Glimtar av Tallinn

En något ovan känsla infann sig förra veckan. Vi åkte ut till Arlanda och skulle ut och flyga.

Eftersom Finnair nu finns på terminal 5 så kunde vi starta resan på Pontus in the air. Åker man med det bolaget brukar avresan annars ske från tvåan, den terminalen var nu stängd.

Här bjöds det bl.a på coq au vin. Gott var det.

Mätta och belåtna  kunde vi bege oss till gaten och där gällde det, munskydd på. Det blev ett genomgående tema på den här resan.

Vår resa till Tallinn kunde börja.

På flygplanet var det noga med munskydd. De som inte hade det ordentligt över näsan blev tillsagda att dra upp munskyddet. 

Vi hade mellanlandning i Helsingfors, där var betydligt mer med folk än på Arlanda och det kändes trångt eftersom stora delar av flygplatsen var avstängd. Passagerarna lotsades fram i långa led och delades upp med vaccinerade och ovaccinerade. Flest verkade vara vaccinerade, för det var ganska glest bland i de som lotsades in för att visa PCR-bevis. Vi fick visa vårt covidpass och kunde gå till gaten.

Till skillnad från Arlanda så hade nästan alla munskydd på. Eller mask, som nog är ett mer passande namn eftersom det täcker både mun och näsa.

Framme i Tallinn kunde vi se att vissa flygplan fick vila och var parkerade med tofflorna på och även de hade munskydd.

Vid incheckning på hotellet var de också noga med att få se vårt covidpass. Där fick vi ett armband som bevis på att vi var vaccinerade och det  måste vi visa för att få komma in till frukost och lounge. Dessutom var rummet förseglat för att visa att det var ordentligt städat och desinficerat.

Tydliga instruktioner för hissetiketten.

Även mask på.

Orsaken till vår lilla utflykt var att vi skulle till vår trevliga och duktiga tandläkare Jana. Blev ingen årlig kontroll av förklarliga skäl, utan mer vartannat års.

Men vi hade klarat oss bra ändå.

Ett vackert hösttallinn lockade till en promenad. 

Här behöver man inte tveka om var cyklisterna håller till. Ilsket röda markeringar visar var deras körfält är.

Ordentliga markeringar för övergångställen också.

Tallinn är inte överbelamrad av de där elsparkcyklarna. De fanns, men tror jag såg bara ett tiotal på vår promenad. Dessutom finns det parkeringsrutor för dem.

Trots att jag just nu har problem med att kunna ta ordentliga promenader så kom vi till gamla stan ändå. Där var det sig inte likt. Damerna som brukar stå vid stadsmuren och sälja sina stickade produkter var borta. Vår favorit gastropuben Clayhills hade slagit igen likaså flera andra restauranger. Många populära turistmatställen hade kvar sina uteserveringar och hade även utökat dem rejält. Ganska glest med turister var det också.

Men Pierres Chocolaterie fanns kvar och där slank vi in.

För att gotta oss åt deras helt underbart goda romrussinchoklad och tequilachoklad.

Halloween närmar sig och Tallinn förbereder sig. BUUU!!!  

Den här lite  skulpturen hittade jag på flygplatsen i Tallinn. Den bestod av mängder av knoppar, och mönstret som bildats där är avtryck av en mängd barnhänder.

I väntan på avgång slank vi in till  loungen, där  var det lite annorlunda. De små mackorna var förpackade i små burkar, vi slog oss ner framför brasan, visserligen en fuskvariant men ändå stämningsfull. Kändes nästan som om vi var på picknick.

Sedan åkte vi hem....

Dop och örn.

Pandemin har satt sina spår på tillvaron för många. Själva har jag och min man levt ganska så isolerade fram tills vi var fullvaccinerade. Fast nu verkar det som om vi behöver även en tredje spruta för att vara skyddade mot deltavarianten.

Hörde på nyheterna i dag att det börja bli kö för dop nu. Många har väntat för att släkten skulle få vara med. Vårt yngsta barnbarnsbarn skulle också döpas. De unga föräldrarna väntade också tills så många som möjligt var fullvaccinerade. Dessutom hade de dopet utomhus, eftersom både dopbarnets mamma och storebror Harald är döpta i vår trädgårds så kändes det lämpligt att även lille Hektor skulle döpas där. Många var tydligen svältfödda på evenemang så alla tillfrågade ville komma och det var nog över 50 personer som samlades i vår trädgård, där vi kunde hålla avstånd och följa alla kvarvarande restriktioner.

Vi hade verkligen tur med vädret, solen sken och det var en helt underbar julidag.

Dopklänningen har hängt med ända sedan 1949 då jag döptes i den. Visserligen var jag tvungen att sy om den lite, för efterkrigstidens tyger var inte så hållfasta. Men blommorna med dopbarnets namn och datum har klarat sig och fylls på för vart barn som döps i den. Hektors blomma är lavendel.

Välsignelsen. Hektor verkar lite tyngd av stundens ansvar.

Hektor var lite  förundrad över vad som var på gång.

Dags för själva dopceremonin.

Faddrarna tar sitt uppdrag på allvar.

Hektor charmar prästen.

-Jag döper dig Hektor, Håkan, Rune i faderns....

Då händer något ovanligt, en havsörn  svävar plötsligt upp över oss. Jag har inte det ultimata objektivet på kameran men slänger iväg ett skott ändå. 

Hos indianerna är det vanligt att man uppmärksammar när något djur visar sig vid speciella tillfällen och det blir ens totemdjur. Kan det vara så att Hektors totemdjur nu är en havsörn.

Örnen: Står för mod, frihet och ett högre seende. Lyft och flyg vidare, var inte rädd. Modet du behöver för att gå vidare finns inom dig. Framtiden ligger öppen, släpp det gamla och gå vidare. Din inre visdom leder dig rätt. Var inte rädd!

Då storebror Harald döptes kom det en ekorre på besök, så båda bröderna fick besök av ett djur på sitt dop.

Ekorren: Står för framsynthet, idoghet och hamstrande. Vi behöver förverkliga våra planer och arbeta aktivt för att nå vårt mål. Engagera dig helhjärtat i allt du gör, men glöm inte nuet. Du kan inte skapa en trygghet bara i framtiden utan du måste börja här och nu.

Örnen flög vidare och Hektor fick sitt dopljus tänt.

Stolt mamma med lille Hektor.

Så här såg det ut för två år sedan då storebror Harald döptes.

Tog en liten tur i solen.

Solen sken och vi tog en liten tur, och hamnade nästan i filmens värld. Ute på Ekerö står en ovanligt fin busskur.

Har man sett TV-serien "Tillbaka till Aidensfield" så känner man igen ortsnamnen på den här busskuren och även Harry Potterfantaster kan känna igen sig eftersom den även varit med i dessa filmer.

Hans Christiansen är ordförande i väg- och tomtägarföreningen i Älvnäs.  När en busskur i området skulle rustas upp kom han med förslaget att skapa en replika av kuren vid Goathlands tågstation i England.

Järvsö, ICA och tuffa killar.

Eftersom vi hade avbokat middagen på Järvsöbaden så tog vi en promenad ut på stan för att se de om det fanns något alternativt matställe.

På promenaden hamnade vi bakom några tuffa killar som såg lite sökande ut.

Till slut stannade de och undrade om vi var från trakten. Det var vi nu inte, men den ena av killarna hade bott i Järvsö och hade på det bestämdaste för sig att det fanns en ICA-butik i byn. Det hade han förvisso rätt i med betoning på "fanns", trots att vi nu inte var från byn så kunde vi upplysa honom att han stod precis där ICA funnits. Tyvärr så brann den ner i oktober 2020 och än så länge finns bara ett stålskelett av den nya butiken.

Fast vi kunde upplysa dem att det går ändå att handla på ICA, i det som jag tror är världens minsta supermarket.

En bra lösning då järvsöborna annars hade varit utan butik och fått åka flera mil för att handla.

Dessutom så kan de beställa varor via internet och hämta dem i den här vagnen som står intill butiken.

Förutom ICA så såg vi att det fanns många fina hus i Järvsö, ett exempel här.

Kärleken finns i Järvsö, i alla fall tillfälligt. Ser ut som om någon ångrat sig här och försökt sudda ut.

Vi tog oss en sväng upp på Öjeberget, tyckte förra gång vi var här att det byggdes enormt mycket där. Den verksamheten hade inte stannat av och det byggdes än mer nu.

Nya hus växte upp som svampar ur jorden och vägen slingrade sig högt, högt upp på berget.

De har fin utsikt här uppe.

Men hur gick det med kvällsmaten kanske någon undrar. Ingen fara vi hittade ett trevligt ställe med mycket god mat.

 Jag brukar testa hamburgare på nya platser och den här gången blev jag minsann inte besviken. En av de godaste jag ätit och dessutom kunde de göra krispig pommes frites. Makens älgfärsbiffar var också riktigt goda. Kommer vi till Järvsö fler gånger så blir det middag där igen.

Testade en lite ovanlig G&T på ett lokalt gin. Havtornssmaken passade bra där.

Nästa morgon for vi hem, vi har ett dop av ett litet barnbarnsbarn i vår trädgård att förbereda.

Vi pausade utanför Sandviken vid Storsjön och åt en liten lunch till vågskvalp. Fast naturligtvis höll vi på tvåtimmarsregeln och en av dessa stopp blev i Kilafors där garnlagret fylldes på. Så nu har jag sysselsättning i vinter om pandemin inte skulle släppa sitt grepp över landet.

Klart också att vi tog ett stopp bland myggen i Gysinge, maken märket inte att det fanns några men jag var ett attraktivt byte.

Såg att det varit många här före oss, som verkligen ville att vi skulle veta att de också varit där.

Stenegård

Nästa ställe som fick ett besök av oss var Stenegård i Järvsö

Stenegård har i tusentals år varit en plats där människor möts och där har de tagit sig en paus på resan. Här fanns gästgiveri på 1600- 1700-talet.

Uneskos officiella namn på Världsarvet Hälsingegårdar är "Decorated Farmhouses of Hälsingland." det syftar alltså på det unika med dessa gårdar att det finns dekorerade interiörer i boendemiljö som väggmålningar och tapeter.  Det fantastiska och fantasifulla måleriet, de starka och vackra färgerna, berättelserna i målningarna och de pampiga salarna gör Världsarvet Hälsingegårdar helt unikt i världen. Alltså det är gårdsmiljöerna och målningarna som är det unika med Hälsingegårdarna.

Att hälsingarna prytt sina hus med väggbonader har gamla anor. I vår del av världen finns fragment av bonader bevarade från järnåldern. En textil bildvävnad från Överhogdal har kol-14-daterats till 800-1100-talen. Vi håller oss till coronaregler och går inte in för att titta, det får bli någon annan gång.

Just nu är det coronaanpassat på Stenegård , men man kan vandra runt och titta på odlingar och alla kulturminnesmärkta byggnader.

Julius Brun, heter den man som (1818-1901) grundade Stenegård så som den är idag. Han påbörjade omvandlingen av gården 1856 och det var ett omfattande arbete som pågick in till mitten av 1880-talet. Julius Brun var en riktig renässansmänniska, han var verksam som apotekare, politiker, affärsman, författare och filosof. 

Här på Stenegård finns numera Lill-Babs museum.

Tunnbröd gräddat i vedeldad ugn kan man köpa här, vi gjorde det. Visst var det gott, men slog inte det från Rättvik i smakupplevelse.

Behövs mycket ved till ett sådant bageri.

Ett lite speciellt träd.

Ser att de har en liten gårdstomte som vakar över området.

Även nere i själva Järvsö kan man se spåren efter Lill-Babs. Vem kommer inte ihåg Klas-Göran!

Lill Babs Caffär har numera blivit Järvsö gårdsbageri där de även har champagnebar.