Kina - sjukhus

Allt är inte bara frid och fröjd på alla resor, på den här resan så råkade min man ut för att få proppar i benet. Det hände då vi var i Kunming, där fanns det bara de traditionellt kinesiska läkarna som använde naturpreparat så maken blev sänd till Peking för undersökning och behandling. Han hamnade på Pekings universitetssjukhus.

Jag blev först kvar med vår grupp, men när de trodde att det skulle bli operation så var jag tvungen att också flyga till Peking, annars så skulle de inte göra något. Det blev att ta inrikesflyget dit, en lite speciell upplevelse att vara en av de få västerlänningar på det flyget. Jag blev nog mer uttittad och pekad på än om jag varit en poppstjärna i Stockholm. Jag var inte resvan då och var osäker på hur jag skulle hitta, men som tur var fanns det en egngelsman också med på planet så jag hängde på honom och hittade på så sätt till bagagebandet och rätt utgång. Att hitta den som skulle möta mig där var inte lätt, men desto lättare för honom eftersom jag var den enda kvinnliga västerlänningen som kom.

Det här är ingången till avdelningen där maken låg. Det var vakt utanför dörren och kodlås för att komma in.

Avdelningen var inte lika tjusig och modern som svenska sjukhus, men den medicinska utrustningen var i toppskick och lika eller modernare än den svenska. Här kontrolleras det blodtryck.

Noga var de med att patienten skulle veta vad som hände, här får maken läsa vad som ingår i medicinen. Fast det var ganska mycket fnitter bland sköterskorna när de skulle hjälpa den ovanlige patienten. 

Kunniga läkare undersöker benet.

Nu slapp maken operation och fick propplösande behandling istället. Allt gick bra, men vi hade lite otur att det var när SARS härjade och det var just till det här sjukhuset som dessa patienter kom. Vid några tillfällen då jag skulle gå ut från sjukhuset var det säkerhetsvakter som stoppade mig för då var det nya SARS-fall som togs in. När vi kom hem fick vi två veckors huskarantän eftersom vi varit där. Ingen tänkte på att vi vistas på flygplatser och flygplan på väg hem, tydligen ingen smittorisk där.

Snygg sjukhuspyjamas.

Rikligt med mat serverades också, ofta fick även jag mat då jag kom.

Utsikten från sjukrummet var inte så storslagen, men kommer man inte upp ur sängen så spelar den ju inte så stor roll.

Jag fick bo desto finare på Grand Hyatt, nära till sjukhuset var det också.

Och utsikten var lite annorlunda också.

Tur att vi hade sett över vår reseförsäkring innan vi for.

Kina - skola

I den lilla byn utanför Kunming som vi besökte fanns det också en skola, inte bara för de barn som bodde i byn utan det sändes även barn hit från andra byar och då bodde de på skolan.

De barnen bodde i stora sovsalar.

De här killarna hade smugit undan och spelade kort.

Det var egentligen rast då vi kom, men några barn var kvar i sina klassrum. Mannen med ryggen hitåt är läraren.

En flicka som hade lite kvar att göra innan hon kunde gå ut på rast.

Weine försökte sig på att ha en liten lektion till barnen stora glädje.

Resten av barnen var ute på skolgården.

Även läraren tog rast.

Kina - Pekinganka.

Medan jag är på upptäcksfärd i en annan del av världen och inte hinner eller kan kika in på nätet så ofta så fortsätter jag med vad jag såg och upplevde i Kina 2003.

Har du varit i Kina så har du säkert ätit Pekinganka också, det brukar ingå i alla resor dit. På vår väg till Stenskogen så träffade vi på det här stället där de slaktade och tillredde ankorna som sedan skulle levereras till restauranger.

Ankorna hängde prydligt uppradade vid vägen, en livligt trafikerad väg med avgaser  och damm.

Sedan stoppades de ner i en gryta för rökning. Det doftade gott...men.

Kina - en liten bondby.

I närheten av Kunming var vi på besök i en liten bondby.

Husen såg ut att ha hängt med en hel del år.

Underhållet av husen var tämligen eftersatt, men sliter man för att få tillvaron att gå ihop så är det inte det som prioriteras först.

Borgmästarens hus. Har säkert varit en tjusig byggnad en gång i tiden.

Den här gamle mannen bjöd in oss till sitt hem som bestod av det här enda rummet.

Barnen i byn tyckte det var kul att bli fotograferade.

Huvudgatan. 

Mellan husen odlades det och trädgårdsredskapen var inte av det nyare snittet.

Vi kom fram till byns torg, där var det kommers på gång.

Torget var byns mötesplats för folk, förutom att det var där som det handlades med olika varor.

Den äldre generationen tog hand om barnen. Vår lokala guide Sunny berättade att det var vanligt att man sände sina barn till föräldrarna på landet, speciellt om man hade skaffat sig fler barn än det enda tillåtna. Hon hade själv vuxit upp hos sin mormor eftersom hennes föräldrar ville ha två barn.

Barnen var väldigt nyfikna på min kamera.

Den här lille killen var en av de modigare och kikade in i sökaren. Jag tog en bild och...

...visade honom den sedan. En av mina medresenärer tog en bild när jag visade honom bilden. Sedan hade jag en ständig följeslagare i byn.

Den här lilla tösen var fullkomligt skräckslagen av alla de "långnäsor" som kommit på besök i byn. Hon hade aldrig sett något så otäckt. Vår lokala guide berättade att när hon var liten så kom det några västerlänningar till hennes by. Hennes mormor hade aldrig träffat på några förut och utropade med förskräckelse i rösten "monster, monster!"

Mobiltelefon var lite ovanligare 2003, men det fanns en i den här byn. röret som mannen har är något som man rökte tobak med.

Det kan vara bra att veta hur det ser ut när man ska gå på damernas och herrarnas. Damer till höger, lätt att komma ihåg då tecknet står med benen i kors. ;)

Kina - Stenskogen i Kunming.

Efter Xian fortsatte vi med flyg till Kunming, som kallas för "Den eviga vårens stad".  Bara att flyga inrikes var en upplevelse då. Relativt kort flygresa men mat serverades och de flesta kineser tog sin lilla låda med mat med sig hem istället för att äta under resan. Man måste ju visa dem därhemma vad man fått på flyget. Eftersom vår lilla grupp var de enda västerlänningar på det flyget så var vi väl de som blev mest betittade.

Förutom att titta på staden Kunming så skulle vi besöka Stenskogen i Shílín. Det är en märklig kastformation och de höga klipporna verkar ha kommit fram ur marken i form av stalagmiter, där många ser ut som träd gjorda av sten och ger illusionen av en stenskog. 

Det var inte många västerlänningar här heller, jag tror att vår lilla grupp var de enda. Det fotograferades flitigt, alla ville ha ett minne med sig hem. Många ville även ha bilder tillsammans med oss.

Shílín nationalpark täcker ett område på 350 km², numera är det också ett världsarv.

Formationerna tros vara över 270 miljoner år gamla

Vi slingrade oss in bland alla formationer.

Stenarna har många märkliga former.

Några har till och med hår.

Utsiktspaviljonger är byggda på några ställen.

Där kan man skåda ut över delar av stenskogen.

Ibland får man huka sig för att komma fram.

Många sägner har skapats och en är att om man rör vid det här trädet så får man hälsa och långt liv.

Här skulle man krångla ut huvudet genom den trånga passagen för att få välgång i livet.

Man får hoppas på att den stenen inte faller ner just när man passerar under.

Ibland var det smalt...

...och ibland var det som grottor man gick igenom.

Många av formationerna hade fått namn, minns inte alla men den här kallades för elefanten.

Även här bland stenarna fanns det försäljare.

En av försäljarna sålde stenskulpturer, minns att han drog till med ett ganska högt pris och eftersom jag inte var intresserad av att köpa så svarade jag med ett som i mina öron var ett skambud på den tjusiga skulpturen. Till min förvåning så var det tydligen ett bra pris för han slog till direkt och det var bara att hala fram pengen och betala. Tung var den, så tung att jag fick betala övervikt sedan på flyget till Peking. Fast det var bara 15 kr så det kunde det vara värt, för den pryder sin plats här hemma nu.

Många kvinnor satt och handarbetade på alster som de sedan sålde.