Tubu Tree Camp

Efter båtturen och vår närkontakt med flodhästen kommer vi så fram till Tubu och hoppar iland för en kortare bilfärd upp till campen.

Nu hinner vi inte många meter innan vi träffar på en elefantflock. Rejäla bjässar är en del av dem. De äter hela tiden och det är lite svårt att inse att de där hårda sträva palmbladen kan smaka något vidare gott. Men om man nu behöver så mycket som upp till 150 kg växtmaterial i magen per dag, så får man inte vara kräsen.

Dessutom så går det mesta av maten rakt igenom elefanten, bara en liten del av allt de stoppar i sig tar de till sig som näring.

Det är väldigt svårt att se på en elefant om den är mager och utsvulten, eftersom alla denna bukfylla gör att den är uppsvullen och rund om magen ändå.

Men vad ser vi där under den stora magen på elefanten.

Jo en pytteliten unge, den är bara  omkring sex månader gammal, håller sig till mamman hela tiden. Så söt och den minsta elefant som jag sett.

Elefanter är flockdjur. Flocken leds oftast av en hona och består av hennes nära släktingar av kvinnligt kön och deras ungar. Ungtjurarna lämnar oftast flocken i tonåren. Elefanterna förstör en hel del, man kan se hela skogar  som är skövlade av elefanter och det har blivit lite för många elefanter i Botswana nu. Skyddsjakt skulle behövas men är svårt att genomföra, eftersom man inte kan skjuta av enstaka elefanter i en flock, de andra skulle sörja sig till döds då. En flock kan bestå av omkring 50 elefanter och skjuta av så många skulle ge Botswana dåligt rykte i omvärlden.

Den afrikanska elefanten har liksom två "fingrar" på sin snabel som den kan använda till att plocka upp saker med. De här elefanterna var snälla nog att visa upp sina fingrar.

Vi fortsätter en liten bit frammåt och ser att flocken var större än vi först trott och alldeles vid vägen står det en elefant och kikar ut genom buskarna. Väldigt nära känns det, tryggt att sitta i bilen då.

För att inte störa för mycket fortsätter vi vägen frammåt, men ser att även där finns det fler elefanter. En ung hane som verkar ganska så pigg och lättirriterad.........just då kör vi i diket.

Min första tanke är, att jag vill då inte gå ut och skjuta på bilen och tänk om elefanten får för sig att gå till attack. Han verkar ganska sur och viker fram öronen, lyfter snabeln och trumpetar ilsket.

Men vi har tur, ingen behöver gå ut och skjuta på, Thuto lyckas backa upp ur diket och vi kör därifrån. Kommer inte så långt nu heller för lite längre bort hittar vi en stor hane. Om jag nu tyckte de där elefanterna i flocken var stora, så är den här enorm.

Hatt har han också, det ser så ut på håll, men det är en sändare som han har fast runt nacken. Han är ensam där vid sitt träd, vankar runt lite och ställer sig sedan mot trädet. Vi får veta att de kan stå så och sova ibland.

Han verkar vara väldigt ensam och längtar tydligen efter sällskap, ser så ut eftersom han har ett femte ben.

Nu är det hög tid att lämna elefanterna, hur spännande det än är, för de väntar på oss vid Tubu Tree Camp. De har väntat så länge nu, så de skickar ut en eftersökningspatrull, de tror att något hänt oss eftersom vi är så sena. De kan ju inte veta att vi har hamnat mitt en elefantflock och inte kunnat slita oss därifrån.

Fina rum med sköna sängar.

Egen balkong har vi.

Med den bästa av utsikter.

Fast utomhusduschen ser inte så inbjudande ut i dag, vi använder den som är inomhus i stället. På kvällen bör vi inte använda den ute heller, för där brukar leoparderna tycka om att sova.

Gulliga husdjur har vi, de ser ut som små hundar om man tittar närmare på ansiktet.

Före middagen gör vi en kvällstur. Våra guider ser spår av leopard och kör runt ett bra tag och letar och till slut så ger spaningen resultat. Två unga hanar ligger i det höga gräset och vilar sig före kvällens jakt. de är inte så lätta att upptäcka där.

Syns lite bättre när de sätter sig upp.

Nu börjar det bli mörkt, lite för mörkt för fotografering och den ena leoparden går iväg.

Vi ser att den har siktet inställt på en ensam impala och lämnar leoparderna för att inte störa i jakten. Den yttersta vita svanstippen syns sedan på långt håll när han går iväg. Leoparden har den för att ungarna ska kunna följa efter mamman i mörkret och vi ser att den syns verkligen.

Med en stark ficklampa visar oss Thuto att det är ett rikt djurliv även på natten. De flesta djur ser vi bara som två lysande ögon men några få, fastnar på bild.

Här en genets

och en springhare

Och till slut en brun hyena.

Pula och Thebe

Pula är landets valuta och även ordet för regn. Namnet kommer från bantuspåket Swetswanas och betyder välsignelse, Thebe som underenheten heter, betyder droppar eller sköld. Så den här dagen när vi skulle byta lodge och även gå en liten vandring till fots, blev vi rikligen välsingade med pula.

I dag var frukosten  inflyttad under tak på bryggan, eftersom det regnade. De små aporna passade då på att hoppa runt på bordet, där den annars brukade serveras. Någon liten smula kunde ju finnas kvar. Vi fick höra att de var så fräcka ibland så de kom och drack upp mjölken som skulle vara till kaffet. Kaffe fanns det alltid framställt och bredvid det en liten tillbringare med mjölk.

Efter frukost  drar vi på oss regnjackorna och hoppar i båten. Ja, hoppa var kanske lite väl överdrivet, jag vinglar väl mer ner i den. Bilen står och väntar och bland det första vi får se i dag är ett till lejon. En lite blöt men ståtlig lejonhane. Det är tydligen fler som upptäckt honom.

Han vandrar runt lite och verkar inte bry sig om oss i bilen.

Några av hjortdjuren hoppar och skuttar omkring, vi får lära oss att det kallas för PRONKING. De gör så för att just de, inte är den svagaste länken i flocken. För att liksom visa att det är ingen mening att du försöker ta mig, se så snabb och vital jag är.

Lejonhanen verkar inte bry sig om dem heller, han sätter sig ner och kliar sig lite.

Men plötsligt blir han väldigt vaksam, ser ut som han har upptäckt något.

och så sätter han iväg i språng, full fart iväg. Jag undrar vad som skrämt honom och kan inte upptäcka något som ska vara farligt för ett lejon.

Vår guide Thuto berättar att det är några människor som är ute och går som skrämt honom. De är så långt borta, så att jag inte ser dem utan kikare. Vi får veta att det är tydligen lejonens minnen från den tid då det var jakt på dem, som gör att de blir skrämda av människor som är ute och går, om de är på långt håll vill säga. Skulle vi gå ur bilarna på nära håll såg de oss mer som mat. Han far iväg så vattnet sprutar om honom.

Skrämmer slag på en flock impala som inte verkar förstå sitt eget bästa och springer rakt framför lejonet, men de är tydligen snabba för de hinner undan innan han kommer fram.

Sedan försvinner han in i skogen och Thuto säger att det kommer ta flera dagar innan han visar sig igen. Vi åker vidare till ett mindre lejonrikt område för att ta vår promenad. Känns tryggt att Thuto har sitt gevär med sig ändå. Adams vapen är lite annorlunda. Här berättar Thuto om de olika spåren som vi ser.

Nu är det vi som blir iaktagna, här av några gnu.

Undrar just varför Thuto badar med skorna på?

Jo det finns krokodiler i vattnet. Vi såg en liten krokodil som han försökte fånga, men den simmade iväg. När vi strax efter såg den här så tyckte han den var liiiite för stor för att fånga.

Regnvädret gör att flodhästarna är mer aktiva i dag.

Men nu är även vi hungriga och lunchen i dag serveras uppe i träden. En stor veranda är byggd uppe i träden och som vanligt får vi något gott att både äta och dricka.

Efter lunchen är det dags att åka och möta de övriga i gruppen som i två dagar bott på Tubu Tree Camp, dit vi nu ska, och de ska få bo på vårt ställe Jacana. Kul att höra hur de haft det. På vägen dit träffar vi på en av mina favoriter bland djuren här. Red hartebeest, den ser så lustig ut, som om man korsat älg och häst.

Regnet fortsätter ösa ner och det är inte så många djur i farten. Vi kör en smal väg och strax före en kurva säger jag. "Tänk om det kunde stå en elefant runt hörnet", vi rundar hörnet men ingen elefant står där, men vi får se vår första giraff . Så hög och ståtlig, mycket högre än jag hade föreställt mig.

Han är inte helt ensam, har sällskap av en massa fåglar som hjälper till med renhållningen.

Han poserar en liten stund och försvinner sedan in bland buskarna.

Vi far vidare för att träffa våra vänner i den engelska delen av gruppen, ett kärt återseende och alla bubblar över av berättelser om vad vi upplevt dessa två dygn.

De får vår bil för att ta sig till Jacana och vi deras båt för en färd till Tubu. En aning blöt överfärd men även lite äventyrlig då en flodhäst plötsligt spärrar vår väg i vattnet. Tur att det är en skicklig båtförare som varit med förr. Han säger att vi ska göra en undanmanöver och tar fart och svänger precis vid flodhästen som tänker resa sig upp, han får kanske en liten touch av båten och vi ser mest ett stort plask och ett bubbel av honom. Han och vi klarade oss helskinnade från det äventyret. Kameran ligger nedpackad i den vattentäta ryggsäcken, så det blev inga bilder på flodhästmötet, tur eller otur, det vet jag inte riktigt, hade ju kunnat tappa den också. De vanligaste tillbuden och olyckorna med just flodhästar är annars att de välter båtarna.

Nya äventyr väntar nu vid Tubu Tree Camp.

Fiskafänge

Okavango är inte bara fåglar, det är många andra djur som håller till där. En del av dem är så graciösa och vackra, tar så smidiga hopp över de vattenfyllda vägarna. Se bara hur vackert impalan skuttar över.

Impalan ser lite lustig ut i kroppsbyggnaden, det ser ut som om den har lite för korta framben och det har den också. Ja, inte för korta egentligen utan kortare än bakbenen.

Så finurligt har tydligen naturen skapat den för att det ska bli lite fart över sprången. De kan ta språng som ibland är nio meter långa. Ibland även på ett ben, ser det ut som.

En vacker gammal bro kör vi över

och överallt kryllar det av djur av olika slag. En stor krokodil skyndar iväg.

Det börjar bli dags för lunch och lite siesta, så vi återvänder till Jacana  med båten. På färden åter till lodgen, ser det ut som om det kokar i vattnet framför båten. Det är stimm av fisk som hoppar. Kan vara inspirerad av detta som någon kommer på att vi ska ta en fisketur efter siestan.

På bryggan vid Jacana sitter personalen och flätar vackra korgar.

Under siestan blir det inte så mycket vila, det gäller att tömma minneskort och försöka hinna med att se lite av de bilder som tagits. Den här vilan blir också lite störd av små fötter som trampar på vårt tak och massor av prassel i träden lockar ut mig med kameran igen. Jakten blir lyckad, för där är ett gäng små apor som skuttar runt i träden. De ser ut att vara lika nyfikna på oss som vi av dem.

De verkar så orädda så nu förstår jag varför vi fick rådet att inte lämna något ute i tvättrummet. En söt liten unge sitter i ett träd kikar nyfiket på mig och det ser nästan ut som om den vinkar till mig.

Sedan efter vilan och afternoon tea är det så dags för fisketuren.

Undrar vad Peter fått syn på i kikaren här, någon stor fisk kanske?

Nej det enda som liknade fisk och som vi såg på den turen var den här krokodilen. Tur att inte den fastnade på kroken. Den såg ganska stor ut.

Bottennapp?

Jag hade ont i armen och kunde inte fiska så jag passade på att föreviga de stora och vackra näckrosorna.

Jag trodde att de vita och blå näckrosorna var två olika sorter, men fick höra att de blev blå när de blev pollinerade.

Så är det dags för den sedvanliga G&T innan vi återvänder till middagen, men någon har tydligen glömt att packa ner gin bland tonicflaskorna. Undrar just vem den skyldige kan vara....

Sista kvällen på Jacana för oss och avskedsmiddagen är dukad ute på bryggan.

I morgon åker vi till Tubu Tree Camp.

Okavanga, ett paradis för fågelskådare.

Har nog aldrig fotograferat så mycket fåglar och av så många olika arter och utseende som här i Okavangadeltat. Förstår att de samlas i de här våtmarkerna för det verkar finnas ordentligt med föda åt dem här.

Här ett litet smakprov på områdets fåglar, jag försökte memorera vad de flesta var för sort men eftersom det var så många så hann jag inte med hela tiden, tyckte det var bättre att få en bild på dem.

Så jag är tacksam för hjälp med namn på de som jag inte har. Även tacksam för att bli rättad om jag har fel namn på någon art.

Börjar med en lilac-breasted roller , som satt på ett visset palmblad.

Sedan kom en lite lustig fågel promenerandes. Ser ut som om den är radiostyrd med sin antenn uppfälld där bak, fast det är en av fjädrarna som sticker upp. Det här är en Southern ground hornbill.

Den såg inte bara lite lustig ut, den hade ett lite lustigt beteende när den skulle över vår vattenfyllda väg. Den promenerade fram till kanten av vägen, vände sig sedan ryggen till och hoppade upp.

Fick tydligen luft under vingarna och kunde flyga över vattnet.

Vände sig sedan om i luften och landade.

En vit häger trippar fram, på jakt efter mat.

Sadelnäbbad stork.

flyga kunde de också, trots den stora näbben.

En hamerkop, på svenska heter den skuggstork.

En african openbilled stork.

.

Häger?

Fiskörn

Lite suddigt men den flög så snabbt förbi. Tror att det är en long-tailed widow, men är lite osäker för den här har röd näbb. Ska den verkligen ha det?

En liten sångfågel satt på en gammal termitstack och sjöng så intensivt, det är tydligen så att dessto obetydligare färg dessto vackrare sjunger de.

Ullhalsstork

Kohäger

Pied kingfisher

Gissar på en Bush Stone-Curlew.

En del fåglar gömde sig i vassen.

Andra satt på djur och lät sig väl smaka av godsaker de hittade där, som den här oxpeckern.

I en palm hittade vi en slags kråka, en Pied Crow.

Blacksmith plover

Burchell`s  coucal

Slutligen en Striated Heron.

Många, många fler fåglar fanns det men det här är några av de som jag hann med att fånga på bild.

Ny morgon och ny dag

Vi äter frukost på altanen till en färgsprakande soluppgång,  innan dagens aktiviterer börjar.

Först åker vi båt för att komma till jeepen och ganska snart möts vi av det spännande djurlivet, redan på bron ser vi hur babianerna också har vaknat och är på väg till sin frukost.

De är på väg hit till det här trädet. En stor hane sitter redan där.

Han får snart sällskap av hela flocken.

När vi stannar till på bron för att släppa fram babianerna, får vi syn på vår första krokodil, den är inte så stor men en krokodil är det.

Färden går nu mot flygplatsen Jao, där vi landade  i går och den är befolkad av en hjord Impala.

De känns lätt igen på sitt M-formade mönster i baken.

Även de är uppe och äter frukost. Deras måltid består i dag av marulafrukter som har fallit ner från det här trädet. Även vi får smaka och jag förstår att de är poppulära,för de är goda även som frukt inte bara som likör.  Även elefanterna  brukar låta sig väl smaka av dem.

Turen går vidare och vi ser några red hartebeest som står och tittar och samma håll, ett tydligt tecken på att det finns rovdjur i närheten. Vi ser inga men i det här höga gula gräset är de inte lätta att få syn på. Det är inget lämpligt ställe att ta en promenad på. För om jag inte visste att här, i det här gräset  ligger det minst ett lejon,  så vore det nog svårt att upptäcka. Ser du det?

Mycket riktigt, när vi kommer närmare lyfter hon på huvudet och gäspar lite lojt. Inga tänder man vill stifta närmare bekantskap med.

Hon kliar sig lite.

Det visar sig att hon är inte ensam utan en hane ligger där också. Här i Okovangodeltat har hanarna gul man och inte den svarta manen som de har i Kalahari. De är lika ståtliga ändå.

De reser sig upp och går iväg en bit. Någon frågade här i bloggen hur nära djuren vi var och här syns det hur ogenerat de vandrar mellan bilarna. I bilarna sitter vi säkert, trots att de är öppna, men klev vi ur blev vi lejonfrukost direkt.

Vad vi inte sett är att det är ett lejon till här, det ligger en till hona i det höga gräset. Fast vi lämnar lejonen och åker iväg för att se om leparderna är kvar vid bytet.

Ser en liten steenbok som hoppar över vägen, framför bilen.

Får också bevis för att det finns giraffer i området, lite spår har de lämnat efter sig.

Vackra Beauty ligger kvar och bevakar sitt byte.

Hon tittar lite på oss och försvinner seda in i buskarna.

Bytet har hon släpat in långt under ett dött träd och där kan vi skymta sonen, som är i färd med att äta sin frukost.

Sonen är tydligen mätt och kommer fram.

Går in i buskarna till sin mamma och kelar lite.

Ligger sedan inne i buskarna och kikar på oss.

Men bestämmer sig sedan för att han ska ta sig en närmare titt och kommer fram och lägger sig där och studerar oss.

Han tycker tydligen att vi är intressanta, för där ligger han länge och tittar på oss.

Vi är de som ger upp först och åker iväg för att se om vi kan hitta några andra djur. Flodhästarna har vi fått höra att vi antagligen inte kommer att få se, för de är bara aktiva på natten. Men de här flodhästarna vet tydligen inte om det för de plaskar och frustar i sin pöl fast det är mitt på dagen. Inga djur som man närmar sig frivilligt, så vi nöjer oss med att se dem på håll.

Det här är ingen å som vi kommit fram till utan vägen som vi ska åka. Regnperioden har gjort att de flesta vägar ser ut så här.

Det är därför vi har snorkel på bilen.

Vå chaufför Kalista, har inte kört i diket här, han är på vägen det är bara så  mycket vatten där vägen är.

En del gör sig stora besvär för att få en bra bild.

Här får man intrycket av att vi är ute på ett stort hav och åker.

Men tittar man noga så ser man att det finns en väg i det havet.

I de här våtmarkerna är det ett riktigt paradis för fågelskådare, det finns massor av fåglar och även föda för dem.  Mer om det i nästa inlägg.