Rapport från trädgårdens trogna besökare.

I går när jag kom hem efter att ha hämtat mina nya terminalglasögon (nu kanske jag äntligen kan läsa bloggarna på Fotosidan utan att allt är suddigt), så stod hon där igen – vår trogna rådjurshind.

När jag svänger upp mot parkeringen tittar hon på bilen, gör en snabb bedömning och kommer fram till att “jaha, den där är nog störst”. Så hon kliver undan… men bara precis så mycket som behövs. Med betoning på lite. Hon tar ett par steg in på allmänningen bredvid tomten och fortsätter sedan lugnt att beta, som om hon bara gjort en artig gest för syns skull.

Jag öppnar bildörren och tar en bild på henne där hon står och mumsar i sig av häcken och buskarna. 

Jag kliver ur bilen och hon står kvar, helt lugn. Hon tittar bara på mig, som om hon försöker avgöra vem som kom hem nu igen. Kanske känner hon igen mig vid det här laget, för hon verkar inte det minsta orolig. Snarare lite nyfiken, men på det där rådjurssättet där öronen gör allt jobb och kroppen mest fortsätter att äta.

Hon står lugnt kvar precis där hon är, helt obekymrad, och tuggar vidare. som om inget i världen kan stressa henne.

Magen är rund nu, riktigt rund, och varje gång jag ser henne tänker jag att det nog inte dröjer länge innan vi får vara rådjurs‑BB igen. Det är något väldigt fint i att hon verkar känna sig så trygg här hos oss – som om tomten är hennes lilla förlossningsavdelning under bar himmel.

Jag lämnar henne och går in på tomten, men hon verkar ha fått samma idé – för hon är redan inne på tomten. Där går hon runt och inspekterar om det kommit några nya blommor sedan sist, som en liten trädgårdsmästare på rundvandring.

Här ser man också hur rund magen är, riktigt rund. 

Jag går in och låter henne vara ifred. Dessutom måste jag ju testa mina nya terminalglasögon, och faktiskt – nu ser jag allt mycket bättre.

Promenad i Narva.

Det första som våra ögon fastnar på, när vi kommit förbi och runt hela stora tullanläggningen, är det här huset.

Det kallas för Veetorn Residential, vattentornhuset.  Från början var det tänkt att fungera som ett kombinerat bostadshus och vattentorn. Byggnaden ovanpå huset innehåller två stora vattenreservoarer men  har aldrig varit i bruk eftersom stadens rörsystem inte kunde hantera det tryck som skulle uppstå. 

Det byggdes 1969 och är ett exempel på brutalistisk arkitektur från Sovjetunionens era.

Vi är både trötta i benen och det suger lite i magen. Det är en varm dag och vi har gått ganska långt och är riktigt törstiga. 

Hittar ett litet ställe som heter Oven Café och de serverar även mat. Deras specialitet verkar vara bakelser för de säljs slut medans vi avnjuter en riktigt god Spagetti carbonara.

Sedan är vi redo för nya upptäckter. Vi ser att många hus vittnar om den sovjetiska byggnadsstilen.

Längst bort på den här gatan ligger, Voskresenskijkatedralen eller Uppståndelsekatedralen en estnisk-ortodox kyrka.

En del hus är i behov ar en riktigt rejäl upprustning eller så är de klara för rivning.

Vi går förbi ett dagis med passande dekor ovanför dörren.

Soptunnorna vaktas av en liten pigg figur.

Vi hittar Försoningsbänken, den står i parken vid kulturhuset. Den är mer än bara en sittplats utan ska vara ett symboliskt nav för möten, reflektion och samhörighet.

Vi har inte så mycket tid på oss innan tåget går tillbaka mot Tallinn, så vi bestämmer oss för att gå åt det håll stationen ligger.

Det finns en promenadväg, Joaoru Trai, som går utefter floden Narva. Här är det badförbud, gäller även hundar. Promenadvägen går över Joaoruön som ligger som en liten oas mitt i floden. Leden slingrar sig förbi Estlands östligaste punkt. 

Ser att det på båda sidor av floden sitter det några och fiskar. Vet inte säkert men gissar att det som ser ut som ett grönt litet lusthus egentligen är en vaktkur. Den har samma färg som de andra vaktkurerna utefter floden.

Kanten ner mot floden är markerad med gränsstolpar med jämna mellanrum.

Här där promenadvägen förr var en liten stig, där är det en rejäl trallstig byggd. Den är finansierad med EU-bidrag.

Bron som syns där framme är järnvägsbron över till Ryssland. Den gröna vaktkuren är också på Ryska sidan.

Någon där inne spanar säkert på oss.

Här där vi går upptäcktes den äldsta kända bosättningen i Narva-regionen. Det var folk som bosatte sig här när inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 8000 år sedan.

Det kan vi läsa på en skylt som vi passerar.

På andra sidan av floden ligger Narva vattenkraftverk. Många i Estland är oroliga för att Ryssland ska strypa elöveföringen därifrån. Kraftverket utnyttjar floden Narvas vattenkraft för att generera elektricitet och har varit i drift sedan 1955. Anläggningen är en av de största vattenkraftverken i nordvästra Ryssland och har en kapacitet på 125 MW. Den är en del av det ryska energisystemet och bidrar till elförsörjningen i Leningrad och omkringliggande områden.

I slutet på promenadvägen kan man gå längst ut mot kanten av floden och där se hela järnvägsbron.

En rysk soldat patrullerar brofästet på Ryska sidan.

På estniska sidan ligger det en träningsanläggning av något slag. Fanns även en träningsbana för hundar bredvid. Vet inte om de är i bruk.

Nu är det dags för oss att återvända till stationen för hemresa. Resan hem tar tre timmar för det här tåget stannar på fler stationer på vägen.

Vid järnvägsstationen i Narva finns den här minnesplatsen för offren för den sovjetiska massdeportationerna som ägde rum 1941 -1949. Då deporterades tusentals estländare till Sibirien och andra delar av Sovjetunionen under mycket brutala förhållanden.

Fast vi åkte med ett lite modernare tåg än det här som står vid järnvägsstationen i Tallinn.

Livets salt

Thailand är helt egenförsörjande av salt. En dag i förra veckan när jag var på besök i  Bangkok,  skulle vi ut och åka tåg och på vägen dit träffade vi på ett av alla de ställen där de tillverkar salt.

Vi hade turen att komma strax innan arbetet för dagen var klart och passade på att stanna för att få se lite av det.

Man har grunda fält som plattats till med hjälp av traktor, dit leder man saltvatten. När man fått in vattnet i fälten stänger man av så att vattnet stannar kvar och avdunstar sedan i värmen. Kvar får man då saltet, det tar ungefär tio dagar för allt vatten att förångas.

De som arbetar med att skyffla upp saltet och transportera det till saltladorna är i huvudsak människor från Burma. De bor väldigt enkelt, lagar alla sin mat själva och sänder hem pengar av sin lilla inkomst till familjen i Burma. Lönen ligger på 100 skr för en åttatimmars arbetsdag.

Det som ligger vid strandkanten ser ut som snösörja men är salt.

Trots att vi är där mycket tidigt på morgonen så är de nu klara för dagen med sitt arbete.

Tack vare det får vi även gå in i saltladan och titta.

En sista blick ut över fälten innan vi beger oss till tåget.

Tiger Cave Temple. 

En dag i november åkte vi till Krabi, jag behövde lite värme till mina muskler och när det dök upp ett extrapris på resa till Krabi så slog vi till. Visste inte så mycket om denna platsen, mer än att det verkade som alla svenskar åkte dit. Fast inte var de där när vi kom, träffade bara på en enda svensk familj och i övrigt var det mycket lite turister. Hotellägare, restauranger, long tail båtägare och övriga som lever på turister hade det jobbigt. 

Ligga på stranden eller vid poolen är inte riktigt vår melodi, men att utforska nya platser är trevligt. Tiger Cave Temple hade vi läst om och då det precis utanför vårt hotell fanns en busshållplats och då det dessutom stod just det namnet på den buss som stod inne var det lätt att bestämma sig för att åka dit. Femtio bath vill chauffören ha för att köra oss dit, var säkert överpris förstod vi när vi såg vad lokalbefolkningen betalade för sina resor, men billigt i våra ögon.

Platsen och templet anses av  buddisterna som ett av det heligaste platserna i det här området.

 Templet som gett platsen dess namn är en liten grotta vid bergets fot, där det bland annat sägs finnas ett tassavtryck från en tiger på bergets vägg inne i templet. Namnet kommer också från berättelsen om en munk som satte sig för att meditera på platsen, och under sin meditation hörde tigrar ryta runt omkring sig. Det kostar inget att gå in i dit och alla får gå in, men man måste ta av sig skorna så jag nöjde mig med att bara kika in.

Fast det som lockar de flesta turister är en rejäl kraftansträngning, för uppe på toppen av berget finns det en stor buddhastaty och för att komma upp till den måste man gå 1.237 trappsteg upp. Hade säkert blivit fler steg om de inte gjort stegen så höga. Inga trappor för folk med korta ben.

Varmt är det och både jobbig och svettig kommer den promenaden bli, men nyfikenheten tar överhand så vi bestämmer oss för att försöka gå upp. På vägen upp  träffar vi på de små aporna som de mer eller mindre varnat oss för. Vadå varnat, de är så små och söta.

Pass upp, se till vänster ropar min man och där kommer en apa på trappräcket. Vänder snabbt kameran mot den, lite för snabbt ser jag. Den apan är lite större men ändå inte speciellt stor, men snabb och fingerfärdig. Jag har en liten axelremsväska, med våtservetter och extra objektiv till min lilla kamera, den har han siktat in sig på och snabbare än jag kunde ana greppar han den och en rejäl dragkamp börjar. Trappan jag står i är brant så det gäller att hålla balansen samtidigt som jag inte tänker ge upp kampen om väskan och dessutom verkar några medbrottslingar till den här väskryckaren anläda. Han är stark den lilla busen, men troligtvis inser han att jag är starkare, eller mer sannolikt att det inte finns något ätbart i min väska och släpper plötsligt taget, med den påföljden att jag druttar omkull. Faller med en duns mot de höga trappstegen och skrapar upp benet och får en rejäl bula där.

Aj, det svider och bultar, men nog vill jag bra gärna gå upp. Fler apor kommer och de är verkligen påträngande,  så till slut tar jag mitt förnuft till fånga och bestämmer mig för att utskten där upp inte är mödan värd och att buddhastatyn nog ser ut som de flesta andra buddhastatyer. Vad är det man brukar säga; surt sa räven.

Finns en hel del att titta på här nere också, man behöver inte tveka på att stället heter något med tiger.

Just i dag så har Miss Mimosa Queen kandidaterna också kommit hit, reportrar från både TV och tidningar är på plats.

Även de som vann tävlingen 2015 och 2018 är med.

Jag är glad över att slippa gå i deras högklackade skor,  det ser otroligt jobbigt ut och många av de vackra flickorna staplar fram med möda på dessa klackar.

Många stannar och tittar på de långa och vackra flickorna, fast den här trötta hunden brydde sig inte mycket.

Vår busschaufför har sagt att om vi är på platsen där han släppte av oss så blir vi upphämtade där kl. 10.00 och mycket riktigt, där står en lokalbuss och väntar på oss och vi får en privattur tillbaka.

Blev ingen soluppgång.

Visserligen var jag vaken och uppe när det var dags för promenaden till platsen för soluppgången, men kände att det var nog säkrast att spara knät till förmiddagens promenad norrut och även den tillbaka till liftstationen.

Det var ganska kallt på morgonen, inte vinterkyla precis, men hotellet här hade tänkt till ordentligt för i garderoben fanns det förutom de obligatoriska gasmaskerna även två rejäla och orangeröda vinterjackor. Så inte hade jag behövt frysa. Maken gick iväg för att se soluppgången och han tyckte nog att det största skådespelet var att titta på folk. Han var liksom inte där ensam och nästan alla andra hade den tjocka orangeröda jackan på sig. Jackorna syns kanske inte så mycket på hans bild men trängseln syns, jublet när solen visade sig får ni tänka er. Jag fick höra det i hans film.

Efter frukost drog vi istället iväg på vandringen till den norra sidan av berget. Den är lite mer spektakulär och är det man oftast hittar bilder av på nätet. Här var det inte mindre med trappor, snarare tvärtom och det mesta hänger på klippväggarna.  Nu märktes det dessutom att nationaldagsfirarna hade börjat anlända, det var mycket mer folk nu. Alla glada och på festhumör och stämningen var på topp och ingen knuffades eller trängdes.

Gångvägarna var smalare här och trapporna brantare, dessutom verkade många vara lite höjdrädda och ville bara gå på bergssidan.

Som tur var så var det inte så här trångt hela tiden. Det gick bra att både stanna och komma fram till kanten och beundra utsikten.

Här har vi gått mest uppför och uppför när jag får syn på lite räcken högt uppe på klippan. Jag frågar April om det är dit vi ska. Ja, till en början svarar hon. Dessa räcken syns i grönskan ovanför berget i dagern.

Så vi traskar vidare. Trappor uppför och trappor nedför.

Vi ska till området där de byggt gångvägarna så att de hänger direkt på bergväggen. Går man på dessa så ser de inte så läskiga eller märkvärdiga ut, utan man får kika och fotografera dem lite på håll för att se hur de är uppbyggda.

Det är märkligt hur tallarna klarar av att växa här och klamra sig fast på bergsväggarna.

De är rädda om sina träd här, vi träffar på en biolog som är ute och inspekterar hur tallarna mår. De har upptäckt att de fått något skadedjur och kommer att bespruta träden.

Tycker man att det är för jobbigt att gå i alla trappor, kan man hyra bärare som bär runt en i en bärstol. Betalas efter vikt på lasten.

Så här ser bärstolarna ut. De hade laddat upp med många sådana i dag eftersom de väntade en del prominenta personer upp till nationaldagsfirandet.

Vi träffade på många bärare den här dagen. De flesta bar tvätt och förnödenheter. Starka seniga äldre män. Vi noterade att det inte var några yngre killar som var bärare och fick veta att de är inte tillräckligt starka för att klara av det jobbet och att det inte finns nästan någon som helst nyrekrytering. Därför vet de inte hur de ska klara av transporterna hit upp när de äldre lägger av.

Bärarna kämpar på och vi går vidare. Här stängs vandringsvägen av under vintersäsongen, längre bort är det för farligt då snön kommer och det blir halt.

Ganska förståeligt för på vissa ställen såg gångvägen ganska enkel ut.

Vissa passager kan vara ganska trånga också.

Ibland måste man stanna upp för att hinna beundra utsikten också, inte bara för att återhämta andan.

För oss är det nu dags att återvända och börja ta oss tillbaka till linbanan, så vi vänder och påbörjar återmarschen.

Inget större fel på utsikten där heller.

Höstfärgerna blir mer påtagliga.

År 2006 var Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan på besök här, han tyckte att den här tallen såg ut som ett paraply och gav det namnet "Umbrella pine". Han tyckte att tallen påminde om FN, en symbol för skydd av människan och dess överlevnadsmiljö.

Så efter en lång vandring är vi äntligen framme vid linbanestationen och kan slå oss ner i en kabinkorg och åka ner.

Där nere väntar det lunch och sedan färd till järnvägsstationen för färd mot nya mål. På vägen dit hittar April en kryddhandel. Här torkas det kryddor och säljs till detaljhandeln men även privatpersoner får handla där..

Vår guide April är väldigt intresserad av växter och då hon får höra att jag har en reumatisk sjukdom så kollar hon runt på alla kinesiska sidor om hjälp och lindring för den. Hon kommer fram till fotbad med den här torkade svampen i vattnet är bra, men så bör jag bo i ett område där det är 37 grader varmt och dricka alkohol. Jo, hon är helt seriös med sina råd. Vet inte riktigt om jag kommer att följa dem.

April köper i alla fall lite svamp som hon ska ha till sina fotbad.