Kina - Terrakottaarmén

Förr i tiden spelade jag golf och en gång så vann jag en resa till Kina. Tyvärr skadade jag axeln så golfen är ett minne blott men resan till Kina har jag väl bevarad i minnet. Häromdagen satt jag och rensade och sorterade bland mina bilder och kom till året 2003 och det var många trevliga minnen som väcktes då jag hittade mina bilder från den kinaresan.

Då hade jag en  Minolta Dimage 7i med hela 5 megapixel, det var min andra digitalkamera och jag tyckte nog att det var en häftig kamera jämfört med den lilla 3 megapixel som jag haft innan.

Resan började i Xian med mellanlandning i Peking. Där träffade jag för första gången på att man inte fick ha vattenflaskor med sig på flyget. Från Sverige var det inga problem, vi var tydligen lite efter med säkerheten då.

I Xian var det naturligtvis Terrakottaarmén som lockade. Men vi kikade lite på stan också. Uppe på stadsmuren i Xian

Lilla vildgåspagoden.

Qin Shi Huangdi var Kinas första kejsare När han avled 210 f.Kr begravdes han i Kinas genom historien mest storslagna gravkomplex. Gravpyramiden tros kunna innehålla en av världshistoriens mest intressanta arkeologiska skatter och Terrakottaarmén i anslutning till hans grav tros vara kejsarens militära försvar i hans utomjordiska liv.

Terrakottaarmén hittades 1974 av bönder som grävde en brunn, vilket blev en av 1900-talets största arkeologiska upptäckter. Fyndet var en stor överraskning eftersom Terrakottaarmén inte finns nämnd i några historiska dokument. Terrakottaarmén är listad av Unesco som världsarv.

Vi börjar besöket med den stora hallen där soldaterna står uppradade  i en militär formation.

Det var tillåtet att fotografera, bara man inte använde blixt.

Alla soldater i Terrakottaarmén har unika utseenden och representerar olika militära grader.

Terrakottafigurerna var ursprungligen färgglatt målade, men mycket av färgerna har med tiden försvunnit. Vissa figurer hade färg kvar när de grävdes upp, men färgen förstördes snabbt när figurerna exponerades för luft.

Det grävs fortfarande men själva gravpyramiden är inte utgrävd.

På vissa ställen är soldaterna plundrade, sönderslagna och uppbrända, sannolikt av Xiang Yu , några år efter den första kejsarens död i samband med att Qindynastin föll 206 f.Kr.

På grund av torkan som 1974 rådde i Shaanxiprovinsen grävde några bönder en ny brunn ungefär två kilometer öster om den första kejsarens gravpyramid. De fann inget vatten, men de hittade keramikskärvor och bronsvapen. Bönderna hade hittat Terrakottaarmén. Bonden Yang Jide tillskrivs upptäckten, eftersom det var han som rapporterade den till de lokala myndigheterna. Då när jag var där satt han här och signerade böcker. Han blev lite sur om man fotograferade utan att köpa någon bok och det var dessutom lite rörigt runt omkring honom så mina bilder blev inte så bra, men det är ett minne ändå.

Gott om vakter var det här, den här killen i sin lite för stora uniform såg så söt ut.

Är det en sevärdhet så finns det gott om försäljare och vill man ha en egen terrakottafigur med sig hem så går det bra.

Eller varför inte ett skinn, troligtvis en hel del av arter som är helt förbjudet att ta med sig in i Sverige.

Grillad potatis var en storsäljare.

En del försäljare var ganska små.

Att bli fotograferad var populärt, farfar eller morfar till den här lilla tjejen bad mig att ta en bild av barnbarnet. Då blev hon så här glad.

Njupeskär och tankshinder.

Sista besöksmålet på vår resa är Fulufjällets nationalpark och vattenfallet Njupeskär. Det vattenfallet är Sveriges högsta med sina 93 meter.

Det är en lättgången led fram till fallet och en bra bit är den dessutom rullstolsanpassad. Där på en av gångbroarna kommer en liten individ som naturligtvis har företräde.

En söt liten bofink spärrar vår väg och när vi släppt fram den poserar den en liten stund för en bild.

Vädret är strålande och det är så härligt att höra bäckarnas porlande och långt där borta hörs även bruset från fallet.

Rejäla gångvägar är iordningställda.

Där borta ser vi stänket och dimman från fallet.

Vill man inte bli blöt får man stå på avstånd och fota och filma.

Redan här, en bit ifrån utsiktsplattformen. stänker det en hel del. Tur jag hade putsduk i fickan.

Längst fram på utsiktsplattformen stänker det rejält och både kamera, lins och jag själv blir ganska blöta.

Jag stannar inte i stänket så länge.

Det finns två vägar att gå till fallet,  nu väljer vi den högra leden.

Den går genom gammelskog och vackert vridna torrfuror.

Även taniga men ståtliga granar.

Torrfurorna tycker jag är så vackra.

Vid platsen som kallas för Utsikten kan vi se Nipfjället, Städjan och Fjätervålen.

Märkliga fåglar i den här skogen.

Mer torra träd.

Höghus

Önskar jag kunde förmedla doften från myren, den doftar så gott och påminner om hjortron och sommar från barndomstiden.

Strax före Särna skymtar vi något i ögonvrån. Det finns ingen skylt om sevärdhet eller att det är något historiskt där ute i skogen, men vi tycker oss se något som liknar det vi såg i Finland. Bloggade om det här. Där var det ordentligt skyltat, här var det mer en slump att man såg dem. Väl inne i skogen fanns det skyltar som berättade vad det var. Förr fanns det även en vägspärr här den togs bort på 60-talet. Jag klättar upp mot vägbanken och på en sten för att få en översiktsbild på stridsvagnshindren.

Fast jag vill ha en bild utan skylten och den stenen som passar för att komma upp och fota på är lite väl hög och spetsig för att jag ska klara av att balansera där. Bra att ha en assistent med sig då, min man är modigare och hoppar upp på den spetsiga stenen och tar en bild åt mig. Det ser prydligt ut med stenarna i rader, men då fanns det stora mängder med taggtråd mellan stenarna som hinder för fienden.

Innan dessa stenar till hinder kom på plats tänkte man gräva en vallgrav men kom fram till att det var bättre med stenhinder. I närheten av Särna finns det inga bergartsfyndigheter som var lämpliga för brytning men i Bohuslän fanns det arbetslösa stenbrytare, så då bestämdes det att man skulle använda Bohusgranit till hindren. Ungefär 1.650 st. granitblock fraktades till Särna järnvägsstation och kördes ut till skansen med lastbil. Varje block ska väga minst 3.500 kg.

Här fanns det också 8 st. kulsprutevärn alla byggdes under beredskapstiden 1940.

Alla värnen hade namn som t.ex  Cecilia, Holger, Greta, och Anders.

Mellan värnen ser man fortfarande rester av de långa förbindelsevärnen som går mellan skyttevärn och skyddsrum.

Tur att vi inte behöver sova i dessa krypin utan kan få vila i sköna sängar på hotellet i Mora. Gillade tapeten i vårt rum.

Nu åker vi hem.

Atlanterhavsvegen

Första gången jag åkte Atlanterhavsvegen var det kväll och ganska mörkt, det regnade och vi var hungriga och letade efter något ställe att sova på. Jag viste inte hur speciell den vägen var innan vi hamnade där, men hade hört att det var en vacker väg att åka. Eftersom vägen öppnades 1989 och var avgiftsbelagd i 10 år och det var första året utan avgift så har jag räknat ut att vi måste ha åkt där 1999. Ett bra tag sedan.

En orsak till att vägen byggdes var att fiskeindustrin i området var i behov av bättre vägförbindelser för att befrämja handel och export. Ser att det servas åt oljeindustrin också.

Skulle vara intressant att veta hur de bofasta här tycker om vägen och den ökade turismen i deras område.

I början av vägsträckan är själva vägen inte så spektakulär, men naturen är desto vackrare.

Atlanterhavsvegen är en 8,3 kilometer lång väg mellan Kristiansund och Molde, är utnämnd till nationell turistväg och inte bara det, utan den är också utnämnd till "århundradets norska konstruktion".

Vi stannar lite då och då för att få med oss lite foton av turen på vägen. Förra gången vi åkte här tog vi inte en enda bild. Var både för mörkt och blött. Här börjar vi ana lite av de speciella brokonstruktionerna.

Klättrar upp på en liten bergsknalle för att se om jag kan få en bättre vinkel.

Solen skiner, fåglarna sjunger...

...och matar sina ungar.

Maskrosorna har blommat över...

...men hjortronblommen blommar för fullt. 

Det är åtta broar som förbinder öarna på den här vägsträckan, men det är den här som ser mest speciell ut. 

Flyttar jag mig en liten bit så ser bron ut att svänga på ett annat sätt.

Jag går över till en annan liten bergsknalle.

Där blommar ängsullen. (eller om det är någon annan art av de olika ullgräsen)

Vi fortsätter en bit fram på vägen och där har det byggts en hel del sedan vi var här förut, en rejäl parkering och en gångväg runt ena sidan av ön finns här nu.

Fin utsikt ut över havet, bjuds det på från den gångbron.

Vi går runt ön och ser att i den här vinkeln ser bron inte alls så spännande ut.

Fortsätter att leta vinklar på bron.

Vi åker en bit för att få en annan infallsvinkel på bron och dessutom ska vi ju åt det hållet. Blir lite annorlunda härifrån, men jag vill högre upp och tar mig över vägen.

Här börjar det bli så som jag vill ha min bild.

Nu är jag nöjd och har fått de bilder jag ville ha.

Tar en bild på triften innan vi reser vidare mot dagens mål.

Som är Molde och här i Seilet ska vi sova i natt.

Resan går vidare mot nya mål.

Dags att lämna Trondheim och resa vidare, innan vi lämnar stan tar vi en sväng förbi hurtigrutkajen för att se vilka fartyg som är inne nu. I dag är det två fartyg inne, så som det ska vara. Både den nordgående och sydgående. Börjar nästan kännas som det är en resa i Hurtigrutens spår, inte planerat, det bara blev så.

Det är Trollfjord...

...och Midnatsol.

Sedan är det dags att styra ut på vägarna igen. Vi undviker E6 även nu och tar den mindre vägen igen, trots att det skulle vara närmare att åka Europavägen, men vi är ju här för att se och inte skynda.

Ser ut att bli en fin dag.

I en del fjordar som vi åker förbi finns det fiskodlingar...

...och mer sjötomt än så här kan det vara svårt att få.

Vi njuter av den vackra naturen och gör några fotostopp här och där.

Efter några mil är det dags för att färja igen.

Tittar lite på naturen vi åker förbi.

Det är ingen lång färjetur.

Men vi hinner med att testa färjans specialitet, en svele med kaffe därtill. Det var gott. 

Sedan upp på däck för att få lite bilder.

Färjeturen tar slut och vi fortsätter landvägen.

Gott om tunnlar är det i Norge och det var lite kul att se att vår GPS också visade en tunnel. Fast då det var nya tunnlar hängde den inte med utan bad oss vända eller ta någon avtagsväg där den trodde att vi var enligt kartan ovan jord.

Efter tunneln hamnade vi i Kristiansund, där ska vi inte övernatta men tittade lite på stan. Träffade på "Sillgutten".

Och mitt emot honom stod "Klippfiskkjerringa".

Kristiansund är en hamnstad där även Hurtigruten lägger till, men den har inte kommit hit ännu.

Vi lämnar Kristiansund och beger oss ut mot Atlanten.

Trondheim.

Tror inte jag är en av dom som går så lite.         

Bara tolv minuter, då går vi nog lite längre än till torget.

Så vi gick och vi gick. Här går vi förbi Rockheim, som är natonalmuseet för populärmusik. Det ska man egentligen se när det är mörkt, men det blir inte så speciellt mörkt i maj så det får duga med en bild i dagsljus. 

Vi gick förbi järnvägsstationen och alla tåg.

A.Dahl & Co hade stängt butiken, för ganska länge sedan. 

Hittade inte heller Kjeldbergs kaffe, men fin skylt hade de.

Gich förbi en vågig skulptur...

...med fåglar på.                          

Då var vi nära Nidälven med sina stolphus.

Där borta skymtar vi gamla bybron.

Åt andra hållet ser vi Backe bro.

Vi kom fram till cykelhissen, som var avstängd på grund av gatuarbeten.

Då kan en liten elbil vara praktiskt att ha.

Cykelhissen är en finurlig uppfinning, just när vi passerade den kom det ett gäng tyska turister som fick sig en demonstration i hur den fungerar, då den fungerar. Man sätter foten mot en platta och låter den fösa en uppför backen.

Turisterna blev så glada när de såg att jag fotograferade, så jag fick ta en bild till.

Vi och alla cyklister gick uppför backen och de som skulle nedför backen fick följa en uppmaning om att rulla pent.

Högt uppe på backen kom vi till Kristanstens fästning Från 1600-talet.

Den byggdes efter stadsbranden 1681 för att skydda Trondheim mot angrepp från öst. Angreppet kom faktiskt 1718 då den svenske generalen Carl Gustav Armfeldt d.ä. anföll staden med 10.000 man.

Fästningen fyllde sin roll och svenskarna var tvungna att retirera. Fast 1816 hade fästningen spelat ut sin roll och kung Carl Johan beslöt att lägga ned den. Under andra världskriget och tyska ockupationen, avrättades då ett 30-tal norska motståndsmän där. Fast under perioden 1816  till 1940 var fästningen främsta funktion att dess kanoner skulle varna Trondheimsborna vid bränder.

Här uppe på berget kan man skåda ut över staden.

Regnet hängde i luften och märkliga moln visade sig på himmelen.

Så vi gick ner igen. Nidarosdomen har vi besökt förr så dit behövde vi ju inte gå, men gjorde det ändå.

Här fick vi veta att det är 0 km kvar till Nidaros, bra att veta om man är på pilgrimsvandring.

En del turister undrade vad det här skulle föreställa.

Jag tittade på alla helgon.        

Norge är inte med i EU och vill tydligen inte det heller.

Tröndelag teater gick vi också förbi.

Hittade några fina gränder.        

Om det börjar regna kan man söka skydd här, men trots de hotande molnen så hade det inte gjort det ännu.

På Kongens gate står Olav Tryggvason staty.

Så hamnade vi nere vid Nidälven igen.

Där är det strömt och vill man ro uppströms så får man ta i ordentligt.

Några hade roat sig med att kasta prick med mynt på en av pålarna i älven.

Någon verkade tycka att det var lite futtigt med mynt och offrade sitt kreditkort istället.

Här nere vid älven finns något som jag skulle ha velat komma in i, tyvärr var det stängt. Det är ett Camera Obscura.

Camera Obscura är ett stort, mörkt rum med vitmålade väggar och golv, med en spegel och en lins på taket. Gennom det vridbara «periskopet» fångas en bild av omgivningen och visas på golvet i rummet. Kameran har också ett klassisk «pinhole» placerat i dörren, som förvandlar rummet till en 180 graders avbildning av värden utanför.

Man blir hungrig av att gå omkring, så vi börjar leta efter ett bra matställe. En bar av en husvagn var en kul idé.

Mat hittade vi, fast inte på Café blåbär.

Tack för i dag.