Grindavik och sedan till Selfoss

Den 1 april 2025 nås vi i Sverige av nyheten att Grindavík på Island åter hotas av ett vulkanutbrott. Denna gång är det Sundhnúkkratern som har vaknat till liv. Lava strömmar ner mot staden och över 200 jordskalv har registrerats bara under morgontimmarna. Sirenerna tjuter, och omkring 40 hem evakueras omedelbart. Grindavík, redan hårt prövat av tidigare utbrott och evakueringar, står än en gång i skottlinjen.

En ny spricka på 1 200 meter har bildats i marken och fortsätter att expandera söderut – ett tydligt tecken på att naturens krafter ännu inte har lagt sig till ro.

Vi börjar genast undra hur det ska bli med vår planerade och redan bokade resa till Island. Minnet av 2010 ligger fortfarande nära – då Eyjafjallajökulls utbrott lamslog norra Europas luftrum, med strandade resenärer och ett kaos som följde i askmolnets spår.

Det här utbrottet är det åttonde i området sedan december 2023. Ett samhälle som redan varit till stora delar evakuerat drabbas åter. Inför utbrottet registrerades över 130 jordskalv kring Svartsengi, innan marken brast strax före klockan fyra på natten. Kort därefter sprutade lava ur en spricka i Sundhnúkrakratern, och höga rökmoln steg mot himlen i gryningsljuset.

Nu, när vi äntligen anländer till Grindavík, möts vi av en märklig stillhet. Det är lugnt – ja, nästan kusligt lugnt. Först efter en stund inser vi att vallen som löper längs vägen inte är någon vanlig jordvall. Det är den barriär som byggts upp för att stoppa lavamassorna från att nå staden. Ett tyst vittnesmål om hur nära det var – och hur kraftfullt naturen kan påminna oss om sin närvaro.

Det är så lugnt att det är svårt att förstå vilken dramatik det var här när lavan vällde fram och hotade hela samhället.

Vi stannar vid vallen och jag inser att upp på den vallen kommer jag säkert men  sedan ska jag ner ner igen, så jag ger min kamera till sonen som klättrar upp.

Där uppe får han en bättre överblick av lavafältet och staden.

Åt andra hållet är det nu fri sikt ut över lavafälten och all mätutrustning.

Invånarna i Grindavík fick tillåtelse att återvända hem redan den 23 december 2023, efter att Islands meteorologiska kontor konstaterat att vulkanutbrottet vid Sundhnúkur hade upphört och de akuta riskerna minskat.

Trots att evakueringen formellt är över har återflytten gått långsamt. Enligt en rapport från november 2024 har endast omkring 100 av de cirka 1 600 folkbokförda invånarna valt att återvända permanent till sina hem i Grindavík – resten avvaktar tills bostäder reparerats och skyddsvallarna bedöms säkra för framtiden.

Arbetet i Grindavík pågår intensivt. Skyddsvallar färdigställs, jordskalvsskador repareras och förstörda hus ersätts – allt i ett försök att återställa det som naturen raserat. Samtidigt bedrivs avancerad forskning på markrörelser och gasutsläpp, med målet att förbättra de tidiga varningssystemen inför framtida utbrott. Vetenskapen och viljan att förstå naturens språk går hand i hand med människors behov av trygghet.

Den 9 februari 2024 presenterade den isländska regeringen ett lagförslag som innebär att staten erbjuder sig att köpa bostadsfastigheter från privatpersoner i Grindavík, samt att ta över bostadslån kopplade till dessa. Ett försök att ge invånarna en väg framåt – eller kanske en väg bort – från osäkerheten.

När vi kör genom staden möts vi av en märklig stillhet. Gatorna är tomma, många av husen står tysta och övergivna. Det är som om tiden stannat – och vi förundras över hur snabbt ett samhälle kan tömmas på liv, men ändå bära spår av hopp.

Många hus ser helt oskadade ut men de är öde och tomma.

Vi lämnar Grindavik...

...och fortsätter till Selfoss där vi ska ha vårt första nattkvarter.

Vi bor på hotell South Coast som ligger nära den nya stadskärnan som kallas Selfoss Centre. Där man blandar traditionell isländsk arkitektur med modern design. Som kuriosa kan nämnas att de har Kalmar som vänort.

Här finns en mängd matställen att välja på, men är du sugen på fish & chips så finns här en matvagen med det fyndiga namnet Codfather.

Dagens resa:

Fortsättningen finns här

Sagan om Oddný, som gillade att nattbada.

Vårt nästa stopp på resan blev vid Brimketill (surfgryta) den beskrivs som en enastående pool vid havet på den västligaste delen av Staðarberg.

Den har formats av vågornas ständiga slag mot lavakusten.

Poolen är känd för sitt dramatiska utseende, särskilt när vågor bryter in i den och bildar kaskader av  vatten.

Havet har haft en stor påverkan på Reykjaneshalvön; vågorna eroderar klipporna och skapar formationer som Brimketill, vilket med tiden urholkat klippan till ett kar som liknar en gigantisk gryta vid havsytan. Lavan runt poolen är grov, sprickig och kantad av höga bergsryggar, vilket gör det farligt att närma sig.

Mitt i allt det svarta och karga kunde jag se en grön grästuva.

Poolen har formats genom marin erosion där havets vågor trycker in luft i sprickor, skapar vakuum och gradvis spräcker sönder berget. Processen intensifieras av frostvittring, sandblästring och de många jordbävningarna kopplade till vulkanutbrotten på Reykjanes mellan åren 1210 och 1240.

Det är enorma krafter i vågorna som slår in mot kusten här.

Trots det vackra vädret så blåser det en hel del när vi är där och även om vågorna inte slår in över gångvägen så stänker det en del så jag förstår varningen på skyltarna som finns här om att hålla avstånd till kanten eftersom kraftiga vågor kan svepa in över plattformen.

Men så vore det nog inte Island om det inte finns en sägen även här;

Oddný var en jättinna med starka armar och hjärta stort nog att låta havets vilda krafter spegla hennes egen styrka. Hon bodde i grottorna vid Håleyjabunga, den karga klippudd som reser sig väster om Grindavíks hamn. Nattetid vävde hon sina drömmar av mullrande vulkaner och brusande vågor, och marken under hennes fötter skallrade när hon vaknade till liv. Hon brukade även besöka poolen här för att ta ett nattbad.

På en ovanligt stormig natt flöt en strandad knölval in över det grunda revet vid Håleyjabunga. Oddný såg dess plågade blick och kände plötsligt för att rädda det magnifika havsväsendet. Med jättehänderna lyfte hon valen tillbaka ut i djupet och möttes av tyst tacksamhet när han försvann bort i månens skimrande vågor.

Efter räddningen kände Oddný att hennes hud doftade av salt och tång. Hon vandrade hemåt via Brimketill – den naturliga poolen uthuggen av havets ständiga slag. Där lade hon sig i det kokande lerbadets ångande famn för att rena sig från havets gåvor.

När gryningsljuset silade in över Reykjaneshalvön väntade ett ödesdigert ögonblick. Solens första strålar föll på Oddnýs avslappnade kropp – och hon förvandlades till sten. I poolens kant restes en stelnad kontur av hennes ansikte och axlar, som om hon fortfarande lutar sig över vattnet, evigt iakttagande.

Jag letade bland de svarta lavakanterna för att försöka hitta hennes ansikte, men antingen var min fantasi för svag eller så gömde hon sig just den dagen.

Kan du hitta henne?

Än i dag kallas Brimketill ibland för Oddnýjar Pool, och om du lyssnar noga kan du föreställa dig ett dovt dån under stenarna – ett eko av jättinnans andetag. Vinden viskar om hennes godhet, havet minns hennes räddning, och klippblocken bär vittnesmål om en jätte som blev en del av landskapet.

Vi stannar inte så länge där i blåsten utan far vidare och hamnar i Grindavik. En plats som de flesta säkert hört nämnas något om på nyheterna.

Vill du läsa mer så finns fortsättningen här

Sagan om Gunna

För 11 år sedan var jag till Island, en kort resa till Island då sa jag att hit vill jag igen och vill se mer av detta fantastiska land. Trodde väl inte då att det skulle ta elva år innan det skulle bli av igen. Våra barn hade fyllt 50 år och vad ska de med prylar till så vi tyckte att vi fyller deras liv med minnen istället och tog med dem på en resa till Island.

Så sagt och gjort vi bokade bil och letade boenden för en tur runt hela Island.

När planet närmade sig Island lutade jag mig nyfiket mot fönstret. Just som jag undrade om molntäcket skulle skingras sprack det upp och avslöjade den karga kustlinjen nedanför.

Flygplatsen var sig lik sedan förra gången, men något udda reklam vid bagagebandet.

Det gick ganska fort att få nycklarna till vår hyrbil, och redan utanför möttes vi av riktig högsommarvärme på Island – klarblå himmel, skinande sol och behagliga +18 °C.

Vid utgången mot biluthyrningen tornar ett enormt ägg upp sig. För en stund trodde jag att det var ett dinosaurieägg på väg att kläckas, men skulpturen heter Þotuhreiður – eller “Jet Nest” på engelska – och är skapad av Magnús Tómasson. Det jag först tolkade som en fågelnäbb visar sig vara en flygplansvinge som bryter sig fram ur det rostfria stålägget. Verket speglar resandets och upptäckandets kärna: äggets spricka symboliserar nya möjligheter, och vingen pekar mot världens alla hörn. Placerad vid flygplatsens utgång fördjupar skulpturen känslan av både avfärd och återkomst.

Första stoppet för oss blev vid Gunnuhver Volcano.

Gunnuhver ligger på sydvästra Reykjaneshalvön, alldeles intill Reykjanes fyr. Det ingår i Reykjanes UNESCO Global Geopark där den nordatlantiska sprickzonen syns tydligt i landskapet. Ångan som pyser upp kommer från ett djupgående geotermiskt system där grundvattnet är 100 % havsvatten, vilket ger hög halt av svavel och färggranna mineralutfällningar i marken.

Jordtemperaturen kan överstiga 300 °C, vilket gör att träspångar är nödvändiga för att besökare ska kunna röra sig säkert i området.

I början av 1900-talet slog sig den danske trädgårdsmästaren Høyer och hans lettiska fru ner här, på ett av Reykjaneshalvöns mest glödande platser. De reste hit med drömmen om att odla exotiska blommor i Islands geotermiska värme. Mitt i det karga lavalandskapet reste de ett hus på mark så varm att den i dag knappt går att röra vid.

Høyers hus var både bostad och ateljé. Man kan se lite rester av huset fortfarande. Förutom att odla blommor tillverkade de blomkrukor av leran, som de torkade och härdade i en geotermiskt uppvärmd ugn. De skaffade färskvatten till sig själva, sin hund och blommorna genom att kondensera ånga i ett aluminiumrör.

Tidigare hade han en tjänst som journalist på den danska tidningen Politiken. Efter några år i Reykjanes erbjöds han en plats som medredaktör för tidningens lantbruksbilaga. Han tackade ja och familjen flyttade till Köpenhamn kort före krigsutbrottet.

Den här platsen Gunnuhver har fått sitt namn efter en sägen, eller saga som man säger här på Island där saga betyder ungefär "det sagda. Det är legenden om  Gunna, egentligen Guðrún Önundardóttir, som levde på 1600-talet. Hon var en fattig hyresgäst hos bonden Vilhjálmur Jónsson på gården Kirkjubóli och råkade i konflikt med honom efter ett lån av ett enda kokkärl. När hon vräktes tvingades hon söka skydd i en grotta, där hon enligt legenden dog av svält. Efter hennes död återvände hon som en våldsam ande och drabbade bygden med olycka och död – först Vilhjálmur och kort därefter hans hustru gick ett mystiskt öde till mötes som byborna tillskrev Gunna.

Skräcken spred sig snabbt, och invånarna vände sig till prästen Eiríkur á Vogsósum för hjälp. Han försåg två modiga män med en helig hnoð – ett rep knutet med välsignelser – och gav dem order att låta Gunna gripa den lösa änden. När hon gjorde det skulle hnoðið självt rulla in henne och binda hennes ande. I nattens mörker lockade de fram spöket, Gunna grep tag i repet och blev genom dess egen kraft virad in och drivna rakt ner i en kokande gyttjepöl. Sedan dess sägs ingen mer ha fallit offer för hennes vrede, och platsen bär stolt namnet Gunnuhver – “Gunnas varma källa”.

Fastän berättelsen är gammal dyker det då och då upp vittnesmål från besökare som menar sig ha sett ett becksvart rep slingra sig runt kratern eller skymta en blek arm vid kantens ångande dimmor. För många bidrar dessa ögonblick till att göra Gunnuhver inte bara ett fascinerande naturfenomen utan ett levande stycke isländsk folktro, där jordens hetta och berättelsens isande skugga möts i ett enda kokande porträtt av det förflutna.

Det pyser upp ånga hela tiden och då och då kan man se hur det även bildas som vattendroppar i ångmolnen.

Det doftar svaveloxid och förutom att det är sol och varmt i luften så ångar det värme från ångmolnen som strömmar ut.

- det kommer mer -       

Fortsättning finns här.

Gävles järnvägsmuseum – där varje skruv har en berättelse.

När man är i Gävle så är ett besök på det nyrenoverade järnvägsmuseet en bra idé. 

Det är ganska många år sedan jag var dit, men det är inte så konstigt då det varit stängt i flera år för 0mfattande både upprustningar av befintliga byggnader och tillbyggnader för nya utställningar.

I juni 2024 var det klart och nu var vi nyfikna på hur det blivit.

Tog oss en promenad i vackra augustivädret, är ju bara 2 km från stan och man går även genom en fin koloniträdgård.

Undrar lite, för när vi kommer fram finns det ingen öppning i staketet för att komma in.

Men när vi fortsätter runt huset och kommer vi till den nya pampiga ingången.

Vi löser våra biljetter på 100 kr och sedan är det dags att ta plats.

Följ med in så gör vi en resa i järnvägens historia.

Direkt när man kommer in så kan man slå sig ner och lyssna på lite röster från järnvägens begynnelse. Jag hörde en person berätta om sin första tågupplevelse: han var så nervös innan att han inte fick en blund i ögonen natten före resan, men till sin stora lättnad blev den helt problemfri.

Det första lok jag träffar på är loket Prins August.

Loket Prins August är ett av Statens Järnvägars allra första ånglok (littera B), byggt 1856 av Beyer, Peacock & Co i Manchester. Uppkallat efter prins August, gick det i trafik på Södra stambanan fram till 1906, räddades sedan åt framtiden och återställdes till körbart skick vid SJ:s 100-års­jubileum 1956. Idag står det på Järnvägsmuseet i Gävle som världens äldsta ånglok i originalutförande.

Loket Frykstad, byggt 1855 av Munktells Mekaniska Verkstad för Frykstabanan, är Sveriges äldsta bevarade ånglok. Efter trafikens slut 1871 och en period vid Karlskronas fästningsarbeten räddades det åt framtiden 1906, och idag står det stolt utställt på Järnvägsmuseet i Gävle som en påminnelse om järnvägens pionjärer.

Det finns en hel del modeller att beskåda och beundra.

De har även tänk på folk som har lite svårt att gå, eller bara är lite rötta i benen. Hissar där det var trappor och många bänkar utplacerade så man kunde sitta ner och titta på bildspel och montrar. Det finns även ett ledstråk i golvet  genom hela museet.

I ett bildspel kunde man få göra en tidsresa i järnvägens historia.

Vi kikade in i fångtransportvagnen.

Fotade man där inne så fick man passa sig för att inte hamna i finkan själv. 

När man kom in i nästa rum fanns det ett glasgolv, med utställningssaker under, det var lite läskigt att gå på glaset. Såg att en del tog sig försiktigt runt den utstickande väggen för att slippa gå på glaset.

Vi kikade vidare på lok, vagnar och maskinrum.

Den snöslunga A-4 som står utställd här är ett imponerande exempel på tidig svensk ingenjörskonst för vinterunderhåll på spåren. Fronten pryds av den stora roterande fläkten och de robusta stålbladen som en gång drev bort snövallar med kraftfull precision. Med sina massiva skärmar och mekaniska detaljer berättar A-4:an en tidlös historia om hur järnvägarna hölls öppna även under de djupaste vintermånaderna. Den stora runda snöslungan i fronten har en ungefärlig diameter på 1,5 meter och ett djup på cirka 0,8 meter.

Ska man jobba med elarbeten är det bra med flamsäkra kalsonger.

Färgglatt uppe i taket.

Även järnvägens roll under krigstid kunde man fördjupa sig i.

Här kunde man också testa hur det kändes att köra både modernt tåg och rälsbuss, på skärmen framför rullade en film.

Legolandskapet var populärt bland barnen.

Lite affischer.

Rökning förbjuden, nästan!

Till slut kikade jag in i restaurangvagnen och där var det lika fint som när vi åkte Vildmarkståget.

Det blev mycket mobilbilder på trippen till Gävle för jag hade lite problem att hålla i min kamera. Men de säger ju att den bästa kameran är den man har med sig och i det här fallet den man kan hålla i.

Okay, Queen.

Den här målningen på Nunnegatan i Tallinn, tänkte inte så mycket på den innan jag upptäckte att de guidade promenadturerna stannade till där och berättade om målningen. Blev nyfiken vad det var för speciellt med just den och började leta information.

Den heter Okay, Queen och är målad av Marie Soosaare hon är en estnisk konstnär som är känd för sin gatukonst. Hennes konstverk är ofta kontextuella, vilket innebär att de relaterar till den plats där de är målade.

Den här är inspirerad av en legend om kung Valdemar II, som var kung av Danmark från 1202 till 1241. Han är särskilt känd för sitt korståg till Estland år 1219, där han enligt legenden fick den danska flaggan, Dannebrog, från himlen under slaget vid Lindanäs. Detta gjorde Estland till en dansk koloni under en period. Han var också en av de mest inflytelserika kungarna i Östersjöområdet under sin tid.

Han inte inte bara erövrade Estland utan enligt vissa källor var hans mål att utrota hedendomen och sprida gränserna för den kristna tron.

I en här målningen har Soosaare hämtat motiv från Hans Kniepers gobeläng från 1500-talet och referenser till Tallinns medeltida historia. Den gobelängen  finns i Kronobergs slott i Danmark.

Soosaar beskriver målningen själv så här;

”Mansfiguren i verket avbildar den danske kungen Valdemar II, som kom för att omvända Estland till kristendomen i början av 1200-talet. Enligt legenden såg han under sin jaktresa en vacker get, som han ville fånga levande. Under jakten föll dock geten från en klippa av rädsla och dog. Det finns också en legend om att det tyska namnet för Tallinn, Reval, härstammar från orden Reh fall, eller getfall. I mitten av verket står en nunna i cistercienserkläder, avbildad som en madonna, som andaktsfullt håller en fallen get. Tallinns Sankt Mikaels kloster låg nämligen i området kring Aida- och Kloostri-gatorna, och dess nunnor gick ofta längs Nunne-gatan till havet. Bakom nunnan kan man också se Seegatagune-tornet, som fram till dess rivning på 1800-talet låg på samma plats där mitt verk finns idag."

.

På tal om Dannebrog så hittade vi ett minnesmärke för sägnen om flaggan när vi tog en promenad uppe på Domberget.

Lindanäs, även känt under det danska namnet Lyndanisse, ligger i den del av Estland där dagens huvudstad Tallinn ligger. Det var här, på en kulle känd som Domberget, som danska trupper landsteg under 1219. Under detta slag, som ofta kallas Slaget vid Lindanäs, har en legendarisk händelse blivit en central del av dansk historia: enligt myten föll den danska flaggan, Dannebrogen, från himlen och gav därmed ett gudomligt godkännande till deras kamp.

Ganska naturligt att det finns ett monument här på Domberget,  som en påminnelse om den medeltida händelsen.

Står man i en viss vinkel så blir det en dansk flagga av den här skulpturen.