Båtvård

Fiske var mångas levebröd här på Zanzibar. Fiskarna for ut på kvällen med tidvattnet och kom tillbaka på morgonen när tidvattnet återvände.

Deras båtar var enkla och alla verkade vara av trä.

När fisket var över och fisken omhändertagen så var det dags för vård av båtarna.

För att få bort parasiter som satt sig på skrovet och borrat in sig i träet så eldade man under båtarna.

Första gången jag såg det så trodde jag att det var vrak man skulle elda upp, men båtarna såg för bra ut för att det skulle stämma. Så vi frågade och fick veta att det var enda sättet att hålla skrovet rent.

Ibland såg det ut som om båten skulle fatta eld också, men de hade bra koll på vad de gjorde.

Jag vill ju ha socker i kaffet.

Dags för en liten fikastund.

Gott med lite kaffe efter maten.

Men jag vill ju ha socker i mitt kaffe. Att de aldrig lär sig det, får väl fixa det själv.

Lite svårt att få ner det i koppen.

Får väl ta det direkt i näbben då.

Vi tar en till strandpromenad

Att tillbringa semestern vid poolen är inte det som jag mest uppskattar med att vara ledig och på resa, då är det trevligare att promenera på stranden. Speciellt här där stranden är fri från solstolar och det är mer lokalbefolkning än turister.

Många ägnar sig åt fiske.

Några fiskar med harpun.

För att fiska så behövs det agn, en del gräver upp sitt i sanden. Här är det de små kräftorna som är bytet.

De gräver hål i sanden.

Som man ser den kvickt kila ner i .

Men även en liten kräfta kan behöva mat, dagens fångst är en fluga.

En del fiskaffärer görs upp redan på stranden.

Strandfynd en vacker stjärna, de sveptes upp med tidvattnet och hamnade i små pölar på stranden.

Havet har grävt sig in i klipporna.

Coco Cabana istället för Copacabana.

Kvinnor på väg ut mot sitt fiske.

Man tager vad man haver, kanske det nya hattmodet.

Tvätt vid sanden, borsten är en sten.

Även barnen hjälper till.

Ni är i Afrika nu.

På vår promenad genom den lilla byn fick vi en lektion i afrikansk barnuppfostran. Vi kom gåendes och svängde runt ett hörn, där bröts lugnet och det var ett rejält rabalder. Skrik och klagolåt. I röran ser jag en man med en käpp som spöar upp en ung grabb. 

Ingen runt omkring verkar reagera, de sitter lungt kvar och tittar på. Grabben skriker och vrider sig i mannens stadiga grepp. Till slut släpper han honom och det är över på några sekunder.

Vår självpåtagna guide som följer med oss på promenaden genom byn, ser våra förvånade och lite halvt skräckslagna blickar. Då säger han; "Ni är i Afrika nu". Han fortsatte och sa att det här är enda sättet att få ordning på ungarna.

Han fick sin uppläxning till vänster om de som sitter under solskyddet, gick sedan gråtandes och skrikandes och satte sig på stocken. Hans kompis är på väg fram, för att trösta som jag tror...

..men när han ser vem som sitter och gråter så verkar det som om det är säkrast att lägga benen på ryggen och dra därifrån. Han hade kanske varit delaktig i busstrecket.

Den lilla byn.

Om man har gått ända bort till fyren så hittar man också den lilla byn Nungwi. Vi promenerar sakta igenom byn och en av byborna berättar för oss om livet där.

De flesta här lever på fisket, tempot är så som de säger på Zanzibar, pole, pole alltså sakta sakta.

Man bor i enkla små hus.

Mycket av livet är ute på gatan.

Fast man har ett shopping center.

Även en restaurang, fast den var stängd då vi kom.

Skomakaren hade tagit siesta. Stenhögen som ligger vid skomakarståndet är den sten de bygger sina hus av. Värmes den upp så smälter den och blir som cement.

Även en fotostudio hittade jag. 

Minst ett sådant här träd finns det i varje by, inte bara för att de ger välbehövlig skugga utan dess blad har dessutom läkande effekter. Tror inte det fanns någon sjukdom som den inte ansågs bota. bra mot allt alltså.

Som sagt, så var tempot i byn ganska långsamt.

Men det lugna tempot till trots så arbetades det, den här kvinnan flätade korgar. Barnen lekte runt omkring och det fanns alltid vuxna till hands.

Här bakas det typiska zanzibarbrödet. Någon som ser lite sugen ut där.

Grönsakshandlaren hade inte siesta.

Allt tas tillvara på, kokosnötskalen kommer också till användning. De kokas till de blir mjuka och grävs sedan ner i sanden, sen kan man få loss fibrerna och göra rep av dem. Repen används sedan till det mesta, bl.a. så flätas det sängbottnar av dem.

Barnen kommer från skolan och lockas till den lokala affären. De går i skolan i två pass, de yngre går på förmiddagspasset och efter 12 då skolan är slut för dem så kommer de äldre barnen. Alla barn har skoluniform.

Den här lilla killen är tydligen yngre än sju år för han har inte börjat skolan ännu, utan kan leka med sitt tunnband.

Alla byar av aktning ska tydligen ha en rondell, även den här har en.