Ekivok dekor

Får väl lägga in en lite neutral bild först så att inte Facebook går in och spärrar någon när den delas där.

På vårt hotell hade de lite ovanlig dekor.  Den här reliefen fanns på vår balkong.

För att inte gå fel då man behöver gå på toaletten kan det vara bra med en skylt. Inte så svårt att förstå att det här är herrarnas

Inte så många som tog fel på vilken som var damernas.

Daladala

Daladala är namnet på de för Zanzibar typiska, ibland utsmyckade, flakbussarna som trafikerar ön dagtid. Det är billigt, bara ett par kronor för en kortare resa och upp till en tia för en timmes resa.

Men var beredd att trängas och svettas, här finns ingen gräns för hur många som får plats.

Vid busstationen i Stenstaden är det full fart.

Bussar kommer och bussar åker.

Bussar lastas

Vänta jag ska också med.

Här vid busstationen kan man även läsa väggtidningar.

Slavhandel

Tippu Tip, han hette egentligen Hamed bin Mohammed el Marjebi, var en handelsman, plantageägare och guvernör från Zanzibar. Han ledde flera handelsrutter i Östafrika, och är en av historiens mest kända slavhandlare. Tippu Tip, blir översatt till "samlaren  av rikedom". Han bodde i det här huset.

En vacker port till hans hus med de karakteristiska knopparna på dörren. De finns en historia om dessa knoppar. Förr hade man elefanter inne på de kringbyggda gårdarna och när de blev hungriga försökte de bryta sig ut genom porten i muren, för att förhindra att de skulle förstöra dörrarna så slog man i spikar fast då med det vassa inåt. Senare levde den traditionen kvar genom att smycka dörrarna med vackra knoppar fast numera den utstickande delen utåt.

Det sägs att här såldes det upp till 50 000 slavar årligen - somliga av dem hade då transporterats långa sträckor på fastlandet innan de nådde fram till auktionshallen på Zanzibar 
Trots att britterna förbjöd handeln när de tog kontroll över ön 1873 fortsatte exporten i flera år.
Grottor och underjordiska tunnlar användes då för att gömma slavarna tills de kunde skeppas ut i skydd av mörkret.

På platsen där slavmarknaden låg byggdes senare en domkyrka, Christ Chuch Cathedral. Den här domkyrkan är alltså en symbol för frigörelse från en tyranni som drabbade hela befolkningen i regionen. 

Området där kyrkan ligger är bevakat och vi fick gå igenom en säkerhetskontroll innan vi fick komma in. I inträdet ingick det också en egen guide som visade oss runt och berättade om platsen och dess historia. Vi började guidningen nere i de gamla fängelsehålorna där två av de trånga cellerna har sparats. Nu är de renskrubbade, men då var nog stanken förfärlig. I fördjupningen mellan britsarna fick slavarna göra sin behov och den enda rengöringen var då tidvattnet kom in och sköljde bort exkrementen.  Det enda de hade att dricka var saltvattnet. Den här cellen som var en av de större skulle hålla 75 kvinnor och barn, de små rymde 50 män.

Kedjorna som ligger kvar och stämningen här nere ger en kuslig och spöklik känsla.

Biskop Edward Steere var den som placerade grundstenen till domkyrkan och han är även begravd bakom altaret i kyrkan.

Utanför kyrkan finns ett slavmonument som visar  fyra slavar som bär ursprungliga halskragar och kedjor. Det är tillverkat av den svenska konstnären Clara Sörnäs 1998 och sponsrades av flera svenska företag. 

Vi går in i kyrkan och tittar.

Det är en pampig och vacker kyrka.

Slavarna som skulle säljas på marknaden bands vid ett träd ute på gården, där piskades de och de som inte grät eller svimmade betingade sedan ett högre pris eftersom de ansågs vara starkare. Kyrkan är som sagt, byggd över marknadsplatsen över den plats där trädet stod finns nu en rund cirkel som symbol för trädet och den röda marmorn ska symbolisera blodet.

Här finns också en hyllning till Dr David Livingstone, som stannade i Zanzibar före sin sista expedition. det är ett kors som är tillverkat av det träd som han dog under.

Legenden säger att det var tidigare slavar som behövde arbete var anställda i för att bygga katedralen ett misstag gjordes av dem.  Handledaren, biskop Edward Steere, kallades bort på affärer och återvände för att hitta 12 pelare hade uppförts upp och ner. Han bestämde sig för att låta de stå kvar så.

Gångjärnet på porten ut har en mycket vacker utformning.

Även utsidan är mycket vacker.

Efter kyrkobesöket finns även en utställning om slavhandeln, det som grep mig mest var den här lille 6-årige pojkens öde.

The Rock

På Zanzibars sydöstra kust ligger det en världsberömd restaurang, den är i alla fall den mest kända på hela Zanzibar. Den är inte lika berömd för maten som för läget.

Vill du gå dit ut så är det bara att ta av strumpor och skor och vada ut.

Fast om det råkar vara högvatten då du kommer så finns det båtar som hämtar matgästerna.

Många åker hit för att fota, inte så många för att äta. 

Mangroveträsk

Mangroveskogen  är oerhört avgörande för Zanzibars ekosystem, vilket ger en livsmiljö för många ödlor, ormar och fågelliv samt förhindrar erosionen av kusten.

Att gå omkring här är inte så lätt...

Därför är det tur att de byggt upp gångbroar som vi kan gå runt på.

Rötterna som sticker upp där det är lågvatten tycker jag ser ut som småfolket från underjorden.

Två figurer i samspråk.

Hela familjen.

Ett och annat troll kikar fram över rötterna också.

Det är inte bara småfolket som lever här i träsket, det finns även en hel del små krabbor.

Vi ser några små fiskar också, needlefish.

Rötter.

Små skott faller ner och får fotfäste i leran.

Nu ska vi åka vidare till The Rock.