Buenos Aires - En stor stad, ett litet axplock.

En liten rundtur i den stora staden Buenos Aires. En del blir trötta bara de stiger upp på morgonen.

Det rosa presidentpalatset och balkongen där Evita Peron höll sina glödande tal till miljontals fattiga argentinare.

Torget Plaza de Mayo, här demonstrerar fortfarande kvinnor för att få besked om vad som hänt med deras anhöriga under terroråren samtidigt som jakarandaträden lyser med sina blålila blommor.

Den här lille mannen hade lyckats på ihop några pesos till en mugg kaffe.

Kön till myndigheten där man ansöker om uppehållstillstånd.

Något man inte bör missa är La Bombonera, hemmaplan för fotbollsklubben CA Boca Juniors. När klubben bildades diskuterade man vilka färger de skulle ha på spelardräkterna eftersom de inte kunde enas bestämde man sig för att det första fartyg som anlände hamnen, den färg som den hade på flaggan skulle få bestämma färgena. Den båten hette Drottning Sophia och var ett svenskt lastfartyg som gick mellan Köpenhamn och Buenos Aires.

Här har de fått tillstånd att ha Coca colareklamen i en lite annorlunda färg.

Något man inte bör missa även om det anses vara en turistfälla är stadsdelen La Boca. 

Det  är traditionellt en europeisk arbetarstadsdel vars ursprungliga invånare härstammade främst från Genua i Italien. Stadsdelen proklamerade 1882 efter en generalstrejk sin självständighet från Argentina och hissade Genuas flagga. Den fick inte hänga där så länge den argentinska presidenten Julio Argentino Roca rev ner flaggan.

Trevligt att gå runt och titta här, området är verkligen färggrannt.

Eftersom det lär vara tangons födelseplats så både dansades och spelades det mycket musik.

Corbeta Uruguay byggd 1874. Fartyget har en diger historia bakom sig men orsaken till vårt besök var att det var det här fartyget som räddade den svenska antarktiska expeditionen ledd av Otto Nordenskiöld, efter att deras fartyg Antarktis, hade förstörts av isen.

Naturligtvis var vi tvungna att gå på en typiska argentinsk köttrestaurang. Vi skulle äta lunch där och det var nog den rikligaste lunch jag fått. Massor av kött, vi hade fått små runda brickor som var grön på ena sidan och röd på den andra. Vände man upp den röda sidan så slutade de att lägga upp mer kött på tallriken men glömde man bort att vända på brickan var tallriken snart överfull av olika varianter av grillat kött.

Lite musikunderhållning stod vår unge medresenär för. Kan bli lite långtråkig att vara ensam ungdom med vid middagarna fast jag tror att det var en blivande fågelskådare som kom hem efter den resan.

Ushuaia

Ushuaia är huvudstad i den argentinska provinsen Eldslandet och en av världens sydligast belägna städer.

Här var så backigt att många trottoarer var trappor.

Det var dags för middag och från det öppna fönstret i den här restaurangen doftade det gott. Den här killen stod och skar upp kött och jag ville ha en bild då han jobbade men han ville vara med på bild så jag fick ge mig. Han slutade inte posera så länge han såg min kamera. Ser ut som om han har rundat Kap Horn i segelfartyg. Gott såg det ut men vi valde kungskrabba istället.

Vi är ganska långt ifrån Nordpolen.

Inte någon katt på hett plåttak, snarare katt på kallt plåttak.

Det finns flera olika museeum i Ushuaia ett av dem är det historiska där man kan se hur staden utveklats och växt fram. Ett annat är fängelsemuseet, intressant eftersom Argetina använde Eldslandet på ungefär samma sätt som britterna använde Australien, de sände dit sina värsta brottslingar.

Vår tid i Ushuaia  rinner mot sitt slut och vi lämnar av Per och Jonas som ska ut på egna äventyr.

Slänger iväg en sista blick på skulpturen nere vid hamnen. en våg och ett skepp på väg att gå under, inte så svårt att gissa dess symbolik.

Vi åker mot flygplatsen och jag passar på att ta några bilder på husen utefter vägen.

Många var oroliga för incheckningen på flyget för bestämmelserna sa att man fick bara ha 15 kg bagage med sig på det här flyget inte 20 som det varit på utresan. Alla minnen vi hade med oss hem vägde inget men nu hade alla en ny jacka att fylla ut packningen med också.

Oron var obefogad för vågen var trasig och väskorna lastades på utan vägning.

Vi är på väg till Argentinas huvudstad, där är det lite varmare än vad vi haft på resan. Mina tankar går till de som nu är på väg ut på nya äventyr och som vi träffade på här i Ushuaia. De frågade oroligt hur resan över Drakes sund varit, får väl hoppas på att vi inte skrämde upp dem alltför mycket med vår berättelse.

Ushuaia - Tierra del Fuego

Kikar ut över kajen och ser att längst bort ligger Kapten Chlebnikov, ett fartyg som jag gärna skulle ha velat flytta över till, för jag vet att det är till Snow Hill och kejsarpingvinerna den ska iväg. Tyvärr så lyckades jag inte komma iväg på den resan innan den lades ner, isbrytarna tjänade mer på att bryta is till oljeletarna uppe Arktis.

Vårt bagage lastas iland och snart får vi följa efter Adam nedför landgången och få passen stämplade och komma in i Argentina.

Eftersom vi har några timmar på oss innan flyget går till Buenos Aires, så passar vi på att ta en liten rundtur i Tierra del Fuego som Eldslandets nationalpark heter. Den är 630 kvadratkilometer stor så vi hinner bara se en liten, liten del av den.

Här har vi världens sydligaste postkontor, fast det måste väl vara det sydligaste på fastlandet. Det som jag såg i Grytviken borde ligga betydligt mer söderut. Om någon undrar varför det är kö in så var det några som ville posta vykort från denna sydlig utpost ...

...och om du var riktigt snäll så kunde du få en så här fin stämpel i passet.

Gullig brevbärare de har här.

Längre ut än så här fick man inte gå ut på bryggan för att beskåda Beaglekanalen men det gjorde inget för här var ingen sugen på att bada och kondoren som flög förbi såg vi ändå.

En magellanräv smög förbi.

En ibis visade sig en kort stund.

Den här märkliga frukten kallas för indian bred.

Och det här är falsk mistel.

På vissa utvalda ställen hade gångvägar i trä byggts för att spara på naturen och att folk skulle få komma fram och beskåda utsikten.

Den var väl värd att beskådas.

Det var inte alla som kunde läsa och hoppade runt helt obekymmrat på gräset.

För att förstå den här skylten behöver man inte kunna läsa.

Vi avslutade rundturen på en restaurang med utsikt ut över Ushuaia, ser att vår Professor Multanovskiy ligger kvar och väntar på nya passagerare som ska ut på äventyr.

Ombord på Professorn satt vi vid väggfasta långbord, så när det var dags för avdukning skickade vi tallrikarna längs bordet så de hamnade längst ut och någon kunde plocka bort dem lättare. Vid lunchen på utflykten satt vi också vid långbord. Inte väggfasta och det här var en restaurang med servitriser, vår vana trogen så gjorde vi likadant som på båten och skickade tallrikarna till ena änden av bordet. Därav de glada minerna här och den något snopna och lite generade servitrisen.

Orkan - Oändligt är vårt stora äventyr

 Vi tar oss i minnesresan över Drakes sund, där gungar det ganska så bra. Mer än vad som är hälsosamt för balanssinnet. Den som döpte det havet till Stilla havet skulle jag vilja ta ett allvarligt snack med för det är allt annat än stilla.

Inte blev det mer stilla när vi närmade oss Kap Horn. Jag vaknade på morgonen och tyckte väl inte det var så farligt men min man låg i överslafen och bara kved i sin sjösjuka. Då staplade jag iväg till matsalen och tänkte att jag skulle äta lite frukost. Bara att lyckas ta något som stannade på tallriken den morgonen var en bedrift. Det gungade så man kunde knappt stå på benen.

Jag lyckade dock plocka ihop lite och även fixa med lite smörgåsar till maken och även sätta mig utan att stöta i alla bord och stolar. Då kommer vår skeppsläkare och undrar hur det är med min man. Han ser min tallrik fullastad med mat, han vet ju inte att jag inte klarade av att äta den och att större delen är till maken, så han antar att jag mår hur bra som helst.

Jag staplat tillbaka till hytten, ger maten till min make och stupar ner i slafen och vågar inte röra en fena. Hade jag bara försökt prata så vet jag att det kunde gått väldigt illa med ombäddning som följd.

Då kommer vår skeppsläkare, ger min man en spruta mot sjösjuka, mig ignorerar han för han hade ju sett mig i matsalen med all mat och där ligger jag och orkar inte ens säga att jag mår illa.  Hur som helst min man piggnade till av sprutan efter ett tag och kunde ta sig upp och ge sjösjukepiller till mig. När vi närmade oss Kap Horn så orkade jag t.o.m ta mig till bryggan för att få några bilder på stället.

Att gå i trapporna ombord var nästan som att befinna sig på lustiga huset för plötslig kunde det kännas som om trappen försvann under fötterna, fast det var bara båten som plötsligt lutade åt ett nytt håll. 

 Jag var inte ensam om att vilja få en glimt av udden.

Men när jag såg den här vågen då klarade jag inte av att vara uppe mer. Vågor på 6-8 meters höjd är inget för en landkrabba och en vindstyrka som gick upp till 38,4 m/s var nog för att jaga mig tillbaka till slafen.

Gränsen för orkan går vid 32,7 m/s och beskrivs då så här: Stora föremål flyger i luften, fönster blåser in, byggnadsställningar rasar, båtar kastas upp på land, allmän ödeläggelse. Här fanns det inga föremål som kunde blåsa omkring men fönster kan vara i farosonen och det har hänt att fönstret i fören tryckts in och vattnet strömmat in. Olle som var med på den resan berättade att han inte var säker på att de skulle klara sig den gången.

Vid ett tillfälle då jag tyckte att det hade lugnat ner sig lite så försökte jag ta mig upp igen men innan jag hinner släppa taget om sängen så kommer en våg med sådan kraft att jag tappar taget och far med kraft och huvudet före rakt in i väggen, på motsatta sidan av hytten. Men skam den som ger sig. Vi får inte gå ut på däck men vår hytt ligger alldeles vid en dörr ut, så jag smyger dit och går ut. Ja jag vågade mig inte ut på däck på riktigt, jag går bara över tröskeln och krokar sedan arm med ett stag där. För några bilder på den mäktiga klippan vill jag ha utan ett fönster emellan.

Där har vi den, klippan vid Kap Horn. Fick rådet av någon att klona bort den lilla bit av lampan som sticker fram i vänsterkanten, men eftersom jag inte vågade flytta mig för att få fri sikt så får den vara kvar som en påminnelse om hur gungigt det var.

Vinden piskar i vågorna och det ser verkligen ilsket ut, ändå så har det lugnat sig lite nu.

Lite konstig känsla när jag tittar på dessa bilder så här lång tid efteråt, för det börjar gunga igen. Känns som om jag får hålla mig kvar i stolen.

Jag fick ingen ring i örat trots att jag nu rundat Kap Horn, för att vara berättigad till det så ska man göra det i ett segelfartyg.

När vi till slut når hamnen och får lägga till vid kaj så tittade vi ut över ett vindstilla Ushuaia. Vackra vita berg i bakrunden och framför dem grönskande kullar.

Valar och forskning

Vi har påbörjat vår hemresa.

Innan vi lämnar alla öar och platser här i den fantastiska antarktiska världen stannar vi till vid en Polsk forskningsstation.

Jag hade fler bilder från stället men ett gungande skepp och begynnande sjösjuka kan få en att göra konstiga saker som att formatera ett minneskort med bilder som inte är sparade.

Ute till havs, ser vi en morgon, hur det sprutar och blåser upp som från en fontän.

Vi förstår genast att vi fått påhälsning av valar.

Några knölvalar är det som följer oss en kort stund.

Jag vill ha den där klassiska bilden med stjärtfenen som reser sig upp. Det är inte lätt för man vet aldrig var de kommer upp efter nästa dyk.

Samma dag träffar vi också på några timglasdelfiner.

Nu är det bara öppet hav kvar innan vi så småningom kommer att sikta in Kap Horn.