Gyllene eran.

Nu bryter vi upp från Karakorum och åker norrut, men först tittar vi på  monumentet över mongoliska rikets Gyllene era.

Högt uppe på ett berg ligger den, som det mesta vi vill se i Mongoliet.

Men kommer man upp högt så ser man långt.

I mitten på monumentet finns det en stor stenstupa, den varianten av stupa kallas för Ovoo.

Runt omkring kan man se hur riket förändrats från gulderan till nutid. Det guldfärgade på den här sidan visar hur stort Mongoliska riket var och det blå hur stort det är nu...eller kanske litet i jämförelse. Ändå är Mongoliet ett väldigt stort land nu också.

Här uppe får man en överblick över staden.

Långt där borta syns också klostret med sina 108 stupor.

Vi går ner igen för en sista titt innan vi far vidare. 

En bamsig hund kommer vandrandes,  den har nog passat på att plaska i vattenpölen. Den är inte intresseead av att hälsa utan vandrar bara förbi oss.

Den här restaurangen heter Mormors hästsko, lite svårförsteligt namn innan vi fick en pirogliknande maträtt och fick veta att dessa piroger kallades för hästskor. 

Skylten för däckverkstad har jag nu lärt mig att känna igen, en sådan finns i det här gröna skjulet. 

Vill man inte bo i Ger så kan man välja ett turisthotell, jag föredrar Ger.

En av de större vägarna går här och det märks på alla transporter som passerar.  Här kommer det massvis med ull.

Där bakom lastbilen uppenbarar sig en raritet, den är så speciell att även vår chaufför plockar fram kameran.

En rysk Zil 130. Den första prototypen byggdes 1956 och produktionen började 1962. Jag vet inte vilken årsmodell det här är men den slutade tillverkas 1994.

Den är lastad med skräp som gammal taggtråd.

Utanför den kombinerade banken och restaurangen står den här mannen och röker.

Kanske är det kocken, jag vet inte för han kunde inte prata.

Jag frågade om jag fick fota honom och han blir så glad och kommer fram för att posera.

Kul, men jag gillade bäst den bild jag tog lite i smyg samtidigt som jag fotade bilen. Han uppskattade den här bäst.

Nu lämnar vi den gamla huvudstan och åker vidare.

Här träffar vi äntligen på Valter också, den fågel som egentligen heter Vulture är en korpgam. Fast då vår guide säger det så låter det som valter.

Kör genom Tsetserleg som är en ganska stor stad. 

Den ligger på nordsluttningen av Changajbergen.

Naturen förändras undan för undan och det blir mer och mer skog. Skog som består av lärk.

Bergen börjar se ut som om de är klädda i grön filt.

Till slut kommer vi fram till Taikhar Ger camp.

Här hälsar de oss välkomna med svenska flaggan.

Det här är vår åttonde Ger. Stenen där bakom är Taikhar rock, dit ska vi gå efter lunchen.

Det är ganska varmt och då viker man upp kanterna på Geren för att få in lite luft.

Nu har vi till och med fått ved så vi kan tända i kaminen.

                                                                föregående

Kvällspromenad i Karakorum.

Kvällspromenader är sköna och även så i Mongoliet, fast här är vi glada att vi valde att gå på gärdet istället för ute på vägen. Vi bor i nationalparken och tänkte gå in och titta lite på stan. Den stad som var Mongoliets huvudstad fram till 1267.

Staden är inte så stor, men här har de en gångväg som är ganska högt belägen. I vanliga fall då man promenerar i ett samhälle så ser man bara plank.

Här kommer man upp och får lite överblick och kan även se in över planken.

Jag var lite orolig över att folk skulle bli lite sura över att vi gick där uppe på gångvägen och fotograferade, men det var tvärtom. De få som brydde sig vinkade och tjoade glatt.

De flesta har både ett litet hus och minst en Ger.

Vi träffar på en steppörn som just fångat sin kvällsmåltid.

Tittar man noga så kan man se att kvällsmaten bestod av en ekorre.

Där uppe på stolpen satt den sedan och mumsade i godan ro.

Vi promenerar vidare.

Korna ska hem och göra kväller.

Det är ganska så lugnt, de flesta är nog inne och ordnar för sina kvällsbestyr.

En liten tös med en ko och en yster kalv. Inte så lätt att få hem dem för kvällen, när man är liten .

Men tösen är van och bestämd och lyckas med sitt uppdrag.

Träffar också på några lösa kor, den här har en konstig nosring med taggar på.

Tack vare mina vänner på Facebook så vet jag nu att det är en så kallad antisjälvmjölkare. Vissa kor har olaten att dia andra kor, men med nosringen så kan de inte det.

Vi vänder tillbaka till vår camp och ser att bästa vägen åter är nog över gärdet. Så här mycket dammar det på vägen.

Gärdet är tydlig enkelriktad, sådan tur att vi gick åt rätt håll då.

                                                                   föregående --- nästa

Jakten på gräshoppan.

Nämnde tidigare att då det regnade i öknen så luktade det som svamp, här när vi lämnat Gobiöknen och kommit till ett grönare och frodigare stepplandskap så är doften kryddig. Känns nästan som man går omkring i en kryddbod.

Något som vi inte sett tidigare har också dykt upp här, nämligen stora och flygande gräshoppor. den här flyger inte just nu och är då betydligt lättare att få med på bild.

Då de flyger har det ett lustigt ljud för sig, det låter nästan som  när man smackar med tungan uppe i gommen. Ett litet tji, tji ljud. Det ljudet blir lite retfullt då jag försöker få en bild på en flygande gräshoppa. Första försöken blev ungefär så här, då jag ens lyckades få den i sökaren. För de var snabba.

Men med det retfulla ljudet så kan man ju inte ge upp så lätt. Den här hade lite röda färger.

Jag fortsatte försöka.

Beskuren bild.

En med lite miljö.

Även den beskuren.

Sedan gav jag upp.

                                                     föregående --- nästa

Ongi Monastery

Vi ska nu besöka den plats där Ongi Monastery var beläget. Det var ett mycket stort kloster, ja egentligen två kloster som låg på var sin sida om Ongifloden.

Träden som växer på vägen dit tycker jag är så vackra.

Hittar en liten antikhandel, där inne säljer de ting som hittats vid det gamla klostret. Trodde då jag kom in att det var mer som ett museum, men frågade och sakerna såldes verkligen.

Fin gammal kärra.

Solen är på väg ner och skapar ett fint ljus.

Det nordliga klostret, byggt 1660, bestod av 17 tempel. Bland dem en av de största templen i hela Mongoliet.  Där fanns också 4 buddhistiska universitet. Som mest bodde det över 1000 munkar här. 

Brunnens vatten anses vara heligt och även helande, Solongo tycker att vi ska smaka på vattnet, men för säkerhets skull så avstår vi. Har testat källvatten på andra ställen i världen och det har inte varit så lyckat.

Båda komplexen av Ongiklostren förstördes fullständigt 1939 under antireligiösa utrensningar utförda under Chorloogijn Tjojbalsans styre. Han var ledare  för det kommunistiska partiet i Mongoliet. Han blev ledamot i den kommunistiska regeringen på 1920-talet och vid slutet på 1930-talet hade han genom utrensningar lyckats etablera sig som Mongoliets diktator. Under hans regim genomfördes i samarbete med Sovjetunionen en systematisk utrotningspolitik gentemot den gamla mongoliska överklassen och åren 1937-38 beräknas 20 474 personer ha mördats i utrensningarna.

Särskilt det buddhistiska prästerskapet drabbades hårt och hundratals kloster förstördes.

Här dödades över 200 munkar och många överlevande munkar fängslades eller tvingades gå med i den kommuniststyrda armén.

På 1990-talet beslutades det att bygga upp klostret. Det första templet invigdes 2004. Det finns ett litet museum i en Ger framför det.

En av stuporna har rekonstruerats också. Den har en platta med   namnen på munkarna som dödades 1939.

Vi går runt och tittar medans solen sig sakta sänker.

Den här platsen anses vara så helig och kraftfull så besökare till och med ringer hem för att sända över energi.

Personerna som har hand om nyckeln till klostret och muséet är några barn.

En gammal bönesnurra som fått nytt liv.

Barnen leker här, den här lilla killen har en frisyr som är ganska populär i Mongoliet bland småkillar.

Vår vana trogen, på den här resan, så går vi upp på berget.

Jag var tvungen att byta minneskort där uppe och tyvärr så är det kortet med dessa bilder på villovägar. De följande sex bilderna är från min makes kamera.

Här uppifrån ser man vilket stort område som förstördes. Även floden där nere, i den har man hittat en hel del saker från klostret. Munkarna gjorde sitt bästa med att gömma och gräva ner föremål, men ingen kunde sedan berätta var de fanns eftersom de munkarna dödades.

På andra sidan berget ligger ett nomadvinterviste.

För en gångs skull fick vi en fin solnedgång också, jag bevara den i minnet tills minneskortet behagar hittas.

Nästa morgon drar vi vidare norrut, och även om det i början är ganska torrt så börjar det bli lite grönare.

För att inte tala om hur grönt det blir några timmar senare.

Vilken väg vi ska ta? Inga problem, alla vägar leder till åt samma håll, man väljer bara de spår som är minst skumpigt för tillfället.

Här träffar vi på en ridande herde.  Tidigare på resan och närmare Ulaanbaatar så var det vanligare att herdarna hade motorcykel. Ser betydligt trevligare ut med häst.

På vår färd norrut stannar vi till i en liten by, där träffar vi på de här barnen. Pojken håller på att borra efter olja.

Många turister ger barnen pengar eller godis. Godis är ju inte så nyttigt och pengar lärde jag mig i Nepal att inte ge till barn. Då lär sig barnen tigga istället för att gå i skolan och studera. Lättförtjänta pengar. Jag brukar ha med mig små amigurumifigurer i fickan och ge till barnen istället. Här borde jag nog haft två helikoptrar istället för en, det blev en liten strid om den populärare figuren.

Efter så där 5-6 timmar är vi framme vid Munkh Tenger Ger camp.

Och kan installera oss i vår sjunde Ger.

Innebilden får bli på en hörnet, där det var så lyxigt att vi hade ett eget handfat och en termos med varmt vatten fick vi också.

Matsalen.

Här finns ett område där man får tälta också.

                                                           föregående --- nästa

Vid Ognifloden.

Eftersom vi nu bor vid Ongifloden så måste vi väl kolla in hur den ser ut, sedan tänker vi gå upp på berget bredvid och hälsa på stendjuren där uppe.

På väg dit träffar jag på ett vackert litet kryp.

Ytterligare ett exempel på hur man här tager vad man haver. Gamla element kan bli bra staket. Något imponerad över den som sågat itu alla elementen. 

Men nu var det floden som var vårt mål, hoppas det finns lite vatten i den.

Flodens tillstånd är en anledning till oro på grund av dess progressiva torkning. Även om orsakerna till detta fenomen inte är helt klara, så skyller vissa miljöorganisationer , inklusive det lokala "Ongi River Network", på den intensiva industri- och gruvutnyttjandet av floden. Förutom att floden torkar ut blir vattnet  förorenat och innehåller kvicksilver och cyanid.

Den ser ganska så torr ut nu, men inte helt torr ändå

Vi går upp på berget för att lite utsikt.

Ser där nere att det är fler som kommit på samma idé. 

Här uppifrån så ser man att det inte är mycket till flod så här års. 

Går man upp så får man även gå ner, vi väljer att gå över berget och ner på andra sidan för stigen upp var brant och massor av löst grus. Inte kul att halka i det. Maken är snabbare ner och svalkar sig i skuggan under ett träd. Betydligt fler träd här än vi är vana vid hitintills. 

Åter vid campen är det tvättbestyr, blir mycket tvätt när de flesta nattgäster bara stannar en natt. 

Det här är ingen scen, med straffarbete, ur Tv-serien "Orange is the new black". Det är campens personal som fått i uppdrag att röja sten efter ett staketbygge. Tjejerna tjoar glatt och hivar iväg stenarna i full fart. De ser ut att ha riktigt kul.

Nu ska vi vila fram till middagen och sedan besöka några klosterruiner. Min lilla maskot passar på att posera lite.

Kulan i luften

                                                              föregående --- nästa