Punka

Steniga och knaggliga vägar har sitt pris. Åtgången av däck är stor i Mongoliet och det finns minst en däckverkstad i varje liten by, ofta flera.

Vi ska iväg till sanddynerna, morgonens promenad där blev instäld i brist på sol men nu ska de bestigas i fullt solsken.  Då upptäcker vi att vi har fått punka. Full fart för att byta däck, de andra chaufförerna vid campen kommer och hjälper till.

Vår chaufför Amdraa jobbar på bra...

...så det tar inte så lång tid innan reservdäcket är på plats. 

Nu kan vi bege oss iväg till de väldiga sanddynerna.

                                                                           föregående ---  nästa

Ödlor och ingen soluppgång.

Får väl hoppas på att jag inte gör någon besviken, visserligen steg vi upp mitt i natten.  Nästan i alla fall,  om man kan räkna klockan fyra som natt.  Mörkt var det ändå.  Åkte iväg till sanddynerna och hoppades på att molnen skulle skingras, men tyvärr det blev ingen sol, bara regn.   Åter till vår Camp och sov lite till. Vädret växlar snabbt i dessa trakter och innan det var dags för frukost hade vi  klart väder igen. En liten skalbagge hade sökt skydd inne i vår Ger, förevigade den innan den förpassades ut i solen.

Efter frukost passade vi på att ta en promenad och jag upptäckte att alla de ödlor dom kilade runt våra fötter så var de ganska då olika. 

En del var smala och smärta, andra lite platta och en del riktigt knubbiga.

Den här var nog snyggast.

Blåaktig med röd fläck.p

Spännande mönster.

Ganska grön.

Brandskydd på vår camp.

Men nu var vi egentligen ute på promenad och få vi gått en bra bit kom vi fram till en bosättning. 

Att de valt denna karga plats, mellan två sandberg, till att bo på berodde nog på att där finns en brunn.

De arbetar för fullt med djur och brunn, så vi går inte fram och stör dem utan fortsätter upp på sandberget.

Långt där borta ligger vår camp.

Ser att två personer har valt samma promenadväg som vi, fast de gick inte lika långt dom vi utan vände om.

Tror ingen har missförstått att jag är fascinerand av dessa vidder och färgskiftningar i sanden.

Låter bilderna tala för sig själv ett tag, behövs ju ingen förklarande text.

Solongo fick ofta vänta på oss på vägen upp, måste ju hinna fota också.

Liten promenad med sand i skorna.

Eftersom vi tyckte att det där med att rida kamel var lite väl långsamt så passade vi på att ta en promenad ut i sanden i stället 

Här var sanden varm, mjuk och skön, inte den steniga sanden vi upplevt tidigare.

Vi traskade på och kom fram till floden.

Här hade många djur samlats, även om det inte var så rikligt ned vatten i floden så gjorde det att växtligheten var bättre här. 

En liten flicka lekte där nere i vattnet. 

Såg ut som om hon tvättade sina skor.

Trots att sanden var finkornig och mjuk så kändes sandbanken vi stod på, hård och stadig. 

Fina mönster i sanden.

Men tråkig att hitta plast långt ute i öknen. 

Även om vi red kortare stund än planerat, så fick vi en skön promenad och åter på vår Ger-camp var det skönt att hoppa in i duschen och få en kall avrivning,  för något varmvatten har vi  inte här.  Men blåsa håret och värma sig kan ju vara skönt ... ja, visst ja, vi har ingen ström så det fungerade inte heller.  Men den pyttelilla toastolen och handfatet i tvättrummet är väl charmiga,  fast de är nog bara till lyst, för de är inte inkopplade.

Det blir att sova tidigt i kväll för i morgon har vi tänkt oss att gå upp vid fyra och möta solen över sanddynerna. 

En höjdarupplevelse eller långsamhetens lov.

Vi har nu kommit till Gobi Erdene och för en gångs skull stannar vi två nätter. Dags att hissa flaggan då vi kommit till vår fjärde Ger.

Vi ska nu iväg och träffa en kameluppfödare och även få rida kamel. Låter spännande, jag har ridit dromedar förut. Det var länge sedan och slutade med katastrof för en i det sällskapet. Sadelgjorden var inte ordentligt fastspänd och hans sadel gled iväg och runt och mannen föll i backen med en smäll. Skadade ryggen och hade rejält ont efteråt. Kände honom inte så jag vet inte hur det gick för honom sedan. Så med det i minnet känns det lite extra spännande att rida kamel.

Redan på vägen till vår camp så träffar vi på ett gäng kameler. De går lösa ute i öknen.

Charmiga djur som hela tiden ser ut att spana efter något.

Vi få höra legenden om varför kamelen ser ut så. Det var så att djuren hade party alla var där och stämningen var hög. Det skojades friskt och man hade kul, men hjorten kände sig lite ledsen för den var avundsjuk på kamelen som då hade horn. För att trösta och göra hjorten glad så tog kaninen kamelens horn och gav dem till hjorten. Något inträffade sedan för kamelen fick aldrig sina horn tillbaka och sedan dess så spanar kamelen bort i fjärran i hopp och tro att den ska hitta sina horn igen.

-Oh!

Vi lämnar de här kamelerna och åker till kameluppfödaren.

Där blir vi inbjudna till hans hem. Han tar fram sin doftflaska som går runt och alla ska dofta i den. En liten flaska med väldoft som gått i arv i generationer. Sedan kommer hans fru in och serverar oss mjölktea på kamelmjölk och en liten kaka.

Deras Ger är ombonad och välinredd. Batterier är viktiga om man vill ha lyse och se på TV.

Hästviolinen är ett traditionellt och viktigt instrument.

Men nu ska kamelerna sadlas.

Här kommer min och min mans kameler.

Min kamel sadlas och jag blir lite orolig då jag ser att sadeln, eller den mattlikande saken som jag ska sitta på, inte kommer att vara fastsatt utan bara ligga över ryggen på kamelen.

Men min kamel ser snäll ut, trots pinnen genom näsan. Jag skulle nog ha varit en aning härsk av mig med en sådan.

Upp på ryggen kommer jag även om det är högt redan då kamelen ligger ner och vingligt och väldigt  högt blir det då den reser på sig. jag klamrar mig fast i puckeln och lyckas hålla mig kvar. Jösse så högt upp jag kom. Vi ska rida en timme ute i sanden, det är varmt och det gungar långsamt fram. Ja mycket långsamt. Så långsamt att efter en halvtimme ber vi om att få gå tillbaka. 

Inte kan jag fota heller, för min vänstra hand går åt till att klamra mig fast i den så kallade sadeln (den som inte sitter fast) och i min höga hand har jag fått ett rep som går till min mans kamel. Alltså den leder jag. Han i sin tur leder Solongos kamel. Solongo är lite orolig för att vi vill avbryta ridningen eftersom hon fått klagomål tidigare av några som tyckte de fått rida för kort stund. Vi försäkrar att vi kommer INTE att klaga så vi vänder åter.

Min man sa att det här var väl ingen höjdarupplevelse, jag håller inte med honom för det var väldigt högt. Både högt och vingligt.

Kamelägaren hund var också överens med mig, den tyckte att det var mycket bättre att jag kom tillbaka och kelade med den istället.

Jag tror att  kamelförarna också var nöjda att få återvända till sitt schackspel.

Kamelen fortsatte att spana efter sina horn och vi tog en promenad i sanden ut till floden istället.

Flytten

Som tur är så är det inte bara öken på vår väg mellan våra camper.  Visserligen så är vi kvar i Gobiöknen ännu, men här har vi kommit till ett vinterviste. Att det är ett vinterviste ser man på den rejäla byggnaden till vänster i bild. Den är till för skydd åt djuren då vinterstormarna viner.

Vi stannar och träffar på en familj som håller på att flytta, nomaderna flyttar flera gånger om året. Vi stannar och får en liten pratstund.

Den här familjens djur behöver komma till bättre bete och då tar man sitt "hus" och och sina djur och drar vidare till nästa ställe.

Huset i form av familjens Ger packas ihop och lastas på lastbilen. Förr var det kameler som var lastfordonet. Överst på lasset syns takringen till deras Ger och parabolen.

Hunden och geten får åka med på lastbilen. Geten är dräktig och av den rasen som har finaste ullen, hunden är gammal och orkade inte springa med.

De andra hundarna får hjälpa till med djuren. 

Vi känner oss också lite som nomader, bor en natt och så vidare till nya mål och nu är vi åter igen ute på dessa omarkerade vägar.

Ser under färden att det inte är alla djur som har lika stor tur som geten på flaket.

Dzuden är en naturkatastrof som enbart förekommer i Mongoliet, det är en sträng vinter där många djur dör, främst av svält, eftersom de inte kan gå på bete. Det förvärras av att torkan minskar tillväxten av grödor och betesmark så att herdefamiljerna inte kan förbereda tillräckligt mycket hö och vete för att utfodra boskapen under vintern. Det innebär att djuren inte kan lägga på sig det fettlager som krävs för att överleva den hårda vintern.

Mongoliet står nu inför sitt tredje raka år av torka och hårda vinterförhållanden. En period av svår torka inträffade i mitten av 2017 och följdes av en lika svår vinter med en temperatur som höll sig på -50°C ända fram till slutet av februari.

På flera ställe efter vår väg ser vi resultatet av den stränga vintern. Nomaderna har det tufft.