Fingals Cave

Det är dags för en zodiakkryssnig och vi slänger oss i gummibåtarna ...... Ja, jag kanske överdrev något, slänger är inte rätta ordet men alla är ivriga att komma iväg för nu ska vi till ön Staffa.

Vårt fartyg M/S Quest har tagit oss ytterligare en bit ut bland öarna i Hebriderna, och Staffa ska verkligen bli spännande att få stifta bekantskap med. Den här ön är uppbyggd av pelarbasalt.  Basalt är en bergart av vulkanisk ursprung och då den har kylts ner har den fått en form som av sexkantiga pelare, de liknar orgelpipor.

På Staffa bor det ingen, men där är inte helt öde för det. Eftersom ön inte ligger så långt ifrån de bebodda öarna är det många som åker hit för ett besök. Man kan gå iland men det ska inte vi göra.

Vi kryssar in i ett smalt sund och låter vågorna gunga oss igenom medan vi storögt beundrar det stora pelarna.

Gummibåten som redan tagit sig igenom sundet synns knappt då vi gungar fram på vågorna.

Det ser ut som om någon lekt med byggklotsar och staplat dem på hög här ute till havs. Vikingarna kallade den för "Ön med pelare". Geologerna hävdar att dessa pelare skapades för 60 miljoner år sedan vid en enorm underjordisk explosion. Keltiska folksägner har en annan åsikt, dessa hävdar att Giant's Causeway vid den irländska kusten nådde hela vägen hit ut innan de förstördes av rivaliserande giganter.

Havet har mejslat ut flera stora grottor här, pelarna har brutits av och vågorna fört bort resterna. Den största och mest kända grottan är Fingal’s Cave och det är den som har lockat hit oss.

Grottans öppning är 35 meter hög och den sträcker sig 89 meter in i berget. I lungt väder kan man ta sig in med båt. Vi har tur för det är en sådan dag i dag.

Det är en lite magisk känsla att komma in i grottan och jag kan förstå hur det kommer sig att Felix Mendelssohn blev så inspirerad att han skrev ­ouvertyren Hebriderna då han besökt grottan och hans vän Karl Klingemann, som var med på resan, beskrev grottan så här: "Ett grönare vågbrus har aldrig strömmat i en vidunderligare grotta. De många pelarna får grottan att se ut som insidan av en ofantlig orgel, svart och genljudande, utan ­något som helst syfte och helt ensam med det stora grå havet innanför och utanför.”

Martin som kör vår zodiak stänger av motorn och vi sitter och lyssnar på vågskvalpet. Det är helt enkelt för storlaget för att kunna beskriva och göra det rättvisa.

Då plötsligt hörs det ljuva toner. Tänk er en klar kvinnostämma som sjunger "Amazing grace". Det är så vackert så att nackhåren riktigt krullar sig. Först tror jag att det är något turistiskt med högtalare och inspelad sång. Men efter en liten stund märker jag varifrån ljudet kommer. Det är ingen inhyrd sångare eller inspelad musik utan vi har turen att komma in i grottan just då en av de ilandstigna besökarna plötsligt brister ut i sång. Det är kvinnan där uppe som sjunger och vackert sjunger hon också, dessutom tar hon om det då vi ber om en repris. Jag har letat på nätet för att kunna lägga in en länk till sången här men hittar ingen inspelning som motsvara det vi fick höra. Hon hade så vacker röst och det klingade och ekade mycket vackert inne i grottan.

Fingal’s Cave är inte den enda grotta på ön men den är stört och vackrast.

Ön är inte heller helt obebodd, det vimlar av fåglar här.

För att inte göra inlägget för långt så kommer mer om dessa innevånare i nästa inlägg....

 Föregående inlägg om resan - Fortsättningen om fåglarna

Iona och Dun Í

Vi är kvar på ön Iona och fortsätter med vår vandring upp på Dun Í. Tanken var att vi skulle se om det fanns några fåglar där uppe och här lär det finnas kornknarr, den skulle vara trevligt att få syn på en fågel jag aldrig sett förut. Fast tyvärr så var det tämligen ont om fåglar och någon kornknarr har jag fortfaraden inte sett, men den här lilla fågeln satt på en sten på vägen upp på berget. Kan det vara en grönsiska måntro?

En ganska brant stig ledde oss upp mot svindlande höjder och jag funderade på vägen upp hur jag skulle klara vägen ner med min stela fot. Ner kommer man ju alltid, sägs det, men jag ville komma ner helskinnad också. Det är jobbigt att gå uppför och halvvägs upp träffade vi på ett trevligt engelst par som satt sig för att vila och pusta lite. Vi passade på att pusta även vi och fick en trevlig pratstund och lite mer information om ön Iona och även om det stundande valet, om Skottlands självständighet, i september.

Högst uppe på berget var utsikten strålande och man kunde se hela ön och långt ut över de närliggande öarna.

Vår fågelkännare Klaus spanar ut mot öarna som vi ska besöka på eftermiddagen.

Den lilla ön till vänster i bilden under, är ön Staffa dit vi ska allra först.

Och lärkan drillar högt i skyn.

Vi tog oss ner och jag klarade nedstigningen galant, med en liten stödjande hand av maken och Klaus då och då. Kul att se hur husen ligger som inbäddade i kullarna i landskapet. Är nog nödvändigt med lite skydd då höstvindarna sätter i.

Kan man ha det så mycket bättre, vackra Iona, sol och hav. Njuter i fulla drag av allt det vackra.

Eller hur Maria? Visst är det vackert och visst har vi det bra.

Vi återvänder till vårt skepp.

 Fortsättning följer och då ska vi till Staffa...

    Föregående inlägg om resan - Fortsättningen som handlar om Staffa.

På väg mot nya mål.

Den här gången startar vår resa i Glasgow i Skottland, men staden Glasgow var lite utöver själva resan så till den återkommer vi senare. Vi tar och börjar med en bussresa och ser var vi hamnar i dag. Åker man buss så blir det inte så många fototollfällen. Visserligen får man se det vackra skottska landskapet förändras där utanför bussfönstret och några minnesbilder vill jag ha.

Vi ser ett ganska kargt landskap och en del vackra sjöar som Loch Lomond eller Loch Laomainn som den heter på gäliska. Det här är Storbritaninen största sjö.

Här kan det passa att klicka in och lyssna på "The Bonnie Banks O' Loch Lomond ".

När vi åkt ungefär halvvägs av dagens etapp ser vi ett vackert slott. Det är Inveraray Castle. Här låg tidigare en fästning  men under 1740-talet byggdes det här slottet i fransk châteaustil. Ingen dålig bostad för hertigen av Argyll och hans familj. Om det är någon som tycker att det ser lite bekant ut så kan du ha sett TV-serien Downton Abbey fast då kallades det för "Duneagle".

 I dag är det någon form av bilträff vid slottet och vi möter en hel del fina bilar.

Själva byn Inveraray ligger vackert vid en havsvik, eller  en fjord som de säger i Norge. Har man tur så kan man få syn på båder sälar, delfiner och brugd här. Vi ser inga men beundrar den gamla stenbron på "The Old Military Road".

Inveraray är ett vackert litet samhälle som tydligen drar till sig många turister.

Men här kan vi inte stanna hela dagen, vi ska vidare. Vi far igenom den här portalen och vår buss får precis plats.

 Vi kan inte klaga på vädret, det skotska vädret bjuder på mycket solsken.

Plötsligt får jag lite vibbar från barndommen och min brors mekanobyggen. För visst ser det ut som om någon byggt med Mekano här fast i lite större skala.

Det vi ser är Connel Bridge. Från början var det enbart en järnvägsbro men senare kunde man även få över bilar genom att köra upp dem på en "charabang" en slags vagn som kunde köra på räls och ta en bil i taget.

Vi tar en sista titt på det vackra landskapet och de blommande ärttörnen.

Så har vi kommit fram till dagns mål, nämligen Oban.

 An t-Òban heter staden på gäliska och det betyder "Den lilla viken".

Högt uppe på höjden syns McCaig's Tower. Namnet har det fått från  John Stuart McCaig som lät bygga det som ett monument för sin familj och även för att ge arbete till de lokala stenhuggarna under vintermånaderna. En imponerande byggnad där han hade stora planer med konst och statyer av sig själv och släkten men en hjärtinfarkt satte stopp för dessa planer. Tornet blev bara ett skal. 

Men Oban var bara början på vår resa och nu när vi komit fram till starten för äventyret, tar vi farväl av vår skottske guide. Han förklarar att mönstret i kilten som han har på sig inte är hans släkts mönster utan det är guidernas färger.

Efter diverse små bestyr med tull och inspektion av fartyget från myndigheterna i Oban, får vi äntligen gå ombord. Trots att vårt fartyg M/S Quest kom hit för två dagar sedan, har de fått ligga på redden och vänta till säkerhetsproceduren med att ställa upp ett litet staket på kajen var klar.

Men när staketet är på plats är det bara att visa upp passet och några i vårt sällskap blir utvalda för säkerhetskontroll och det känns bra att få gå ombord och inspektera vårt nya hem för de följande åtta dagarna.

Det ska bli spännande och trevligt att bekanta sig med medresenärerna och fartygets besättning. Innan vi får kasta loss och lägga ut har vi den obligatoriska säkerhetsgenomgången med flytvästar och livbåtar men sedan så är det äntligen dags.

Nya vyer öppnar sig.För att få lite storleksordning på landskapet så förstora gärna så att du ser huset nära stranden. Det ligger framför den stora klippan.

Och efter middagen sänker sig kvällen över Hebriderna. Än så länge är vi i de Inre Hebriderna.

Tar en till på "whiteboardtavlan" för att se vad som väntar i morgon. Det ser givande ut.

Medan solen förvandlar hav och himmel i nya färger, kryper vi till kojs. Drömmer förhoppningsvis om trevliga landstigningar i en spännande arkipelag i både de innre och yttre Hebriderna.

Fortsättning på resan

Lahti

Sista  anhalten på vår resa blir på ett regnigt skidstadion i Lahti. På parkeringen träffar jag på den här lilla filuren. Han får tydligen vänta i bilen när husse är ute på uppdrag.

Snön räcker inte riktigt till för en skidtur...

..men här känner  jag igen mig från de skidtävlingar jag sett på TV.

Ganska blött på målområdet också.

Hoppbackarna ser lite snöfattiga ut de också.

Läktarplatserna är en fint färgklick men jag tror inte jag vill slå mig ner där. Det ser blött ut.

Regnet gör att vi inte letar upp några fler platser att besöka utan åker raka vägen till Helsingfors och båten som ska ta oss hemmåt.

Verla, ytterligare ett världsarv.

Sista dagen på vår resa i Finland letar vi oss fram till ännu ett världsarv. Alldeles intill det världsarv vi ska titta på finns det information om hällristningar. Jag kan inte se var de är men tar för säkerhetsskull några bilder på klippan som finns på andra sidan sjön. Kan ju kika lite närmare på bilderna sedan.

Och så riktigt så, här finns det några. Nu är det bara några få, där man kan se att det är ifyllt med rött, men man kan ana i berget att det finns fler.

Det här som liknar ett hjärta, till höger i berget, är nog ingen ristning, det är nog bara naturen som har format sin hjärtliga hälsning där.

Verla träsliperi och pappfabrik är en välbevarad nedlagd träindustri.

Fabriken grundades 1872 och stängdes 1964 sedan de sista arbetarna gått i pension. Den första fabriksbyggnaden brann dock ner men ersattes av de som nu finns och då byggde man det större och i tegel. En pampig byggnad är det.

Riktigt fina prydnader på taket.

Fin viloplats för fåglarna.

Många fina byggnade finns det här så även ett besök då det inte är öppen känns fint.

En egen brandstation hade de också. Inte så stor men var nog bra att ha när man arbetade med trä och papper.

Vatten är bra transportmedel så jag gissar att man både tog upp material för tillverkning nere vid sjön och lastade de färdiga produkterna för leverans till båtar via den här lilla järnvägen.

Vackert här även en gråmulen och lite regning dag.

De enda vårblommor som jag såg på hela den här resan, var den här lilla tuvan med blåsippor.