Livet går vidare.

Mitt i all förödelse så går livet vidare.

Tvätten måste tas om hand även om man bor med utsikt ut över torget med alla raserade hus och tempel.

Damerna på balkongen har utsikt ut över Trailokya Mohan Narayan templet, som förr var ett tre våningar högt tempel, nu är det bara den trappstegsformade bottenplattan kvar.

Ja hela torget har förändrat karaktär.

Mat måste man ha.

Även katten vill ha lite smakbitar.

Disken tas om hand.

Kommersen i de butiker som är kvar fortsätter som vanligt. 

De flesta leveranser sker till fots eller med cykel.

Överallt slits det med återuppbyggnaden. " Let's Rebuilt Together..."

Fast lite vila kan man behöva.

Men inte alla har fått något jobb och deras hem blev helt förstörda i jordbävningen.

Livet är ganska så tungt för en del.

Förr var det många heliga män som försökte få lite inkomster på att turisterna fotograferade dem, nu såg jag bara en. Han var väldigt stolt över sitt skägg och visade hur lång fläta han fått.

Två år har det gått sedan den förödande jordbävningen, så mycket finns kvar att göra. Inte lätt att ha ork för att hålla rent på gatorna heller, finns ju ingen riktigt organiserad sophämtning.

 Men som sagt, livet måste gå vidare.

Föregående inlägg om Kathmandu.

Efter jordbävningen.

Ingen tidigare resa har berört mig så mycket som den här gjort. Jag har varit hemma några dagar och ännu har jag inte lyckats samla tankarna för att kunna formulera mina känslor i ord. Jag har besökt Nepal några gånger tidigare och fascinerats av landet och dess vänliga befolkning. Nu, trots att de drabbats så hårt av jordbävningen, är de lika glada och vänliga mot besökare.

Nästan två år har gått sedan Nepal drabbades av den stora jordbävningen och fortfarande är landet så märkt av händelsen. I huvudstad Kathmandu var det nog Durbantorget som råkade mest illa ut. Av dessa gamla tempel och byggnader som fanns där finns inte så mycket kvar. Eftersom det är en plats dit så gott som alla turister någon gång kommer och jag hade i färskt minne hur där såg ut från mitt senaste besök så begav vi oss dit för att se hur det var nu. För att komma in måste man som turist betala inträde, 1.000 rupie ca: 100 kr, pengarna går sedan till återuppbyggnad.

Man får en skylt att hänga runt halsen för att visa att avgiften är betald, en tydlig signal till försäljarna att här kommer en potentiell köpare.

Det är så lite turister här nu så det gäller att förmå de få som kommer att köpa av just den försäljaren. -Köp en flöjt, handgjorda!  -Jag kan inte spela flöjt! -Köp två!

Även rickshawförarna jagar kunder.

Ser du mannen i vänstra hörnet? Han som sitter mitt i  stenhögen!

Det är skomakaren som blivit av med sitt hus. Han måste ju jobba vidare ändå för att få mat på bordet till familjen.

Vi betalar inträdet till Durbantoget och börjar försöka lokalisera var vi är.

Det är inte så lätt för alla välbekanta byggnader är mest bara stenhögar nu.

Fast det här templet verkar ha klarat sig någorlunda.

Levande gudinnans hus ser ut att ha klarat sig skapligt också.

Vi går in och tittar hur där ser ut. Det är sig ganska likt om man bortser från alla stöttor. Man får fotografera här om inte levande gudinnan visar sig, henne får man inte avbilda. Hon bor fortfarande kvar i det här huset trots att huset är skadat. Vi pratar med vakten där inne och han berättar att Nepal inte får någon hjälp utifrån med uppbyggandet av det här området.

En ny skylt har jag fått till min skyltsamling.

Jag fortsätter att vandra runt på Durbantorget i nästa inlägg.

Föregående inlägg om Khatmandu

Rörigt, folkligt och vänligt.

K som i kaos.

A som i aktivitet.

T som i trafik

H som i hundar och höns.

M som i människor.

A som i Arbete

N som i närvaro

D som i dammigt.

U som i underbart rörigt.

Allt detta stavas till KATHMANDU.

Sista från Peru

Tror jag i alla fall.

Vi bodde så nära stranden sista dagarna i Peru och promenader utefter stranden lockande för där var så mycket fågel. Inte bara sjöfågel utan även lite andra fåglar också. Som den här lilla falken.

Jag tror i alla fall att det är någon slags falk.

Mest var det förstås fåglar som höll till i vattnet. 

Jag är tyvärr lite dålig på att artbestämma fåglar vid vattnet, men är väl ganska säker på att de här går in under benämningen vadare.

Lång böjd näbb har den, som verkar vara lämpad för att leta mat i strandkanten.

Lyckat försök.

Kan bli lite svårt att hålla balansen då vågorna slår.

Sjögräs runt fötterna.

En lite minder sort som också letade mat vid stranden.

Titta vad jag hittade.

Ge plats, här kommer jag!

Oups!

Tvättdags.

Sedan kan man flyga upp och ner.

Flamingon trampade upp och ned med sina fötter för att röra upp botten.

Och så ner med huvudet för att fånga bytet.

Andra sover hellre.

Det var ganska många flamingos här.

Liten häger. Den ser lite lömsk ut.

Posering.

Bra balans.

Måsen har fångat en liten rocka.

Strandskata på promenad.

Vid hotellet höll den här lilla punkaren till.

Sov gott

Peruansk nakenhund

Peruansk nakenhund var känd redan före inkaindianeran. Avbilder av dessa hundraser har setts på keramik tillverkad  före Inka perioden. Hunden ersatte puman, falken och ormen alltså var det ett symboldjur i forntida peru runt 300 f.kr till 1400 e.kr.

Rasen är vänlig och tillgiven mot sin ”familj” reserverad mot ”främlingar”, fast den här som jag träffade på vid en marknad uppe vid Aguas Calientes såg bara lite reserverad ut, den har väldigt go och ville gärna bli klappad. Pebing, som den hette, var så söt i sin röda jacka att jag tyckte den skulle få vara med i bloggen också. Rasen är känslig för sol och behöver precis som vi smörjas in för att kroppen ska kännas mjuk och vid kyla kan de behöva skydd.