Jädraås och ångtåg

Det var en söndag i augusti, vi var i Gävle, solen sken och vad var då lämpligare än att åka till Jädraås och titta.

Järnvägen här har en lång historia men för att göra den kort så var det för att bland annat sänka de fortfarande höga malmtransportkostnaderna beslutade bolaget att bygga en järnväg mellan gruvan i Wintjern och masugnen i Jädraås. Den började trafikeras i september 1881 och den 2 oktober 1970 lämnade det sista ordinarie tåget Jädraås. Som tur är så finns det en livfull förening som driver museijärnvägen i Jädraås.

Vi börjar besöket med att kika in i lokstallarna.

Vi lovar att inte smutsa ner oss och går in och tittar på de fina loken och vagnarna där inne.

Loket Korsån är byggt 1902 och är museeieföreningens första lok. Den gick mellan gruvan i Vintjärn, masugnen i Åg och sjön Hinsen.

Ångvagnen Majorn byggdes 1888, en riktig skönhet tycker jag.  Avsikten med den var att kunna köra persontrafik utan att binda upp ett lok för denna tjänst. Namnet fick den efter beställaren, ägarbolagets direktör och major i reserven John Samy Nisser.

Inspektionsdressinen Austin Ten är mycket fin den också.

Utanför stallarna står den här lilla motordressinen, den används för personal- och materieltransporter, inspektioner och är inget museifordon.

De finns mycket att titta på här och för killar med tåg i blick är det lätt att fasta på detaljer. De här två var helt uppslukade av något spännande.

Borta vid stationsbyggnaden började det nu samlas riktig mycket folk. Personalen var på plats, alla jobbar ideellt.

Praktiskt med godsvagn, där lastades alla barnvagnar in.

Dags att köpa biljett inne i den fina biljetthallen.

Jag frågade om jag fick ta en bild lite närmare och det gick så bra, fick även ett fint leende.

Men ännu finns det inget lok framför tåget, fast nu är det visst på gång.

Under puffande och rök kommer loket närmare.

och kopplas in framför vagnarna.

Så där nu är det körklart och dags för passagerarna att gå ombord.

En del har klätt upp sig dagen till ära, tre riktigt stiliga damer skulle ut och finåka.

Det kom så mycket folk som ville åka, så hastigt och lustigt fixades det fram en extra vagn så att alla skulle få plats.

Så där nu finns det plats även för de fina damerna.

Klart för avgång.

Tåget tuffar iväg och vi som inte åkte med kan titta lite mer på omgivningen. Ett anat tåg står här till beskådan. 

Lastat med lite livsnödvändiga ting.

Gamla skyltar är alltid kul. De här sitter på stationsbyggnaden.

Vi tog en promenad i Jädraås, men tar det i ett annat blogginlägg.

Den som vill veta mer om föreningen och Ångtågstrafiken i Jädraås kan läsa mer om det på deras hemsida här.

Strosa i Shanghai.

Har inte blivit så mycket fotograferande sedan jag kom hem från Shanghai, men mitt onda knä har gjort att jag kunnat gå igenom lite bilder så jag använder dem i bloggen istället.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Blev inte så många promenader och strosande i Shanghai som jag tänkt mig, men lite långsamma och korta blev det trots det onda knät och kryckor. Fast första morgonen vi var tillbaka i stan och jag kikade ut snurrade den här helikoptern runt i stan, varv efter varv kom den farandes utanför vårt fönster.

Ingen helikoptertur blev det för oss utan vi tog en promenad.  Det är kul att strosa runt i de lite trängre gränderna.

Där som folk lever och bor.

Där shanghaiborna handlar sin mat.

Där familjerna hjälps åt med de dagliga sysslorna.

Här är det ett myller av folk.

Tvätt hänger det överallt, till och med i kablar och ledningar. För den som gillar att fotografera och samla på tvättbilder så finns det oanade möjligheter här.

Vill man så går det även att hitta ett lugnt hörna för lite spel.

Transporterna är av de lite enklare slaget.

Ibland kan fordonet behöva lite omvård och omplåstring.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I fredags blev jag opererad i mitt onda knä. Känns som om jag nu kan låta de här två röda, som hjälpt mig att gå sedan i februari, kan få pension och förpassas till en lugnare tillvaro i källaren. Har visserligen hel del rehabilitering och träning framför mig, men nu ska det bli skönt att få träna ordentligt och sedan kunna ta promenader.

Gå på Donken i Shanighai.

Nä, vi gick inte på Mc Donalds men när jag fick höra att kineserna brukade beställa hamburgare med ris så blev jag nyfiken på deras meny. Får väl säga att den såg lite annorlunda ut än den vi är van vid. 

Ett anat ställe som också lockade min nyfikenhet var M&M. Jag såg person efter person kom med kassar därifrån så vi kikade in.

En hel butik i två våningar med bara godis. Den här hörnan kallades för The Great Wall of Chocolate.

Färggrann var den.

Lite godisrelaterade saker fanns det också.

Glada golfbollar.

Mer matnyttigt kan man hitta ute vid gatustånden som  Chi cken steak, fast jag såg inte så många som köpte kyckling.

Det såg ut som om det var bläckfisk som var storsäljaren.

Stairs to sky

Vi har traskat runt uppe på Tianmen Mountain så gott som hela dagen och börjar nu ta oss nedåt.

Men först tar vi oss en titt på vägen som vi ska åka ner till stan.

För att undvika att gå i trappor nedåt så tar vi rulltrappan och den rulltrappan eller rulltrapporna är de längsta sammanhållna rulltrappesystemet som jag någonsin sett. Tyckte när vi klev på att det var en ganska lång trappa, men när vi åkt den så var det några få steg till nästa och nästa och nästa, trodde det aldrig skulle ta slut. Allt detta var insprängt i en tunnel i berget.

Sammanlagt är det 16 stycken uppsättningar av rulltrappor på 30 meter och tre på 20 meter. Alltså åker man 18 trappor nedför.

På en mellanstation kan man välja om man vill gå nedför Stairs to sky eller fortsätta med resten av rulltrapporna. Att gå nedför trappor har jag fått nog av så det blir rulltrappan för vår del. Det är visserligen bara 999 trappsteg, men stegen är så låga så det blir en trippande gång då man går i dem.

Den här trappan kallas för Stairs to sky eftersom den leder upp mot hålet i berget, det hål som kallas för Himmelens dörr. Fast då man står här ser man inte hålet. Däremot såg jag lite högre upp hur de håller på att stabilisera marken under hålet och ovanför trappan. Behövs en liten människa för att se hur stort det är.

Så har vi kommit ner och kan beskåda Himmelens dörr nerifrån. Lite frestande var det att testa och gå uppför de 999 trappstegen, bara för att ha gjort det, men jag kände att det räckte nog med gående för i dag.

Vi tar bussen ner till stan och den kör den vinglande serpentinvägen med 99 svängar.

Resan ner går i en rasande fart och folk i bussen skriker som om de satt i bergochdalbanan på Liseberg.

Det går verkligen fort, tror att chaufförerna försöker sätta någon form av rekord, känns nästan så, eller så tycker de att det är roligt när folk blir lite skrämda.

Så är vi äntligen nere och kan titta tillbaka på hålet i berget.

Vi ska äta lite innan vi beger oss till flyget, men först ska vi handla. Mitt nya favoritte är riste och det vill jag ha med mig lite av hem. Vår guide tyckte att det var på tok för dyrt i turistorten där vi bodde så hon lotsar oss till en lokalbutik istället. Där  kostade det bara hälften mot i turistkvarteren.

Träffade också på en kvinna som satt och broderade innersulor till skor. Ett helt otroligt vackert mönster på något som inte syns, om man inte tar av sig skorna.

Sedan är det dags att flyga tillbaka till Shanghai.

.

Föregående

Tianmen Mountain runt och glasgångvägen.

Nu ska vi åka stollift, att komma på var inga problem men hur ska jag ta mig av den sedan. Det är frågan?

Vi hinner inte många meter innan vi möter några som vinkar och ropar hallo, eftersom det är så få västerlänningar här och jag har min röda krycka så är vi lätta att känna igen för kineserna och de här damerna träffade vi på dagen innan i trappan med de många trappstegen.

Bra att de talar om att det inte var här vi skulle gå av.

De är 1,6 kilometer lång, cirka 1.400 meter hög, går man runt hela så tar det ungefär 1 ½ timme.

Vi ser även att bergen har en annan struktur här än i den andra nationalparken.

Jag oroade mig i onödan för hur jag skulle komma av stolliften, två starka män stod beredda att hjälpa till, så avstigningen gick i ett nafs. Inte så lätt annars då stolen inte stannar och med kryckor i handen. Härifrån ser vi utsiktstornet som vi var upp i förra inlägget.

Templet som vi såg från utsiktstornet.

Här blommar körsbärsträden förfullt.

På en öppen plats växer det här trädet som ser ut att bli omfamnat av en stor sten. "The Love Between Trees and Rocks". Legenden säger att det en gång levde en begåvad forskare på berget, men han misslyckades upprepade gånger med sin examen (inperial exam) och kände sig väldigt frustrerad och misslyckad.  För att uppmuntra sin man sökte hans fru efter frön till  zeklovaträd, Hon planterade dem vid en sten och efter flera år av regn och vind så började trädet oväntat att växa bredvid stenen. Forskaren lovade att försöka ta sin examen igen och nu klarade han det. Hur man säger "Growing a Zelkova" och "Passing the Imperial Exam" är det samma i Kina så fenomenet med att få trädet att växa anses vara ett gott omen.

Hur var det med att inte klättra där?

Vi fortsätter vår promenad här uppe på berget, passar på att beundra utsikten.

En del tar till helikopter för att se på berget och utsikten.

Berg

Gångvägarna som klänger sig fast utefter bergväggen är det dags för nu.

Ibland få man ducka för att komma fram.

Och ibland måste man stanna till och titta på utsikten.

Gångvägen slingrar sig fram.

Nu har vi gått så att vi är ovanför hålet i berget.

På vissa ställen där det är lite mer intressant kan det bli kö och trängsel.

Inte så konstigt för här har vi kommit fram till glasgångbron.

Här fick vi röda tossor att ha på skorna och inget förbud mot väskor, kryckor eller kameror.

Tur att vi inte behövde ta den där stegen, det såg lite väl vanskligt ut. Den såg ut att vara där som stöd för lite kablar, men någon måste ju ha klättrat där för att sätta upp den.

Modigt gäng som sitter allra längst ut mot kanten för att ta sina bilder.

Men roligast var den här lilla familjen som stod i slutet av glasgångvägen och väntade, jag såg dem på håll och trodde att det var flickan som inte vågade gå ut på glaset, men de stod och väntade på mig  bara för att den lilla flickan skulle få säga Hallo! Tydligen inte så vanligt med västerlänningar här.

.

Föregående  -  Nästa