Daintree River och saltvattenskrokodiler.

Dags att åka till Daintree nationalpark. Fast först en liten kissepaus på vägen dit för de behövande, jag tillhörde inte den skaran utan kunde ägna mig att studera de fantastiska träden som växte där. De såg nästan päksklädda ut.

Någon i vårt sällskap frågade vad jag såg där...mönster.

Här finns det också chans att besöka damernas,  så här rikt utsmyckat brukar det inte vara.

Orsaken till det här stoppet är att vi ska ta en tur på Daintree River och spana efter krokodiler. 

Det här är vår skeppare Bob.

Vid båten vi ska åka med väntar en välkomstsvala.

Vi tuffar ut med vår båt på floden och börjas spana efter de stora krokodilerna.

Det enda vi ser till att börja med är en liten häger i sitt bo.

Den var ganska skymd i boet men passar också på att visa upp sig på en gren.

Vi spanar och spanar.

Både högt och lågt...

..och se där, det finns ju krokodiler här i floden. Det här är världens största krokodiler, de blir vanligtvis 4-5 meter långa men äldre krokodiler kan bli 6 meter och kan väga upp till 1.300 kg. Det är inga djur man kelar med för de är extremt farliga.

Tyst smyger de fram i vattnet. Ibland ser man bara en ryggsköld sticka upp.

Eller bara som en krusning på ytan.

Men på en del så kan man även få en glimt av de vassa och stora tänderna. inget man vill stifta närmare bekantskap med.

Fick ingen direkt aktion från krokodilerna, de simmade lugnt omkring och verkade njuta av det fina vädret. Såg ganska fredliga ut men de flesta attacker mot människor leder till döden så uppmaningen om att inte stoppa ner några händer i vattnet var nog befogad. Ingen ville heller agera lockbete så att det skulle bli lite fart på dem.

Att ta en promenad i området nära floden är inte heller så tillrådligt. Ser du vad som gömmer sig i gräset här?

Vi såg flera olika krokodiler på turen, osäker på hur många för de såg ganska lika ut.

Välkomstfågeln kom och sa hej då när vår tur var över.

Lunchen  idag bestod av känguru och en massa exotisk frukt till det, väldigt gott!

Tapiocakakan till dessert var också god, men tog med den bilden för den lite roliga dekorens skull.

Innan vi beger oss iväg för en promenad i regnskogen åker vi och tittar på utsikten över området vid Walu Wugirriga.

En liten, liten ödla gjorde oss sällskap.

_____________________________

Norrut till Cairns.

Blev lite julpaus i australienresan, men den tog inte slut i Melbourne utan därifrån flög vi  över stenbockens vändkrets söderifrån och landade i Cairns.

Carins har sin historia tillbaka till guldrushens tider, då guldletarna kom förbi på väg till guldfälten vid Hodkingsonsfloden. Carins är en populär plats för turister med sin närhet till flera turistmål. Ett av dem är Daintree nationalpark som vi ska besöka i morgon, men först börjar vi med en liten promenad i stan.

Ser att det är omtänksamt folk som bor i den här staden, när frun handlar kläder kan maken lugnt slå sig ner och vila lite.

Det finns också en hel del flygande hundar, de hänger överallt i träden.

Högt uppe i en palm bor den här fågeln.

Vi tar en sväng genom det på dagen helt tomma nattmarknaden. Desto mer livfullt var det där på kvällen.

Farliga ormar har de här, en del så stora så de måste bekämpas med eld. :)

Även bananerna ser lite annorlunda ut.

Fast nu drar vi oss tillbaka för en stund vid hotellpoolen, som har egen sandstrand...

...innan middagen.

Vill man äta god fisk så är  Barnacle Bills ett bra ställe.

Och så får man en söt kola till kaffet.

Gatumusikanterna underhåller oss...

...men det finns annan underhållning så här på kvällen. De flygande hundarna ska iväg för att äta sin kvällsmat också och de lyfter i stora flockar under ett otroligt skränande.

Ett helt otroligt skådespel att få se det, fast jag förstod att Cairnsborna inte var så förtjusta över dessa djur. Träffade på en kvinna som frågade var jag kom ifrån och då hon hörde att det var Sverige så bad hon mig att ta med dessa "bats" med mig hem.

I morgon åker vi till Daintee River för en flodtur, häng med om du vill.

Lite kvällsliv i Melbourne.

Vi lämnade piren ute vid S:t Kilda i förra inlägget då skymningen kom.

Det blir kväller ganska fort här, så vill man fota solnedgången får man vara på hugget.

Inne över stan så slår solen i guldkronan på Eureka Tower och den lyser nästan som en strålkastare.

Det blir mörkare och mörkare, många strosar fortfarande ut på piren. Säkert pingvinerna som drar förutom solnedgången.

Vi letar reda på vår spårvagn för att åka tillbaka in till stan.

Även nu är det mycket folk på vagnen så vi får en ståplats, testar en bild i spegeln där inne. Inte så lätt när man står krokig arm med en stolpe. Fick i alla fall en bild på mitt fotosällskap.

Foto förenar, har sagt det förut och det stämmer även i Australien. Man bli bekant med folk. Gemensamma intressen och det byttes visitkort.

Tillbaka inne i city efter diverse omvägar så ville jag förstås ha någon kvällsbild. Hade gått bättre med stativ, fast det hade jag inget med mig. Kul måne de har där under.

Sedan en avslutning på någon av alla barer och vårt dygn i Melbourne var över. I morgonbitti flyger vi vidare.

Fast här hemma breder julfriden ut sig i nutid. God Jul till alla!

96:an till S:t Kilda och den 10:de.

Det är dags att hoppa på spårvagnen för att åka ut till S:t Kilda, vi har köpt kort  för nu ska vi utanför det centrala området där gratisspårvagnarna går. Folk har slutat arbetet och det är knökfulla spårvagnar, men vi lyckas klämma oss ombord ändå. Ute vid S:t Kilda är det också mycket folk, men en väldigt avslappnad stämning. Träffar på en del fotografer också, fast den här var lite svårflörtad och koncentrerad på sitt motiv. Gick inte att få ett vettig ord ur honom, så jag drog vidare mot piren.

Där borta är piren som är målet för kvällens aktiviteter.

Här vid stranden kan man ägna sig åt många aktiviteter, många solar och badar medan andra tränar. 

Kors vad det vimlar av segel i dag, man kan ju nästan tro det är lördag.

Men nu var inget av det här ovan orsaken till att jag promt ville hit ut till S:t Kilda på kvällen, utan det är då som dvärgpingvinerna kommer hit efter att ha varit ute och fiskat.

Du som inte gillar pingviner kan bläddra förbi, för nu blir det många pingviner. Det här är den minsta av de 18 pingvinarter som finns, den väger mellan 1000-1500 gr och blir ungefär 33 cm hög. Den här lilla filuren var den första jag träffade på när jag kom längst ut på piren. Det är bara att lyssna så vet man att det är någon pingvin där. De är små men de hörs.

Vill man se många dvärgpingviner som kommer upp ur havet, den så kallade pingvinparaden så får man åka ut till Philips Island men där är det inträde och man får inte fotografera. Här till piren är det bara att traska ut och vänta på att de små pingvinerna dyker upp och fota får man göra så mycket man vill, men utan blixt. 

-Bäst att göra sig fin innan alla beundrare kommer.

-Så här ser jag ut bakifrån.

-Här har ni min polare, eller om det är frun. Svårt att veta för hanar och honor ser likadana ut.

Här sitter två till och kikar ut mellan stenarna. Visst är vi söta.

Och gulliga mot varandra.

Efter en stund så kommer en till liten pingvin in efter sin fisketur. Fisket ser ut att ha varit lyckat för den är bra rund om magen.

Har man varit ute på fiskafänge så gäller det att göra sig fin innan man träffar sin käraste.

Fast att putsa fötterna var ganska svårt, den här ramlade vid varje försök.

Var sak har sin tid fotosejouren är över, den här pingvinen måste iväg. Men först så ska det ropas på sin käraste.

Näbben är bra att ha då man ska klättra.

Se där, det fungerade att ropa, där kommer hon.

-Vänta lite, en puss först.

Det kan vara svårt att förstå hur små de här pingvinerna är med bara mått och vikt som referens. Stenbumlingarna kan ju vara gigantiska, men med den här lilla tjejen med i bild så går det lättare att se storleken på dem.

Vi säger hej då till pingvinerna och lämnar dem innan det blir för mörkt för att fotografera.

Jag är nöjd och glad för nu har jag fotograferat min tionde art av pingviner i det vilda. Vi lämnar piren för lite kvällsliv.

The Twelve Apostles.

Åker man Great Ocean Road så måste man bara stanna vid de tolv apostlarna. Det är en rad majestätiska kalkstensklippor som står som i givakt ute i havet. Vågorna rullar in mot klipporna och äter bitar av dem år för år.

Åt andra hållet.

Jag tittar från olika vinklar och försöker räkna klipporna men kan inte få det till tolv. Troligt är att det bara finns sju stycken kvar.

Vind, regn och kraftiga vågor från havet sliter hårt på dessa klippor så flera har redan blivit till små grushögar.

Vi fortsätter vår resa utefter kusten och har en formidabel utsikt på vår färd. Det är en del vägarbeten på den här sträckan och då går det inte att köra så fort så jag hinner ta några bilder på utsikten.

Vi kommer fram till Lorne och där finns det papegojor. Hittar en högt uppe i ett apsvansträd.

Jag ber snällt att den ska vända på huvudet för att man ska kunna se att det är en gultofsad kakadua.

Fast nu visar det sig att det här inte är den enda papegojan här, nere på ängen så finns det massor av dem. De promenerar på gräsmattan...

...sitter i träden...

...och promenerar runt med barnen.

Undrar om den här försöker anlägga skägg.

Jag ska precis återvända till bussen, då några rosenkakaduor landar framför mina fötter.

Vi har nu inte så långt kvar till Melbourne och närheten dit gör att tomtpriserna ökar och sommarhusen blir mer spektakulära än vackra. Som den här med sin udda utbyggnad.

Vackert blå himmel och fluffiga moln har vi haft på resan hitintills, men att få se ett moln som liknar en papegoja hade jag inte gjort tidigare.

Men nu är det kväller och vi är framme i Melbourne.