Knuten

Knuten i Geiranger är en vägkurva på 270°. Den blev konstruerad för att reducera vägstigningen, här korsar vägen sig själv med en bro. 

Det är en del av den gamla Geirangervägen från 1882 och den är fortfarande körbar, men är dock avstängd för biltrafik sedan 1970. Ser att den är rikligt trafikerad av cyklar och motorcyklar.

På världsutställningen i Paris 1900 fick ingenjören guldmedalj för konstruktionen med orden: «Du ger en god bild av den storartade norska fjällnaturen».

Visst är den norska fjällnaturen fantastiskt vacker och varje gång jag är där så förundras jag över alla platser som folk valt att bo på. Den här gården skulle säkert platsa i TV-programmet "Där ingen trodde att någon skulle kunna bo"

Spanar ut mot dalen.

Vi är nu på väg mot Djupvasshytta som ligger på 1030 m.ö.h och här uppe på fjället är det rikligt med snö.

Pinnarna vid vägkanten är höga, men ibland verkar de inte räcka till.

Vid Djupvasshytta går vägen upp till Dalsnibba, där uppe har man en fantastisk utsikt ner mot Geiranger. Det är Europas högsta fjordvy från en väg. Kommer inte ihåg att det var bompeng på den vägen förr.

Kikar ner på Djupvasshytta och ser att isen ligger över hela Djupvattnet, oftast när vi varit här förr så hade det bara flutit omkring lite isflak där.

Vägen slingrar sig uppåt...

...och här är snövallarna rejält höga.

Det är mödan värt att ta sig dit upp.

Någon modig tar sig utanför staketet för att ta sina bilder.

Jag nöjer mig med att stanna innanför staketet, även där kan man se hur vägen vi kommit på ringlar sig fram i landskapet.

Vi lämnar Dalsnibba och även Djupvasshytta och styr kosan mot Otta.

Beundrar naturen och fascineras av all snö.

Vi har haft en fin tur över fjället och ner till Otta.

Kyrkan i Otta är vacker, första gången jag var här höll de på att renovera den och man fick gå inne i kyrkan balanserandes på plankor.

Mot Geiranger.

Efter Trollstigen fortsätter vår resa mot Geiranger. Det är mycket snö på fjällen och eftersom det bara är en knapp vecka sedan vägen öppnades så är det ganska höga plogvallar. Intressant med de höga pinnarna som visar plogbilen var vägen finns.

Det finns en film som visar hur det kan se ut då Trollstigen snöröjs, ser man den så förstår man att den längden på pinnarna behövs. En länk till filmen här.

Det är genom ett snöigt men vackert landskap vi åker.

Landskapet växlar fort, lite svårt att tro att det bara är någon kilometer mellan dessa bilder.

Vi stannar vid Gudbrandsjuvet  och tittar lite på forsande vatten.

Inget stort och mäktigt vattenfall, Klyftan är fem meter bred och 20-25 meter djup.

Klyftan har enligt vad en sägen från 1500-talet fått sitt namn efter en man vid namn Gudbrand, som rövade en brud och räddade sig från sina förföljare genom hoppa över klyftan på dess smalaste plats. Gudbrand blev fredlös och bodde resten av sitt liv i en hydda av sten i en sidodal.

Här har man gjort promenadvägarna till ett eget konstverk. 

Vatten är alltid fascinerande att titta på.

Allt är tyvärr inte vackert, inte ens här uppe på fjället.

Inte ens om kalhygget ser ut som ett hjärta kan man tycka att det är vackert.

Men när vi kommer ner till fjorden och färjan är det desto vackrare. Sista färjeturen på vår resa, så vi får passa på och njuta lite vid överfarten.

Vi hade tur och kom som sista bil innan färjan la ut.

Vi är på väg över till Eidsdal.

Fortsätter sedan färden på slingrande vägar och njuter av den fina naturen.

En skylt berättar att vi befinner oss i Vestnorskt fjordlandskap och att det är ett världsarv.

Vid Korsmyra får vi fin utsikt ner i dalen och kan börja skymta Geiranger.

Minst ett kryssningsfartyg ligger inne fjorden.

När vi kommer fram till Örnesvingen, serpentinvägen som leder ner till Geiranger, ser vi att det är två stora kryssningsfartyg som kommit till Geiranger.

Tittar vi åt andra hållet kan vi se att De sju systrarna har rikligt med vatten nu, men friaren mittemot syns inte härifrån.

Med två stora kryssningsfartyg inne och ett vimmel av turister, så lockar det inte till att stanna i själv stan.

Vi rullar förbi, rundar Hotell Union...

...stannar till vid Hotell Utsikten. Där har vi bott en gång för länge sedan.

Härifrån ser man hur Örnesvingen ringlar sig ner till dalen.

Vi ser även vägen som vi åkt upp till Utsikten och konstaterar att Geiranger fått Hop-on-hop-off-bussar.

Tar en sista blick ut över Geiranger innan vi far vidare.

Varning för troll - Trollstigen.

Vi har åkt Trollstigen många gånger, men bara en gång av dessa var det klart och fint väder så att man kunde se hela vägen och alla svängar uppe vid utsiktsplatsen. Vi har kommit från båda hållen och haft strålande väder, både på vägen uppför alla svängar och de gånger vi kommit från Geirangerhållet har vi haft solsken och klart väder och tänkt att nu har vi tur och kan ta de där bilderna från utsiktspunkten. Men när vi kommit fram till utsiktsstället så har det regnat och molnen snuddade vid fotknölarna, inte ens lönt att gå ur bilen.

Men den enda gången, då när vi tog de där fantastiska bilderna, eller trodde oss ta, den enda gången som vi hade klart väder och fri sikt ut över dalen. Då, den där gången när vi var där för många år sedan och tog så många fina bilder...trodde vi. Då hände det där som bara inte får hända, det var på den analoga tiden och vi hade satt in en ny rulle i kamera, men den rullen hade inte tagit fäste ordentligt och det fanns inte en enda bild och inte märkte vi det heller innan vi var långt borta från Trollstigen.

Den här gången var vi osäkra på om vi skulle få några bilder eftersom vi startade resan från Molde i kraftig dimma. Dimman kom och gick i storsa sjok så det såg inte gynnsamt ut. Solen kämpade för att tränga sig igenom, men oftast var det dimman som vann kampen, det var med spänning vi närmade oss Trollstigen.

Vi börjar närma oss den berömda vägen som har utnämnts till national turistväg. Det finns 18 officiella turistvägar i Norge och Trollstigen är väl en av mer kända.

De där stenarna vid vägkanten påminner om våra första resor i Norge, då de ibland var de enda som hindrade bilarna att komma för långt ut över kanten mot stupen.

Nu börjar vi se de berömda svängarna, eller svinger som de säger på norska.  

Nu är det dags att hålla utkik efter troll.

Vi stannar till en stund vid en rastplats för att ta lite bilder och läsa på alla informationstavlorna som satts upp där.  Vägen öppnades av kung Håkon VII den 31 juli 1936, efter en byggtid på åtta år

Trollstigvägen har i flera hundra år varit en viktig färdväg mellan Valldal och Åndalsnes. Först som en stig, därefter som ridväg och klövjeväg. Delar av den gamla klövjestigen är fortfarande framkomlig till fots. Kanske lite svårframkomlig så här tidigt på säsongen, det är mycket snö kvar och massor av forsande vatten.

På en del ställen forsar det rejält.

På andra är det mer som ett dimmoln.

På tal om moln så verkar det som om vi har lite tur, för molnen finns där men döljer inte bergen eller vägen.

Vi tråcklar oss vidare  uppåt.

Stigforsbron ser en aning blöt ut.

Ibland är stigningen på vägen ganska brant.

Planas ut vid svängarna.

Någon ser ut att ha kikat lite närgånget på utsikten och naggat en del av kanten.

Så är vi uppe vid Trollstigsplatån. Här har det hänt mycket sedan vårt senaste besök. Vattnet har dämts upp, serveringar och souvenirbutiker har vuxit upp. 

En rikligt tilltagen souvenirshop.

Rejäla utsiktsplatåer har det också byggts.

Men fjällen är sig lika.

Här har vi fin utsikt över dalen och alla svängarna på vägen. Lite dimma ligger kvar, men inte mer än att den tillför istället för att skymma.

Vi går bort till den nya utsiktspunkten.

Där är det ingen trängsel, för de flesta bussresenärerna är mer intresserade av fiket och souvenirerna. Utsikten är ungefär den samma som från första utsiktsplatsen, fast man ser lite längre in i dalen härifrån.

Glasväggarna runt utsiktsstället är  lite speciella.

Står man nära den så blir det lite svindelkänsla.

En till turistbuss är på väg upp, bussarna som kör här får inte vara längre än 13,1 meter.

Jag ser att bussarna stannar till på Stigforsbron så att alla kan få se hur det stänker från forsen.

Det finns en del vandringsleder som man kan följa härifrån, de verkar ordentligt iordninggjorda...

...men man kommer inte så långt så här års.

Inte ens sittbänkarna är framtöade.

Dags för oss att köra vidare mot Geiranger.

En dimmig morgon.

När vi lämnar Molde, ligger dimman lågt, men man kan ana att det finns en sol som skiner där ovanför molnen och att den försöker leta sig ner med sina strålar.

Solen kämpar på med att tränga sig fram genom molnen.

En vacker kyrka.                      

Molnen slingrar sig fram mellan bergen och verkar krypa ner i dalgångarna.

Morgonen är vacker, alltför vacker för att bilderna ska kunna göra den rättvisa.

Dimman dansar över Isfjorden.

Ibland ligger dimman som ett band över fjället.

Ibland är den likt ett täcke nere på marken

Det ser ut som om solen är på väg att vinna över dimman.

Fjordlandskapet är vackert och speciellt.

Speglingarna i fjorden börjar framträda under dimman.

Fjorden ligger så spegelblank att båtarna där ser ut att sväva i luften.

Vi lämnar Isfjorden och styr nu kosan mot Trollstigen, hörde att den nyligen öppnats.(slutet av maj)

Sista kvällen i Molde.

Vår sista kväll i Molde var det lite dimmigt och disigt, men färgorna gick sin rutt fram och åter mellan Molde och Vestnes ändå.                                

Fjällen i horisonten var stundvis lite svåra att skönja.

Ett kryssningsfartyg seglar förbi utan att svänga in till lilla Molde.

Långt där borta i diset ser det nästan ut som ett spökskepp.

En kanotist kommer paddlande och borta vid horisonten börjar vi skymta Hurtigruten.

Paddlaren har bra fart och håller undan för det stora fartyget. Kul att se vilket fartyg det är som kommer i kväll.

Hon kommer närmare och jag ser att det är Nordlys, den åkte jag Hurtigruten med 2010. Kul att återse henne.

Vi gör som norrmännen, går ner till kajen och möter upp fartyget.

Förtöjningarna kastas iland.   

De här killarna vet hur man angör en brygga.

Nordlys ligger inte vid kaj så länge och i kväll är det bara ett fartyg av Hurtigrutbåtarna som kommer för Lofoten är fortfarande på utflykt till Danmark.

Flera stora kryssningsfartyg har vägarna förbi den här kvällen.

Det är bara en av dem som angör kaj i Molde.

Nu lovar jag att det blir inte fler Hurtigrutfartyg från den här resan, men det var lite kul att få se så pass många som vi gjorde.