Har du hört talas om “people of the forest”?

Idag har vi förmånen att få vandra med Batwamän och få ta del av
hur de levde och höra deras historia. 
 

Batwafolket är pygméer och tillhör en grupp av folkslag där männens 
medellängd understiger 155 cm. 
Vi ska vandra med dem i ungefär tre timmar och det sägs innan att det är i platt terräng. 
Så här efteråt så undrar jag vad de kallar för backig terräng, 
för den här vandringen gick i backe upp och backe ner. 
Ganska branta backar emellanåt och lika branta ner. 
Fast det var ju klart, det var inte uppför hela tiden. 
Vi startar vandringen i solsken, hyr porters även i dag, 
förutom fyra män från Batwastammen
så har vi även fyra beväpnade vakter med oss. 
De behövs för på vägen kan vi träffa på både elefanter och bufflar.            

Nu drar vi ut på jakt.

Efter en stunds vandring så visar våra män hur de brukade jaga, med spjut och...

...Pilbåge. De skjuter även prick på en liten trähjort för att visa hur träffsäkra de är.

De här bären är en slags kaffe, men inte samma slags kaffe som det vi dricker.

De har en mycket beskare smak än "vårt" kaffe. 

Vatten är livsnödvändigt och lever man i skogen är det bäckar och vattendrag som man hämtar sitt vatten ifrån. En bambustam med lite gräs och mossa som lock är bra att hämta vatten med.

Med en tunnare bit bambu kan man ösa upp vatten och även ha att dricka ur.

Frukterna som syns på buskarna bakom vattenhämtaren, de ser ut som citroner och är visst lika sura som de, men de äter dem inte, även om vår guide tar ett bett bara för att visa hur de ser ut inuti. Den frukten använde de till att tvätta kläder med.

De här växterna som ser ut som meloner, är också en slags meloner men inte goda att äta och innehållet är lite jäst. Elefanterna tycker om det och de kallas för elefantöl eller elefantalkohol, när elefanterna haft kalas på dessa frukter bör man inte vara i närheten av dem.

Mörka moln tornar upp sig och regnet hotar i bakgrunden.

Plötsligt när vi vandrar i godan ro, så stannar vakterna och står på helspänn och spanar in bland buskarna. Det prasslar där inne och vi ser något som rör sig. Försiktigt smyger sig de beväpnade vakterna en bit in i buskaget. Står där med geväret i beredskap, visar till oss att vi ska stå stilla. Spänningen stiger och Batwamännen ser ut att vara på helspänn. Då ser jag vad de spanar på, det är en buffel och bufflar ska man inte störa. De kan bli rejält arga och farliga. Men vi har tur, kanske även buffeln med tanke på vakternas vapen, den väljer att gå åt ett annat håll än vad vi ska gå.

Vi vandrar vidare och kommer till byn.

I sådan här hyddor bodde de och det finns fortfarande några få stammar som bor kvar i skogen, de  bor fortfarande så.

Spjutet ställs i dörröppningen, med spetsen uppåt och lutat utåt. För kommer det djur och anfaller blir de spetsade.

Spanaren sitter i en spaningshydda högt uppe i trädet.

I utkanten av byn står en liten hydda, dit går man och offrar något för god jakt, bra hälsa eller vad man vill ha hjälp med.

Vi fick även se hur fällor tillverkades.

Våra små gubbar är roliga och riktiga skådespelare, de spelar ut hela registret av talang då de illustrerar hur jakten går till vid fällan.

När jakten är lyckad så behöv det eld för att tillaga bytet. Göra upp eld på gammaldags vis tar tid och är jobbigt. Före den här filmsnutten så förbrukade de en pinne och var tvungna att tälja en ny, men trägen vinner och trots att det regnade så fick de eld. Titta gärna på den här filmen. 

Eld fick de efter mycket slit.

Efter många timmars vandring, mest uppför , har vi kommit till Ngarama Batwa Cave.  Blöta och trötta för regnet ökade och allt var blött, jag hade en regnponcho som jag upptäckte att den inte var så praktisk om det inte bara gällde att ha kameran i skydd, men då man gick i mer eller mindre obanad terrängoch då min porter tog min hand och hjälpte mig upp vid svåra partier följde ponchon med och dolde marken där jag skulle sätta mina fötter. Eftersom jag var ganska blöt på resten av kroppen så åkte den av också, det var ju inte kallt bara blött. När jag kom till lodgen så upptäckte jag att det fanns faktiskt en liten, liten fläck på en tröja som inte var blöt. Resten var genomblöta.

Vi inbjuds inbjuds till att besöka den heliga Ngaramagrottan, en gång hem till Batwakungen, där får vi gå ner om vi vill, men mitt ena knä som meniskopererades förra året har inte gillat alla nedförsbackar och gör rejält ont nu, det gör att jag avstår från att gå alla trappor ner. Två i vårt sällskap går ner och få höra sång av kvinnor som framför en sorglig sång som ekar otäckt runt djupet i den mörka grottan.

Vi andra väntar under taket som byggt upp runt grottöppningen, även Indiana Jones tar en paus.

Vakterna står kvar ute i regnet.

Det här är ingen sjö, nej det är vår stig. Här ser det inte så brant ut, för nu är vi nästan nere vid bilen. Men den sista biten av vandringen var så här blöt.

När vi kommit ner till vår nya lodge så var det extra skönt med ett glas vin framför brasan.

Den stora dagen, då drömmen går i uppfyllelse.

Idag ska vi iväg på äventyr, det äventyret som lockade med mig på den här resan. Något som jag önskat göra i många år och så här i efterhand önskar jag att jag också gjort det för många år sedan, då när jag var ung, pigg och frisk. 

Främst var det Alicia Lundberg som väckte min lust att få se bergsgoillorna på riktigt, då när jag såg hennes dokumentär så trodde jag nog aldrig att den önskan skulle införlivas. Kommer inte ihåg vilket år det var jag såg hennes dokumentär, men gissar på början av 80-talet och tänk, nu äntligen kan det bli verklighet. Fast helt säkert är det inte, för det finns inget löfte om att man ska hitta gorillorna. De har inget fast boende utan förflyttar sig hela tiden.  Direkt efter frukost tar vi oss upp till nationalparken Bwindi Impenetrable Forest för en genomgång. Och så klart, vi är i Afrika så allra först blir det dansuppvisning.

Sedan får vi veta vad vi får göra och inte får göra och att det tidigt i morse skickats iväg några så kallade scouter för att försöka hitta var gorillorna befinner sig just i dag.  Varje gorillafamilj får bara ett besök per dag. Vi blir indelade i grupper på åtta och hyr oss en varsin porter för hjälp att bära ryggsäcken och framförallt hjälpa till i de besvärliga partierna, för det här är ingen enkel promenad vi ska iväg på. Det är bergigt och det är ju klart det är bergsgorillor vi ska till och de lever just i bergen. 

Har vi otur så kan vår vandring uppför bli på tre timmar eller mer, så vi ger oss iväg.

Det går uppför och det går uppför och i fortsättningen går det bara uppför. Dessutom är vi hög höjd så det blir några stopp för att hämta andan och titta på utsikten.

Eller bara för att återfå lite krafter för den fortsatt vandringen.

När vi klättrat uppför i flera timmar så kommenderas det stopp, vi sätter oss och vilar och väntar på besked om vad som ska hända.

Det verkar som om spanarna har kommit några gorillor på spåren och efter ett tag så är det bara att hoppa upp igen och gå vidare, fast nu ska vi ut i helt obanad terräng och brant nedför. Växtligheten är så tät så man ser inte var man sätter fötterna och ibland finns det bara inget under foten och jag kasar ner i det okända. Trots att guiden gått före och huggit väg med sin machete så är det tät växtlighet. Tur vi hade handskar med för det är en hel del taggiga buskar också.

Men hur trött jag nu än är så piggnar jag till lite då guiden och alla vakter börjar viska, vi är nära. Mycket nära. Träffar på spanarna och de pekar till höger.

Där framme är de, pekar de och jag kollar in bland buskarna men ser först inget. Vår guide tar mig i handen och leder mig fram in bland buskarna och där är de. Först får jag bara ur mig ett WOW! Vilken känsla att stå där så nära dessa giganter.

Här är de, hela familjen. De verkar lite morgontrötta och ligger mest i en stor hög och slappar.

De som inte bara ligger och slappar är de små bebisgorillorna, de är inte stora och kravlar mest runt ovanpå de stora. Gorillor lär sig gå vid sex månaders ålder så de här är tydligen yngre.

En liten bit ifrån de andra sitter en ensam gorilla och filosoferar.

I en buske alldeles bredvid mig ligger en till gorilla och kikar fram då och då.

Fast den verkar vilja ha lite avskildhet, för plötsligt river den ner en hel buske och täcker över sig. Men det var visst inte så skönt där inne i lövhyddan för den kommer ut igen och då ser jag att den är skadad i foten. Har kanske ont.

Plötsligt prasslar det till i buskarna och en liten filur och busfrö dyker upp.

Han klättrar runt och spelar apa och busar i största allmänhet.

Han sprallar runt i träden och lillebror blir helt klart intresserad.

Och vill gärna vara med och leka.

Även om storebror är en sprallig liten kille så verkar han vara omtänksam, för plötslig hissar han upp lillen i trädet. Efteråt släpper han ner honom igen, väldigt försiktigt.

Klättra är tydligen väldigt kul, men då han utmanar ödet och tar sig längst upp i toppen på sitt träd, då brakar hela trädet ner med en skräll. Rakt över gruppen som ligger under.

Till en början ligger kvar under trädet och verkar inte bry sig. Men silverryggen piggnar plötsligt till och ser sig omkring. Lite trött, tydligen, för han verkar behöva stötta upp ögon en aning.

Men till slut får han nog och flyttar sig från lövhögen och den andra gruppen och det är signalen för oss att nu är vår timme över.

Dags att förbereda oss på nedstigningen från berget. Det har regnat och fortsätter regna så vår väg ner är väldigt lerig. Halt, slipprigt och lerigt är bara förnamnet. Jag ramlade bara fyra gånger totalt under vandringen och jag var inte ensam om att rasa omkull. Min porter ska ha en enormt stort tack för all hjälp han bistod med. Inte bara med att bära ryggsäcken utan att se till att jag kom helskinnad fram och fram överhuvudtaget. Tre timmar uppför, en timme hos gorillorna och två och en hal timme ner. Tur att vi hade tvätt och skorengöring på lodgen sedan.

Tämligen trött, lerig, blöt och ont lite här och där kommer vi till slut ner till platsen där vår vandring startade. Efter lite pustande och prat blir det certifikatutdelning.

Vi uppmanas att rama in våra dipolm och sätta upp dem på väl synliga platser där hemma. Göm inte undan dem, utan visa upp dem för alla, för de vill att turisterna ska komma dit för vandringar till gorillorna. Efter att dessa turer börjat har antalet bergsgoillor stadigt ökat. När lokalbefolkningen får inkomster från den turismen så får gorillorna leva ifred och ingen jakt på dem förekommer. Så de uppmanade oss att berätta om våra upplevelser.

Gå på lokal marknad

En dag ute i träsket och den häftiga fågeln tyckte jag räckte för mig, så nästa dag då de andra återvände dit valde vi tre svenskar att gå på marknad och utforska Entebbe lite. Det var inget dumt val, för tydligen kommer det inte så mycket turister ner på stan, för lokalbefolkningen var så glada och trevliga och verkligen bjöd på sig själva. För att inte sticka ut för mycket, mer än att vara de enda vita människorna, så tog jag inte med kameran. Utan på Herman inrådan fotade jag med mobilen.

Vi traskade runt med vår chaufför Herman som visade och berättade om vad vi såg.

En del kände jag igen, men en hel del grönsaker var nytt.

Som de här gröna bladen som var vanliga i matlagningen. 

Många trevliga personer träffade vi, de ville gärna få en pratstund och veta var vi kom ifrån.

Potatis är basföda här och odlades nästan överallt. Tre skördar blev det per år, fast i år var skörden lite hotad på grund av allt regn. 

Som vanligt i vissa länder så hängde och låg köttet helt öppet och utomhus. 

Slaktaren högg och styckade köttet med en stor maschete så att benflisorna flög vida omkring.

Bäst att gå vidare innan vi blir helt nedstänkta.

Vi går inomhus, där är det lite för mörkt för att fota, men försöker med några bilder då vi träffar på några glada barn.

När vi kom till fiskhandlarna trugade de på att vi skulle smaka på de små, små torkade fiskarna. Kan inte vara mycket mer än skinn och ben på dem, fast lite protein ändå. Men fiskhandlardamen bakom de stora fiskarna tog mig till sitt hjärta. Hon fick syn på mitt rödbrända och lite svullna ansikte och skrattade hjärtligt och sa att vi var så lika. Du är min syster, sa hon.

Efter den glädjebomben visade Herman på några knyten på en stolpe, exakt vad dessa knyten innehöll kom jag inte helt underfund med. Det kanske var lite hemligt, för det skulle ha samma effekt som Viagra.

Ut i ljuset igen, där står de lokala taxiåkarna. Cykel och motorcykel är det gängse färdmedled. Har man ingen egen cykel kan man ta en cykeltaxi. 

Mycket transporteras på just cykel och ofta har de väldigt stora och tunga lass.

Oftast går det bra, men ibland blir det till att plocka lök mitt i gatan.

När vi kommer tillbaka till vår bil, står den lilla flickan från början på promenaden kvar. Hon vinkar glatt nu och storebror som är upptagen med att diska vågar också vinka till oss. 

Vi fortsätter till hantverksmarknaden, vid parkeringen träffar vi den här parkeringsvakten. Han vill också veta var vi kommer ifrån. När får veta det så vill han att vi ska ta med hans barn hem, så de får utbildning. Det knep lite i hjärtetrakten då han sa det. 

Den marknaden var inte så stor, men gott om lokala produkter. 

Det började regna ganska kraftigt, så vi tog vår tillflykt in på köpcentrat för en fika. 

Herman, en upptagen affärsman 😊

Någon fågelfotograf är jag inte.

Nä, jag har nog sagt det förut att jag inte brukar fotografera fåglar så ofta även om det händer ibland då tillfälle ges. Så när jag ramlar på ett helt träd med färggranna vävare så kan inte jag inte låta bli att få lite bilder. Plötsligt damp en hel flock ner framför mina fötter och lika fort var de uppe i trädet igen och kämpade med sina bobyggen. De bon som ligger där på marken, ligger inte där av en slump utan det är de bon som inte fått godkänt av honan. Duger de inte så bara ner med dem, honorna är kräsna när det gäller heminredning.

Hanarna är de som bygger och det var kul att iaktta hur de de flätar fast sina strån.

De kämpar på ordentligt för att få fast dem i trädets grenar.

Det var ett riktigt pillerjobb att få fast stråna.

Sedan ska man hinna med och fria också och få en dam som godkänner bygget.

Puss på dig, älskling!

-Kom och titta nu om mina byggen duger.

Öppningen och ingången till bona är på undersidan, bra så att det inte regnar in.

Alla är nu inte lika duktiga bobyggar, undrar hur det går för den här killen då boet ska godkännas.

Schimpanser

Chimpanzee Sanctuary of Ngamba Island grundades 1998 på en 40 hektar stor ö i Victoriasjön. Omgiven av det lugna vattnet i Victoriasjön, är Ngamba Island Chimpanzee Sanctuary ett hem för 49 föräldralösa schimpanser som räddats från hela östra Afrika. Det är ett reservat som tar hand om sårade eller föräldralösa schimpanser, de kan vara beslagtagna från tjuvskyttar och räddade på områden där skogen skövlats för att anlägga palmodlingar.

Vi hade ett besök inplanerat på den ön och en solig morgon for vi ner till Victoriasjön för att ta en båttur ut till ön.

Victoriasjön är världens näst största sjö och ligger på gränsen mellan Uganda, Tanzania och Kenya. Mitt i sjön går ekvatorn, där stannade vår skeppare till en stund och vi letade intensivt efter den linjen. :)

Efter en skön sjöresa på ungefär 40 minuter anlände vi till vår ö och blev välkomnade av en trevlig guide som berättade om verksamheten och deras schimpanser. I väntan på rundvandring fanns det en del annat djurliv att titta på. 

Hamerkop

Efter en gedigen genomgång om vad de gör för schimpanserna och varför, så var det dags att bekanta sig med schimpanserna. Inte så påtagligt och nära för dessa schimpanser är inte tama utan lever som vilda schimpanser. Den största delen av sin tid håller de till ute i skogen och kommer nästan bara fram till utsiktsplatsen för besökare då det är matdags.

De matas tre ggr per dygn och får mest grönsaker och frukt, en gång i veckan får de ägg för att få i sig protein. Runt omkring finns det elstängsel för att de inte ska rymma iväg. Det berättades att vid ett tillfälle då strömmen var av, så smet några schimpanser iväg och hittade en båt vid stranden som de tog över och drev iväg ut på sjön. Den stackars skepparen till båten var något förtvivlad och kom upp till centret för att få hjälp för att få tillbaka sin båt.

Nu när vi är där så är det dags för matning, de som ville kunde betala 5 dollar för att hjälpa till med matningen. Kändes väl lite onödigt eftersom all mat kastades in över stängslet till schimpanserna. Några amerikanskor som gärna ville mata, såg lite besvikna ut, för jag tror att de trott innan att de skulle få lite mer närkontakt med den schimpans de ville mata. Då kunde man lika gärna betala lite pengar till verksamheten utan att kasta grönsaker och frukt.

Om schimpanserna ville vara i fred och inte umgås med de andra så kunde de gå i några av de gångar som var uppbyggda för att komma till lite burar.

Även om jag fick en liten känsla av djurpark och Skansen så såg det ut som om djuren trivdes där och de hade verkligen ett stort område att vistas i. Tror de hade känslan av livet i vildmarken eftersom de drog sig tillbaka in i skogen då matningen var över.

Men nog är de bra charmiga och även lika oss människor. En liten bildkavalkad.

Puss på dig!

En gammal dam som vilar lite i skuggan.

Kram!

Även apor blir gråhåriga då de blir gamla.

En som tycker att det är dags att kasta lite mat till just honom.

Mums!

En liten matbit i lugn och ro.

-Men kasta en till mig också!

Hittat en egen buske.

Styrelsesammanträde.

När schimpanserna fått sin mat började de dra sig tillbaka in i skogen och vi gick vidare för att se mer av anläggningen. En stor hane som fått konkurrens  om ledarskapet och vara alfahane höll mest till i en av burarna. Han hade fin kontakt med skötaren.

Han varnade oss för att gå för nära för schimpanserna är väldigt starka och de skulle lätt kunna krossa vår hand om de ville hälsa på oss.

De lät sig väl smaka av bananerna han hade med sig.

I en annan bur var en hona med en liten och otroligt gullig unge.De höll till där för att ungen inte skulle bli skadad av de andra schimpanserna.

Även om det kan kännas lite turistiskt att få komma och titta på schimpanserna på ett så pass nära håll så är våra besök viktig för verksamheten. För även om de som jobbar där gör det ideellt så behöver pengar för att hålla schimpanserna med mat och även för underhåll.