Daghemmet i Tjernobyl

Efter den lilla byn med de förfallna husen åkte vi vidare till själva Chernobyl/Tjernobyl, där finns den enda statyn av Lenin i hela Ukraina.

 Här finns ett litet kapell också.

Vi kollade också in lite minnesmärken, här är det skyltar med namnen på alla som var tvungna att evakueras från den här byn.

En ängel spelar för dem.

Här finns också ett litet museum, eller snarare en utställning om tragedin. 

Samma hus på baksidan.

En titt där inne.

Även här förfaller husen.

Innan vi ska besöka det som var ett daghem är det dags för lunch.  All mat som serveras här ditransporteras utifrån, så man behöver inte vara rädd att äta där, men i tillagningen så finns det nog mer att hämta. En lunchmacka hade nog varit godare än det torra köttet. :)

Utanför lunchlokalen träffade vi på några hundar, den här var märkt i örat.

Det finns många hundar som driver omkring här, men det finns även ett företag som har börjat ta hand om hundar och adoptera bort dem. Dogs of Chernobyl, den som är mer intresserad kan läsa om det HÄR.

Vi beger oss i alla fall bort till Daghemmet.

Här är strålningen lite högre.

Drygt 130.000 personer evakuerades från  trakterna runt omkring kraftverket, de hade redan då utsatts för höga stråldoser långt över det normala. Hur många som dött till följd av katastrofen vet man inte med säkerhet, men man vet att antalet fall av sköldkörtelcancer hos barn har ökat.

Även här vid daghemmet ser det ut som om vi går in i en skog. Växtligheten har mer eller mindre tagit över området.

Trots plundring och förstörelse så ser man tydliga spår efter den verksamhet som varit här. Nu idag hörs inga glada banröster och skratt utan det som hörs är hur geigermätarna piper i olika snabba toner efter hur vi förflyttar oss. Tankarna går till de barn som lekte här, utan att veta vad som hänt och hur det har gått för dem senare i livet.

Någon har varit här och roats sig med prickskytte, har lite svårt att förstå att folk frivilligt varit hit och rotat runt bland dessa strålskadade prylar och det långt innan någon halveringstid gått. Vi som är där nu undviker att röra något.

Resten av bilderna från daghemmet får tala för sig själva.

Undrar vem som hade igelkotten som sin krok.

Sedan var det en tyst och tankfull liten skara människor som vandrade tillbaka till bussen för att åka vidare till Pripyat.

Den lilla byn i Tjernobyl

Vi har stannat vid en liten övergiven by, eller egentligen är väl det rätta en utrymd by. Den vi kom till i mitt förra inlägg HÄR.         Jag går in i ett av husen. 

Förutom att förfallet är stort så har det plundrats en hel del, inget av värde finns kvar. Men stämningen när vi går runt här är nästan så att den går ta ta på, om någon pratar så är det i lågmälda ord. Det är nästan som en osynlig ande svävar över området.

Det första huset jag gick in i  såg ut att vara någon slags affär, jag går vidare till nästa hus.

Här finns också en stort folkets hus.

Igenväxt och lite svårt att komma in men med höga benlyft och lite sats så kommer även jag in där. 

Stora samlingssalen ser ganska välbehållen ut, men golvet börjar murkna rejält.

Tittar man upp i taket så förstår man varför, här ha regnet och vätan haft väg rakt in.

Vissa rum är det lite svårt att gå in i. Jag undrar vart dessa golvplank har förts, kan anta att någon byggt något av dem. Känns olustigt med tanke på all radioaktivitet.

Jag går vidare, med en sista blick in i huset.

Stigen går vidare, in i det som nu är en skog och där stigen förut var en gata i en liten by.

Bilen blev kvar när folket lämnade byn.

Kan tänka mig att de saknade sitt lilla fina hus.

Jag går in här.

En trasig vedspis i ett hörn.

I det uppbrutna golvet finns det rester av ett liv i.

Några få saker finns kvar och de blir till motiv i de flestas kameror.

En del saker får det att knyta till sig lite i hjärttrakten.

Jag lämnar ett hus där sista sången tonat ut och aldrig mer kommer att spelas, för att åka vidare in området.

Chernobyl/Tjernobyl

Klockan tjugo över ett natten till den 26:e  april exploderar reaktor fyra i Tjernobyls kärnkraftverk. Den natten skulle man göra lite olika tester och experiment och stänger då av säkerhetssystemet. Personalen stängde av flera säkerhetssystem i strid med gällande regler för att kunna genomföra vissa tester, ett fruktansvärt misstag. Resultatet blev en ångexplosion som förstörde själva reaktortanken och satte eld på grafiten som fungerade som moderator.

Trettio personer dog direkt i explosionen. 134 arbetare drabbades av akut strålsjuka och av dessa omkom 28 personer av akuta strålskador redan de första månaderna.

Jag är alltså på utflykt till Tjernobyl eller Chernobyl som det heter här.  På väg hit har vi fått se en mycket informativ film om kraftverket och olyckan och hur man byggde skalet över de havererade reaktorn. Vi har sett och gjort en del innan vi kom så här långt in i området, men det kändes mest riktigt att börja med själva olyckan och platsen där allt hände.

Här har vi stannat på vägen in mot kraftverket och ser överbyggnaden på reaktor fyra. Ett makalöst bygge detta skal,  alltså den nya hangarliknande konstruktionen. Politisk oenighet över vem som skulle ta kostnaden försenade projektet i cirka 10 år.  Den nya överbyggnaden beräknas ha en livslängd på cirka 100 år. Under den tiden skall sanering och nedmontering av reaktorn pågå kontinuerligt. Fyrtiosex länder har gått samman och hjälpts åt med finansieringen.

 Vad jag hade dålig koll på innan jag kom hit, så var det att det var människans misstag som orsakade den hemska olyckan.

Ingen av de andra reaktorerna är i drift numera och flera håller också på att monteras ner.

Känns lite konstigt att stå här och titta på dessa kolosser och samtidigt se en liten citronfjäril snurra runt i diket bland blommorna.

Branden var den huvudsakliga orsaken till att olyckan fick effekter på stora avstånd från Tjernobyl.  Radioaktivt nedfall spred sig snabbt över stora områden och även till Sverige och Finland, så långt bort som till Skottland och Spanien uppmätte man förhöjda värden. Alla boende inom en radie av tre mil från kärnkraftverket evakuerades. På några dagar flyttades 300 000 personer till andra städer och byar. 

Fortfarande är marken nära kärnkraftverket så radioaktiv att man inte kan bo där och kommer att så förbli lång tid framöver.

Det är väldigt reglerat var man får stanna och gå ur bussen och fotografera, men från bussen finns det inga regler om fotografering. Så jag tar några bilder på vägen runt området.

Vi kommer fram till platsen där vi får stanna för fotografering, men egentligen är det bara det här monumentet som de vill att vi ska fota. Fast står man i en speciell vinkel så kommer även den stora överbyggnaden med i bild.

Åt det här hållet får man inte fotografera, men ibland så går kameran av utav misstag. Är väl den mänskliga faktorn som spelar in.

Vår  guide har med sig bilder så vi kan jämföra med hur det såg ut innan.

Dosimetern visar inte på så höga värden här.

Snubblar runt i Kiev.

Första dagen i Kiev tog vi en promenad upp till Friendship of Nations Arch. Den platsen ligger högt upp med utsikt över floden Dnepr.  Den stora bågen där uppe byggdes för att fira 60-årsjubileet för Sovjetunionen och firandet av 1500-årsdagen av Kiev. 2016 tillkännagav den ukrainska regeringen planer på att demontera bågen och istället placera ett minnesmärke över krigsveteraner där. Men bågen står fortfarande kvar och inför Eurovision Song Contest 2017 målades bågen tillfälligt i regnbågens färger.  Nu ser den ut så här.

Fast så var det, det här med att snubbla omkring. Inte för att jag har för vana att snubbla runt i tillvaron, utan brukar med mitt synfel försöka hålla koll på var jag sätter ner fötterna. Men blev lite för ouppmärksam när jag gick över det stora torget med den hägrande utsikten framför mig.  Såg inte att de lagt ett metallrör rakt över torget.  Snubblade till och tappade totalt kontrollen över balansen. Naturligtvis så prickade jag in landningen i den enda stora vattenpölen på hela torget. Blöt, blodig och något tilltuffsad i värdigheten kravlade jag mig upp igen. Tur var så klarade sig kameran med bara lite blöta och kantstötning. Blir liksom inga filter påskruvade på det objektivet mer och jag lär nog inte tappa linsskyddet heller.

Några unga tjejer kom till min undsättning med både våtservetter och putsduk. För kameran var både sandig och blöt, men till min förvåning hel och fungerande efter smällen i asfalten och vattenpölen. Canon har rediga grejer.  Fick ju bild på utsikten.

Lite sämre gick det med mig, blöt med trasiga byxor var det bara att återvända till hotellet för klädtvätt och omplåstring.

I Kiev behöver man inte så ofta korsa över gatorna, för det finns gott om undergångar.

Flera av dem är rikligt dekorerade.

Sestry Feldman är en känd street art-artist. 

Åter vid Självständighetstorget där vårt hotell ligger.

Snabbt klädbyte och så ut på stan igen.

Det är varmt här så varför inte passa på att bada i fontänerna. 

Lite gångträning i trapporna är ju bra.

Eller varför inte bara chilla lite i värmen.

Avslutar inlägget med en smaklig kamera i choklad. 

Kiev

Efter att fixat tvätten och landat i verkligheten igen efter Mongoliet så började det rycka lite resenerven igen, dags att besöka ett land inte så långt bort. Vi styrde kosan till Kiev i Ukraina. Fast ska jag vara riktigt ärlig så hade vi flygpoäng som var på väg att gå ut som vi passade på att utnyttja. Vi åkte i slutet på juli och även i Kiev var det värmebölja.

Där i Kiev blev vi ganska omgående påminda om en händelse för fyra år sedan.  Euromajdan  som var en politisk protest, det började med en demonstration mot ett uteblivet samarbetsavtal mellan Ukraina och EU. Det avtalet skulle ge Ukraina ett större oberoende från Ryssland. Under januari och februari 2014 utvecklades protesterna till en revolt mot de sittande regeringen, det blev våldsamma sammandrabbningar i Kiev och framförallt vid Självständighetstorget med ett stort antal döda.

När vi åkte till Kiev tänkte jag inte så mycket på den händelsen, minns visserligen de krigsliknande scener som visades på TV då, men tiden går och minnet bleknar. Men när vi kom hit så är det tydligt att minnet lever kvar här och jag kan verkligen förstå de som mist en närstående att de vill hylla den som mist livet. Fyra år är inte så lång tid.

På Självständighetstorget finns det en stor utställning om händelsen. Tyvärr var all text på ukrainska så jag fick nöja mig med att titta på bilderna.

På flera ställen finns det minnesmärken över de stupade.

Trots det dystra minnet som staden bär på så upplevde jag den som en ljus och vänlig stad.