Intryck i Kirkenes.

Blev en del bilder utan sammanhang i Kirkenes, så här kommer lite intryck i ologisk ordning och utan någon speciell anledning eller tanke.

Troll finns det gott om i Norge.

Någon har lämnat en hälsning p ett elskåp. Verkar vara en arg gubbe.

Även Sverige finns representerad här.

Lite graffiti.

Kungskrabba är ju gott.

En fin gammal brandbil drog till sig vår uppmärksamhet.

Lite information till den som är intresserad av brandbilar.

Detaljer.

Siktade inga isbjörnar i Kirkenes men isbjörnsöl har de.

Långt kvar till Svalbard härifrån, men Svalbardsbröd går det bra att köpa.

Med lång sparksäsong så kan det vara lite onödigt att ställa undan sparken bara för att det blivit lite sommar.

Återvinning av slipsar.

Den här samlingen av skyltar såg jag redan vid förra besöket, men nu hade även Vladivostok (Владивосток, "österns härskare") fått en egen skylt.

Bring säger att de hittar nya vägar, fick även vi göra och blev till att plaska i vattenpölar för att komma förbi.

Lite småfåglar.

Bollhav.

Tror inte man kommer så långt med den här bilen, såg ganska tomt ut under motorhuven.

Intill satt den här lilla hunden bunden och såg lite ledsen ut.

Bara en spiraltrappa.

Strandfynd.

Liten figur.

Hit får man inte gå.

En skylt till.

Det var allt.

Kirkenes

Var i Kirkenes för sex år sedan, men den gången hade jag bara några timmar på mig för att gå runt och bilda mig en uppfattning av staden. Den här gången har jag ungefär ett dygn och hinner gå runt lite mer. Förra gången var det maj och vår, finns ett blogginlägg om det här. Nu är det höst och augusti, men bortsett från snön så ser det sig ganska lika ut. Lite förändringar men inte så många.

Vi börjar i alla fall med att gå och äta. Hittar ett ställe med en maffig väggmålning. Även matpriserna håller en maffigt hög nivå här i Norge.

Mätta och belåtna går vi ut för att inspektera stan och se om vi känner igen oss. Hittar huset som är byggt på en bunker från krigstiden, ser sig likt ut förutom att det växer mer nu än i maj.

Torget ser sig ganska likt ut, fast nu har ryska försäljare tagit över det. Biblioteket har fortfarande rysk text.

Det märks att vi är ganska nära ryska gränsen för det ryska inslaget syns lite här och där.

Förra gången vi var här så låg det många rostiga och nästan skrotfärdiga ryska fiskebåtar här, nu finns det också en del ryska fiskebåtar, men inte så många och alla ser ut att ha fått en rejäl ansiktslyftning. De ligger inhägnade, men jag får löfte att gå in och fotografera.

Burarna för att fiska kungskrabba med är väldigt stora.

Det är ganska stor skillnad på ebb och flod. På kvällspromenaden ligger båtarna och vilar på botten och har lite svårt att ta sig ut till havs.

På morgonpromenaden ser det lite annorlunda ut.

Ser ut som det är samma båt som ligger här nu som det var för sex år sedan.

På promenaden kommer vi till bryggan som ingen verkar bry sig om, den ser inte ut att fått någon ansiktslyftning sedan vårt senaste besök här.

Ser lite naggad ut i kanten.

Det lagade hörnet ser lite annorlunda ut, men ganska trasigt ändå.

Kollapsen är nära på vissa ställen.

Den lilla figuren som liknar en liten gris utan knorr på svansen finns kvar.

  Den har dessutom en liten kompis som med knorr.

Vi går vidare och ser att gruvan verkar lite övergiven. Träffar på en person som berättar att den lades ner förra året.

 Förstår då varför de stora fordonen och maskinerna som används i gruvan, står uppställda och verkar förfalla.

Varvet och torrdockan är fortfarande i drift.

Det enda rostiga ryska fartyg som vi hittade nu ligger och väntar på sin tur att komma in för renovering.

Här får man inte tippa snö.

Men hittar fina speglingar i vattnet.

Fast då vi var där nere vid den rostiga båten så kom det en person som sa att där fick vi inte vara och inte fotografera, så vi gick därifrån men bilderna var ju redan tagna och ingen bad mig att radera.

Nu ska vi ut på äventyr...

...ja vi ska ut och flyga.

Nu är det mörkt kring stad och land,
nu sover folk så gott de kan.
Då drar vi väg med
vår säck och vår spann. För vi ska ut och flyga.

Vi drar iväg till Oslo stad...för vi har så goda nerver.

Jo det stämmer att ska man mellanlanda i Oslo så får man ta och utrusta sig med både goda nerver och tålamod. Förra gången vi mellanlandade där sa de att vi skulle ta ut bagaget och checka in det på nytt. Då gick det direkt och vi gick genom säkerhetskontrollen helt i onödan.

Nu trodde de att vår bagage skulle gå direkt, men sa att vi skulle kolla det för säkerhets skull. Vi var 8 personer som checkat in gemensamt och av dessa var det tre som kunde gå till nästa gate direkt och vi andra fick vackert traska ner till bagagebandet och hämta våra väskor, checka in på nytt och även en vända genom säkerhetskontrollen. Turligt nog så hjälpte personalen till så vi fick gå lite före och slapp missa planet.

På planet kom vi, och flög vidare.

Norrut flög vi och landskapet där nere ser ganska kargt ut.

Lyckligt landar vi så i Kirkenes.

Får våra väskor och det är bara en som gått sönder.

Även taxibeställningen fungerar problemfritt.

Vi kom lyckligt fram till vårt hotell också.

Lite kallare i Kirkenes än i Stockholm, så innan vi ska ut och kolla in stan är det bäst att packa upp jackorna.

In med väskorna i bagagerummet tills våra rum är klara och så drar vi ut på stan. Någon passar på att jaga lite Pokémon.

Se så praktiskt de har ordnat det för alla Pokémonjägare här i stan. Laddstationer. ;)

Fulladdade och fulla av äventyrslust kan vi nu börja utforska den här nordliga staden.

Njupeskär och tankshinder.

Sista besöksmålet på vår resa är Fulufjällets nationalpark och vattenfallet Njupeskär. Det vattenfallet är Sveriges högsta med sina 93 meter.

Det är en lättgången led fram till fallet och en bra bit är den dessutom rullstolsanpassad. Där på en av gångbroarna kommer en liten individ som naturligtvis har företräde.

En söt liten bofink spärrar vår väg och när vi släppt fram den poserar den en liten stund för en bild.

Vädret är strålande och det är så härligt att höra bäckarnas porlande och långt där borta hörs även bruset från fallet.

Rejäla gångvägar är iordningställda.

Där borta ser vi stänket och dimman från fallet.

Vill man inte bli blöt får man stå på avstånd och fota och filma.

Redan här, en bit ifrån utsiktsplattformen. stänker det en hel del. Tur jag hade putsduk i fickan.

Längst fram på utsiktsplattformen stänker det rejält och både kamera, lins och jag själv blir ganska blöta.

Jag stannar inte i stänket så länge.

Det finns två vägar att gå till fallet,  nu väljer vi den högra leden.

Den går genom gammelskog och vackert vridna torrfuror.

Även taniga men ståtliga granar.

Torrfurorna tycker jag är så vackra.

Vid platsen som kallas för Utsikten kan vi se Nipfjället, Städjan och Fjätervålen.

Märkliga fåglar i den här skogen.

Mer torra träd.

Höghus

Önskar jag kunde förmedla doften från myren, den doftar så gott och påminner om hjortron och sommar från barndomstiden.

Strax före Särna skymtar vi något i ögonvrån. Det finns ingen skylt om sevärdhet eller att det är något historiskt där ute i skogen, men vi tycker oss se något som liknar det vi såg i Finland. Bloggade om det här. Där var det ordentligt skyltat, här var det mer en slump att man såg dem. Väl inne i skogen fanns det skyltar som berättade vad det var. Förr fanns det även en vägspärr här den togs bort på 60-talet. Jag klättar upp mot vägbanken och på en sten för att få en översiktsbild på stridsvagnshindren.

Fast jag vill ha en bild utan skylten och den stenen som passar för att komma upp och fota på är lite väl hög och spetsig för att jag ska klara av att balansera där. Bra att ha en assistent med sig då, min man är modigare och hoppar upp på den spetsiga stenen och tar en bild åt mig. Det ser prydligt ut med stenarna i rader, men då fanns det stora mängder med taggtråd mellan stenarna som hinder för fienden.

Innan dessa stenar till hinder kom på plats tänkte man gräva en vallgrav men kom fram till att det var bättre med stenhinder. I närheten av Särna finns det inga bergartsfyndigheter som var lämpliga för brytning men i Bohuslän fanns det arbetslösa stenbrytare, så då bestämdes det att man skulle använda Bohusgranit till hindren. Ungefär 1.650 st. granitblock fraktades till Särna järnvägsstation och kördes ut till skansen med lastbil. Varje block ska väga minst 3.500 kg.

Här fanns det också 8 st. kulsprutevärn alla byggdes under beredskapstiden 1940.

Alla värnen hade namn som t.ex  Cecilia, Holger, Greta, och Anders.

Mellan värnen ser man fortfarande rester av de långa förbindelsevärnen som går mellan skyttevärn och skyddsrum.

Tur att vi inte behöver sova i dessa krypin utan kan få vila i sköna sängar på hotellet i Mora. Gillade tapeten i vårt rum.

Nu åker vi hem.

Mot Sverige.

Bland det första vi stöter på när vi startar vår färd mot Sverige är en skog av älghorn.

Inte vilka älghorn som helst utan dessa är färgglada och mönstrade. Det finns ingen förklaring till varför de är där och vem som satt upp dem.

Då, när jag står där mitt i vägen och försöker få bilder på dessa märkliga horn är det någon som tutar, det låter som om det vore  bakom ryggen på mig. Jag hoppar högt och tror att det är en bil som kommer. Vet inte om lokföraren såg mig och ville skämta eller om de bara alltid tutar där .

Tåget försvinner och jag återgår till hornen.

Inte så mycket snö i de här trakterna runt Rendalen, men mäktigt landskap är det ändå.

Fanns tydlig väg här även på 1800-talet.

Återigen träffar vi på Pilgrimsleden och här finns det en gammal sten med en inskription på som det finns flera teorier om vad den betyder, Det är ett M och ett L som sitter ihop. Den ena tolkningen är att ML står för årtalet 1050 och den andra teorin är att det står för "Midleidis" alltså att man var havlvägs mellan Oslo och Nidaros.

Vad Åkre vel står för vet jag inte men gissar på att det är något åt God tur.

Vi träffade inte på några pilgrimmer, men en man i diket fanns det där.

En skolebolle får man ju inte missa att äta då man är i Norge och vi hade ännu inte gjort det, det måste åtgärdas innan vi lämnar Norge. Vi hittade inga skoleboller i den butik vi var in i men väl ett skolebröd. Det gick lika bra det och vi delade på ett bröd.

Bland det sista vi ser i Norge är en hyllad idrottsman, det är Oddbjörn Hagen, ingen som jag kommer ihåg och det är inte så konstigt eftersom han var aktiv på 30-talet. VM-medaljör och tog guld i OS 1936.

Råttfällebindning hade man då, minns att min far hade sådana.

Lämnar Norge, kommer ihåg från barndomens resor hur svårt far hade med att komma ihåg att nu var det vänstertrafik igen.

Det första vi möter i Sverige är en Svensk tiger, mitt i skogen.

Förresten var det två som tiger, en på var sida om vägen.

Och ett troll, men så är vi ju mitt ute i skogen också.