Guadalest– en liten pärla i bergen

Nu ska ni få följa med till en annan av min dotters favoritplatser i närområdet: Guadalest.

Guadalest är en sådan plats som nästan känns overklig när man närmar sig den. Vägen slingrar sig upp och upp, och plötsligt i en glipa mellan träden ser vi den lilla byn.

Jag visste inte mycket om platsen i förväg, mer än att min dotter, som klättrar i berg, hade hittat den av en slump. Hon och hennes sambo var där för att klättra och fick syn på byn först när de nådde toppen av klippan. Det blev en riktig överraskning eftersom de kom från andra hållet och inte hade någon aning om att byn låg där.

Härifrån, ser inte klippan så imponerande ut, men när man är inne i byn så växer den till en för mig skrämmande höjd att klättra i.

Det är den klippan som reser sig till vänster i bild.

Vi har åkt på slingrande vägar utan så mycket bebyggelse så det är lite överraskande då vi kommer fram till Guadalest och där  är det kö med turistbussar  som ska in på parkeringen. Gissar på att många av dem kommer från de stora kryssningsfartygen som lägger till i Alicante.  När ett fartyg lägger till kan flera bussar rulla upp samtidigt, ofta på förmiddagen. Det märks direkt i byn eftersom den är så liten.

Jag lyfter blicken mot klippan och ser samtidigt hur judasträden redan står i blom, som om de försöker mjuka upp den karga bergväggen med sin rosa prakt. Där uppe tronar Castillo de San José, en gammal försvarsanläggning som nås genom en tunnel rakt genom berget. Borgen kallas ibland ”Örnboet” på grund av sitt dramatiska läge. Två stora jordbävningar på 1600–1700‑talen förstörde delar av byggnaden, men ruinerna är fortfarande imponerande.

Dit ska vi strax ta oss.

Guadalest grundades av muslimer på 1000‑talet. Än idag känns historiens lager närvarande, särskilt så här tidigt på morgonen när gatorna fortfarande ligger nästan tomma. Vi går längs en av dem, innan dagens turister hunnit hitta hit, och låter tystnaden och de vitkalkade väggarna tala för sig själva. 

Här finns det inga rullband som tar oss upp, utan vi får gå för egen maskin.

Vid den lilla kuren stod några fotografer som snabbt knäppte bilder och satte in dem i små berlocker. De hann förstås fånga både mig och min dotter när vi passerade. Det mest imponerande var nästan inte själva bilderna, utan hur de lyckades känna igen oss när vi kom tillbaka och på ett ögonblick plocka fram just våra färdiga berlocker — som om de haft full koll på oss hela tiden.

När man går in genom tunneln som leder upp till den gamla borgen känns det som att stiga rakt in i en annan tid. Stenarna är slitna av tusentals steg

Inne i tunneln upp mot borgen och utsikten över dalen fanns en liten kyrka, nästan gömd i berget. Den enkla interiören och stillheten där inne stod i stark kontrast till den dramatiska klippan utanför.

 När man kommer ut på andra sidan öppnar sig en utsikt som nästan tar andan ur en. Långt där nere ligger den turkosa reservoaren, så intensiv i färgen att den ser ut som om någon hällt i lite extra himmel bara för att göra den ännu vackrare.

Embalse de Guadalest är känd för sin nästan overkligt turkosa färg – en nyans som skiftar mellan smaragd och ljusblått beroende på ljuset. Färgen kommer från de mineralrika bergsmassiven runt dalen, där finmalda partiklar från kalkstenen reflekterar solens strålar och ger vattnet dess intensiva lyster.

Embalse de Guadalest är en konstgjord reservoar som samlar upp smältvatten och regn från de omgivande bergsmassiven, och förser dalen med både dricksvatten och bevattning.

Det är just denna färg som gör reservoaren till Guadalests signatur – ett landskap där dramatiska berg, djupa dalar och det klara vattnet tillsammans skapar en scen som känns både stilla och storslagen. Perfekt att stanna upp vid, andas in och bara låta blicken vila

Här uppe finns en del butiker och annat att tillta på förutom utsikten mot reservoaren, så vi är inte ensamma på den platsen.

Det märks att byn inte bara lever för turismen, här bor människor på riktigt. I ett av fönstren sitter barnens teckningar uppsatta, och de visar en härlig blandning av intressen, från regnbågar och färgglada fiskar till stridsvagnar och actionfyllda fantasier.

Vi lämnar trängseln och går ner i byn igen, njuter av utsikten mot havet...

...och förundras över det lilla fristående klocktorn som står på en egen klippavsats bredvid den gamla fästningen. Det kallas ofta Torre Campanario de la Alcazaba (Klocktornet vid Alcazaba) och är en del av det historiska försvarssystemet kring borgen. Just för att tornet är så litet, vitt och ensamt på sin klippa skapar det en nästan sagolik kontrast mot den mörka bergväggen. 

Men nu börjar hungern göra sig påmind. Tur då att dottern var så förutseende och bokade bord redan innan vi gav oss av för att njuta av utsikten – ett klokt drag, för vid lunchtid var vi långt ifrån ensamma om att vilja äta. Vi ska till restaurang L’hort, och jag måste säga att jag är imponerad över hur mycket spanska Carina har snappat upp. Hon kliver in i språket med en självklarhet som gör allt lite smidigare och väldigt mycket roligare.

Lite lustigt namn för oss svenskar – “L’hort” låter ju misstänkt likt “lort” – men i själva verket betyder det “trädgården” på katalanska. Och maten var definitivt allt annat än lortig. Vi hade beställt in kanin, en klassisk rätt i den här regionen, och den var riktigt god.

Guadalest är helt enkelt en av de där byarna som man bär med sig länge efteråt. En liten pärla i bergen, lika dramatisk som den är fridfull. Men nu är det dags för oss att återvända hem.

En liten titt in i de små charmig butikerna, innan avfärd.

På vägen tillbaka stannar vi för att få en översiktsbild av byn.

Det är otroligt många cyklister som använder de här bergsområdena som sin träningsarena. När vi stannar för att fotografera byn dyker ett norskt gäng upp, trampandes i imponerande takt. På vägen tillbaka har vi mest nedförsbacke och hastigheten ligger runt 60 km/h – ändå hinner vi bli lite paffa när några cyklister susar förbi oss på insidan som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Villajoyosa

Villajoyosa. Bara namnet låter som något som glittrar i solen, och det gör det också. Dessutom betyder Villajoyosa ”Den glada staden".

Det är något fint i att få följa med någon till deras favoritställe. Man ser inte bara en stad, man ser den genom deras ögon. Och Villajoyosa visade sig vara precis en sådan plats: färgstark, varm och full av små detaljer som gör att man vill stanna upp och titta en gång till. Här behöver vi inte oroa oss för Lapplisor, för när vi väl hittat en ledig parkeringsplats så var det inga avgifter.

Villajoyosa har cirka 3,5 km stränder.

Vi började med en lunch på ett av alla restauranger som fanns på gatan nära stranden.

Efter en lång och god lunch – den sortens måltid som gör att man vill gå lite långsamt bara för att få behålla känslan – promenerade vi vidare längs strandpromenaden. Solen låg mjukt över havet, och allt kändes sådär lätt som det bara gör i Villajoyosa när dagen fortfarande har mer att ge.

Carina ville visa mig sina favoritkvarter högre upp i staden, de där hon brukar vandra när hon vill ha utsikt, grönska och lite lugnare gator. Så vi vek av från stranden och följde en stig som slingrade sig in bland träden. Och där, nästan lite gömda i sluttningen, låg rullbanden hon berättat om. ”Det här är min genväg,” sa hon och log, och jag förstod direkt varför.

Vi steg på det första bandet och lät oss långsamt föras uppåt genom grönskan. Mellan palmerna glittrade havet fortfarande bakom oss, och varje gång vi bytte till nästa band kändes det som att vi steg in i en ny liten nivå av staden. Det var stilla, varmt och oväntat vackert – en liten hemlighet mitt i Villajoyosa.

Det finns tre stycken som är placerade i en lång, terrasserad gångväg som leder upp från den lägre delen av staden mot bostadsområdet ovanför.

Så utan att anstränga oss har vi kommit upp till den övre stadsdelen och det känns nästan lite magiskt hur lätt det gick. Vi står där och ser tillbaka mot havet som glittrar mellan träden, som om det vill påminna oss om var vi nyss gick. Luften är stilla här uppe, gatorna smalare, och Carina pekar ut små detaljer hon tycker om, en färgglad dörr, en skuggig innergård, en gata som alltid doftar av apelsinblom när det är säsong.

Det är hennes kvarter, hennes rytm, och jag får följa med som gäst i något som är både vardagligt och speciellt på samma gång. Och kanske är det just det som gör promenaden så fin: att en enkel lunch, en solig strandpromenad och tre rullband kan bära en hela vägen till en plats där dagen fortsätter i ett lugnare tempo, med utsikt över både staden och stunden.

Gamla stan är en labyrint av smala gränder och det är inte bara små pittoreska hus som dyker upp längs vägen. Plötsligt står vi framför en massiv mur med runda torn. Först tror jag att det är en borg, men det visar sig vara resterna av den stora försvarsmur som byggdes på 1500‑talet för att skydda staden mot pirater och attacker från havet.

Vi promenerar runt här och njuter av både sol och de färgglada husen.

Vi fortsatte upp genom de smala gränderna, där husen står tätt och färgerna nästan lyser i solen. Ett av dem var så smalt att det såg ut att ha pressats in mellan sina grannar, ett klassiskt gammalt “casa estrecha”. Sådana hus byggdes höga och smala eftersom man förr betalade skatt efter fasadens bredd. Här uppe känns Villajoyosa som allra mest genuint, med små balkonger, krokiga gator och människor som sitter ute och pratar i skuggan.

Undrar om det blå huset är stadens minsta eller smalaste hus.

På tal om balkonger: på den här verkar allt få plats, tvätt, solsken och till och med en cykel som ser ut att ha parkerat sig själv för att få lite utsikt över gränden.

Vi kom fram till ett litet torg, och eftersom Carina vet hur mycket jag tycker om väggmålningar ville hon visa mig två av sina favoriter. Den första föreställer en äldre person som sitter och lagar fisknät, ett motiv som känns djupt förankrat i Villajoyosas historia. Det är nästan som om man hör havet i bakgrunden när man står framför den.

Den andra målningen, på huset mitt emot, är mer modern. Ett stort porträtt i gråskala som lyser mot de färgstarka husen runt omkring. Tillsammans berättar de två målningarna något fint om staden, hur tradition och nutid får samsas på samma väggar i kvarteret.

Villajoyosa kallas ibland för den färgglada staden, och det är lätt att förstå varför. Här är husen målade i starka kulörer som en gång hjälpte fiskarna att hitta hem från havet – och som i dag gör varje promenad till en liten färgfest.

Det är dags för oss att lämna staden, så vi drar oss ner till stranden igen.

Här nere har till och med toakuren fått sig en fin uppiffning.

En vecka hos dottern i Spanien.

Envis influensa i år,  inte ens en vecka hos dottern i Spanien lyckades skaka loss den sega hostan. Orken för långa promenader fanns inte riktigt där, men solen, värmen och att få se hennes favoritplatser i närområdet gjorde ändå gott.

Clot de Galvany är ett litet men biologiskt rikt naturreservat alldeles i närheten. Vi hade tänkt oss en längre runda, men när vi väl kom dit märkte jag hur mycket influensan tagit på krafterna. Promenaden blev kortare än planerat, men området gav ändå mersmak, här finns både räv, flamingo och mängder av fina fåglar.

Jag reste med lätt bagage och tog bara min lilla Sony AX5000 med mig. Den ryms i fickan och är perfekt för spontana bilder, men för fågelfoto är den förstås ingen idealisk följeslagare.

Skylten sa att man skulle fotografera här, så vi lydde. Dottern tog uppgiften på fullaste allvar.

När krafterna tryter så är det uppiggande med en lunch i solen på dotterns altan.

Grannens hundar verkade tycka att vår lunch såg misstänkt trevlig ut. De gjorde sitt bästa för att se ut som om de också var bjudna. Svårt att motstå de där blickarna.

Dottern ville visa mig en plats hon tycker särskilt mycket om – Villajoyosa. Dit tog en liten utflykt nästa dag.

På vägen dit möts man av den stora svarta tjuren som står på höjden, ett riktigt landmärke med sin mäktiga silhuett som vakar över landskapet. Tjuren är en av Spaniens berömda Osborne‑tjurar, ursprungligen skapad på 1950‑talet som reklam för brandy. De stod en gång utspridda längs vägar över hela landet, men när vägreklam förbjöds fick tjuren stå kvar – inte som annons, utan som kulturarv och symbol för Spanien.

I dag är den en självklar del av landskapet, lika mycket Spanien som olivträden och de vita byarna.

Bilder från den utflykten kommer i nästa inlägg.

Ska vi komma hem idag?

Hur det än blir med flygen i dag har vi bestämt oss: vi åker ut till flygplatsen. Det känns som det enda sättet att faktiskt få något att hända och bryta det här tillståndet av limbo vi hamnat i.

​Vi har nått en punkt där vi till och med kan tänka oss att flyga upp till Longyearbyen med det flyg som SAS bokat in oss på och ta en natt där, bara för att säkra en hemresa nästa dag. Det sitter långt inne, för hemma väntar barnbarnets 30-årsdag, en milstolpe vi har planerat för så länge och absolut inte vill missa. Men nästan vad som helst känns bättre än den här passiva väntan och stillheten som vi sitter fast i nu.

​Så nu packar vi ihop och checkar ut. Vi har fått löfte om ett rum om allt skulle skita sig igen, men nu siktar vi framåt. Vi bokar bilen och åker. Håll tummarna för oss nu!

Vi kommer ut till flygplatsen, vet ännu inget och sällar oss till kön vid SAS-disken. Första personen vi pratar med vet inget och hänvisar oss bara vidare till en annan person. 

Den mannen inser ganska snabbt det absurda i situationen,  förstår att det inte känns som en lyckad variant att vi ska till Longyearbyen för att kanske bli strandade där.

Han letar och letar i sin dator, vi har bara att vänta.

Till slut skiner han upp och vi får boardingkort och en timme senare sitter vi i ett flygplan...

Inte på väg till Oslo eller Stockholm utan KÖPENHAMN!

Även om det känns lite fel att måsta ta omvägen om Köpenhamn så fixade han faktiskt en lösning.

Tromsö som vi nu lämnar, var en trevlig stad att få lära känna,  men resan blev inte som vi tänkt oss. Trevlig men annorlunda. 

Får väl säga som i den berömda filmen.  " Vi hade i alla fall tur med vädret ". 

Kanske kan göra om försöket nästa år och då även med en hel och fungerande kamera.

I Köpenhamn hinner vi inte göra så mycket,  bara gå över till vår gate och flyga hem till Stockholm. 

Hann gratta barnbarnet och även gå på resemässan, sedan slog influensan till med full kraft, därför tog det lite tid innan jag fick de här blogginläggen skrivna.

Polaria och lite till.

Tredje dagen i Tromsö och flygbeskedet lyser fortfarande med sin frånvaro. SAS har verkligen försökt pussla ihop en rutt åt oss, via Kirkenes - Oslo - Stockholm, men allt är fullbokat. Damen på SAS som vi fick kontakt med nu, kämpade verkligen men utan att lyckas. Även till Longyearbyen misslyckades. Till slut tog jag saken i egna händer och bokade med Norwegian för att säkra hemfärden. Glädjen blev dock kortvarig; en timme senare kom en ombokning som innebar att anslutningsflyget från Oslo till Stockholm redan hade gått – för två dagar sedan! En tidsmaskin hade suttit fint nu.

Det är bara att acceptera läget, gå ut på stan och se vad Tromsö har att erbjuda istället.

Och vad passar då bättre än att börja på Polaria? Själva byggnaden ser ju ut som om den har klämt in sig mellan oss och horisonten, som dramatiska, packade isblock som skjutits upp av ett vilt Ishav. Det kändes nästan lite ironiskt att mötas av så mycket 'frusen' skönhet när våra egna planer känns lika orörliga. Men visst är det en fantastisk syn? Vi kände oss genast inspirerade att lämna frustrationen utanför och dyka ner i den arktiska världen på insidan istället.

Här står Helmer Hansen staty med sina hundar. Han var en av Norges mest erfarna polfarare och Roald Amundsens mest betrodda man.

Han var en expert på polarhundar och deras beteende. Hans förmåga att läsa isen och styra hundspannet var avgörande för expeditionens framgång och överlevnad.

Precis bakom statyn av Helmer Hanssen och hans trogna hundar tornar ett enormt glashus upp sig. Inuti vilar M/S Polstjerna, Norges bäst bevarade sälfångstfartyg.

​Det är lite snöpligt att det är stängt och att vi inte kan gå in, men det är ändå imponerande att se den stora skutan genom glasväggarna. Man får en tydlig känsla av hur tufft livet på Ishavet måste ha varit. Polstjerna byggdes 1949 och har genomfört över 30 fångstsäsonger i de arktiska vattnen.

​Att den nu står där, skyddad från väder och vind precis vid kanten av Tromsösundet, känns som en fin hyllning till stadens stolta historia som porten mot Arktis. 

Det blåser rejält här, man får verkligen hålla hårt i mössan! Jag vågade mig ut så långt som möjligt på bryggan vid Polstjerna,  utan att blåsa i sjön, bara för att få den perfekta vinkeln. Härifrån ser man verkligen tanken bakom Polaria-huset tydligt; hur de vita sektionerna liksom stjälper över varandra som massiva isblock som pressats upp på land av de arktiska krafterna.

Väl inne i värmen byttes stress mot lugn. Vi fick uppleva allt från panoramabio om Svalbard till det fascinerande akvariet. Höjdpunkten är utan tvekan de lekfulla sälarna; att se dem simma under isen och delta i matningen var precis den distraktion vi behövde. En perfekt påminnelse om att även om våra resplaner har frusit fast, så finns det mycket vackert att se precis där man är.

Utanför träffade vi på en isbjörn också även om den här inte var så vit.

Men när vi kommer ner på stan och går in i en butik, så helt plötsligt stod han bara där!  Jag tog ett djupt andetag och försökte hålla masken. Tänk att jag äntligen fick mitt efterlängtade Svalbard-ögonblick, om än i en något modifierad verklighet...  Men visst känns det nästan på riktigt när man byter ut butikshyllorna mot gnistrande isberg? Vem behöver ett tidsödande flygplan när man kan resa i tanken (och med lite bildredigering)? 

Den snälla butiksbjörnen fick ett abrupt slut när min son fick ta hand om bilden... Från en oskyldig och snäll björn i en butik i Tromsö förvandlade han det till en kort film med en ren skräckscen på Arktis! Jag lyckades frysa filmen precis i det mest intensiva ögonblicket och få en stillbild.

Jag skulle kanske ha köpt mig en ny handväska som minne av resan, men det fick stanna vid en bild. Såg på stan att den modellen av handväska var väldigt populär bland asiatiska turister. 

Den här lilla tösen, såg väldigt frusen ut.

Mitt i det moderna Tromsø snubblade jag över de här små tidskapslarna. Det är lätt att bara gå förbi, men stannar man upp ser man spåren av tider som flytt. ​Den gamla transformatorkiosken står där som en stolt liten obelisk i snön, en gång en symbol för teknisk framgång när elektriciteten var ny och spännande.Man ville inte bara ha funktionella lådor, utan de skulle vara vackra också. Den här stilen kallas ofta för "el-arkitektur" och ser nästan ut som ett litet monument eller en obelisk.

Tillsammans med de gamla elstolparna och de hängande ledningarna skapar de en atmosfär som påminner om en svunnen tid, då staden sakta började lysas upp av elektriska lyktor istället för oljelampor. Det är vackert när det gamla får stå kvar och berätta sin historia mitt i vardagen.

Att promenera i Tromsö är en studie i kontraster. På vissa gator går man tryggt på bar asfalt tack vare smarta elslingor i marken som håller snö och is borta. Men så fort värmeslingorna slutar, hamnar man i en helt annan verklighet.

​Där tar isen över, och det är inte bara en tunn hinna. På de trottoarer som saknar värme har det byggts upp en rejäl isbeläggning på närmare två decimeter. Det är svårt att fånga djupet på bild, men det blir nästan som små platåer där man går med försiktiga steg. Skillnaden mellan den snöfria asfalten och de isiga partierna skapar rejäla kanter som man får se upp för. Här gäller det att ha balansen i behåll, eller ett par riktigt bra broddar!

På tal om broddar, så var de så vanligt att använda här så det här var den vanligaste skylten i Tromsö. Vid varje butik, restaurang och hotell så fanns den.

Herr Gårman var riktigt prydlig, klädd i hatt.

Tidsmässigt så var inte Hurtigruten något alternativ för oss, annars skulle vi kunnat hoppa på den både Norrut till Kirkenes och söderut till Trondheim.

Men vi gick ändå ner till kajen för att se när den kom.

Solen sken, men det blir tidig kväll i de här trakterna.

Det är Nordlys som kommer i dag.

Kvällen smyger sig på här i Tromsö och vi har äntligen fått "nyheter" om vårt flyg. Man kan inte annat än förundras över planeringen: nu är vi inbokade på ett plan upp till Longyearbyen, för att därifrån direkt vända söderut mot Oslo.

​Men, SAS har lyckats med ännu en logistisk kullerbytta som trotsar fysikens lagar. Det plan som ska ta oss från Svalbard till Oslo beräknas nämligen lyfta exakt samtidigt som vårt plan från Tromsö startar sin resa norrut.

​Vi förväntas alltså befinna oss på två ställen samtidigt, eller möjligen möta oss själva i luften halvvägs över Ishavet. Det börjar nästan kännas som en sport att se hur många omöjliga rutter de kan pussla ihop åt oss. Vi stannar nog på marken en stund till och ser vad nästa drag blir i det här märkliga resespelet.

Ska verkligen bli spännande i morgon. Tills dess tar vi och går och äter middag.