Vi for norrut

En fredag i slutet på maj packade vi bilen och for norrut. Inte så långt men i alla fall mot mitten av Sverige. Sitter man och åker bil en massa mil så är det skönt med en bensträckare då och då. Den första blev vid Gimån.

Enligt en skylt så brukar det finnas strömstare här men den såg jag inte till.

Men det gjorde inte så mycket, för platsen var vacker och det fanns en hel del gångvägar iordninggjorda ut i ån.

Vandrar man Pilgrimsleden så kommer man förbi här och kan ta sig en välförtjänt vila på Pilgrimssoffan.

Här kan man också läsa sig till information om platsen och att Gimån utgör sockengräns mellan Bräcke och Revsund. Namnet Gim härrör troligtvis från ordet gap eller öppning och det gör att namnet kan tolkas som "ån som har en gapliknande dalgång".

Här finns stenlämningar från gamla bron och minnen från timmerflottningsepoken.

Dags för oss att dra vidare.

Fiket som serverar älgburgare är stängt, är det maj så verkar det mesta i turistväg vara stängt i Sverige.

Gissar på att älgarna vi senare träffade på tyckte att det bara var bra.

Tittar man noga så ser man  mamma älg i bakgrunden bland buskarna som vakar beskyddande över sin teling.

Strax efter mötet med älgarna kommer vi fram till målet för dagen. Vi är nu 6 mil nordväst om Östersund i närheten av Landön och vi ska se om det går att få se björn i Sverige.

Campen ligger mycket vackert.

Men innan det är dags att bege sig till gömslet vankas det middag och Margareta som i dag serverar oss min favoriträtt, röding, ska verkligen ha en eloge för sin matlagning. Det var så gott.

Efter middagen och iordningställande av matsäck för kvällen och morgonen så bär det iväg ut till gömslet. Johan öppnar upp luckorna och vi gör oss hemmastadda inne i gömslet.

Spännande att se om det kommer någon björn.

Bara några garagedörrar.

Vid promenaden utefter floden i Madrid såg jag några fina garagedörrar.

Vilken dörr blir din favorit? Min är nog den röda folkan.

Vi svävar....

I mitt förra blogginglägg så lovade jag att återkomma om de svävande sakerna vi såg ovanför floden. Har kommit lite emellan så jag har inte haft tid för vare sig min blogg eller att kommentera i andras bloggar. Vad jag gjort återkommer jag till senare.

Det vi hade sett var en linbana och den verkade gå en ganska lång sträcka. Vi blev nyfikna och började leta oss fram till starten av den. Det här måste undersökas närmare.

Vi följde linorna och förstod att det måste ara någonstans på höjden som den började. Visserligen regnade det och min kameralins blev snabbt prickig. Men den som söker ska finna och vi kom till slut upp där det fanns ett hus där linbanekorgarna gick in.

Även vi gick in och löste en varsin biljett till Teleférico de Madrid. Den här linbanan byggdes först som en del av en nöjespark och på sina håll når den en höjd av cirka 40 meter över marken. Resan tar tio minuter och när du har nått destinationen Casa de Campo Park så säg set att man kan njuta av en spektakulär utsikt över staden och det kan man säkert en solig dag.

Men trots regn och ruskväder så var det en njutbar tur där uppe i luften. Man fick ett lite annat perspektiv av Madrid.

Vi ser nu husen från ovan.

En del hus verkar ha bra utsikt in till grannen.

Vi svävar över floden.

Fler hus som verkar mycket tätbebyggda.

Långa hus.

Vi svävar iväg över motorvägen.

Över parker.

Även över ett stort naturreservat åker vi.

Uppe vid slutdestinationen finns det serveringar och utsiktsplatser och behöver man besöka damernas så var det en kul dekor för att hitta dit.

I närheten ligger en nöjespark , den var inte så välbesökt i dag.

Vi stannar inte kvar däruppe så länge utan tar nästa korg tillbaka.

I regnet.

En fin örtagård.

Tillbaka över floden och blickar ut över staden.

Passerar ovanför järnvägen igen.

Och är så tillbaka vid utgångspunkten.

Floden i Madrid.

Floden Manzanares var egentligen upphovet till att Madrid en gång grundades här av morerna. Det var ju klart att vi måste ta en promenad ner till floden för att se den.

Min mor sa en gång att om det blir bubblor på vattenpölarna när det regnar, då kommer det även regna nästa dag. Här i Madrid regnade det ganska mycket och när vi gick förbi vattenpöl efter vattenpöl så kollade jag hur vår nästa dag skulle bli. Ja, se själva. Fast man kan ju hoppas på att det gamla bondetalesättet inte stämde.Men så här i efterhand kan jag upplysa om att det stämde.

Hur som helst så fick vi en blöt promenad ner till floden, vi gick förbi en enorm park, Campo del Moro Garden. Den ligger bakom slottet och verkar vara helt stängd för allmänheten.

Men nu var det floden vi var på jakt efter och floden hittade vi, den såg inte så mäktig ut och trots att det fylldes på ganska mycket från ovan såg den tämligen grund ut.

Fåglarna trivdes i det grunda vattnet och massor av svalor susade runt, svalorna var omöjliga att fånga i bild speciellt när jag vinglande med ett paraply i ena handen.

På ömse sidor om floden har det rustats upp ordentligt och det finns fina promenadvägar och även vägar för cyklister, fast om jag tolkar skylten rätt så är de farttokiga cyklisterna inte välkomna.

Vi trotsade regnet och tog en promenad utefter floden och jag kan tänka mig att en solig dag går man inte ensam där, för där har rustats upp och blivit riktigt fint. På en sträcka av två km har 1.520 träd, 14.450 buskar och 32.000 kvadratmeter gräsmark har planterats och iordningställts. Fina gångvägar och cykelbanor finns det även.

Vi har kommit till Puente de Toledo, den är byggd i barockstil 1718-1732.

Den är fint utsmyckad.

Vi går över bron och ser nedanför delar av den fina parkanläggningen och kluriga lösningar för biltrafiken.

Här har floden mer vatten och en bit bort ser vi en spännande byggnad, det måste undersökas.

Dekoren på husen i närheten är lite speciell.

Den märkliga skapelsen vi sett från bron är en gång- och cykelbro över floden.

Vi går över där.

På vägen tillbaka ser vi något annat som måste undersökas lite närmare.

...men det tar vi i nästa inlägg.

All vår början...

Det är inte alltid så lätt i början, ibland krävs det övning och övning innan färdigheten sitter där. Den här lilla knatten övade och övade på sin bräda. Åka rakt fram hade han lärt sig bemästra men så ska man klara av att hoppa också.

Han hade en intresserad åskådare också.

Varv efter varv åkte den lilla killen, ibland antydde han bara ett hopp. Inga grodhopp precis, utan bara att kunna lätta från brädan utan att trilla av.

Och till slut så gick det, efteråt så lyste glädjen i ansiktet på den lilla killen.