Stenegård

Nästa ställe som fick ett besök av oss var Stenegård i Järvsö

Stenegård har i tusentals år varit en plats där människor möts och där har de tagit sig en paus på resan. Här fanns gästgiveri på 1600- 1700-talet.

Uneskos officiella namn på Världsarvet Hälsingegårdar är "Decorated Farmhouses of Hälsingland." det syftar alltså på det unika med dessa gårdar att det finns dekorerade interiörer i boendemiljö som väggmålningar och tapeter.  Det fantastiska och fantasifulla måleriet, de starka och vackra färgerna, berättelserna i målningarna och de pampiga salarna gör Världsarvet Hälsingegårdar helt unikt i världen. Alltså det är gårdsmiljöerna och målningarna som är det unika med Hälsingegårdarna.

Att hälsingarna prytt sina hus med väggbonader har gamla anor. I vår del av världen finns fragment av bonader bevarade från järnåldern. En textil bildvävnad från Överhogdal har kol-14-daterats till 800-1100-talen. Vi håller oss till coronaregler och går inte in för att titta, det får bli någon annan gång.

Just nu är det coronaanpassat på Stenegård , men man kan vandra runt och titta på odlingar och alla kulturminnesmärkta byggnader.

Julius Brun, heter den man som (1818-1901) grundade Stenegård så som den är idag. Han påbörjade omvandlingen av gården 1856 och det var ett omfattande arbete som pågick in till mitten av 1880-talet. Julius Brun var en riktig renässansmänniska, han var verksam som apotekare, politiker, affärsman, författare och filosof. 

Här på Stenegård finns numera Lill-Babs museum.

Tunnbröd gräddat i vedeldad ugn kan man köpa här, vi gjorde det. Visst var det gott, men slog inte det från Rättvik i smakupplevelse.

Behövs mycket ved till ett sådant bageri.

Ett lite speciellt träd.

Ser att de har en liten gårdstomte som vakar över området.

Även nere i själva Järvsö kan man se spåren efter Lill-Babs. Vem kommer inte ihåg Klas-Göran!

Lill Babs Caffär har numera blivit Järvsö gårdsbageri där de även har champagnebar.

Delsbo

Passade på att besöka Delsbo och upptäckte att där är de riktiga fågelvänner. De här holkarna är bara en liten del av alla vi såg.

Tittade också på några Hälsingegårdar som vi inte besökte förra gången vi var här uppe.  Första var Hälsingegården Ol-Ers. Den ingår i Västerängs kulturreservat och är en av Hälsinglands mest värdefulla bymiljöer. Gården har en huvudbyggnad samt två flyglar och är från perioden 1840-1860, men Västeräng var en fullt utvecklad by med fyra gårdar redan 1542. Ol-Ers har tillhört samma släkt sedan 1766. Här kan man även övernatta.Lilla M tyckte att det var fint här och hade gärna stannat kvar och lekt en stund.

Vi for vidare till den närbelägna Forngården. Där har Delsbo Hembygds- och Fornminnesförening samlat gårdar och andra byggnader från trakten. Huset i mitten är Per-Nilsas gården från 1700-talet.

Visserligen duggregnar det lite, men ett litet fint duggregn ska vara bra för hyn så vi går ändå runt och tittar. Ett härbre håller på att få ett nytt spåntak.

Inget är öppet men allt går att se utvändigt. Fina fönster med pelargoner.

Förstukvisten på Per-Nilsas gården.

Prästkragar.

Sedan 1952 arrangeras Delsbostämman på forngården, Sveriges äldsta spelmansstämma.

Fin gärdsgård har de runt området.

Nere i själva Delsbo, om man besöker järnvägsstationen så kan man starta ett dessinäventyr. 

Lilla M tjatade och tjatade om att vi skulle ta en tur, men när han insåg att hans små tassar inte räckte ner till tramporna gav han upp. I nedförsbackarna hade det nog fungerat, men blivit ganska jobbigt i övrigt.

Vi nöjer oss med att titta på stationen och prata med grabbarna som håller i dressintrampningen. De berättade att man kan trampa ända till Hudiksvall.

Dra ända in i Hälsingland

Det är vår tanke i dag, att vi ska dra till Hälsingland.

Vår väg kantades av lite regn och lupiner, jag vet att lupiner anses som ogräs men trots det tycker jag att de är vackra. Läser man på Fältbiologernas sida så står det att lupinen är en invasiv art. Det betyder att den konkurrerar ut andra, svenska arter. Eftersom det är en ärtväxt binder den kväve och det medför att andra arter inte trivs där lupiner växer. Den tar över och tränger undan andra växter. Den tycks ha spridit sig i en rasande takt numera, kan det bero på att förr slog man det som växte i vägrenen. Har inte sett att det görs nu för tiden.

När vi kom till Rättvik var det uppehåll i regnandet och vi tänkte passa på att köpa lite av det goda tunnbrödet som bakas där. Vi drog iväg med raska steg mot det lilla huset där tunnbrödsbageriet fanns. Fanns var rätta ordet, för där var det stängt och igenbommat. På väg därifrån mötte vi en äldre man med rullator och han visste att bageriet hade flyttat och berättade också vägen dit.

På vägen hittade jag det här huset, vet inte om det går in under begreppet väggmålning, men målat på väggen är det ändå.

Bageriet hittades också, nu ska det köpas tunnbröd... Trodde vi. Vi var där vid lunchtid och redan då var allt slutsålt. 

Lilla M satte sig på disken och såg ganska besviken ut.

Vi fick ta en promenad istället och hittade ett kärleksmeddelande vid fontänen.

Alla socknar och städer i Dalarna verkar ha en egen modell på dalahäst. Rättvikshästen togs fram på 1950-talet av Rättviks Hemslöjd och John Gudmunds, Hemslöjdare i Sjurberg. Den är smäckrare i formen än Morahästen och finns endast i grått. Den är baserad på en tidigare häst som troligen är tillverkad runt 1850-talet. Förebilden hittades en gång i Skräddargården i Stumsnäs norr om Rättvik. Den finns nu i kulturhuset i Rättvik.

Strax efter Rättvik finns Styggforsen, dit styrde vi kosan, men väl framme upptäckte vi att Corvetteklubben hade ett möte där och det var massor med folk och trängsel. Visserligen många fina bilar att titta på vid parkeringen, men trängsel är inget för oss och allra minst nu i coronatider.  

Tidigare hade vi sett en kyrka som såg enormt stor ut och den syntes på väldigt långt håll, det var Boda kyrka och fanns på samma väg som ledde till Styggforsen. Inte öppen, men kunde beskådas utifrån.

Högt låg den och stor var den.

Nästa stopp blev i Edsbyn, där regnade det så att få en stol som tak var praktiskt. Man kan gå upp på stolen också, men var inte så skönt i regnväder.

I ett rejält ösregn kom vi så fram till Järvsö och Järvsöbaden, där blev vi inkvarterade i Solvillan. Trots det namnet så fortsatte det att regna resten av dagen.

Middag hade vi inbokad på Järvsöbaden. Praktiskt när det var regnväder, men tyvärr så skiljde sig coronasäkerheten här. Vi hade bokat en tvårätters och trodde det var bordsservering men upptäckte att de har buffébord trots pandemin.  Borden var visserligen ställda med avstånd och en del i olika rum, men vid buffébordet blev det trängsel när alla skulle hämta maten samtidigt. Folk sprang om varandra och det kändes lite som att sitta på en järnvägsstation och äta. Dessutom var det många som gick och hämtade om med samma använda tallrik.  Många åt femrätters och det gjorde att vi som skulle starta med varmrätt, fick in den bland de första och behövde inte trängas just vid den rätten.

Vi avbokade nästa dags middag.

På slingriga vägar.

Inte långt från Håverud, och om man följer en lite slingrande väg som korsar järnvägen åtskilliga gånger, kommer man till Högsbyn. Den vägen väljer vi  istället för den stora E45. Det verkar inte vara speciellt mycket tågtrafik på den järnvägssträckan för vid en korsning var bommarna nere och damen i bilen framför oss, stod beredd med mobilkameran. Ett ensamt lok kom och for. Fick känslan av att det var dagens händelse där.

Vi letade oss ner till hällristningarna vid Högsbyn istället för att spana på tåg. Här finns omkring 2.500 hällristningar från bronsåldern. Troligtvis var platsen, här vid sjön Råvarp, en helig plats där man utövade religiösa ceremonier.

Här syns en akrobat som gör en baklängesvolt över skeppet, en bild som väcker fantasin. 

Fotspår finns inhuggna.

Även vågmönster.

Hittade även ett litet kors.

Området  här ingår i naturreservatet Tisselskog som ska ha en rik flora.

Bönderna har bråda dagar ser vi. Räknade till tre traktorer i arbete på den här åkern.

Det blev ingen vandring i naturreservatet utan vi for vidare. Kom till Dalslands kanal igen, vid Långbron. Där hade det precis varit broöppning.

Här har de även en pampig öppningsbar järnvägsbro.

Vår GPS hade lite udda idéer om hur vi skulle köra och eftersom vägen var trevlig så protesterade vi inte alltför mycket, men hamnade i Arvika och när vi slingrades oss ut genom staden hittade jag en ny väggmålning.

Så var det dags för en bensträckare och där hittade vi Bûnskebocken. Det är  inte  någon värmländsk motsvarighet till gutefåret och inte något karaktäristiskt inslag i faunan heller, utan brunskogsbornas gamla sockenboöknamn. Förr var det ett något nedsättande öknamn men det sägs att  numera är Brunskogsborna stolta över namnet.  

Vackra planteringar  omger bocken.

Blev ett extra stopp ute i skogen , för Fru Gårman kunde jag inte bara åka förbi. Hon hade sällskap av maken på andra sidan vägen, men han var bekant sedan tidigare så det blev bara damen på bild.

Nästa stopp blev Brattfors hytta den finns upptagen i jordeboken från år 1540. Den var  då en mulltimmerhytta byggd i sten, timmer och mull och ägdes av fyra bergsmän. En period under 1800-talet var den en av de största i området. Hyttan lades ner 1920.

Sedan hade vi inte långt kvar till dagens övernattningsställe,  Hennickehammars herrgård. Där åt vi gott och sov tryggt.

Än så länge var vi också glada  över att de ställen vi bott och ätit på tog pandemin och restriktionerna på allvar. Ingen trängsel och egna starttider för middag o frukost.

Rallaren, Viggen och Håverud

När vi är på bilsemester så har vi en tvåtimmarsregel, av hälsoskäl så får ingen körning ta mer än två timmar i sträck.

Sedan är det rast och bensträckare som gäller. På väg mot nästa mål på den här resan så blev det ett stopp i Hallsberg. Eftersom Hallsberg är en knutpunkt i det svenska järnvägsnätet så kändes det naturligt att gå till järnvägsstationen och ta en bild.

Där vid stationen träffade vi på Rallaren.

Nästa bensträckare blev det vid Göta kanal och slussen vid Norrkvarn.

Ingen som slussade då.

Vid Häljestena, var det plötsligt bilköer i stockholmsformat, när vi kom närmare så såg vi att det var omläggning av vägen. Aha vägbygge, trodde jag. Men lite konstigt att det var så många militärfordon och folk från försvarsmakten där. Brukar det inte vara vid vägbyggen.

En bit in på omläggningen fick vi svaret, ovanligt många människor hade samlats ute i skogen och på ängarna och då upptäcker jag att ute på riksvägen står ett JAS 39 Gripen-plan. Lite tidigare hade vi sett ett som flög omkring och tydligen hade det sedan landat på vägen. Klart vi stannade och jag slet fram kameran för att få en bild. Fast medans jag höll på och bytte till telet så drog det igång med ett öronbedövande dån och planet lyfte och for iväg. Snopet, fast fick ändå se den lyfta.  Läste senare om övningen här.

Vi for vidare och tyckte väl att det var lämpligt med ett stopp vid Rastplats Viggen och med lite fantasi och klonverktyg så kan man få även den att lyfta.

Måste få säga att de som sköter om den rastplatsen där måste få en eloge. Så välskött och så fin toalett har jag aldrig sett på en rastplats förr. Blommor och prydnadsföremål var den pyntad med också.

När vi står där och mumsar på varsitt äpple så dånar det till ovanför oss och där kommer Gripen igen, självklart har jag 70 mm på kameran, men slängde iväg ett skott ändå. Pricken där uppe är flygplanet.

Man kan förstås beskära lite och se att det verkligen är ett flygplan.

Dagens mål är Håverud och framme där checkar vi in på Håveruds Hotell , får ett trevligt rum vid strandkanten blir bjudna på lite gofika innan vi tar en promenad ner till Slussområdet.

I Håverud är det naturligtvis akvedukten som är det stora dragplåstret och en stor del av anledningen att vi åkte hit. Den var en genialisk lösning på ett stort problem. Det verkade inte möjligt att bygga kanal och slussar här på grund av den mjuka berggrunden och den djupa kanjonliknande dalen där älven störtade fram. Nils Eriksson löste, det som innan ansågs som en omöjlig uppgift, genom att föreslå och bygga en akvedukt.

Dalslands kanal börjar i Köpmannebro vid Vänern. Engelsmannen Roger Pilkington utnämnde denna kanal till världens vackraste! Den började byggas 1864, och 254 km och 31 slussar senare blev den färdig, år 1868. Ändå är bara en enda mil grävd kanal, resten är naturligt sjösystem.

Kanalmuseet var öppet, men vi undviker trängsel så ett besök där inne får vänta till någon annan gång.

I stället passar vi på att titta och beundra akvedukten. Det var ganska lugnt, men en båt skulle över akvedukten just när vi kom. 

Backar man en liten bit  från den utsiktspunkten så ser man att det är tre olika färdmedel som kan korsa varandra där. Båt, bil och tåg.

Några personer som byggt och som besökt kanalen. Min autograf var det ingen som var intresserad av.

Vi passade på att gå upp på själva akvedukten och se hur båten fortsatte sin färd ut mot sjön.

Sista slussen öppnas.

Sjön suger sägs det och det stämmer nog, för nu var vi hungriga. Bänkade oss vid kanalen för en rejäl räkmacka. Det enda negativa man kan säga om den mackan var nog att den var i största laget, men så god.

Innan vi lämnar Håverud nästa morgon tar vi oss upp till landsvägsbron och utsiktspunkten där ovanför.

Även från bron har man fin utsikt över akvedukten.

Lilla M är en tuff björn från Alaska så han ville visa sig riktigt modig och posera på vägräcket.