Kowloon

Även om det är jobbigt att gå med ont knä och hängandes på kryckor så blir det lite trist att bara vara på hotellet och i närområdet när man är på resa, så jag ville gärna komma över till Kowloon och se lite av den delen också.

Tog mig i kragen och gick iväg, långt kändes det men vet från förra besöket att det ÄR inte så långt att gå till färjan som går över från Hongkongsidan till Kowloon. Båten här nedanför är inte den färjan utan den som går till Macao. Där sitter man lite elegantare, men åker längre sträcka också.

Jag tog mig alltså till färjan, som pensionär åker man gratis även när du kommer som turist.  Det här är inte heller färjan utan ett av alla de kryssningsfartyg som kommer till Hongkong. Färjan hade jag dokumenterat vid förra resan hit så där tog jag inga bilder, de går bra att se här istället.

Ville nu se lite mer än bara färjelägret så vi hoppade på en buss, valde en som gick långt och fick då se lite mer av Kowloon.

Husen på den här sidan ser lite äldre ut och butiksskyltarna gör att det ser mer kinesiskt ut.

Vår tur gick till Sau Mau Ping.

När man åker runt här och ser alla dessa höga hus så inser man att det verkligen bor mycket folk här.

2014 var det ca. 7 miljoner innevånare i Hongkong, har väl blivit några fler sedan dess.

Kan man inte gå...

Kan man inte gå så långt, så kan man åka spårvagn istället. Då får man se lite av stan ändå.

Fast först en frukost på stan. I Asien äter man tydligen nudlar även till frukost, men jag tog pannkaka istället.

Tvärs över gatan låg det ett tryckeri, mannen där plockade bort skivorna som var framför hans lilla tryckeri och hade sitt arbete direkt vid gatan. Lokalen var ungefär två meter djup.

Spårvagnarna i Hongkong är smala och i två våningar, där uppe på övervåningen har man bra utsikt. Det var lätt att ta sig upp till övervåningen trots kryckorna. Bara att ge dem till maken och ta tag i trappräckena och klättra upp.

Det är renovering av spåren på gång och här stänger man inte av trafiken helt utan arbetarna kliver bara undan då spårvagnarna kommer och fortsätter arbetet när vagnen åkt. Snabba var de också, när vi åkte nästa dag så var allt klart.

Husen i Hongkong är lika fascinerande vare sig de är nybyggda i fantastiska former eller gamla med pastellfärger.

Senare på dagen blir det lite mer folk på gatorna.

Ett vimmel och en blandning av nya och gamla hus.

På den här turen åkte vi ända till ändhållplatsen Chai Wan, hoppade av för att byta vagn men upptäckte att det var marknad där. Den måste kollas in.

Tur att jag har egen assistent med mig så att jag kunde få lite bilder även härifrån utan att skramla med kryckor och tappa dem på folk. Här var ett myller av folk och mängder av varor, en hel del frukter och grönsaker jag aldrig sett och inte vet namnet på. Försökte fråga men det var bara kinesiska som gällde.

Inte bara frukt och grönsaker, utan så klart även kött, kyckling och fisk.

Undrar vad de använder gallblåsan till? I den röda bunken under simmar en sköldpadda.

Praktiskt med egen fotograf med, jag behövde bara peka så fotade maken.

Sedan åkte vi tillbaka.

Circle K är inte det en bensinmack?

Fast man lär sig lite nytt, då och då, så nu vet jag att Circle K är en amerikansk multinationell kedja av närbutiker och bensinstationer ägd av kanadensiska Alimentation Couche-Tard.

När ödet styr.

Skadade knät knappt två veckor innan jag skulle till Hongkong,  surt kändes det men eftersom läkaren på akuten tyckte att det inte skulle vara något hinder för resa så åkte jag ändå. Hade ju två val, antingen sitta hemma och tycka synd om mig själv, eller åka till Hongkong och vara där och tycka synd om mig själv och ändå få uppleva något. Resan och hotellet var ju redan betald.  Valet var inte så svårt, jag for. Fram kom jag också och utsikten från 26:e våningen är ganska hisnande.

Stora kameran var inte att tänka på att ta med. Har en liten spegellös Sony, men det mest användbara objektivet har gått sönder och jag har inte kommit mig för att köpa ett nytt. Plockade fram min lilla Powershot G10, som jag inte använt på tre år och tänkte att den får duga. Men var hade jag laddaren? Kört tänkte jag, men kollade ändå batterinivån i kameran och till min förvåning var den fulladdad, efter tre års vila?

Den och mobiltelefonen fick följa med, men har du gått med två kryckor och försökt fota. Det är inte så lätt. Först upp med kameran ur fickan, över med käppen i andra handen och för att fota med mobilen behövs det två händer, så då skramlar båda käpparna iväg och hamnar nere på backen. Gå omkring och fota var inte att tänka på.

Men när abstinensen blir för stor kan man ju ta en vilopaus och sätta sig ner någonstans och iaktta folk. Det är ju ändå ganska jobbigt att gå med kryckor.

Satte mig lite strategiskt vid det här breda mönstret i marken, väntade tills någon kom förbi och klickade av just när den personen var mitt på strecket. Fast jag får nog öva lite på att fota med mobil. ;)

Nu då, det kommer någon från andra hållet. Nähä, inte så lyckat det heller.

Väntar in att det ska komma någon lite längre bort då. Lyckades och lite kul färger hade hon också.

Provar en på nära håll igen. Nästan på linjen.

Som överallt, alla är upptagna av sina mobiler.

Nästan alla.

Det var första lilla promenaden med vilopauser i Hongkong. Kändes skönt att få vara med och jag tror inte att jag hann med att tycka synd om mig själv heller. Hann med att kika lite på de höga husen också, lite nyfiken på hur det ser ut i rummen i det här huset.

Road trip north XIV - Hemåt

Ibland händer det något oväntat, ibland kan det vara något trevligt men andra gånger något som man kunde ha varit utan.

Orsaken till Kirunabesöket var, som jag sa i förra inlägget, att hälsa på släkten och framför allt den äldre generationen. Min näst äldsta morbror bor i Vittangi och dit styrde vi kosan den här morgonen.

Strax efter Kiruna finns det en viltövergång, men renarna verkar inte använda bara den för att ta sig över vägen, för vi såg en hel del påkörda renar ligga utefter vägen.

Klart släkten där också ska vara med i min blogg, kusin Kicki följde med på besöket, här i samtal med moster Gunvor.

Den obligatoriska gruppbilden med morbror Gustav. Så glad över att få träffa dem.

Morbror Gustav ville visa något i källaren och det var då det oväntade och onödiga hände, det bara small till i mitt knä och gjorde otroligt ont, jag kunde inte stödja på benet sedan. Jag halkade inte, ramlade inte utan något gick bara sönder. Bara så där...

Det blev en smärtsam men ändå så trevlig kväll och natt hemma hos kusin Kicki i Skaulo. Vi pratade och pratade minnen och njöt av att äntligen få rå om varandra. Skaulo är gannbyn till Puoltikasvaara där bodde min mormor och morfar, de bodde i det röda huset i mitten på bilden. Så här såg byn ut när jag var liten och tillbringade alla somrar där.

Det här är min morfar som var lappskomakare, på den här bilden är han 80 år och syr fortfarande lite. Han hade inte gått i skola så många år men klarade ändå av att sköta även posten i byn. 

Efter en övernattning i Skaulo med mycket prat och många gemensamma minnen så blev det snabbare resa hemåt.  Fotostopp blev det inte många och de få som blev var bara från bilen.

Akkats kraftstation i närheten av Jokkmokk.

I  Jokkmokk hade jag tänkt mig ett längre stopp, men i brist på gånghjälpmedel så blev det en liten tur med bilen i byn. En promenad var inte ens att tänka på, kunde ju inte stödja på mitt ben och inte böja knät heller. Önskade att jag haft kryckorna med, men efter att ha varit bra så länge och kunnat gå hur mycket som helst var det inte något jag ens funderade på att packa med. Fin kyrka har de i alla fall i Jokkmokk.

Snygg rondelldekoration av snö också. Fast den var nog snyggare innan det börjat töa.

Så kom vi till Polcirkeln på svenska sidan.

Ingen aktivitet där nu på vintern.

Å så varnades det för ren. Förr var det alltid svarta plastsäckar som satt uppe för varning, nu var de ofta blå.

Och renar på vägen var det ofta på den här sträckan. Man fick köra försiktigt.

Väglaget var som gjort för dubbdäck.

En vacker vit ren, men den ser lite avklädd ut utan sina horn.

Gång efter gång dök det upp renar på vägen.

När vi kom till trakterna av Arjeplog var det mer tyska bilar som vi behövde akta oss för. De kom i   karavaner om 6-7 bilar, på väg till testbanan i Arjeplog.

Många bilar var maskerade, jag trodde först att de var täckta med snö och inte maskeringstape.

Vid avtagsvägen till Arjeplog hade vi tur för strax efter att vi hade passerat så smällde det där. Lastbil och personbil. Vägen är hal så man får ta det varligt, är man inte van vid det väglaget så kan det gå illa. Så gjorde det för den här tyska testbilsföraren.

Vi stannade inte utan jag tog bara en snabb bild genom fönstret, de övriga i karavanen hade redan vänt om och tog på sina reflexvästar och hjälpte till att varna övrig trafik. Ingen var skadad mer än bilen. Vi for till vårt hotell i Vilhelmina. Jag hade så ont i mitt knä att det var nog med att ta sig till hotellmatsalen för att få lite mat.

Nästa morgon drog vi vidare.

Ett lite speciellt ljusfenomen. En regnbåge rakt upp.

Ser ut att bli en solig dag.

Jag tycker att de här ledningsstolparna ser ut att ha krage och slips.

Hälsingegård.

Övernattade i Bollnäs och fick lite tröst på hotellet.

När man går sakta och måste stanna och pusta ibland så ser man lite mer, det här lustiga "avloppet" fick jag syn på i korridoren på hotellet. Hade mobilen i fickan så det blev en bild.

Ingen promenad men vi hade utsikt från hotellet.

Nästa dag blev det raka spåret hem och så direkt till akuten där jag fick veta att det var menisken som gått sönder. Så onödigt. Kryckor och sjukgymnastik en tid framöver för är du inte i 20-årsåldern blir det ingen operation. Tröstande att få veta att det tar ungefär 6-12 månader innan man är bra igen, men jag hoppas på att kunna ställa undan kryckorna tidigare.

Road trip north XIII - Kiruna

Det är dags att lämna Henningsvär och åka vidare, men innan vi packar in väskorna i bilen så måste jag få ge en eloge till kocken på Knusarn som fixade vår frukost. Vi var, som jag berättade tidigare, de enda gästerna på hotellet och trots det så kom kocken dit på morgonen och lagade i iordning en riklig frukost. Förutom nybakat bröd och en massa olika pålägg, frukt, grönsaker och flingor så erbjöd han sig att laga äggröra, bacon,  omelett eller vad vi ville ha. Även våfflor kunde vi grädda. Vilken service för oss två.

Mätta och belåtna med vår vistelse på Henningsvær och Lofoten åkte vi iväg innan det hade ljusnat ordentligt.

Farväl Henningsvær. 

På många ställen varnades det för älg, men trots det så såg vi bara en enda älg på hela resan. Den stod i några snår och betade. Naturligtvis där det inte gick att stanna. 

Några sista bilder från Lofoten.

En av alla Norges broar. 

Här har vi lämnat Lofoten och är på väg mot Riksgränsen och Sverige. Vindsnurrorna står i givakt där uppe på fjället. 

Här har vi de svenska fjällen.

Anar ett litet ljus borta över Nuolja och Slåttajåkka.

Ser du Lapporten, det gjorde inte vi den här gången, men den finns där bakom molnen.

Vi börjar närma oss Kiruna nu.

Det blev inte så mycket fotande i Kiruna för besöket var mest ämnat för att hälsa på släkten. men uträttade några ärenden i stan först och fick syn på lite nya dekorationer.

Nalle Puh har tydligen skaffat sig en ren.

Ett besök på Thornéus är förstås obligatoriskt, torkat renkött och kaffeost måste jag bara ha med mig hem.

Min äldsta morbror fick ett besök, så det är klart att morbror Kalle 96 måste få vara med i bloggen och kusin Kicki också.

På kvällen gav vi oss ut för att äta middag. Brukar inte vara några problem att få bord där, men då ska man inte underskatta kirunabornas vilja att fira Alla hjärtans dag.

Trodde ett tag att vi skulle få nöja oss med en korv och Cola på Empes.

Men Mommas som ligger i Ferrum hade faktiskt ett bord till oss och hade dessutom en mycket god souvas. Fast vi bodde inte på Ferrum den här gången, de hade tydligen fått hybris och ville ha över 3.000 kr för ett dubbelrum 

På Kebne bodde vi bra och till ett betydligt bättre pris, utsikt hade vi också.