Livet går vidare.

Mitt i all förödelse så går livet vidare.

Tvätten måste tas om hand även om man bor med utsikt ut över torget med alla raserade hus och tempel.

Damerna på balkongen har utsikt ut över Trailokya Mohan Narayan templet, som förr var ett tre våningar högt tempel, nu är det bara den trappstegsformade bottenplattan kvar.

Ja hela torget har förändrat karaktär.

Mat måste man ha.

Även katten vill ha lite smakbitar.

Disken tas om hand.

Kommersen i de butiker som är kvar fortsätter som vanligt. 

De flesta leveranser sker till fots eller med cykel.

Överallt slits det med återuppbyggnaden. " Let's Rebuilt Together..."

Fast lite vila kan man behöva.

Men inte alla har fått något jobb och deras hem blev helt förstörda i jordbävningen.

Livet är ganska så tungt för en del.

Förr var det många heliga män som försökte få lite inkomster på att turisterna fotograferade dem, nu såg jag bara en. Han var väldigt stolt över sitt skägg och visade hur lång fläta han fått.

Två år har det gått sedan den förödande jordbävningen, så mycket finns kvar att göra. Inte lätt att ha ork för att hålla rent på gatorna heller, finns ju ingen riktigt organiserad sophämtning.

 Men som sagt, livet måste gå vidare.

Föregående inlägg om Kathmandu.

Efter jordbävningen.

Ingen tidigare resa har berört mig så mycket som den här gjort. Jag har varit hemma några dagar och ännu har jag inte lyckats samla tankarna för att kunna formulera mina känslor i ord. Jag har besökt Nepal några gånger tidigare och fascinerats av landet och dess vänliga befolkning. Nu, trots att de drabbats så hårt av jordbävningen, är de lika glada och vänliga mot besökare.

Nästan två år har gått sedan Nepal drabbades av den stora jordbävningen och fortfarande är landet så märkt av händelsen. I huvudstad Kathmandu var det nog Durbantorget som råkade mest illa ut. Av dessa gamla tempel och byggnader som fanns där finns inte så mycket kvar. Eftersom det är en plats dit så gott som alla turister någon gång kommer och jag hade i färskt minne hur där såg ut från mitt senaste besök så begav vi oss dit för att se hur det var nu. För att komma in måste man som turist betala inträde, 1.000 rupie ca: 100 kr, pengarna går sedan till återuppbyggnad.

Man får en skylt att hänga runt halsen för att visa att avgiften är betald, en tydlig signal till försäljarna att här kommer en potentiell köpare.

Det är så lite turister här nu så det gäller att förmå de få som kommer att köpa av just den försäljaren. -Köp en flöjt, handgjorda!  -Jag kan inte spela flöjt! -Köp två!

Även rickshawförarna jagar kunder.

Ser du mannen i vänstra hörnet? Han som sitter mitt i  stenhögen!

Det är skomakaren som blivit av med sitt hus. Han måste ju jobba vidare ändå för att få mat på bordet till familjen.

Vi betalar inträdet till Durbantoget och börjar försöka lokalisera var vi är.

Det är inte så lätt för alla välbekanta byggnader är mest bara stenhögar nu.

Fast det här templet verkar ha klarat sig någorlunda.

Levande gudinnans hus ser ut att ha klarat sig skapligt också.

Vi går in och tittar hur där ser ut. Det är sig ganska likt om man bortser från alla stöttor. Man får fotografera här om inte levande gudinnan visar sig, henne får man inte avbilda. Hon bor fortfarande kvar i det här huset trots att huset är skadat. Vi pratar med vakten där inne och han berättar att Nepal inte får någon hjälp utifrån med uppbyggandet av det här området.

En ny skylt har jag fått till min skyltsamling.

Jag fortsätter att vandra runt på Durbantorget i nästa inlägg.

Föregående inlägg om Khatmandu

Ballestasöarna del 2.

Ballestasöarna har sedan 1800-talet exploaterats för sin guano (fågelspillning), som anses som ett av världens förnämsta gödningsmedel och en gång den största exportvaran från Peru. När exploateringen börjades fann man guano ned till 70 meters djup. Guanon ansågs tidvis som lika viktig som guldet för Peru. Nu ser vi mest reser från den industrin, de enda som vistas på öarna, förutom fåglar och djur är några vakter som ser till att ingen går iland.

Dröjde lite mellan del 1 och 2, men när Montezumas hämnd slår till tryter orken för både att skriva blogginlägg och kommentera. Har hitintills klarat mig från det under alla resor, men någon gång ska väl bli den första, hoppas även den sista. 

Det sägs att öarna producerar 20 ton guano per år! Det kan man förstå, för gott om fåglar är det verkligen här.

De både hörs och syns. 

Sälarna verkar trivas bland alla fåglar. 

De klättrar så vigt upp på klipporna.

Den lilla lilla ungen kommer efter.

Men sveps bort av vågorna och ropar förtvivlat på mamma.

Hur det gick för den lilla ungen vet jag inte för vi åkte vidare.

Kom till mina favoriter, pingvinerna.

Det här är Humboltpingviner och en art som är utrotningshotad därför pågår ett bevarandeprojekt där arten, bland annat, föds upp i fångenskap världen över.

När jag berättade för guiden att jag samlar på pingviner, såg han ganska imponerad ut och frågade om jag hade dem hemma hos mig i huset. Fast han såg lite lugnare ut då han förstod att samlingen bestod av bilder. Det är den nionde arten som jag sett. Bara åtta kvar då. 😀

På en klippa har inkatärnorna samlats. En skarv har satt sig på deras hörna och då kan vi se att tärnan inte är så stor. 

En väldigt vacker fågel tycker jag.

En blåögd skönhet som jag glömt namnet på.

Pelikan.

Ett otrolig vimmel av fåglar. 

Avslutar dagens inlägg med en trött liten säl.

.

Ballestasöarna

Strax utanför vårt hotell i Paracas ligger några öar som heter Ballestasöarna. Där formligen sjuder det av liv! Miljontals fåglar bor här året runt och här finns allt från rödfotad guanay, koromander, humboltpingviner och Peruanska Boobies, som slåss om utrymmet för sig själva och sina nästen.  Vet inte om jag kommer att kunna klura ut vilken art som är vem, men det ska bli spännande att få se dem. Här finns även en av världens största kolonier av sjölejon. Öarna är numera naturreservat och man får inte gå iland på dem. De här öarna brukar ibland kallas för lilla Galapagos för sitt otroliga fågelliv. Vi ska nu ta en båttur ut till dessa öar. Vår båt är den lite större med tak där ute.

Först flytvästarna på och så kan vi dra iväg.

Bortifrån hamnen inne i Paracas kommer det fler båtar som ska ut till öarna.

På vägen ut passerar vi en hamn för lite större fartyg.

Där håller en flock pelikaner till. Det här är några utav dem.

På den ön finns också geoglyfen "El Candelabro" (Kandelabern), den är 60 meter hög och man ser den bara från havet. Ingen vet hur gammal den är, vem som gjort den eller varför.  Den är ”inristad” i berget under sanden, och försvinner inte trots sandstormar och starka vindar från havet.

Vi börjar nu se fler och fler fåglar...

...som flyger åt alla håll.

 Nu börjar vi också närma oss öarna.

De har spännande former och många grottformationer. 

Spännande djurliv och landskap, men lite irriterad blir jag för det var sagt att båten skulle vända runt så att det inte spelade någon roll på vilken sida man satt i båten. Nu har vi kommit till sjölejonen och båten ligger med bredsidan mot dem. Inte den sida jag sitter på så klart. Jag viftar och vill att de ska visa även oss på höger sida vad som händer. Kapten förstår inte men guiden vinkar och jag får komma fram och sitta i  guidstolen.  Högt och bra och med utsikt åt alla håll.  Lönar sig att ha en riktig kamera med tele med sig.

Det som händer på den sidan är att ett sjölejon har fått fatt på en fågel och håller på och leker med den.

Den kastar sin fågel upp i luften, fångar den igen och igen. 

Guden berättar att de inte äter fågel men vill gärna leka lite. 

Vi fortsätter turen, inte genom den här passagen den är för trång och grund.

Vi fortsätter runt bland alla fåglar. 

Det vimlar verkligen av fågel här.

Många bilder blev det vid dessa öar så det kommer en fortsättning snart. 

Strandpromenad

Efter vår häftiga och intressanta flygtur över Nazcalinjerna så kan det vara skönt med en lugn promenad på stranden.  Fast något dopp i havet blev det inte för där verkar det lura lite faror. 

Vi har en bred härlig och solig sandstrand vid hotellet,  men de flesta verkar vilja stanna kvar vid poolområdet. 

Vi har utsikt mot öknen också. 

Men framförallt så håller det till en hel del fågel nära stranden. 

Lite längre bort flyger det färggranna varelser omkring. 

Även hel del som far omkring på vattnet. 

Det är så många segel uppe i luften att man är frestad att börja nynna på en välkänd låt av Lasse Dahlqvist. "Kors vad det vimlar av segel i da".

De som håller i seglen far fram så det riktigt fräser i havet. 

Det ser kul ut, men även lite svårt.

Det gäller att passa sig så att landningen hamnar tillbaka i havet efter en lufttur. 

Och så att man inte landar på land. Den här mannen var snubblande nära.

Flamingorna verkar vana och fortsätter lungt med sitt matletande. 

Fast måsarna verkar lite nyfikna, de vill kanske testa en sådan där bräda. Fast de här måsarna tror jag är tärnor.