydlig stormfågel.

Första ispetrellen dyker upp.

Två dagar till havs, den första med friska vindar, sol och snö och den andra i ganska stilla och lugn sjögång. Sydorkneyöarna missade att få se oss. Där låg isen tjock och kompakt så vårt fartyg som visserligen var isgående men ingen isbrytare fick ge sig. Vi satte kurs mot Elefantön istället. Där går det troligtvis inte att gå iland men att få se ön dit Shackleton och hans mannar kom efter deras skräckfärd över istäcket och havet från det förlista skeppet, bara det är en bonus.

Grytviken igen

Fortsätter med lite bilder från Grytviken. Det är mycket större här än vad jag hade trott. Många fartyg ligger övergivna och rostar och faller samman.

Djuren här verkar inte bry sig om förfallet

Valfångstfartyget Petrell som var med i förra inlägget har fortfarande sin valharpun kvar i fören.

Utkikstunnan sitter kvar i masten men jag tror inte att den håller för någo utkik.

Ett ankare utan fartyg.

Vrakdelar kan vara en bra startplats.

Jag förstår att man kanske inte vill stanna här nere för en romantisk träff. De svarta prickarna högt uppe i backen är inga  stenar utan det lilla kärleksparet på nästa bild.

Där har vi de två förälskade. Så mycken möda för att få vara på tu man hand.

En elefantsäl kan känna sig trygg här numera.

Tärnorna svävar omkring.

Hittar en fisk då och då.

En blåögd skarv dök upp...

...och dök ner igen.

Den lilla asätande stjärtanden hade också hittat hit.

Anders ville ha ett porträtt på sig i ögat på elefantsälen, var inte någon lätt uppgift eftersom det var ett mönster i ögat som förvrängde motivet något. Elefantsälshonan var samarbetsvillig.

Albatrosser som fastnar i fiskeredskap och även flyger runt med krokar och linor fast i näbben är vardagsmat här. Fisket med långrev gör att 26 arter av sjöfågel riskerar att dö ut. Många åtgärder vidtas numera för att undvika att fåglarna ska försöka fånga reven men tyvärr är det nog så att alla inte följer föreskrifterna.Men det är inte bara fåglarna som råkar illa ut. Skräp dumpas och kanske även tappas i havet. Såg den här pälssälen som har all anledning att vara på dåligt humör med sitt plastband som fastnat runt hans hals och sedan växt fast. Kan gissa att han har rejält ont. Har han tur så finns det någon vänlig själ som klarar av att få bort bandet innan han växer sig större.

Vår guide berättade att de träffat på något liknande för något år sedan och då hade de bestämt sig för att hjälpa sälen. Den var lite mindre än den här. De kastade en jacka över huvudet på den och kastade sig sedan fram och lyckades slita bort bandet. Sedan hade de ett litet dilemma. De behövde jackan för sin fortsatta färd men vem skulle våga gå fram och ta bort den för nu var sälen mer än uppretad så det gällde att springa fort sedan.

Innan vi lämnar Grytviken för nya äventyr har vi lite mingel med de få bofasta och bjuder på ett litet grillparty på däck. Jag valde att lämna kameran i hytten och mingla lite istället.