Jacana och ett magiskt möte.

Nu är det dags att åka till vår camp, Jacana. Eftersom det är regnperiod nu, så är enda sättet att ta sig dit med båt. Vi hoppar i båten och tar oss fram på en kanal, som tydligen är väg annars. Vår väg kantas av vass och papyrus.

Vi närmar oss campen och får en skymt av stugorna som vi ska bo i. Det ser ut som små hus men är byggda på traditonellt sätt med väggar av tältduk.

 På bryggan står personalen och tar emot oss med sång. Ett lite annorluda ställe än tältcampen vi kommer ifrån.

En god välkomstdrink serverades före en något försenad lunch.

Så var det dags att borda Mokorokanoterna. Förr yxades kanoterna ut ur hela stockar men nu är de fibertillverkade för att spara på träden. Kanoterna var låga, plattbottnade och i mina ögon ganska vingliga. Två och två satte vi oss i dem och stakades iväg.

Tyst gled vi sakta fram, en härlig känsla av lugn spred sig i kroppen. Så härligt.

Vi kunde studera fåglar.......

pyttesmå näckrosor......

även små, små grodor som satt på vasstråna. Inte större än en tummnagel och det var lite svårt att tro att dessa små varelser kunde hålla en sådan öronbedövande konsert när det blev mörkt.

Det fanns fåglarna som byggde sina bon på vasstrån.

Här är ägaren till boet.

I ett träd satt en fiskörn.

men den flög sin väg.

Så är det dags att gå iland på en liten ö. Där ska vi studera ett ovanligt träd och njuta av en kvällsdrink, är det tänkt. När vi kommer fram till stranden prasslar det misstänkt bland buskarna och vår kanotstakare ber oss vänta med att gå iland tills Thuto har inspekterat området. Thuto smyger iväg och jag tror inte att det är han som åstadkommer det prassel som vi hör. Det låter lite för mycket.

Efter en liten stund kommer han tillbaka och vinkar till mig att jag ska komma. Jag är inte sen att lyda honom, för nu är jag rejält nyfiken på vad det är som låter där bakom buskarna. Ett finger framför munnen visar att jag ska vara helt tyst och så smyger vi iväg.

Och det jag då får se kommer jag ALDRIG att glömma, alldeles framför mig står en enorm elefant. Den är så nära så den skulle nog kunna lyfta upp mig med snabeln...och så enormt stor den är. UNREAL! Om ni tycker bilden är suddig, så måste jag säga att jag var nog inte helt stadig på hand just då. Jag var helt överväldigad och det enda som jag kunde säga var ett djupdraget Ohhhhhh! Jag tror att det djurmötet är det mest fantastiska i hela mitt liv.

Sedan går han iväg, så mötet varade säkert bara några sekunder och när de andra kommer iland ser det ut som om han är borta och magin är bruten.

Men han är inte borta, har bara gått iväg en liten bit, är tydligen hungrig, fast det är nog elefanter hela tiden. En elefant äter ungefär 100 till 150 kg växtmaterial om dagen. Den här elefanten har bestämt sig för att det som växer högst upp på ett av de stora träden är godast, så han sätter huvudet intill stammen och fäller trädet helt enkelt.

Vi står nu framför det där speciella trädet, Baobab, som vi skulle titta på. Det är egentligen inget träd utan en suckulent. Jag har telet på kameran och trädet (som inte är något träd) är högt, men en bild på det vill jag ha ändå, så det får bli fem bilder som jag sedan satt ihop till en. Det syns säkert, men jag kände inte för att stå där och byta objektiv med ryggen till en något ilsken elefant, för just då stampar han i backen så marken riktigt skälver.

För säkerhets skull drar vi oss tillbaka en liten bit och står sedan på tå bland buskarna och kikar på honom och även om det sägs att elefanter ser dåligt så har han ett öga åt vårt håll hela tiden.

Vi drar oss tillbaka till våra kanoter och blir stakade åter mot campen, njuter av lungnet och med ett enormt minne rikare.

Kvällen börjar bli sen och mörkret sänker sig så det är hög tid att återvända innan flodhästarna blir mer aktiva.

Före middagen skålar vi med en "Springbock" för kvällens upplevelser. En Springbock är en shot på Amarula och mintlikör, tror att den är som allra godast  på bryggan i Jacana camp strax efter ett elefantmöte.

...och här ska vi sova i natt. Dit blev vi ledsagade i mörkret eftersom det var vanligt med lejon, elefanter och flodhästar i området. Tvättrum och toalett har vi på en öppen altan bakom rummet och vi blev ombedda att inte länma något där för då knycker aporna det.

Beauty - den vackra leoparden.

Vi for iväg med bilen på jakt efter en leopard som skulle ha slagit ett byte, men det första vi tvärnitade vid var den här stora varanen som låg vid vägkanten, den var så stor så jag trodde först det var en krokodil, när jag upptäckte den.

Men nu var det leopard som vi försökte få syn på, så varanen lämnade vi efter att ha fotograferat den. Thuto körde in med bilen i terängen, snurrade runt där över stockar och ris, men ingen leopard såg vi. Men spåren av den fanns där, färska också.

Fast plötsligt viskropar Peter "Där är den". Gömd inne i grönskan skymtade vi något gulfläckigt.

Sååå vacker hon är, inte undra på att hon kallas Beauty och så nära vi är. De olikfärgade ögon är en gammal skada.

Hon ligger där så lungt och avslappnande, ser mätt och belåten ut. Bytet har vi inte upptäckt, men ibland släpar de upp det i ett träd, för att få ha det ifred för andra djur.

Hon ger ifrån sig lite ljud, inte jamande som en katt utan mer ett rauw. Hon lockar på ungen får vi veta.

Hon fortsätter att locka och spanar in i buskarna.

Då prasslar det i buskarna och någon svarar henne.

Det är sonen som kommer, en knappt ettårig unge. Han går fram och kelar lite med mamman, har varit iväg och druckit vatten.

Han kommer sedan fram mot oss, är kanske hungrig.

Men det är tydligen bytet som han ska till och med hjälp av ungen så ser även vi var det är gömt.

Han hugger in på det med god aptit.

Som Thuto säager, det är UNREAL!  Skulle ha kunnat stanna där hur länge som helst och bara tittat, men de väntar på oss vid Jacana Camp så vi måste lämna Beauty och hennes son. Jag föreslår att han ska få heta Adam, efter vår guide.

Okavanga

I dag bryter vi  upp från vårt trevliga tältläger i Kalahariöknen, för att flyga till Okavangadeltat. Vi startar tidigt men efter vissa förhandlingar med några morgontrötta medresenärer, så får vi sovmorgon ända fram till 5.30.  Allt packas in i jeeparna och så bär det iväg härifrån.

Vi kommer inte så långt för vägen är spärrad av en gnuflock.

Nu gör det inte så mycket för ungdjuren är väldigt söta och även nyfikna, dessutom kan vi runda dem och köra ut i terrängen eftersom marken här är helt stenfri. Därför blir det inga missöden med sönderslagna bilar även om man inte håller sig på vägen.

Det ser ut att bli en fin dag i dag.

Tar de sista bilderna här i Kalahari, vackra och färgrika frökapslar på det här trädet fångar min blick.

Liksom blåkråkan, som sitter i ett träd. Den är så vackert blåskimmrande under vingarna när den flyger och efter att ha försökt i flera dagar att fånga den i flykten på bild, så lyckas jag äntligen.

Vi möter "water boy" som varit iväg flera kilometer för att hämta vatten.

Lejonen är också vakna.

Så kommer vi till grinden till naturreservatet och nu har Bush bar blivit förvandlat till Kalahari café.

Det minglas friskt.

På damerans fanns det här anslaget, men det var ingen som följde uppmaningen och den toaletten var välbesökt av dessa oönskade gäster. Tyvärr var det lite för mörkt och ogästvänligt där inne så jag tog mig inte tid att fota dem. Men tyckte anslaget var lite kul.

Kör nu samma väg som vi kom på, men i bättre väder och lite ljusare. Några lustiga fåglar sprang framför jeepen istället för att flyga  upp och åt sidan.

Kommer fram till flygplatsen före flygplanen, men efter vårtsvinen som verkar gilla värmen i sanden där.

Thuto utför sin vårtsvinsdans och skrämmer bort dem från landningsbanan, de kilar in i buskarna med svansarna i vädret som små antenner..............för en stund, de ger sig inte så lätt utan återkommer ganska snart.

Efter att ha intagit en god lunch och skålat i champagne för Huw, som fyller år i dag, anländer de båda flygplanen.

Nu ska gruppen delas, för de lodger som vi ska till är inte så stora så att alla får plats. Här far den egelska gruppen iväg till Tube Tree Camp och vi tar det andra planet till Jacana Camp. Båda liggger i Okavangodeltat.

Vi flyger över små byar.

Floder och sjöar.

Plötsligt ändrar landskapet både färg och karraktär, det syns tydligt att här är det frodigare.

Vi är framme i Olavangodeltat och det första vi ser efter landningen är ett märkligt träd. Ett korvträd, inget träd att sitta och ta igen sig under, för de där frukterna är tunga och inget som rekomderas att få i huvudet.

Andra typer av spår upptäcker vi här, som de här av babianer.

Landskapet här är väldigt frodigt och vi ser att det finns mycket vatten så det är inte så konstigt. Svårare att tro att det är torrt och brunt här under torrperioden. Vi beger oss direkt mot vår camp.

Men när vi kommer till båten som ska ta oss över till själva campen, får vi höra ett rykte om att en lepard med byte har setts inte så långt därifrån. Raskt in i bilen igen för att försöka hitta det.

Men mer om den jakten i nästa inlägg. Men först en kartbild av var vi är nu. Den oranga linjen är dagens flygsträcka.

Termiter och Cheetah

Den här eftermiddagen får vi en föreläsning om termiternas liv och leverne.  Mycket intressant och det är helt otroligt hur de bygger upp och sköter sina samhällen. Så efter den här föreläsningen ser jag på termitstackarna med vördnad.

Termiter är insekter, lever som myror och liknar myror men är inte besläktade med dem. Termitstackarna bygger de av jord, lera, cellulosa, saliv och ibland även djurspillning. En del stackar kan bli 700 år.

De har ofta 1 km. ner till grundvattnet och går ner dit för att hämta fuktiga sandkorn. Termiterna är oftast vita, nästan genomskinliga och visar sig inte i dagsljus. Om drottningen dör så dör hela samhället ut. De har ett väldigt invecklat och inteligent samhälle, odlar t.ex svamp i stacken och kan öppna och stänga skorstenen på stacken efter behov.

Det här är ingen myrvarg, ser mer ut som en guide som leker kurragömma. Fast jag vet inte vad Adam sysslar med.

Han är kanske på spindeljakt.

Den spindeln var stor.

Under tiden som vi har studerat och lärt oss massor om termiterna så har Thuto varit på gepardspaning och det med lyckat resultat. Vi hoppar snabbt in i bilarna och det visar sig att inte så långt ifrån där vi var,  hittar vi en gepard.

Hon är så vacker, kommer vandrandes i det höga gräset går ut mot oryxerna som står och stirrar på henne när hon kommer. Alla bara står där avvaktande, de har tydligen lärt sig det som vi fått inpräntat i oss "Spring inte".   Geparden gör ingen ansats att jaga dem heller, hon vandrar iväg och fram till skuggan under akaciaträdet.

Där lägger hon sig ner och jag tror att det var allt hon ville visa upp av sig i kväll.

Men det kan vara hungern som suger i magen för efter ett tag reser hon sig upp och vandrar ut i solen som nu är på väg ner och ger oss ett mycket behagligare ljus att fotografera i.

Se så smidig och vacker hon är, en riktig skönhet.

På andra sidan om bilen kikar de här små rävarna upp ur gräset.  Batear fox, vet inte om de har något svenskt namn men det borde bli fladdermusörnonräv.

Vår vän Cheetah vandrar vidare och vi beslutar oss för att inte följa efter och störa henne i jakten. Ser hur hon sätter sig ner och med våra mänskliga ögon ser det nästan ut som om hon njuter av solnedgången, men det troliga är att hon spanar in några strutsar lite längre bort.

Vi avlägsnar oss och öppnar Bush Bar igen.

Sedan åter till campen där det blir grillafton.

Jakten på leoparden

Dagens chaufför och guide i vår bil är Russel, när vi före soluppgången beger oss iväg.

Startar med en bedövande vacker soluppgång. Alla vill ut och njuta av den.

Extra fin med akasiaträdet som förgrund.

Även blåkråkan har vaknat, men i gryningen ser man inte hur vacker fjäderdräkt den har.

Det ljusnar och fåglarna syns lite bättre. I ett träd sitter en näshornsfågel.

En Red-billed Francolin springer på vägen och varnar för något. En lustig fågel som tydligen varnar de andra djuren för analkande fara.

Strax efter ser vi leopardspår i sanden på vägen. Färska är de också.

Russel följer spåren och visar oss var leoparden gått, ibland försvinner spåren in i gräset och snåren för att strax komma ut på vägen igen. Den är nära och vi ser alldeles färsk spillning. Vi följer spåren in bland snår och buskar, inte för att jag ser så mycket av spåren där, men Russel visar på små tecken på att här har leoparden nyss gått. Bilen med oss i, kör fram och åter ute i terrängen och spänningen stiger, doften av stor katt är påtaglig. Ja det luktar faktiskt leopard. Russel säger att den är mycket nära, men hur vi än spanar och letar så är den som "Gäckande skuggan" och vi får inte se en enda skymt av den.

Vi återvänder till vägen och spanar efter andra djur.

Nu när det blivit ljust så kan man se hur vacker blåkråkan är. Det riktigt skimmrar om den.

En Khoran bustard kommer riktigt nära bilen.

Strutsarna springer med graciösa steg.

Det är tur att vi har Peter med oss som spanar efter orm för annars kanske vi inte hunnit med att få syn på Rikki Tikki Tavi och hans kompis. Röd mungo alltså.

De är så söta och kärleksfulla mot varandra, lite svårt att tro att de lever på  skalbaggar, skorpioner och kobror

Sedan såg vi några märkliga djur, de såg ut som en korsning mellan häst och älg tycker jag. Red hartebeest heter de. Alla  står och stirrar åt samma håll. Russel förklarar att de anar fara från det hållet.

Mycket riktigt också, för strax efter träffar vi på två tjusiga lejonhanar, det är två bröder och har liksom ingått i en pakt och lever tillsammans.

Nu är det inte bara ståtliga rovdjur och vackra hovdjur som vi ser,  även små kryp som fästingar och som den här tusenfotingen  korsar vår väg.

Fler djur är på jakt, fångar den här rovfågeln på bild och ser då att den har ett byte i klorna.

På håll ser vi hur dammet yr och undrar om det är jakt på gång, men tydligen är det lek. Oryx och gnu far runt i vild gallop fram och åter utan att något rovdjur syns i närheten.

En sekreterarfågel spatserar på andra sidan av vägen. Den är släkt med örnen och borde heta den Vandrande örnen istället. Den lever i huvudsak på ormar,  som den jagar genom att springa ifatt och sedan stampa ihjäl.

Vår ormspanare har ögonen med sig igen och jag har turen att få en svart mamba på bild. Skönt att det blev bara på bild för den är extramt farlig.

Pufformen som alla försöker få en glimt av här, var så snabb så jag fick nöja mig med att se den och fota folksamlingen. Ser att inte alla vill komma alltför nära för även den är väldigt farlig.

Här får ni inte vara...............visar den bleka duvhöken.

Så vi tar en välbehövlig siesta.