Dazhai, högt uppe i bergen.

Ibland så är köer och stillastående trafik ganska bra, för på väg till den by där vi skulle övernatta och se risfälten i solnedgång och soluppgång, så hade vi lite nytta av den förseningen som blev. Vi ska till Dazhai Village, en liten by högt uppe på berget dit de kinesiska reseagenterna mest tar turister som är intresserad av fotografering. Det vanligaste sättet att komma till den byn är en vandring uppför i 2-2½ timmar.

Vi köade och tog oss sakta men säkert framåt, men några hetsporrar ville inte vänta på sin tur utan började köra om. Gick ju bra tills de fick möte och vägen inte var bredare än för två bilar i bredd. Då blev det totalstopp, för alla. Ända tills polisen kom och de otåliga blev av med alla sina prickar. Man har tio prickar från början och blir man av med alla så ryker körkortet och man är tvungen att köra upp igen. Tror inte att föraren i de bilarna var så glada sedan och tyckte nog inte att omkörningen var värt det.

Hur som helt så kom vi fram till vår by, men vid stället där alla måste parkera sina bilar och gå stigen upp till byn. Bara de som bor i byn får köra efter den punkten. Vår guide hade en kompis som bor i byn och han avtalade biltransport med honom ända fram till hotellet. För nu var vi så sena till vandringens startpunkt att det skulle vara mörkt långt innan vi var framme och stigen upp var så ojämn och osäker att det hade blivit farligt att gå där i mörkret.

Att missa den vandringen var inget jag sörjde, tyckte att det räckte med den vi gjort på förmiddagen. Fast vägen uppe i byn var lite äventyr det också, klarade inte av att ta någon bild  där det var som mest äventyrligt. Hade fullt upp med att hålla fast mig i bilen och inte förfäras allt för mycket. Att kalla det vi körde på för en väg, var lite överdrivet. Branta backar och då var de verkligen branta, dessutom rena rama åkern ibland. Tog ändå en bild på allra sista snutten då vi var framme.

Här är vårt hotell Green Forest Lodge, det är ett så kallat Odin hotell. Exakt vad Odin stod för blev jag inte riktigt på det klara med, men med Leles förklaring så förstod jag att det är byggt på gammalt sätt i gammal stil. Trevligt boende var det.

Välkomnande med en isbjörn på dörrmattan.

Inne får vi ett litet skåp för våra skor och ett par tofflor att ha på oss inomhus. Det här hotellet ska vara som att bo hemma hos någon och då går man inte in med skorna på.

Vårt hotell...

...med utsikt från rummet ut över risfälten och ner i dalen. Där ser man också stigen som vi skulle ha kommit upp på om vi gått.

Vi skyndar oss ut för att hinna se på utsikten innan solen går ner.

Alla vill titta på utsikten.

Än så länge är det ganska ljust, fast med betoning på ganska, så jag går högre upp i byn. Allra högst upp har ett stort hotell byggts, det var tänkt för regeringsfolk. Men dit upp finns ingen bilväg, bara stig och trappor så någon från regeringen har aldrig varit dit. Det såg inte lika trivsam ut som vårt lilla hotell och dessutom hade de enorm belysning runt och på hela hotellet på kvällen. 

Gillar de här linjerna i drakens revben.

Jag traskar högre och högre upp. Ser lite återbruk.

och mera risfält.

Det kacklas och sprätter i buskarna.

Där hönsen går lösa. Tuppen håller ordning på dem.

Vi fortsätter ändå högre upp bland fälten.

En del har tagit sig ut i fälten. Det finns gångvägar där så det är ingen större fara att skörden förstörs.

Trots att vi gått en bra bit upp mot berget så är det ändå långt kvar till det stora hotellet.

Hittar en liten mus i staketet vid en av utsiktspunkterna. Ser ut som om den fått sig en törn.

Mera linjer.

Det mörknar på ganska snabbt nu och det verkar inte bli så mycket med färger i solnedgången.

Dags att återvända tillbaka till hotellet innan det blir för mörkt, för här finns ingen utomhusbelysning och gångvägar är ojämna och snubbelvänliga.

En hund har slagit följe med oss, men när den märker att vi vänder nedåt och går tillbaka mot vårt hotell väljer den att stanna.

Det syns kanske inte i bilden här hur förrädisk stigen kan vara. Här går man på en liten upphöjd kant mot trappen och åt andra hållet är stenarna borta och det är ett hål rakt ner i avgrunden. Där gillade jag att det fanns ett trappräcke att ta tag i.

En sista titt på utsikten innan det mörknar helt.

Ping’an Zhuang Village och lite mat

Här i byn kan man garanterat säga att det är bilfritt, för vägarna här består mest av trappor och smala passage. Husen fullkomligt klättrar på varandra i sluttningen.

Förutom risfälten så är byn också känd för kvinnornas frisyrer och huvudbonader. Kvinnorna klipper sitt hår endast en gång och då vid tolv års ålder. Det håret sparas och viras ihop tillsammans med det övriga håret i en knut ovanpå huvudet. Allt stoppas sedan in i en speciell huvudbonad som håller allt på plats. Det är så känt att kvinnorna finns avbildat på 5 y-sedeln. Fast där ser huvudbonaderna lite elegantare ut än de som jag såg på kvinnorna i byn.

Är nog vid festligheter som de vackra huvudbonaderna kommer fram, till vardags verkar det vara något som liknar en frottéhanduk vara den vanligaste.  Det finns en speciell hårtvättningscermoni då allt hår släpps ut och om det ska vara helt enligt traditionen ska det tvättas i risvatten.         

Vår väg slingrar sig fram genom gränder och prång.

Förbi butiker, gatuförsäljare och hantverkare.

På många ställen lagas det populära bamburiset över öppen eld.

Chilin är skördad och färdigtorkad och säljs i stora påsar.

I väntan på matgäster.

Vi letar efter ett ställe med lokal mat och slinker in på Meiyon, där de inte serverar varm öl eller har dålig service.

Däremot har de väldigt god mat, den godaste kinamaten i den här regionen vi nu är i. Vi börjar med sticky rice tillagad i bambu och beer duck. Mycket gott, synd om grisarna för nu blev det inte så mycket över.

Några till rätter testar vi och de är också goda.

Lite svalkande öl till. Det är vi värda efter den promenaden upp till utsiktsplatsen.

Mätta och belåtna fortsätter vi ned genom byn tillbaka till vår bil.

Trappor upp och trappor ner.

Där uppe i mittenhuset och vid fönstren med röda lyktor satt vi nyss och åt vår lunch.

De som inte orkar gå, kan boka bärare även här.

Personen i bärstolen tappar sin vattenflaska, så bärarna måste sätta ner stolen. Blev kanske lite välbehövlig vila.

Sedan vidare uppåt.

Inte bara folk som  bärs upp, även resväska kommer med bärare.

Chili och vitlök till salu.

Gurka är en populär produkt, vanlig slanggurka knapras som törstsläckare och även den här lite ovanliga varianten som äts med sked.

Ägg och potatis.

Nu är vi nästan nere. 

Fortsätter vår färd till en annan by som ligger högre upp och där vi ska övernatta.  Det är massor med trafik och bilköer i massor. En del tycks tro att säkerheten i bilen inte är lika viktig då. Ser vid flertalet tillfällen hur barn står upp och tittar ut genom takluckan.

Upp i bergen igen och Risfälten

Dags att dra sig upp till bergen igen för att beskåda risfälten. Vi styrde kosan till Longji Rice Terraces.  Det här första stället som vi ska till är välbesökt av turister, mest kinesiska turister och en och annan västerlänning hittar också hit. Det ligger i en nationalpark och om man inte kommer åkandes i en bil som tillhör lokalbefolkningen så måste man parkera bilen vid entrén till nationalparken och åka shuttlebuss upp till byn. Vår bil släpps igenom men först ett litet stopp för att betala entrén till i parken. 

Där är det pingis på gång.

Sedan är det bara att köra upp på serpentinvägar upp till byn där risfälten ligger. Något förvånad blir jag då det första jag ser där uppe är ett stort parkeringsgarage. Tur att det finns för några andra parkeringsmöjligheter finns inte.

Långt där nere ser jag entrén till parken.

Byn heter Longji (Dragon's Backbone) Terraced Rice Fields och namnet med drakens revben kommer av att risterrasserna liknar en drakes revben och bergskedjan toppar ser lite ut som drakens ryggraden. Fast här nere i nedre delen av byn ser man inte mycket av några risfält. Så vi tågar iväg genom byn, som är mer som en gata med brant uppförsbacke kantad av hus och butiker.

Byns specialitet, bamburis,  lagas över öppen eld. De använda bambubitarna använder man till att elda med.

Terrasserna täcker ett område på 66 kvadratkilometer. De byggdes för 600 år sedan av lokala minoritetsbefolkningar som flydde upp i bergen när fientliga trupper invaderade Guilin.

Vi har traskat uppför och uppför, rundar en krök och då syns risfälten. 

Dit upp ska vi säger Lele och pekar högst upp på berget. Dit där uppe där man ser två flaggstänger och en massa folk.

Skojar du? Frågar jag! 

Nä, det är där man får bäst utsikt över risfälten.

Jag funderar en stund och undrar om det är värt mödan att gå dit upp. Fast jag tänker inte sååå länge utan lassar över min kamera till min trogna assistent, maken... Han får bära den uppför.

Vinkar åt tuppen och så går vi...

...och jag koncentrerar mig på att gå och tar bara några få mobilbilder på vägen upp. För upp ska jag.

Kunde de där människorna för 600 år sedan bygga dessa terasser med sina enkla redskap så ska väl jag orka med en vandring dit upp. Tilläggas kan väl att vi har prickat in resans varmaste dag. Det är +37 grader. Tämligen svettigt utan att gå en promenad på några timmar uppför. Foto: Rune Cortés

Trägen vinner så upp kommer jag.

Och nog var det mödan värd att ta sig upp för det berget.

Här uppe förstår man var utrycket med drakens revben kommer ifrån.

Det är nästan svindlande att titta ner.

 Fast alla tittar inte på utsikten,  den här lilla killen kunde inte slita blicken från de konstiga västerlänningarna.

Själva byn Longji ligger där nere och har man gått upp måste man även gå ner så efter lite bilder vänder vi ner igen.

En sista titt på utsikten och så vänder vi.

Det lagas mat även här uppe på toppen och nu börjar det suga lite i magen. Vi måste ju testa byns specialitet. Sticky rice tillagat i bamburör. Men vi väntar med lunchen tills vi är tillbaka i själva byn.

Vandrar tillbaka. Lele först.

Mitt emellan kommer jag och måste ju stanna då och då för att ta lite bilder.

Sist kommer maken eftersom det tar lite längre tid att filma.

Ett hotell som ligger halvvägs upp.

Ner kommer vi alla tre och nu ska vi leta reda på ett ställe som serverar traditionell lokal mat.

Dags att hjälpa vattenbuffelbonden att plöja åkern.

I dag går färden ut till en liten by som vår chaufför kommer ifrån. Hans onkel behöver lite hjälp med att få ordning på sin åker.

Onkel möter upp redan på bygatan och vi tågar iväg till åkern.

Bonden först och vi efter.

Barnbarnen är med också, lite uppspelta över att ha fått besök. De har ledigt från skolan den här veckan och kan hänga med farfar då.

Vattenbuffeln selas på, den är lite sprallig till att börja med. Verkar hellre vilja gå till vattensamlingen och plaska runt. De heter ju inte vattenbuffel av en slump, de här bufflarna älskar vatten.

Men allt kommer på plats och arbetet kan börja.

Så där, nu kör vi.

Visserligen drar buffeln, men det är tungt ändå att styra den där harven/plogen.

Här vill jag vara, verkar hon säga och plaskar ut i vattnet.

Rejäla sockertoppsberg runt omkring även här.

Lillkillen passar på att hjälpa farfar med att laga muren.

Hur var det nu med att hjälpa till med arbetet?

Jo, vi både fick och blev erbjudna att hjälpa till, men trots lite övertalningsförsök och även bedjande ögon hos vattenbuffeln så avstod vi. Leran var både djup och blöt och inte särskilt inbjudande att klafsa runt i. Bättre att proffsen sköter det arbetet.

Den här vattenbuffeln var dräktig och varmt var det också, så att få slippa ha amatörer i tömmarna var nog bara skönt för henne.

Belöningen efter hårt slit.

Å så få plaska och blöta ner sig ordentligt.

Dessutom få lite färskt gott att äta. Vi tackar och tar farväl av vattenbuffel,  bonde och barn.

Träffar på lite ortsbefolkning på vägen tillbaka till bilen.

Ute och cyklar igen.

Enda tillfället då man kunde fotografera floden utan att det kom en strid ström att bambuflotteåkare var tidigt på morgonen.  Då var det lite svalare och skönare ute på balkongen också. Satt där en stund och bara njöt av stillheten innan det var dags att göra sig klar för en cykeltur.

Vi ska ta och utnyttja det lite svalare vädret på morgonen så vi beger oss iväg före frukost. Vi hinner inte så långt innan de första flottarna börjar komma.

Mest bara cyklar vi på och njuter av färden, den svalkande vinden som vi får av farten och det vackra landskapet. Men cyklarna har en praktiskt korg där framme så kameran är med och ibland stannar vi för att få några bilder också. Bergen runt omkring är så fascinerande.

De som åker flotte är också kul att iaktta, speciellt då de ska passera nivåskillnaderna som finns på deras färd.

Flottarna flytter i flodens riktning och styrs och puttas på av mannen med den långa pinnen, vid målet för färden lastas de på lastbilar och körs tillbaka till startplatsen.

En del sitter lugnt och tycker det är bara kul när de plaskar ner till nästa nivå,  andra ser rädda ut och tjoar i högan sky.

De kommer i långa rader i en aldrig sinande ström.

Alla har inte semester utan arbetar vid floden, några samlar mat till djuren.

Andra har lagt ut nät och vittjar dem på morgonen.

Några  tvättar kläder i floden.

Medan någon bara står vid floden och känner in atmosfären.

Man arbetar på fälten.

Inga stora maskiner där, utan allt sköts med handkraft.

Ser jobbigt och svettigt ut.

Här vid floden finns ett gammalt kvarnhjul.

Det ser väldigt gammalt ut, men är fortfarande i bruk och pumpar upp vatten till kanaler som sedan bevattnar de intilliggande odlingarna.

På en del fält har man jobbat lite extra.

Stora figurer har byggts av det som blir kvar efter risskörden.

Fortfarande kommer det flottar glidandes.

Vår cykelfärd kantas av stora fält med odlade blommor.

Sådana här stora grodor står det utefter cykelvägen, först tror jag att det är någon slags solcellsdriven fläkt för att kunna svalka sig under.  Sett sådana Singapore, men här har jag fel. Fläkt och solceller är rätt, men fläkten är till för att dra till sig insekter som sedan hamnar i en behållare under grodan. Så här års är det inte så mycket mygg eller flugor så uppsamlingsbehållaren är inte på plats.

Men när vi cyklat en stund så upphör flottarna att komma och floden är spegelbank.

Vår cykelväg svänger bort från floden och vi cyklar genom små byar och lite större byar. Hamnar på en trafikerad asfaltsväg  där det inte blir så många stopp, men träffar på en dam som är ute och skördar. Hon har inget emot att jag tar några bilder.

Vi vinkar farväl till damen...

Efter en sista bit med trafik var det skönt att komma tillbaka till floden igen och nu ska det smaka gott med frukost.