Snart är det slut.

Vi är nu tillbaka i Isfjorden, längst in i den fjorden ligger vårt slutmål Longyearbyen. Vi ska inte dit ännu för vi har hela dagen på oss för utforska delar av den här fjorden. Solen skiner där bakom molnen och vi har ankrat vid Alkefjället

Alkefjället ligger vid den yttersta viken av Isfjorden. Där är det vackert med det höga fågelberget, många renar brukar hålla till där och jag har sett både polarräv och blåräv på det stället, men i dag ligger dimman tät. Så tät att vi efter ett tag ger upp och söker oss till en annan vik.

Vi lättar därför ankar och åker vidare.

Kommer till Skansbukta. Imponerande berg gör att viken här är skyddad från vindar från flera håll och vädret är både vackert och behagligt. Här gör vi en landstigning. Isbjörns vakter ställs ut så att vi tryggt kan sprida ut oss över udden och utforska den.

Här har det funnits en gipsgruva.

Vi kollar in resterna efter det.

Kikar in i gruvöppningen. Man kan inte komma så långt in i den för längst in i gången är den igentäppt med is.

Landskapet är bedövande vackert...

...även om järnvägen mer ser ut som något som skulle passa på Liseberg.

Längre bort på stranden ligger det ett vrak.

Även här finns det små växter.

För nio år sedan var jag också hit och då såg vraket sig ganska likt ut, förmultning går mycket långsamt i de här trakterna.

Vår isbjörnsvakt är på väg upp på berget. Hittar du honom?

På berget i bakgrunden har snön bildat fint mönster.

Ser nästan ut som om någon försökt rita in konturerna.

Här finns också en jaktstuga. Vid mitt förra besök träffade vi på två jägare där, de hade blivit tilldelade att skjuta två renar, men hade inte fått någon.

Berget bakom stugan ser ut som en pampig borg och är det inte en port som anas där uppe.

Jag tittar lite närmare på resterna från gruvtiden.

Mycket skrot som inte får röras eller städas bort.

Det mesta förevigas.

Fleur de Lyshamna

På södra sidan av Bellsund, där den vackra Recherchefjorden svänger österut och in Van Keulenfjorden ligger Ahlstrandudden och Fleur de Lyshamna. Udden kallas också Vitafiskennäset, ett namn som man förstår varför det kommit till då man tar en promenad där. Fast vid första anblicken av udden så borde det kanske heta den svarta udden, med tanke på att berget som sticker fram nere vid havet är alldeles svart.

Här på udden finns det en privat hydda, den tillhör en nutida jägare som heter Tommy Sandal. Det finns en bok skriven om honom, "Jeger i Svalbards villmark" .

När man närmar sig stranden nära hyddan så förstår man varför udden kallades för Vitafiskennäset, här ligger drivor av rester efter vitvalsfiske på 1930-talet. Det är enorma benhögar som ligger här och vittnar om den forna jakten på dessa vackra valar.

Solen bryter fram genom molen och blänker vackert i havet, inga vitvalar syns till nu men med tanke på benresterna så inser man att det varit gott om dem tidigare.

Några gamla fångstbåtar ligger även kvar här.

Mönster i en benrest.

Det är en stabilt byggd stuga som står här och det behövs säkert när vinterstormarna sätter in eller när isbjörnen försöker ta sig in.

Trots att den heter Bamsebu...

...så göre sig isbjörnarna icke besvär här, för då får de riktigt ont i tassarna. runt hela hyddan sticker dessa spikar ut.

En av de gamla fångstbåtarna som ligger här...

...vittnar om att någon haft den som övervintringsbostad någon gång. Rester av en dörr, som byggts i aktern, och en järnspis finns kvar. Kan ha varit några jägare som förlist med sin båt, vet inte men fantasin skenar iväg.

Skarpsyn var ett passande namn på den här spaningskojan. Där satt de säkert och spanade efter när vitvalarna kom in i bukten.

Det här stenröset är också byggt för spaning efter val.

När vi nu spanar ut över havet ser vi bara några fåglar.

Högt uppe på berget går några renar och betar, Några i gruppen vill gärna gå dit upp och kolla närmare på dem, men jag har redan bra bilder på svalbardsren från tidigare resor...

...så jag väljer att återvända till vårt hem för den här resan.

Hurtigruten - fågelsafari

Regngudarna vilade inte denna morgon, det var grått och det var blött, när vi vaknade. Som synes, mycket grått.

Men  inget att hänga läpp för, bättre att gå ut på däck och se var vi är. Hammerfest sov jag förbi, men det gör inget för där har vi ett längre stopp när vi kommer åter. Men när vi närmade oss Havöysund då var jag vaken och mätt efter en god frukost. Mängder av vindmöllor snurrade på den ö vi just då for förbi...

...och när vi rundar ön, där de står, mötte vi Nord Norge.

Havöysund ligger vackert i en vik...

...med kyrkan mitt i byn.

Efter ett kort stopp på en kvart så fortsätter vi mot Honningsvåg och beundrar det vackra landskapet som vi far förbi. Trots regnet så Ä R det vackert ändå. 

Ser på akterflaggan att vi har post med oss i dag.

Så kommer vi fram till Honningsvåg, landgången krånglade när vi skulle av båten för att åka på utflykt, så vi fick ta oss iland via bilhissen. Det tog  längre tid än med landgången så jag hinner bara ta en bild på "Bamsen". En St. Bernhardshund som levde här mellan 1937 - 1944 och han blev så poppulär så han fick en egen staty.

Det var då ingen trängsel i min buss, fem bussar med folk gick till Nordkapp och en till fåglarna och i den var vi bara nio stycken. Jag tyckte inte att det kändes som någon stor grej att komma till 71 grader nord, när jag redan varit vid 90 grader nord. Då kändes det mer lockande att få se Gjesvaerstappan där det ska finnas ca. två miljoner sjöfågel.

Vädret är inte det bästa, som sagt, men massor av fåglar var det där. Först möts vi av en kolloni med toppskarvar.

Det lär vara en av Nord-Europas största stam av lunnefåglar som håller till här och nog är de många.

Synd bara att man inte får gå iland, vi får nöja oss med att titta på dem från båten.

De är lite skygga och dyker...

..eller lyfter om man kommer lite för nära, eller som här, har en uppvisning på ett ben.

Sillgrissla...

...som också dyker om man blir för närgången.

Där på ön håller det även till ungefär 40 st örnar, jag tror vi ser så gott som alla av dem, de finns överallt verkar det som. Har aldrig sett så många på samma ställe tidigare.

och så några till.

Häckande lunnefåglar är inte så lätta att få se, de gräver in sig i marken, långt in. Deras tunnlar in kan var upp till tre meter, stannar först när berget tar emot. Här en mängd hålor där de har sina bon.

Lättare att se då de simmar i vattnet.

Även häckande sillgrisslor är lite svåra att upptäcka, såg några på den här klipphyllan men det var nog mest tack att vare vår skeppare Ola pekade ut var de var.

Då var havssulan lättare att se.

Snyggt upprade satt de där.

En säl kikade nyfiket på oss och undrade vilka det var som kom på besök i dag.

En storskarv kom med lite nytt till boet.

Tretåig mås fanns det ganska gott om också.

Spännande ställen de valde att häcka på.

Där gäller det att klamra sig fast ordentligt.

Vår tur gick runt hela ön med dess fina formationer. Jag tyckte att en av de där stenformationerna såg ut som en gubbe.

Inte så konstig då att den kallas för just "Gubben".

En gumma hade han som sällskap också.

Lite skvaller innan vi lämnar ön.

Och skarven vinkar farväl...

...och ropar välkommen åter. Det lät så i alla fall.

Så var det dags för återfärd.

Fick höra att just den här dagen hade silvertärnan anlänt på sin färd ända från Antarktis. Inte undra på att de ser lite tufsiga och blöta där de sitter vid fiskodlingen och tar igen sig.

Vet inte om det här är en sjöborre, men jag gissar på det.

Men en sak som jag funderat på vet jag nu. Jag undrade hur det kommer sig att inte fåglarna tar fisken som hänger på tork. Här ser man varför.

Glada, lite blöta och fulla med ny intryck återvänder vi till bussen för färd över fjället (fotad genom en regnblöt bussruta)

åter till Honningsvåg och den väntande Nordlys.

Ett litet tilllägg: Idag har jag pratat med Radio Stockholm och Pär Fontander i deras program "Solsting" om resor till kalla resmål. De hade hittat mig genom den här bloggen och ringde upp och frågade om jag ville vara med. Det ville jag.