En sådan härlig dag !

När jag vaknade den här dagen så anade jag inte att den skulle bli så innehållsrik och härlig. Visst, solen sken och fåglarna kvittrade men det verkar det göra mest hela tiden här. Den här dagen ska vi tillbringa på Lifloden.

Som vanligt är det lite svårt att klara av tidtabeller och liknande om man inte kan kinesiska. Siffror går bra men resten är lite problematiskt,  som tur är har hade vi Lele som kunde lotsa oss till rätt pir och rätt båt efter att vi tagit oss igenom säkerhetskontrollen .

Det såg lite kul ut då de flyttade om båtarna. Alla fyra satt ihop och styrde ut från kajen med hjälp av den inre båten, den som kommer in bakom för att lägga sig närmast kaj är vår båt. Sedan tuffade alla fem gemensamt in mot kaj. När sedan alla ska ombord så går man via en liten bräda mellan de olika båtarna för att komma till sin båt .

Små bambuflottar kör mellan de större båtarna för att leverera mat.

Solen skiner, kanske till och med lite för mycket för att få bra bilder, men efter att ha hittat våra platser och lyssnat på informationen, givetvis på kinesiska så går jag upp på övre däck för att kunna njuta av färden utan fönster emellan. Tar in landskapet med alla sockertoppsberg, lyssnar på de glada kineserna som också kommit upp hit och bara njuter av dagen och båtfärden. En sådan härlig dag.

Vi har nu ungefär fyra timmar framför oss på floden. 

Innan vi har kommit iväg så långt, dyker en fiskebåt upp, den ska leverera fisk från morgonens fångst.

Lifloden är känd för sin natursköna omgivning och är ett populärt turistmål för båtfärder. Floden flyter stilla fram och vi  åker i samma riktning som den. 

Stämningen, solen, vinden och alla dofter går ju inte att förmedla genom en bild, då får man ta till fantasin.

Ibland känner man sig lite liten då de höga bergen tornar upp sig nära floden.

Vi passerar byar där vardagslivet pågår som vanligt.

Folk plockar sniglar i floden.

Berg.

Fiskare.

Och fotograferar.

Vi kommer fram till en plats där det finns en stor grotta som man kan åka båt in i när det är mycket vatten i floden.

Det är ingen från vår båt som ska gå av, så vi stannar bara till en kort stund. En kvinna försöker sälja lite grönsaker till de båtar som stannar till.

En annan pustar ut i skuggan. Försäljningen vid de stora båtarna är inte så framgångsrik eftersom de serverar lunch ombord.

Bättre går det säker då de små båtarna kommer från andra hållet. Nu börjar vi möta dem.

De kommer nu i långa rader.

Vi fortsätter vår färd in bland dessa vackra berg som skiftar i blått i motljuset.

Det finns många grottor i det här området, en av dessa är den här som har lite högt upp till ingången.

För att komma till de blir man upphissad i en tunna.

Vi ser inte så mycket djur på vår färd, men de här vilda bergsgetterna får vi ändå syn på.

En ensam fågel sitter vid strandkanten.

Hoppsan, den hade visst hela gänget med sig.

I övrigt så är det ett så fascinerande landskap så det räcker med att titta på det.

Det är Lifloden norr om Yangshuo som är avbildad på den kinesiska 20-sedeln. Klart jag också måste ha den klassiska bilden med sedel och berg som alla kineser är uppe på övre däck för att få.

Den  sedeln kommer att få betydelse även för kvällens utflykt, återkommer till det senare.

En bild utan sedel också.

Det är en fotograf med ombord, han ägnar sig mest åt att fotografera passagerarna och att sälja bilder och böcker, men berättar också om ett berg som vi ska passera, som vanligt har kineserna sett olika figurer och djur i mönstret på berget. Han visar och berättar om dessa.

När vi kommer fram till det berget, hämtar Lele den bilden och försöker få mig att se figurerna. Den bilden fungerar även bra som solskydd.

Jag spanar och letar efter hästar och andra figurer i mönstret, men min fantasi räcker inte till.

Kan du hitta något?

Vi fortsätter 

Landskapet börjar ändra karaktär.

Högt uppe på bergen ser vi nu odlingar, där uppe odlas kumquat.

Några vattenbufflar badar i floden

Sedan tar det inte så lång tid innan vi är framme i Xingping, hoppar av vår båt och letar oss fram bland alla souvenirstånd till de gröna shuttlebussarna som ska ta oss till vår bil .

För vidare färd till vårt hotell. Som tur är bor vi en bra bit utanför stadens larm och i ett mer paradisiskt område.

Reed Flute Cave, en rejäl färgexplosion.

Från något riktigt genuint och helt fritt från det typiskt turistiska ska vi nu göra något helt annat och verkligen ansluta oss till de övriga turisterna. Fortfarande utan något västerländskt turistinslag, men mycket folk är det.

Vi ska till Reed Flute Cave, det är en grotta som är ungefär 700 000 år gammal. Den har fått sitt namn från vassen som växer vid grottans öppning och som man använde till att tillverka flöjter av.

Entrén till grottan ser mer ut som ingången till ett finrum.

Innan vi går in i den stora och färgsprakande grottan så berättar Lele om hur den upptäcktes och hans version går lite isär med den man kan hitta på nätet.  Den vi får höra är att det var en bonde 1959 som var ute och letade efter några bortsprungna djur som av en slump hittade grottan. En annan version är att den upptäcktes på 1940-talet av en grupp flyktingar som flydde från de japanska trupperna.

Vet inte vilken som är den sanna, men den om flyktingarna kanske inte får berättas. Spelar inte så stor roll för vårt besök där. Hur som helst, nu går vi in.

Men först den obligatoriska familjebilden. Eftersom det finns en anknytning till flöjter vid den här grottan så säljer souvenirshoppen flöjter, till barnens stora förtjusning.  Så förutom de kinesiska guiderna som kör med mikrofon och högtalare, är det en massa visslande i dessa flöjter. Men Lele är inte blyg av sig och säger till föräldrarna att inte låta barnen väsnas. Vips åker flöjterna bort och det blir tyst därifrån, de högljudda guiderna kan han inte göra så mycket åt.

Grottan betraktas som den största och mest imponerande grottan i Guilin.

Ett magiskt land av stalaktiter, stalagmiter, stenpelare, stengardiner och skulpturer  fantastiska former ser vi här inne. Fast jag tror att åtminstone jag skulle ha uppskattat besöket här inne mer om det inte varit en så färgsprakande belysning.

Hittar i alla fall ett litet hörn utan färgglad belysning.

Om vi fått se lite mer av de naturliga grottväggarna skulle det nog ha känts mer som att vara i en grotta. Som det är nu blir det lite mer tivolikänsla över promenaden.

Många av dessa stalagmiter, stalaktiter och stenpelare har bildats sedan 180 miljoner år sedan. De formades av naturen och det konstant droppande vattnet. Vattnet som innehåller kalciumjoner droppar ner från sprickorna och kristalliseras till stalaktiter som hänger ner från grottaket. Vattnet som faller ner på marken och bildar stalagmiter som växer upp från botten och ibland ända upp till grottaket som stenpelare.

Den här grottan är enormt stor.

Vi vandrar runt i labyrintliknande gångar, ser olika formationer som naturen skapat,  kineserna älskar att namnge dem efter både mytologiska figurer och olika djur som de liknar. Inte ofta som jag ser likheten, men den här kallas för lejonet.

Efter ett tag kommer vi fram till Crystal Palace.  En stor öppen sal med underjordisk sjö. Tidigare kunde man hyra den för fester, men efter att det lagats mat över öppen eld vid dessa fester så får man inte hyra den längre.

Fina speglingar i sjön.

När vi står där och beundrar sjön och imponeras av hur stor salen inne i grottan är börjar det visas en film på grottväggen. Drakar och olika urtidsdjur vandrar fram på bergväggen.

Speakerljudet är bara på kinesiska men av bilderna och skådespelet med ljus och ljud så förstår jag att det är jordens och människans skapelse med  Big bang som filmen handlar om.

Ibland fanns det skyltar som berättade vad de olika formationerna liknade.

Vi har traskat runt här i nästan en timme och det ska bli skönt att komma ut i ljuset igen.

 Där ute är kommersen i full gång. 

Vi promenerar vidare i Xiongcun

Vi fortsätter promenaden i Xiongcun, i det här huset finns den gamla stadsporten. Vi har gått runt byn och hamnat på det som nu är baksidan, men där man förr kom in i byn då floden var det naturliga transportsystemet.

Floden är numera ett pittoreskt inslag där man kan skölja av sig efter att ha jobbat på fälten.

Innan man bär hem dagens skörd.

Eller en plats för ankorna att hålla till, tror de blev lite skrämda av oss. Ankorna här är inga vildänder utan någon rår om dem.

Men nu går vi tillbaka in i byn. In genom stadsporten.

Tillbaka till själva livet i byn, i byn där det ibland känns som om vi förflyttat oss tusen år bakåt i tiden.

Vi hälsar på den här gamla damen som sitter och flätar skor av risplantornas stjälkar, ett mycket gammalt sätt att ta till vara på allt från risskörden. Jag undrar om de används fortfarande eller om de bara säljs till turister, men det är en populär sko att ha då det är varmt. Några färdiga skor ligger på pallen bredvid henne.

Lele behöver gå på ett visst ställe och vi blir inbjudna att få se hur hennes kök ser ut.

Det enda som är modernt där, är flaskan med diskmedel. Pittoreskt och helt klart med lantlig stil, men jag tror inte att jag vill byta.

Vi har verkligen hamnat långt ifrån stadens stress och jäkt. Inte en enda turist, vare sig västerländsk eller kinesisk möter vi. Vissa gator känns helt övergivna, men så är det inte, det bor folk i nästan alla hus.

Vi kryssar fram mellan cyklar och dragkärror.

Hälsar på folk som är mitt uppe i sina vardagliga sysslor.

Vi överraskar en liten kille som sitter på farstubron och äter sin risvälling till frukost, han har nog inte sett så många västerlänningar tidigare i sitt liv, eller vita som kineserna kallar oss eller långnäsor som de sa förr. Bäst att gå in verkar han tycka.

Där inne blir han modigare och vågar till och med vinka till oss.

Vi kommer fram till den gamla marknadsplatsen, där det till för några år sedan var en livlig kommers.  Den syns då man kikar igenom det här huset där det tillverkas kläder. Tyckte inte det var någon mening att ta en bild på de tomma stånden. Att det är tomt där nu var ett smart (eller egentligen ett inte så smart) drag av myndigheterna. De kom på att man kan ta en avgift av de som vill sälja sina varor där, vilket ledde till att nu vill ingen sälja sina varor just där.

Istället hittar man torghandeln en liten bit därifrån.

På byns torg.

Där kan de sälja sina varor utan att betala någon avgift.

Här på torget träffar vi också på något som kineserna inte pratar så högt om med turisterna. Det märks också på Lele för han sänker rösten och ber mig fota lite diskret där. Han säger att om vi träffar på Mountain Lamb på menyn så ska vi undvika att beställa in det. Det är dyrt och är inte alls några bergslamm som serveras utan hund. De här hundarna i burar, föds inte upp till att vara några husdjur utan det är mat.

Många kineser har slutat äta hund i och med att det blivit vanligare att ha hund som sällskapsdjur,  men i det här området i Kina är det vanligt. Lele äter inte hund,  men säger att det är inte lätt att ändra på en över tusen år gammal tradition.

Kan inte påstå att jag kände mig oberörd av att se dessa fina hundar, men vem är jag att döma. Våra kulturer är olika och det sägs att kineserna äter allt på fyra ben utom bord och stolar.  Såg då vi skyndade förbi på en annan marknad att de sålde igelkottar bland alla höns och ankor.

Lättar upp med lite bilder på tvätt,

Den här byn hade så mycket att berätta för  oss så det kommer nog ytterligare ett inlägg om Xiongcun

                                                                                                          föregående              

Xiongcun - en liten antik by som få människor känner till

Xiongcun ligger ungefär en timmes bilresa från Guilin, en liten och nästan bortglömd by. Det är en tusen år gammal by där det nästan känns som om tiden stannat. Det bor  fortfarande en hel del människor kvar i den här lilla byn och de flesta lever som de gjorde förr i tiden. Många brukar jorden och bor i hus med mycket enkel standard som inte renoverats eller byggts om. 

Genom hela byn finns det kanaler som leder in vatten, det vattnet används till matlagning, tvätt och vattning av de egna lilla täppan.

Kvinnan som kommer emot oss har som uppgift att plocka skräp.

Man turas om med sysslorna i byn och i dag är det hennes tur att hålla byn ren. Vi möter henne lite senare på vår promenad och då har hon fått hinken full.

Vi går in på den lilla gatan.

Kikar lite nyfiket in i de hus vi passerar.

Vi hinner inte gå så långt innan vi träffar på en kvinna som är ute för att vattna sitt grönsaksland.

Hon ber oss följa med in på gården, som ligger strax bakom huset vi står bredvid.

Det var inget stort land hon hade och väldigt mager jord var det dessutom.

Stolt berättar hon att hon har fyra söner, två bor kvar i byn de andra två har jobb i staden.

Innan vi vinkar farväl och går vidare får vi veta att hon är 72 år.

De som bor här är ganska fattiga människor, bor enkelt men de flesta har ändå TV och kan se på stadskanalen.

Har man ingen TV, så kan man se på film via datorn.

Lele vår guide, är nog en riktig stadspojke för han rynkar lite på näsan då han visar på den här stora tanken och berättar att däruti samlar de urin för att ha på åkrarna som gödsel. Han köper inte sina grönsaker på marknaden eftersom de gödslas på naturligt sätt utan i varuhuset. Fast då vi frågar honom om han vet hur dessa grönsaker gödslas så blev han lite ställd.

Inne på gårdarna bakom plank och dörrar hör vi grymtanden och kackel, djuren bor nära och nästan inne i bostadshusen.

I kanalens inte helt rena vatten, förbereds dagens middag.

Lele ber mig gissa vad det här är och jag gissar på att det är en kvarnsten där man mal säd och ris till mjöl.Men jag har fel, det är en tvättbräda.

Lite plast ligger och skräpar och det får vi veta är till för rissådden, man lägger ett riskorn i varje fack där de får förgro.

Vi lämnar den gatan och kommer ut till utkanten av byn där risfälten och de andra odlingarna ligger. En av byinnevånarna frågar Lele varför han tar turister dit."Här finns väl inget att se".  Tycker den mannen, jag är av en helt annan åsikt.

Här odlas det mest för husbehov, men även för att säljas på marknaden i byn.

Dagens skörd är hämtad för att kunna förbereda middagen. Grönsaker till hushållet och blasten från sötpotatisen som mat till djuren.

En mormor med sitt barnbarn kommer cyklandes för lite jobb i landet. Alla här är så glada och tillmötesgående när vi tre kommer och är lite nyfikna på deras sätt att leva.

Vi var ganska länge där i byn, så jag delar upp besöket i två inlägg.  Alltså fortsättning kommer.

                                                                                      föregående                       fortsättning

Guilin Chuanshan Park

Vi har tagit farväl av April och rest vidare från Huangshan till Guilin, med ett kort stopp i Hangzhou. Där i Hangzhou regnade det som om himmelens portar stod vidöppna så någon morgonpromenad före vidare avfärd till Guilin blev det inget av. Dessutom varnades det om en ankommande tromb, så det var bara att  snabbt dra vidare innan ovädret bröt ut.

Framme i Guilin mötte Lele upp och vi begav oss direkt iväg på upptäcktsfärd. I kinesiska mått mätt så är Guilin en småstad med sina fem miljoner invånare.

Vi åker direkt iväg till Chuanshan Park för där finns en av alla de grottor som man kan besöka i området, fast den här grottan är mer som ett hål i berget eller en tunnel. Är man i parken ser man tyvärr inte hålet men det finns en bra bit upp på det här berget. I det här berget finns det mer ihåligheter för här hade japanerna en fabrik för vapentillverkning inne i berget. Fast dit in får vi inte komma.

Tro inte att det är slut på träning bara för att vi har förflyttat oss till Guilin, grottan ligger naturligtvis högt upp med en massa trappsteg upp dit. Moon Cave, som grottan heter, är cirka 9 meter hög, 31 meter lång. För att se hålet från backen måste man stanna på en trafikerad väg och det tyckte ingen var någon bra idé.

Fin utsikt här uppe och här får vi en första skymt av Lifloden.

Lele berättar och förklarar.

Vi går ner till själva parken.

Spanar ut över Pagoda Hill som är 194 meter högt.

Har varit en lång resdag så vi hinner inte med så mycket mer än att fundera på varför man har spikat upp en arbetshandske i ett träd...

...och åka iväg och checka in på hotell Shangri La.

                                                                                  föregående                                   fortsättning