Flytande öar - Islas Flotantes.

Vi har nu styrt kosan mot de flytande vassöarna.

Det mest fascinerande med dessa öar är att de är handgjorda öar som flyter här på Tittikakasjön. Islas Flotantes som kallas och de är gjorda av vass som växer i sjön. Vi svänger in genom öppningen till själva öarna.

Här på öarna bor ättlingar till urufolket och vår väg in kantas av folk som står och vinkar och vill att vi ska komma till just deras ö, men för att det ska bli rättvist och att inte vissa öar ska bli nedslitna av alla besök så är turismen reglerad numera och besöken sprids ut mellan de olika familjerna som bor här.

De har pampiga och vackra vassbåtar som man som turist kan få en åktur i om man vill, fast numera så använder befolkningen inte dessa båtar så mycket. De har modernare båtar då de ska ta sig till fastlandet.

Vi har kommit till vår ö och får ett varmt mottagande då vi går iland.

Öarna görs av en speciell sorts vass, totoravass och vi får både berättat och visat hur de bygger sina öar. De vasslager som är underst ruttnar ganska fort, därför behöver öarna förbättras ovanifrån minst var tredje månad. Så länge invånarna håller efter öarna kontinuerligt klarar de sig bra i många år. Öarna flyter, men flyter inte omkring fritt utan de är förankrade med en påle som man kört ner i sjöbotten.

Ålderkvinnan på ön är inte hemma då vi kommer, hon är iväg med båten och hämtar barnen i skolan. De yngre barnen har skola på öarna men de äldre måste åka in till Puno för att gå i skola. Det medför att den yngre generationen ofta blir kvar inne i stan, får arbeten där och bosätter sig där också. Jag antar att dessa öar kommer att bli mer och mer som ett "Skansen", men än så länge bor det folk här och vi får berättats hur livet går till.

Den äldre kvinnan kommer tillbaka och det är en färgrik kvinna, inte bara till klädsel utan även till sättet. Hon berättar med hela kroppen hur de lever.

Totoravassen används inte bara till att bygga öarna utan även till mat och medicin. Den vita nedre delen av vassen äter man, den innehåller mycket jod och säga förhindra gikt. Vi får inte smaka för de säger att den är så hårdsmält så våra magar som inte är van klarar inte av det. Vassblad kan också lindas på onda ställen för att lindra smärta.

De äter också mycket fisk och sjöfågel.

Vi får också ett livfullt skådespel om hur det går till vid byteshandel.

Någon frågar vad som händer om man blir osams. Jo då kommer vassågen fram och ön sågas itu. Det händer då och då.

Vi blir även inbjudna till några av hyddorna. I vår familj bor det två vuxna och två små barn, ett av barnen ligger och sover. Amalia visar oss med stolthet att de har både radio och TV. Elen får de från solenergi.

Underbara hantverk visar de upp och även säljer. Klart vi handlar lite, det är ju så vackra arbeten.

Ett både trevligt och lärorikt besök på vassöarna var det och kul att få träffa så trevliga och vänliga människor.

Sötast är de små barnen.

Och charmigast är den äldre kvinnan.

Det är dags att ta farväl...

...och återvända till vårt hotell i Puno.

Taquile - ön där männen stickar.

Taquile är den ö i Tittikaka som är mest känd för att det är männen som stickar där. Låter väl inte så märkvärdigt egentligen, men det är bara männen som stickar inte kvinnorna.

Vi har samlats på en av marknadsplatserna för att få veta lite mer om deras hantverk på ön. Kvinnorna spinner och männen stickar.

Kvinnorna väver också.

Se bara på männens bälten som kvinnorna väver. Vackra konstfulla skapelser. Det bältet sägs var orsaken till att männen på Taquile inte har någon kulmage. 

Vi får också en liten lektion i hur de gör sitt tvättmedel, det växer en ört på ön som man krossar till en massa.

 I vattnet blir det till en skummande tvållösning.

Förutom att man tvättar kläder och sig själva så används den till att tvätta ullen.

Den mörka lite smutsiga ullen blir vit och mjuk.

Under tiden vi får se hela den proceduren så stickas det flitigt.

Så här ser de gifta männens mössa ut, jag fick känna på den och den var väldigt tätt och hårt stickad. Kändes nästan som om den var vävd.

Pojkmössan ser ut så här.

Så ska vi få lite dansuppvisning också, en av de äldre kvinnorna kommer med sitt lilla lamm.

Hon börjar byta om till danskläderna, tar på sig kjol...

...efter kjol.

Tills hon har hela dräkten på sig och börjar dansa.

Efter att ha beundrat alla fina handarbeten och naturligtvis köpt med oss lite minnen hem så är det dags att åka vidare. Vi får en fin promenad i solen genom byn och kan beundra alla blommor och växter, som passionsfrukt...

...och Quinoa.

Återvinning är bra och gamla skor kan man använda till gångjärn på grinden.

Vi ska tillbaka till vår båt och nu är det lättare väg när det bär nedför.

Vi kommer ner på en helt otrolig sandstrand. Inte många som badar här för vattnet i sjön är ganska kallt.

Men bada fötterna kan man ju alltid göra bara för att ha doppat något i Tittikaka.

Till och med fåglarna tyckte det var för kallt i vattnet.

Vi hoppar ombord på vår båt och far till en annan ö för lunch. Ön äldste man står där och tar emot oss. Han är 89 år.

Han visar mig att han har fått en fripassagerare, på hans jacka sitter en neonfärgad liten varelse.

På lunchstället är det några studenter som håller på med ett projekt och de ber att få filma oss. Vet inte vad de skulle ha sina filmer till.

Mätta och belåtna efter att ha fått smaka på en del specialiteter åker vi vidare mot nästa ö, men först hälsar jag på gårdens lilla gris.

Nu far vi mot vassöarna.

Tittikaka

Nu ska vi ut på en båttur på den berömda Tittikaka. Det är Sydamerikas största sjö och den ligger på gränsen mellan Peru och Bolivia. Ytan är 8 288 kvadratkilometer. Sjöns största längd är 192 kilometer och den har en bredd av 50 kilometer på mitten. Den ligger på en höjd av 3 812 meter över havet och är därmed världens högst belägna sjö med reguljär båttrafik.

Jag har sett en hel del olika stavningar på sjön, så nu när vi har en lokal guide med oss så passar jag på att fråga vilken stavning som är den rätta. Han berättar att det ska stavas Tittikaka. Titti betyder Puma och kaka är grå eller sten och klippa. Det ska uttalas med hårt k. Han säger med rysning i rösten att det inte ska stavas caca för det är det samma som poo (bajs) på engelska.

Jag visste innan att sjön är stor, men här ute så ser man hur otroligt stor den är.

Vi åker förbi öar med odlingterrasser och i bakgrunden ser vi Andernas snöklädda berg.

Vi har styrt färden till ön Taquile och går iland, där har vi en liten backe att ta oss upp för.

Vi stannar uppe på berget och får berättats lite historik av vår lokale guide. Det är nog bra för många behöver pusta och hämta andan efter att ha gått uppför backen. Den tunna luften har tagit rejält på krafterna för en hel del i gruppen, många har lite huvudvärk och lite andra höjdsjukesymtom.

Vi njuter av den vackra utsikten samtidigt som vi får lite kunskap om området.

Några små barn kommer tultandes. Först en liten tös med smala ben och bara fötter.

Sedan kommer hennes bror, klädd i den typiska röda och stickade mössan som ogifta män har på den här ön.

Han sätter plötsligt full fart...

...och kommer och sätter sig bredvid mig. Han kunde inte veta att jag har lite småsaker i fickan, men han får en virkad bil. Inga pengar säger guiden men en liten present får jag ge. Det finns inga bilar på ön, men han vet ändå hur man kör bil.Foto:Karin Bångman

Vår promenad fortsätter uppåt på ön. Vi går mellan odlingar av potatis, Quinoa, majs och grönsaker. Det odlas mycket potatis i Peru och vi får veta att det finns ca. 4.600 olika sorters potatis och av Quinoa finns det ca. 2.000 olika sorter, för att inte tal om alla olika majssorter, det lär finnas över 60 olika sorter.

Folk är på väg till fält och marknadsplatser.

Öns borgmästaren kommer och hälsar oss välkomna. Han berättar lite om livet på ön. De får all el från solpaneler och ungdomarna måste bo ihop i tre år innan de får gifta sig, fast får de barn så måste de gifta sig innan prövotiden gått ut. Inga skilsmässor förekommer. Deras samhälle bygger på gemenskap, kollektivism och Inka moral.  (Du skall icke stjäla, inte ljuga och inte vara lat).

Innan vi går till marknadsplatsen kastar jag ett öga på det mäktiga bergen borta i Bolivia. Solön ligger också åt det hållet, det är därifrån den första inkan kommer.

Vi ska nu ner till marknadsplatsen och få veta lite mer om ön och dess folk.

Colca Canyon till Puno 2.

Fortsätter med bilder från Colcadalen.

Vi har kommit fram till en fågelsjö och stannar för att titta lite mer på alla fåglar där.

Vår lokala guide pekar och berättar för mig vad det olika fåglarna är för sort, men papper och penna ligger kvar i bussen så jag har glömt det mesta. Men flamingo kommer jag ihåg.

Många olika fåglar finns det här.

Tyvärr så finns det en hel del skräp.

Lite andra djur håller också till här. Får, lamor och alpackor.

Även en och annan Vicuña.

Stopp för lite lunch, idag får vi matsäckslunch och vi blir något förvånade då en bil har kört upp från Arequipa med våra påsar med mat.

Mätta och belåtna fortsätter vi färden mot Puno.

Vi kommer förbi en gruvby. De där små husen som står uppradade en bit från bostäderna och nära järnvägen trodde jag var dass, men fick veta att det är brunnar dit man går för att hämta sitt vatten.

En traditionell gård med inhängningar byggda i sten, även den har sin brunn en bit från huset.

Vi kommer förbi ännu en fågelsjö med massor av flamingo.

Sjön heter Laguna Lagunillas  och ligger på 4,174 m.ö.h. Gräset (itchygräs) som syns i förgrunden här är det som alpackorna och vicuñan livnär sig på.

Har man varit på hög höjd så måste man även ner och ibland kan det vara brant.

Vi ska visserligen inte ner så mycket för Puno som vi är på väg till ligger på 3 860 m.ö.h. men eftersom vi  varit på nästan femtusen meter så blir det nedåt ändå.

Till kvällen når vi vårt mål Puno där puman vakar över staden.

Vårt hotell ligger vid Titikakasjön och i morgon ska vi ut på en båttur.

Colca Canyon till Puno 1.

Colcadalen var fantastiskt att få se och uppleva men där kan vi inte stanna hela resan vi måste vidare men innan vi lämnar så blev det många stopp efter vägen till Puno, som är nästa mål och övernattningsställe. Många stopp och många bilder förstås, ett urval kommer här. Varning många bilder blir det nu, men bara en liten bråkdel av alla som fotades.

Spanar man ner i dalen så är det lite "pirr i magen känsla". Svårt att få med höjdskillnader i bild, men nu vet vi att det är 3400 meter ner i ravinen.

Bron över Colca river ser bra liten ut här uppifrån.

Den ståtliga blomman till agaven. Den kan bli 7-10 meter hög och plantan dör efter blomning.

Vi passerar små byar med makalös utsikt.

Såg på ett ställe hur naturen skapat ett hjärta.

Vägen slingrar sig fram och där nere flyter floden Colca river.

Odlingsterasser, berg, stup i ett så fascinerande landskap.

Vi har stannat vid en utsiktsplats för att få beundra landskapet lite mer och inte bara från bussen som sakta tar sig fram på de lite knaggliga vägarna. Där är det några hundar som håller till och en av dem får syn något som han tycker ser ut som mat. Tyvärr så ligger det en bra bit ner mot stupet, men hunden ger sig inte utan tar sig dit. Vi där uppe glömmer bort utsikten och håller andan och hoppas på att hunden inte ska rasa ut för kanten.

Som tur är klarar den sig, men det såg väldigt vådligt ut.

Hunden kom upp igen och vi kunde fortsätta njuta av utsikten.

Det fanns inte mycket vatten här uppe men i ett dike var det blött och dit gick folk och hämtade vatten.

Solen står högt upp på himlen och i  dag har den dessutom en fin halo.

Ett stopp i en liten by.

Landskapet förändras undan för undan.

På platser där många turister stannar kan det se ut så här, många vill bygga sig ett eget litet minnesmärke över att de varit på plats.

Får, lamor och alpackor samsas om betet.

Fortsättning kommer snart...