Jozani och attacken underifrån.

Vi vandrar vidare in i Jozani nationalpark och vår ranger berättar om alla växter och träd vi ser. Stolt visar han upp Mama Mtondoo, ett ståtligt mahognyträd som tros vara mer än 200 år gammal

Mest imponerande är dess "rötter" som kraftfullt slingrar sig iväg.

Här på trädet får vi också syn på den Afrikansk jättesnigeln den  kan bli hela 15 cm och är världens största.

En fin promenad får vi i den här täta och frodiga skogen.

Vår guide gör oss uppmärksam på de små hålen som finns i marken lite här och var, där lever det små krabbor. Det beror på att grundvattnet finns bara en halvmeter under oss, vår guide försöker få en krabba att bita fast i ett blad. Den här är inte så samarbetsvillig och mitt förslag om att han ska testa med fingret istället tycker han inte är någon bra idé.

På vissa ställen går grundvattnet upp i dagern och där trivs grodorna.

Den här ödlan borde jag inte ha stannat och fotat, för det var då som underjorden anföll. Det finns inte bara jättesniglar här utan även jättemyror och de angrep mig i samlad flock när jag stannade till här.

Det var inte bara en som attackerade mig utan hela släkten. De kröp in innanför byxbenen och bet sig fast. En myra som jag lyckades slita loss bet sig fast i fingret så hårt så det blödde och jag behövde hjälp för att få loss den. Myror tillhör de varelser som jag inte gillar och definitivt inte då de anfaller i samlad tupp innanför byxbenen. Jakten fortsatte ända tills jag kom till hotellrummet och hittade två till, men där slutade deras liv abrupt. De här myrorna kan bli hela 2 cm stora.

När jag höll på med min myrjakt och hoppade runt för att inte få fler på mig så dök de blå Sykes aporna (Tre Blue Sykes Monkeys) upp. Kärt barn har många namn och de kallas också för Diademmarkatta och blå markatta. De brukar vara svåra att upptäcka men vi fick se en. Nu var det inte så lätt att fota och samtidigt både jaga myror och undvika att stå stilla för att inte fler skulle ge sig på mig.

Gillar du inte myror, ser den här ut att säga.

Fast mest spanade den efter något att äta och brydde sig inte så mycket om oss fyra som beundrade den. De bildar flockar med 10 till 40 medlemmar men vi såg bara en enda.

Vi lämnar de afrikanska jättemyrorna, även om jag nu ofrivilligt tog med mig några därifrån, och åker vidare till mangroveträsket.

Jozani nationalpark - röda colobusapor

Det är fredag och eftersom Zanzibar är till 97 % muslimskt så är många finklädda i sina traditionella dräkter, så även vår chaufför. Vi ska på utflykt till Jozani nationalpark och se om vi kan få syn på de sällsynta röda colobusaporna. De finns inte på någon annanstans i världen, så det gäller att passa på.

Det här är Zanzibars enda nationalpark och vegetationen i den här skogen är mycket lik en regnskogs, även om det inte regnar särskilt mycket på Zanzibar. Det beror på att området har otroligt mycket grundvatten som förser skogen med vatten året runt.

Som på alla andra ställen i Zanzibar där det är inträde får man en egen guide som följer med och berättar och hjälper till att hitta de intressanta sakerna. Vi får också sällskap med ett brittiskt par. Det finns flera små stigar i skogen och lokala rangers är bra på att hitta djuren och förklara vilka djurläten vi hör under vägen. Det här ingen djurpark så därför finns ingen garanti att få se djuren.

Men vi hinner inte gå så långt in i skogen innan vi träffar på några colobusapor. Piliocolobus kirkii heter de på latin och det är också det officiella svenska namnet.

Men de kallas också Zanzibarguereza eller Zanzibars röda colobus. Det senare närmast en direktöversättning av det engelska namnet; Zanzibar red colobus. Det där med röd kommer sig av att de har rödbrun päls på rygg och nacke.

Vi tittar och fotar aporna och de tittar på oss.

Aporna bildar flockar med upp till 50 medlemmar. När de söker föda delas flocken upp i familjegrupper som består av en hanne, några honor och deras ungar. Vi träffade på en hona med en liten unge.

De här aporna äter främst blad, omogna bär och frukter eftersom de inte tål socker. De har fyra magar där bakterier fermenterar födan och bryter ner. Ibland äter de även kol för att underlätta matsmältningen.

Får ta en bild på högkant för att få med den långa svansen som är nästan en meter lång.

- Oh! Titta vilka konstiga varelser som är här och tittar på oss.

De har inga tummar, utan bara fyra fingrar på händerna, men på fötterna har de fem tår.

I ett träd som vi går förbi sitter en hane sover...

...eller om han bara vilar lite, för ibland kikar han ner på oss.

Ooooooooh.

Vi promenerar vidare in i skogen bland eucalyptus och mahognyträd.

Det kittlar så härligt mellan tårna.

Nere vid stranden är det svalkande och skönt. Att bara sitta där och njuta av tillvaron är så skönt.

Sitta på sanden och låta vågorna kittla sig mellan tårna är mysigt.

Kryddornas ö

Jordens kryddbod finns på den lilla ön Zanzibar, så något man inte bör missa här är att göra en kryddsafari. Vi åker ut till en kryddfarm för att bekanta oss med växtlivet på ön.

Den här farmen är ett familjeföretag och vi hälsas välkomna av en av delägarna i familjen. Vi får en lite strut gjord av bananblad att samla kryddor i.

Sedan vandrar vi in bland alla växter och dofter, vi får se och smaka på gurkmeja, ingefära, olika sorters peppar och en mängd andra frukter och kryddor. En del, för oss välkända smaker och andra nya.

Vi får berättas om allt vi går förbi, som mandariner.

Jackfrukt.

Elefantbanan, som fått det namnet för att den liknar elefantens betar.

De små och så goda bananerna som vi får till varje frukost här.

Röda bananer som används i matlagningen.

Familjen som driver plantagen bor också här på området.

Liten tös som varit iväg och hämtat lite godis till lunchen.

Även en liten plantskola finns det.

Carambolafrukten (stjärnfrukt) växer i stora klasar på träden.

Vi stannar till vid kanelträden och en liten bit av dess bark skalas av så vi får dofta på kryddornas drottning. Kanelträdets bark kan man skörda om och om igen för den växer alltid tillbaka och bladen kan men koka te på.

Vår guide har en liten hjälpreda som följer med på turen, han flätar flitigt på olika saker av bananpalmens blad.

När turen är över så blir jag krönt till drottning med krona och får även lite smycken och en handväska.

Men än har vi inte sett allt. De här frukterna innehåller frön som är kraftigt röda.

De används som färgämne bl.a. i läppstift.

Muskoten är väldigt dekorativ.

Jag kommer inte ihåg namnen på alla frukter och växter vi ser men den här var tydligen väldigt populär av myrorna.

Det är en väldigt givande tur och vår guide pratar om att i slutet på turen ska vi få se butterfly och jag tror att de har ett fjärilshus någonstans.

Fast först ska vi titta på kryddornas kung. Kungen av kryddor är kryddnejlikan och hans drottning är kanelen. Fram till för några år sedan ansågs kryddnejlikorna vara öns viktigaste inkomstkälla. Nu tävlar kryddan och turismen om första platsen.

Det var araber från Oman som tog med sig nejliketrädet till Zanzibar på 1800-talet, ett ståtligt träd.

Det är blomknoppen man skördar och sedan torkar. Nejlikan försämras inte vid lagring och är därför lätthanterlig. Det är den enda krydda som bara staten får exportera.

Men hur var det nu med fjärilarna vi skulle få se, jag spanar runt men hör bara sång som kommer uppifrån palmtopparna. Aha nu börjar jag förstå att det är de som skördat kokosnötterna som kallas för butterfly.

Under sång klättar de uppför stammen med bara ett rep mellan fötterna som hjälpmedel.

Sången Jambo Jambo ekar ut över nejden, lyssna gärna på den här.

________några katter vimlar det inte av här men väl av höns och kycklingar.

Freddie Mercury, giftiga spindlar och några glada barn.

Zanzibars stolthet Freddie Mercury föddes här och bodde i Stenstaden.

Han tillhör inte mina favoriter bland artister så jag nöjde mig med att bara titta på huset utvändigt och promenerade sedan vidare.

På den här promenaden kom vi till en ödetomt som var ganska igenväxt av träd och buskar. Där hade några, eller snarare många, spindlar bosatt sig. Spindlar är inte något djur som ingår bland mina favoriter, snarare tvärt om. Jag tycker att de är väldigt obehagliga. 

Lite svårt att visa i bild hur stora de var men jag överdriver inte när jag säger att de största var ungefär som min handflata. 

När jag dessutom fick höra att de här var väldigt giftiga så var jag mycket glad över att de klättrade omkring högt upp i mellan träden.

Deras bo gick inte av för hackor det heller. Det var stort.

Med glädje lämnade vi spindlarna och träffade istället på några barn som spexade framför kameran.

______________________________________________________Katter fanns det många.

Det var allt för i dag.