Garpenberg

Innan vi lämnar Garpenberg för gott så kändes det som ett besök i Sveriges enda kvarvarande gruvkapell var nödvändigt. Finns det bara ett, så måste det beses.  Gruvkapellet i Garpenberg är med stor sannolikhet uppfört på  1600-talets första år.

Kapellet flyttades till den här platsen 1947 för att inte riskera attt störta ner i gruvan. Flytten skedde på rullar så när kapellet ställdes upp på den här platsen befann det sig i samma skick som tidigare. Gruvan är fortfarande i drift men numera tvingas inte gruvarbetarna att gå till kapellet för bön  klockan 6.00  och ingen behöver heller få böter eller spöstraff om de uteblir från bönen.

Vill man gå in i kapellet och titta så kan man låna nyckeln i ett  hus alldeles bredvid.

På nedre botten finns det ett kapellrum, förstuga och kontor.

En trappa upp finns det ett litet gruvmuseum. De här pinnarna som kallades dagsverksstickor eller Kavel användes istället för nutidens stämpelklocka. Gruvarbetaren hade en och kamrern en likadan, de lades bredvid varandra och en skåra ristades in för utfört dagsverke. Ingen kunde fuska utan det var bara att lägga stickorna bredvid varandra och jämföra.

 Vårt nästa stopp på resan blev Stjärnsunds bruk. Det vita huset som speglar sig så fint i bruksdammen trodde jag var en kyrka men det är en brandstation.

Sedan for vi norrut. Hade ingen övernattning inbokad för vi tänkte att det är sommar och folk har semester så hotell finns det på vägen uppåt, men så vi bedrog oss. Ljusdal var vårt första försök att få rum och middag, men där var det semesterstängt. Nästa försök blev i Ånge men även Ånge var semesterstängt. Lite smått desperata och hungriga styde vi kosan mot Sundsvall för på den stora genomfarsvägen borde det väl finnas både mat och rum men även där var det tji. Vi hamnade i Sundsvall där fick vi både god mat och husrum. T.o.m vår bil fick husrum. Men vi red inte uppför trappan på Knaust, en bild på den har jag,  fast den är kvar i min mobil som jag glömt hemma hos min dotter. Lägger nog in den  här på söndag.

Någon som vet var jag är?

Har i dag ägnat mig åt det något tidsödande nöjet att skanna diabilder. Fick över en hel drös med diamagasin efter min far, lovade att skanna dem men har inte kommit igång förrän nu. Har hittat många guldkorn, inte så mycket fotomässigt men desto fler för minnet. Skannar, tittar och minns.

Men ibland sviker minnet. Det enda jag kommer ihåg om den här bilden är att det är en semester på tidigt 60-tal. Det är jag som tagit bilden med min pappas kamera. Snygga ledningar, eller hur?

Men var är det någonstans? Är det någon på fotosidan som känner igen fyren? Jag vet att den ligger norr om Stockholm eftersom vi är på väg upp till min morfar i Puoltikasvaara. ( ligger norr om Gällivare) Tror att fyren kan finnas någonstans vid Höga kusten.

Rallarvägen

Tog en promenad på Rallarvägen. Tänkte först gå  till Rallarkyrkogården. Där ska Svarta Björn ligga begravd. Men  med min nylagade fot så insåg jag snabbt att det bara skulle bli en liten promenad och inte ända fram dit.

Lite disigt vid parkeringen, men det såg ut att klarna upp.

Efter en stund  hittade vi liten fin kyrka.

Med en vacker och orginell dopfunt.

Även en handbroderad tavla. Ett riktigt konstverk, som säkert tagit många timmar att sy.

Bredvid kyrkan på en liten höjd, ett utomhuskapell.

När dimman lättade var det så här fint.

En liten rundtur i Kiruna med omnejd.

Den här dagen började också med hög klar luft, lite frost och dimma. Allt var sanslöst vackert. Myrarna såg lite mystiska ut i dimman.

Solen kom sakta fram och det blev mer färger även på myren.

Åkte en liten rundtur och gjorde ett kort besök på kyrkogården där min mormor och morfar ligger. Mest av intresse för mig men lite intressant är att morfar var lappskomakare.

Det finns inte så många sådana här "staket" kvar ute i terrängen, men såg några som inte blåst sönder.  Det är vindskydd för att snön inte ska driva ut på vägen.

Nästa anhalt på rundturen blev Malmberget och Kåkstaden där.

Kafè fanns det där, tyvärr så kom vi inte in. Inte för att vi var onyktra, det var stängt.

Utsikten från Dundret.

Med en så här fin skylt om rastplats, då måste man bara stanna.

Håll med om att det var vackert där.

Färden gick vidare och det här välkända vägmärket var jag bara tvungen att fota. Det är Suptallen som står strax utanför Vittangi.

Ryyppö-talli, som de säger här upp. Vid resorna till och från tinget i Vittangi, så bads skjutsbondne att stanna där vid tallen och pluntorna plockdes fram för en stärkande tår. Hästen fick vila en stund och skjutshållarhästarna blev så vana vid stoppet där så de stannde självmant.

Det har berättats, att länsman i Kiruna en vinterdag efter avslutat ting i Vittangi startade sin hemfärd vid kvällningen. Han blev trött och somnade, även skjutsbonden somnade. Hästen sin vana trogen stannade vid Suptallen och gick inte vidare förrän bonden vaknade och kunde mana på hästen. När de nästa dags morgon inte hade kommit längre än till Svappavaara (ca tre mil från Vittangi) och länsman frågade hur det kom sig. Svarade bonden bara "Ryyppö-talli". Det räckte tydligen som förklaring.          Tallen fridlystes 1932.

Det här såg lite märkligt ut, såg det från vägen och undrade varje gång  vad det var. Såg ur som det hade snöat bara där. Kom sedan på att det var ängsull som i blåsten lossnat och vitpudrat terrängen runt omkring med. Tyvärr så gick det inte att stanna här, men tog den här bilden i en rullande bil.

Å så en bild till.

Hittade en gammal fin bro, bron över Kalixälven. Den påminde om bilturer här upp i norr när jag var barn och bilväg och järnväg samsades om samma bro. Det såg ut som om det här varit en sådan men nu fanns det en ny vid sidan om för järnvägen.

Samma bro men från sidan, tycker den ser ut som något som min bror byggde med sitt Mekano.

...och i Kiruna kan man välja sparkfilen, även så här på hösten.

Abisko

Dimmorna sveper över Torneträsk, men de lättar och det ser lovande ut inför ett besök i Abisko.

Kan inte låta bil att fascineras av alla färger i naturen.

Kommer till Abisko Östra och det pampiga stationshuset där.

Tar liften upp på Nuolja.

Man kan gå upp också, men det känns skönare med en åktur.

Även om man är hund så kan det vara skönt med liften upp till toppen. Såg flera hundar som tog sig upp på samma sätt. Låg så duktigt i liftkorgen.

Väl uppe och det är strålande solsken så tänker jag att nu, nu ska jag väl få en fin bild på Lapporten. Men motljus och soldis är inte det bästa fotoväder, fast en bild måste jag ha ändå.

Leden mot Björkliden ser nästan ut som Kungsgatan i dag. Många som passar på att njuta av väder och färger.

Mäktigt landskap med färg och form, deltat vid Abiskojokks utlopp är inget undantag.

Abiskojokk är mäktig och trots att det är lite vatten i fjällen just nu, så brusar den fram djupt nere i sin ravin.

Besöker du Aisko turist så missa inte Naturrum, mycket information att få och jag tittade också på Åsa Kullins bilder där. Såg även ett fint bildspel.

Mycket intressant information om Klimatförändringen. Där det framgår att det varit klimatförändringar tidigare, långt innan vi hade bilar och andra utsläpp. Även istiden försvann en gång i tiden. Tog en bild, men fick med ett blänk från lampan, tror det går att läsa ändå.

Färden går mot Norge nu.