Chivay - bo på hög höjd.

Chivay är en liten stad i Colcadalen som ligger på 3600 m.ö.h, dit har vår slingrande väg över Andernas högplatå fört oss.

Här ska vi först äta lunch innan vi utforskar staden. God mat och lunchunderhållning med musik från Anderna är inte fel. Det svängde ordentligt om killarna i Son Aruma.

Guantanamera eller som den blivit mer känd om i reklamkampanjen Panta mera.

Några har blivit ganska medtagna av den höga höjden vi vistats på, men här bjuds det på cocatea och för de som känner sig riktigt medtagna så finns det även syrgas att tillgå.

Här i Chivay finns det varma källor dit en del i gruppen beger sig för ett uppfriskande och skönt bad, jag och några till tar en tur ut på stan istället.

Stan är inte så stor men desto mer intressant, mer om det i nästa inlägg.

Colca Canyon och Vikunjan

Nu är det dags att ta en tur genom Colcadalen och på Perus högst belägna bilväg. Här kan man om man har tur få se den lite skygga vikunjan. Den var nära att bli utrotad, och ett tag fanns det endast omkring 6 000 djur kvar. Djuret förklarades som utrotningshotat 1974 och då vidtogs skyddsåtgärder. Nu har stammen ökat till ca 125 000 djur, men det anses att faran är inte över ännu.

Efter några timmars färd i bussen så får vi syn på några djur. Jag blir lite irriterad då vi inte stannar för fotografering men vår lokala guide vet mer om dessa djur än vad jag gör. Blir den störd och vid fara kan den springa med en hastighet av 47 km/h och då är det inte så lätt att hinna med att få någon bild.

Hon vet att till motsats till andra kameldjur kan vikunjan inte uthärda längre tider med vattenbrist och hon vet att längre fram så finns det ett vattenhål och vikunjan vistas bara i undantagsfall mer än 2 km från närmaste vattenansamling. Flocken vilar under natten på bergssluttningar och letar på dagen i dalgångar eller på lägre belägna högplatåer efter föda. Där vid vattenhålet träffar vi på en större flock.

Vikunjan är den minsta arten inom kamelfamiljen och ullen räknas som en av världens finaste – den kallas Andernas guld.

I bakgrunden av flocken har vi vulkanberget Misti.

Det ser ganska kargt ut där vi ser djuren.

Förstår att det ändå lockar hit djuren eftersom det inte finns så mycket vatten i det torra området.

Historiskt kan vet man att inkafolket varje år drev tusentals vikunjor till inhägnader för att ta hand om deras ull. Sedan återfick djuren sin frihet.

Det ser ut som om de gillar att bada.

Även att springa runt och busa.

Stannar det bilar och bussar så finns det ofta några försäljare, även så här.

Santa Catalinaklostret i Arequipa

Santa Catalina är ett vackert och historiskt kloster i Arequipa. Här i klostret kan man få se hur nunnorna levde förr i tiden samtidigt som man får se den otroliga arkitekturen och de fina trädgårdarna som omger klostret. Santa Catalina byggdes redan i slutet av 1500-talet och har en lång och spännande historia.

Klostret är den absoluta huvudattraktionen i Arequipa. Fast den som sa så var nog inte så intresserad av att få umgås med och klappa alpackorna, för även om jag tyckte att klostret var väldigt intressant så skulle jag inte ha bytt ut det mot djuren. 

Inga kyrkor eller kloster i Peru kan jämföras med Santa Catalina, som är en komplett stad i staden. Santa Catalina grundades av en rik änka, María de Guzmán, 1580 och vidareutvecklas på 1600-talet.

Under kolonialtiden var det vanligt att rika familjers andra dotter var tänkt att vara en nunna. Flickorna fördes till Santa Catalina redan från tre års ålder. 

 Familjerna tog väl hand om sin dotter i Santa Catalina. Verkar inte som det blev så mycket klosterliv för de rikaste hade upp till fyra pigor, som också tvingades att ständigt stanna i Santa Catalina. Det kom konstnärer och andra dit för att underhålla nunnorna.

Fast år 1871 förändrades en hel del för nunnorna då kom ett påvligt sändebud  och han gillade inte alls det lyxliv som nunnorna levde i det här klostret. Allt förändrads ganska så drastiskt,  nunnorna  skulle enligt honom tillbringa sitt liv i fattigdom och bön, inte med tjänstefolk och underhållning. Nunnornas anställda fick välja mellan att vara på klostret som nunnor eller lämna området.

Utan bidrag från de rika familjerna blev klostret ganska fattigt och  såg inget annat alternativ än att öppna de mesta av området för allmänheten. Därför kunde vi nu besöka det färgrika klostret..

Omkring 20 nunnor bor fortfarande avskilt i norra delen av klostret, men de kan nu både ta emot besökare och lämnar Santa Catalina.                            

Ett riktigt färgstarkt kloster med intresant historia.

Alla platser var inte lika färgrika, men klart intressanta.

Ett av de högre ansedda nunnornas rum.

Blått.                    

Vacker gång.      

Inte bara turister var på besök här, även några lokala poliser tittade in.

Dekor i taket.   

Blomsterprakt.                       

Eftesom det var så färgrikt här vid klostret kommer det lite fler bilder senare.

Jag är kär!

Somliga är det väldigt lätt att bli förälskad i och kan man bli annat än kär i dessa underbara djur.

Inte nog med att de är så söta, de är så underbart mjuka. Det är som att stoppa in händerna i luft eller den mjukaste, mjuka ull.

Det finns en hel del olika sorters alpacka och lama. Finaste ullen får man från Vicuña, som lever i vilt tillstånd och producerar små mängder av extremt fin ull, den är mycket dyr eftersom djuret endast kan klippas vart tredje år, och måste fångas i vilt tillstånd. Den hoppas vi på att få se då vi kommer att åka genom Colcadalen senare på resan.

Är man en liten, liten alpacka så kan det bli lite tröttsamt att titta på ett gäng turister. Lika bra att lägga sig ner och vila.

Sååå trött!

Lite cool.

Stor och ståtlig.

Efter en genomgång av de olika sorternas alpackor och deras ullkvalité så får vi som vill äntligen gå in till djuren. Vi får både klappa och mata dem och kela lite.

Den minsta lilla babyalpackan blev så till sig så den skuttade runt och hade jag inte stoppat den så hade jag fått upp den i famnen. Mjukare djur än de här har jag aldrig klappat.Foto: Karin Bångman

Inte så lätt att både klappa och mata och försöka fotografera samtidigt.

Sedan begav vi oss in till ullsorteringen och fick känna på de olika kvalitéerna av ullen. Det var också kul att få se och höra hur ullen klassificerar och sorteras, men roligast var besöket inne hos alpackorna. De var så mysiga, så det är nästan så att jag borde köpa mig en gård på landet och ha ett eget gäng alpackor.

 Att få se och känna på den färdiga produkten var härligt, speciellt då jag verkligen gillar garn och att sticka.

Som karameller för ögat.

Här visas vad garnerna färgas med.

Lusen som finns på vissa kaktusar ger en fin röd färg.

En indiankvinna satt här och vävde.

För de köpsugna så fanns det även en liten butik med färdiga produkter. Mjuka sköna tröjor och halsdukar. Här som på många andra ställen visas det var man kan söka skydd om marken börjar skälva av en jordbävning.

"Alpackan - en varm gåva från Gud till människorna".

Nu ska vi äntligen bege oss in till själva staden Arequipa.

Arequipa - Staden med den eviga våren.

En tidig morgon tar vi flyget till Arequipa, lämnar Lima som ligger vid havsnivå och beger oss till lite högre höjder.

Inte så väldigt högt för Arequipa ligger på 2.380 m.ö.h, den omges av tre vulkaner. Innan vi beger oss till själv staden åker vi för att beundra utsikten mot de tre vulkanerna. Här i utkanten ser det inte ut som så mycket stad och det ser mer ut som om det är ett område under uppbyggnad, men så här är det på många ställen i Peru. Man bygger så länge pengarna räcker och så bor man där i väntan på att få råd att bygga mer.

Fast en del hus ser riktigt fina och helt klara ut.

Det som ser ut som en fågelskrämma ute i odlingen är faktiskt en människa som är ute och skördar.

 Vi har kommit till Mirador de Carmen Alto och här har vi en fin utsikt över de tre vulkanerna. Stiligast är El Misti, "en stilig man". Den hade sitt senaste utbrott 1784, men det pyser lite då och då i den.

De två andra vulkanerna som omger staden heter Chachani och Picchu Picchu. Ariquipa betyder platsen som brer ut sig bakom toppen.

Det är frodigt och vackert här med många odlingar och klimatet är så gynnsamt så man får tre skördar per år.

Vi beundrar utsikten...

...får smaka på lite lokala produkter. Här kommer vår lokala guide Beatrice med lite dryck på maka rot. En växt som har sina anor från Inkatiden och lär ha en hel del goda egenskaper, bl.a ökad styrka, mer energi, uthållighet, och sexuell funktion. Den var inte speciellt god så risken är nog inte så stor att man dricker den i stora mängder.

Så här ser roten ut.

Godare var då passionsfrukten.

Ibland säger man åt någon att dra dit pepparn växer och det borde inte upplevas så illa, för jag åker gärna till Peru och Arequipa. Här växer den röda pepparn.

Mimosa.

Fina fåglar har de här också.

En lite större flygande farkost.

Vi lämnar utsiktsplatsen och åker vidare.