Hembesök.

Nu ska vi besöka en liten by där man kan få se hur en bhutanesisk familj bodde förr. Det är ett hus från 1600-talet som vi ska besöka. Man kan väl kalla det för en hembygdsgård om man jämför med svenska förhållanden. På vägen dit ser vi lite vackra vyer igen.

Även lite typiska hus.

De är stolta över sin flygplats, inte så konstigt eftersom det är landets enda. Det har till och med gjorts  i ordning en utsiktsplats för att kunna stanna och titta på den.

Här ser man även det lilla klostret där filmen "Little Buddha" spelades in. Men dit ska vi någon annan dag.

Man kan se att piloterna har lite bekymmer med att passa in flygplanet i dalen inför landning. De kommer in i dalen borta till vänster och måste sedan komma lite på tvären för att landa.

Men nu var det hembesök vi skulle på.

På granntomten träffar jag på en liten flicka som är nyfiken på främlingarna, hon är ganska blyg men med mamma som stöd vågar hon ta emot en liten leksak.

Boendedelen  i huset ligger en trappa upp.

Många som trampat dessa trappsteg, syns på slitaget.

Köket ser riktigt charmigt ut.

Fast toaletten vågade jag  inte testa, det var ganska hög fallhöjd från den och obekvämt att sitta på huk där.

Men utsikten var det inget att klaga på.

I en del rum finns det vackra väggmålningar.

Och vackert dekorerade möbler.

I mitten syns det buddhistiska hjulet som en symbol för samsara, kretsloppet för födelse, död och återfödelse. Den ädla åttafaldiga vägen som garanterar att det rör sig stabilt och i balans. När någon eller några av ekrarna sviktar uppstår obalans.

Ett rum är avstängt och vi får bara kika in där, det är ett ceremonirum som bara öppnas en gång om året vid en speciell högtid.

Nu är det dags för fika.

Först får vi något starkt att dricka.

Sedan severas det smörte, men vi har tur; de har inte använd härsket smör så det smaka ganska bra. Det som simmar runt i teet är inte små larver, utan puffat ris.

En sprallig och glad liten tös är med och hjälper mamma. Hennes mamma berättar att när hon ska besöka sin hemby så tar resan dit tre dagar, eftersom det inte finns bilvägar dit.

I ett litet hus intill finns ett traditionellt bad. Den som är intresserad kan läsa här hur det fungerar.

Där inne står det några träbadkar.

På utsidan eldas det och stenar hettas upp, dessa stenar läggs så i badkaret utifrån. Stenarna spricker då de kommer i kontakt med det kalla vattnet och kan inte användas mer än en gång. Måste bli ett evigt stenletande. Det här badet är fortfarande i bruk.

Nationalsporten i Bhutan är bågskytte.

I Bhutan är nationalsporten bågskytte, lika vanligt som det är med ett fotbollslag i varje by här hemma i Sverige, lika vanligt är det med ett bågskyttelag i de små bhutanesiska byarna. Man åker runt mellan byarna och tävlar i lag.

Börjar med lite förmaningar om att man inte får skjuta ihjäl varandra utan bestraffning. Lika strängt straff som för att smuggla in cigaretter i landet.

Vi har nu alltså åkt till Thimhus bågskyttearena för att få en uppvisning i just bågskytte. Långt där borta står en man och spänner bågen.

Han har 145 meter fram till måltavlan, som mer ser ut som en planka som knackats ner i marken. Målringen är 30 cm i diameter.

Det tävlas även med moderna bågar, men det är det traditionella sättet som vi ska få uppvisning i och även få testa om vi vill.

Några äldre och glada herrar kommer för att visa oss hur man gör. Deras bågar ser mer ut som de som jag som barn täljde till av en gren och ett snöre, men deras träffsäkerhet och skicklighet är av ett helt annat slag än min barndoms bågskytte. Det är bågarna också förstås.

Stilarna varierar...

..men träffsäkerheten är det inget fel på.

Jag gjorde ett tappert försök att få med det lilla ögonblick då pilen lämnade bågen...

 ...men trots många bilder så hann jag inte med.

Det finns en måltavla i var ände av bågskyttebanan och när man skjutit klart från ena hållet så traskar hela gänget över till andra sidan och skjuter tillbaka.

Träffsäkra är de.

En runda på stan och den dansande polisen.

Vi återvänder till Thimphu och till de shoppingsugnas glädje så har hantverksbodarna öppnat, för oss andra som är mer nyfikna på staden finns nu tillfälle att titta mer på den.

Ganska tomt när vi kommer men det dröjer inte länge innan köpsugna fyller upp gatan.

Skyltar är kul och när jag hittar en "Herr Gårman" i traditionella kläder så är det klart att han måste förevigas.

En närmare titt på honom.

De tror tydligen på jämlikhet här för jag tror att det här ska vara en kvinnlig variant, men jag är lite osäker på om hennes klädsel är så bhutansk. Ser mer ut som om hon har fått en kropsstrumpa på sig.

Thimphu lär vara den enda huvudstaden i världen som inte har trafikljus. Det fanns trafikljus i den här korsning men togs snabbt bort eftersom det ansågs ovänligt och stressigt. Nu finns här, mitt i korsningen, något som liknar en liten pagod och där håller en av stadens sevärdheter till, nämligen den dansande polisen. Självklart måste jag ner dit och se och föreviga det. Mycket riktigt, när jag kommer fram dit så står där en polis, just nu är det en kvinlig polis och hon dirigerar trafiken med grasiösa handrörelser. Ser mer ut som om hon dirigerar en klassisk orkester än trafiken.

Här borde jag ha en filmsnutt för att visa hur elegant hon rör sina händer, men ni får tänka er in i hur mjukt rörelserna flyter fram och styr trafiken i korsningen.

Det ser mycket elegant ut och visst liknar hennes handrörelser en dans.

Även om allt ser mycket vänligt ut så får bilisterna passa sig för att inte göra fel, den här blåa bilen körde inte efter hennes anvisningar och föraren fick sig en rejäl utskällning.

Inte bara turister som står och tittar på den eleganta polisen.

Mitt igenom stan går ett dike, inte så mycket vatten i det men desto mer skräp. Ser ut att vara en del plastpåsar trots att dessa inte är tillåtna här. När man handlar i butikerna så får man antingen en papperspåse eller en liten kasse i något som liknar tyg. En röd sådan kasse syns i bild tre.

Vissa saker får man inte göra här.

Vi ska nu åka på bågskytteuppvisning och när vi passerar stadion så börjar den redan fyllas på inför kvällens fotbollsmöte med Sri Lanka

Intresset är stort och kön ringlar sig lång väg och ute på stan så vimlar det av folk som är på väg dit. Bhutan vann med 2-0.

Hantverksskolan Zorig Chusumfor.

Vissa platser och ställen i Bhutan är lite obligatoriska att besöka. En del av dessa är de stolta över och vill visa upp för sina besökare. Ett av dem är Hantverksskolan Zorig Chusumfor. Här studerar ungdomar och lär sig 13 traditionella hantverk.

"Four harmonious friends" är en populär scen ofta hittas som väggmålningar i buddhistiska religiösa byggnader och tydligen även på andra platser, för här vid skolan hittar vi den som skulptur. Det är en elefant stående under ett fruktträd som bär en apa, en hare och en fågel på ryggen.  Scenen hänvisar till en legend som berättar att fyra djur försökte ta reda på vem som var äldst.  Elefanten sa att trädet hade planterats när han var ung, apan sa att trädet var litet när han var ung, haren att han såg trädet som en planta när han var ung och fågeln hävdade att han hade burit frö från vilket trädet växte.  Så de andra djuren erkände att fågeln var den äldsta, och de fyra djuren levde sedan tillsammans i harmoni och levde för att hjälpa varandra att njuta av frukterna från trädet. 

Men som med många sägner så finns det flera variationer på den här också. En av dem är att Buddha berättade denna för sina lärjungar; en gång i en skog i Varanasi var det fyra djur som ifrågasatte ägandet av ett träd som de alla livnärde sig på. Det var en elefant, en kanin, en apa och en fågel (rapphöna). Elefanten sa att det var hans eftersom han såg det först, apan sa att det var hans eftersom han levde på frukterna från trädet. Kaninen i sin tur sa att det var hans för han levde på bladen från trädet redan då det var en liten planta. Rapphönan hävdade att trädet hade inte funnits om inte den hade spottat ut fröet när den åt frukten. De tre andra djuren bugade för rapphönan och betraktade den som sin storebror och de fyra djuren blev vänner och beslutade sig att dela på trädet i fredlig harmoni. Njuta av dess skönheten, dess doft och den näring de får av trädet liksom den skugga det ger. De andra djuren såg dem ofta så som skulpturen här visar och kallade dem för de fyra harmoniska bröderna. De fyra djuren betraktades som ett exempel för fred och harmoni. Det finns dessutom fler versioner där alla har en liten likhet med varandra och sensmoralen är Harmoni.

Efter att ha beundrat trädet och lyssnat på berättelsen om det vandrar vi in i skolan och tittar på de olika hantverken. Här är det färgning av garn.

Träsnideri.

Uppritning av mönster. Knappen som den här killen har på sin dräkt är inget vanligt idolporträtt utan en bild av kungafamiljen. Skulle vara kul att se någon tonåring i Sverige med en sådan på vår kung och drottning.

Bandvävning.

Sömnad.

Det hon håller på att sy är dessa traditionella skor.

Så blev det rast och eleverna strömmar ut på gården.

I det här klassrummet jobbades det med lera.

Broderi.

Med små, små styng förfärdigades det helt otroliga konstverk.

Vi passar också på att titta på området runt omkring skolan.

Hörde några barn som ropade, men kunde först inte se varifrån, men hittade till slut var rösterna kom. De vinkade för fullt och det såg lite kul ut med händerna som stack fram ur väggarna.

En liten restaurang och bar hade de här. Kanske inte den lyxigaste av dem.

Röka är mer eller mindre förbjudet i Bhutan men de tuggar något som heter doma istället. Förr var det endast överklassen som använde det men nu mera är det vanligt bland alla samhällsklasser och används var som helst och överallt. Det är betelnöt och kalk insvept i ett blad, det tuggas sedan tills det blir söndersmulat och en röd vätska kommer fram. När det sväljs känner man sig varm och därför brukar det kallas för det bhutanesiska värmesystemet. Den där röda vätskan brukar spottas ut och först när jag hörde det så förstod jag vad de röda fläckarna på trottoaren inne i Thimphu var för något. Innan dess så trodde jag att det var någon som droppat blod från ett sår, men kunde inte förstå varför det var på så många ställen.

När man tuggar doma får man ett så här charmigt leende.

Punakha dzong - Bhutan

Vi lämnar den lilla byn med fertilitetsklostret och dess hus med lite speciella målningar och ger oss ut på vägen igen. Vi ska nu till ett kloster som ligger på en udde mellan två floder. Landskapet är fortfarande vackert.

Terassodlingarna med sina platåer klättrar utefter bergssidorna.

Bhutans folk är väldigt vänliga och hälsar gärna på de som de möter.

I en by som vi åker igenom är det en religiös festival.

Det vimlar av färgglada och vackert klädda människor.

Vi stannar på det ställe som anses vara den bästa utsiktsplatsen mot klostret Punakhua Dzong. Utsiktsplatsen är ett populärt tillhåll för konstnärer, även i dag sitter det några här och målar.  Den här mannen är från England.

Klostret ligger, som sagt, på en udde mellan floderna Pho och Mo. Punakha Dzong Dzongen byggdes 1637 där Pho Chhu (den manliga floden) och Mo Chhu (den kvinnliga floden) flyter samman. Det är ett under att klostret står kvar för det har eldhärjats fyra gånger, skadats i en jordbävning och även klarat av den brusiga vårfloden.  

Namnet på klostret betyder "palatset av stor lycka och salighet". Det är det näst äldsta och näst största klostret i Bhutan och det som ser mest majestästiskt ut. 

Punakha Dzong var administrativt centrum och säte för regeringen i Bhutan fram till 1955, då huvudstaden flyttades till  Thimphu.

Vi åker en liten bit till och våra fotointresserade Bhutanesiska guider väljer ut en annan plats att stanna på så att vi kan få en bild med både klostret och bron över dit.

Bron över till klostret är bara den ett vackert byggnadsverk. Det står några personer lite längre fram och jag kollar in vad de håller på med. Jag är inte ensam om att vara nyfiken, fast de här är nog hungriga också.

Inte så konstigt att hundarna suktande och längtansfullt tittar på  männen, för de håller på med att mata fiskarna nere i floden, vattnet fullkomligt kokade av fisk. Stora fiskar och många fiskar var det. Det fiskas inte för att äta fisk här, men ibland kan de roa sig med att fånga fisk med bara händerna

Här liksom på andra kloster är det en brant trappa för att komma in, allt för att lättare kunna mota bort fiender.

Jag satt en liten stund på trappen och tittade på folk och där kunde man direkt skilja ut vilka som var turister eller bhutanerser (eller buddhister). Turisterna irrade runt lite hur som helst och de som visste hur man gör här gick medsols runt den stora böneflaggan framför trappen.

Fotostilarna varierar.

Efter klosterbesöket tar jag en liten promenad i byn intill och får en vy över bron och klostret från det andra hållet.

När jag står där med kameran framför ögonen så hör jag någon som ropar något bakom mig. Vänder mig om för att se vad som är på gång. Det är en liten farbror som sitter på flaket till en bil. Han viftar och visar att jag ska använda kameran för att fotografera honom istället för klostret. Klart jag gör det och han ser alldeles salig ut då bilen kör iväg.

Skolan har slutat för dagen och det är mycket skolbarn ute på vägarna.

Skolskjutarna ser inte så säkra ut.

Lite längre bort på vägen ligger det ett sjukhus och där vill de tydligen ha lite tystare.

Vi återvänder till vår buss för fortsatt färd till kvällens hotell. En av hundarna från bron spanar in oss och kommer målmedvetet traskande fram till bussens dörr. Den tittar bedjande på mig och det är så synd att jag inte har något att ge den. När jag tar upp kameran tittar den lite generat bort.

Den ger tydligen inte upp hoppet om att vi ska ha något ätbart till den, för den lägger sig ner vid dörren. Tufsig och tovig i pälsen är den.

Efter vår andra dag är det ett gäng trötta personer, men fulla av upplevelser och intryck, som anländer till hotellet.