Sjuöarna.

Under natten har vi styrt kosan mot Sjuöarna och har nu ankrat vid Phippsöya.

Dags att hoppa i gummibåtarna och göra en liten zodiactur. På stranden ligger ett stort gäng valrossar. Antalet valross har ökat mycket i Svalbard och i den här gruppen är det ca. 200 st.

Det ångar om dem.

Några av valrossarna beslutar sig för att kolla vad det är som händer i deras vik och plaskar ner i vattnet.

-Kom grabbar, vi drar ut och kollar läget!

Full fart ut för att se vad som kommer på besök.

Det är mäktigt att få ha dessa stora djur så nära inpå.

De frustar och fnyser och har små brölanden för sig.

-Hmm, vilket objektiv ska jag nu ta.?

Några är lite nyfikna på vårt fartyg också.

Lite fågel finns det här vid Phippsöya också. Ser några ejdrar vid stranden.

Utropstecken på berget, eller är det Andrées luftballong.

Det snöar lite lätt men är en fin dag för landstigning, men först måste man kolla så det inte är några isbjörnar i närheten.

Skärsnäppa

Det fanns inte bara valross på Smeerenburg.

Några skärsnäppor sprang omkring på stranden.

Jaha, paparazzis även här. Jag gömmer mig. 

Smeerenburg och en nyfiken valross.

Efter att ha utforskat Danskön och hälsat på sälarna åker vi över fjorden till Smeerenburg. Där har det varit en valfångststation för länge sedan.

Redan innan vi klivit i land på den ön ser vi att där finns redan nya besökare sedan jag var där förra gången, de har skickat ut en välkomstguide också.

Han är riktigt söt.

Längre bort ligger det en hel grupp valrossar och vilar.

Vi gör ett försök att titta på lämningarna efter valfångarna...

...men den utsände i välkomstkommittén är lite för nyfiken på våra gummibåtar. De har vassa betar som kan skada gummibåtarna och han verkar tro att de är någon tjusig hona på besök. David skyndar dit för att vakta båtarna. De kan vara bra att ha när vi ska tillbaka till fartyget sedan.

 Den här valrossen är väldigt nyfiken...

...och det är klart att vi passar på att fotografera honom.

Han poserar villigt och verkar njuta av uppmärksamheten.

Lägger huvudet lite på sned...

...kommer lite närmare...

...kliar sig lite...

...sträcker på sig...

...testar med en profilpose.

Han bestämmer sig för att komma närmare oss.

...närmare ändå...

Så nära så att jag måste backa, för han är innanför närgränsen på mitt objektiv.

Fascinerande tycker alla.

Han ser nästan ut att vilja komma upp och kela lite.

Till slut så överger vi vår nyfunne vän för att återvända till fartyget.

Magen börjar kurra och det blir kallt att stå stilla länge.

Vi hoppar i våra gummibåtar och beger oss "hemmåt".

Men vår vän tycker att vi var ena riktiga svikare som ger sig iväg redan, han tycks ha fattat tycke för oss och följer efter en bra bit.

När vi kommer tillbaka till hytten har vår städerska Maria bäddat min säng på ett passande sätt.

En fin och innehållsrik dag går mot sitt slut, några samlas på däck för att få sina sista bilder för dagen...

...eftersom kvällen avslutas med en magnifik solnedgång.

Virgobukta och Danskön

Sjömansgreppet är väl inövat och det är bra, för nu ska vi ut på resans första zodiactur.

Det snöar lite lätt när vi klev iland på den historiska Danskön. Har man läst om Andrées polarexpedition och om hur han gjorde försök att nå Nordpolen genom att flyga luftballong, då är den här platsen extra intressant. Fortfarande finns det lite rester kvar så att man kan se var ballonghuset har stått.

Den här lådan är rester efter vätgastillverkningen.

Där ballonghuset stod finns nu en minnessten. På den här sidan finns en hel del intressanta historiska bilder.

Det fanns ett litet hus här på ön och men kan än i dag se rester av grunden till det.

Jag tittar ut över viken och tänker mig in i hur det kändes för de i ballongkorgen och även för de som stod här på stranden och såg hur ballongen svävade iväg.

Adam Rehborg hade nog samma funderingar då vi var här 2006 då han skapade den här bilden.Det är jag som sitter där på stranden och blickar ut över havet.

Det var nog många tankar som funderades, då vi stod där och lyssnade på Davids version av berättelsen.

Vi traskar runt bland alla lämningar. Allt som ligger här på Svalbard och är från tiden före 1946 är fredat så vi går försiktigt mellan alla lämningar från all verksamhet på ön.

Det var inte bara Andrée och hans sällskap som härjat här på ön, utan det finns en hel del rester från annan verksamhet också.

Närbild på filspån som användes vid tillverkningen av vätgas.

När vi är på väg till våra gummibåtar så ser vi att det finns lite gråsäl här, så vi styr kosan till dem.

De ligger på klipporna som små korvar eller bananer.

En liten kut är det där också.

När de ligger så här är det inte så konstigt att de kallas för banansälar ibland.

En av dem är lite nyfiken...

...och vill gärna kolla in vad det är för konstig säl som kommer på besök.

Ny Ålesund.

Efter en lugn natt kom vi fram till Ny Ålesund. Det är en gammal gruvby som numera är ett tillhåll för forskare från alla världens hörn.

En väldigt vacker omgivning till det lilla samhället.

De här bergen kallas för Tre kronor, fast det lärde jag mig i flygplanet på väg hem då jag satt bredvid en norsk man som jobbat där i Ny Ålesund. Han berättade en hel del om platsen och även om dessa vackra berg.

Dagen ser ut att bli fin.

David berättar om platsen.

Här finns världens nordligaste tåg.

Det är mycket som är det nordligaste här, som hotellet...

...och posten.

Londonhusen. De flyttades hit från andra sidan fjorden när marmorbrytningen där lades ner. Under dem brukar det bo polarräv.

Så här fina var rävarna då vi var där för sju år sedan.

Rävungarna var så otroligt söta, i år fanns det inga rävar där.

Här vid statyn får vi Amundsens äventyr berättade för oss.

I det här huset bodde han under sina besök på platsen, ser att det huset fått en rejäl ansiktslyftning.

Vi tar en promenad ut till luftskeppsmasten och David gör i ordning sitt gevär.

Utanför samhället så får man inte gå utan beväpnad isbjörnsvakt.

Vid masten får vi finbesök.

Jag passar på att beundra den vackra fjorden och bergen.

Zeppelinfjället, där finns det en gondolbana upp till toppen och en luftforskningsstation.

Men vad är det alla samlats för att titta på här?

Jo, vi har fått syn på en svalbardsren.

Är man obeväpnad så blir det inte så långa promenader...

...för här ska man  inte lämna samhället om man inte är utrustad med vapen. Isbjörnsfaran kan lura överallt.

Ganska kallt och även kargt.

Fast är man klädd i päls så kan man sitta där och le.

En helikopterplatta finns det också.

Vad detta är för farkost vet jag inte.

Jag vänder tillbaka till själva samhället, som inte är så stort men ett litet museum om hur de bodde här på gruvbrytningstiden är inrett i ett litet hus.

Så här kunde ett kök se ut.

Kul med den gamla kalendern.

Även här har de alla ledningar och rör ovan jord.

Innan jag går ombord kollar jag in badstranden, någon verkar redan vara där. Gissar på en skärsnäppa.

Vackra isskulpturer har glaciären släppt ifrån sig.

Vi lägger ut med vårt fartyg och styr kosan mot Virgobukta.