Valfångarkyrkan

Whalers Church eller valfångarkyrkan kallas kyrkan i Grytviken. Kyrkan tillverkades i förväg i Norge och uppfördes sedan i Grytviken av valfångare. Juldagen 1913 invigdes kyrkan. 1922 hölls i kyrkan en begravningsgudstjänst för Ernest Shackleton som därefter begravdes på kyrkogård en bit bort. Förste prästen i här hette Kristen Loken men sedan 1931 har man inte haft någon präst här. Kyrkan restaurerades och återinvigdes 1999.

Vi tar en titt inne i kyrkan, den är ljus och vacker.

I ett litet rum till vänster om altaret sitter den här minnestavlan över Shackleton. Den är skänk av besättningen på ett fartyg 1997. Bakgrunden till gåvan vet jag kommer jag tyvärr inte ihåg. Om det är någon annan som vet så tar jag tacksamt emot information.

Kyrkan framifrån.

Många hus har rasat samman men det här huset står fortfarande kvar, kan bero på att det är ordentligt förankrat.

Valfångarnas fartyg ligger kvar och rostar och förmultnar sönder. Petrell har inte sjunkit ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Fast hon är ordentligt förankrad även hon.

Rejäla kättingar.

Jag vet inte, men jag tror att pingvinerna inte frivilligt kom till den här viken när valfångarna var som mest aktiva. Det fanns inte så många av dem här nu heller men de som var här såg lite malplacerade ut bland de rostiga fartygen.

Cisternerna står här som stora monument och vittnar om en tid som flytt.

Jag tror inte att varken valar, sälar eller vi människor vill ha den tiden tillbaka. Men förstora så kan man se att de som är här nu, när det är vår, passar på att ha lite kul också. I backen bakom cicternerna finns det spår från fina slalomsvängar. Rejäl motion får de också för det finns ingen lift.

Mera om Grytviken kommer...

Grytviken

Så kommer vi till Grytviken. Namnet har den här platsen fått redan 1902 av den första svenska antarktisexpeditionen. Då de kom hit hittade de gamla engelska grytor som använts av säljägare, platsen hade inget namn. Johan Gunnar Andersson som var med på expeditionen har fått äran av att ha kommit på namnet. Själv skriver han i sin bok Antarctic. " Vi gåvo åt denna lilla idealiskt trygga hamn namnet Grytviken" 

Det är alltid fascinerande att få komma till platser som man läst mycket om och eftersom det här området varit en favorit för mig länge, så har jag slukat alla böcker jag kommit över och sett så många filmer som jag kunnat som handlat om det här området. Ofta nämn just Grytviken så att få komma iland här var extra spännande. Man föreställer sig hur där ska se ut och visst stämmer mycket, de hus jag sett på bild finns där, men helheten den får jag nu.

När vi kommer in i viken ser jag alla de välkända byggnader, kyrkan finns där, de stora rostiga tankarna, de övergivna fartygen och övriga hus. Allt det som jag sett på bilder och i filmer.

Kikar vi sedan runt i viken till höger så har vi postkontoret där. Det är det vita huset med rött tak bakom den gröna stora byggnaden.

Museet får man inte missa att besöka då man är här, där kan man lära sig mycket om valfångsttiden  och även se hur stor en vandringsalbatross är. Har man dessutom drabbats av shoppingabstinens efter många dagar till havs, så kan man råda bot på det i en liten butik där inne. Många passade också på att köpa och skriva vykort för att få en fin stämpel på frimärket.

Kyrkan byggdes av norrmän 1913, men dit ska vi gå senare.

Numera bor här bara två personer de arbetar i museet och souveniraffären. I närheten finns en forskningstationen, jag frågade vad det var för fula spår upp på berget och fick veta att det var något som forskarna åstadkommit.

Vi började vårt besök med en visit på kyrkogården för att hedra Shackleton. Fast innan vi får gå iland kommer en representant för Sydgeorgien ombord för att gå igenom våra pass, stämpla i dem och även klarera fartyget. Sedan får vi gå iland.

Här ligger äventyraren Ernest Henry Shackleton begravd. Han är mest känd för sin Sydpolenexpedition där han aldrig kom fram till målet men lyckades rädda hela in besättning. Mycket har sagts om denne man men det som är mest talande är nog: "For scientific discovery give me Scott; for speed and efficiency of travel give me Amundsen; but when disaster strikes and all hope is gone, get down on your knees and pray for Shackleton."

Uppe på berget finns det även några kors och de är av lite nyare datum och härstammar från det senaste kriget mot argentinarna.

Vi hedrade Shackleton med en skål i rom men drack inte upp det sista i glaset utan det fick hjälten.

Tar man en promenad runt hela viken och fortsätter förbi postkontoret finns det en minnessten också, eller snarare ett kors. Shackleton avled här i Grytviken av en hjärtatack då han rustade för sin fjärde expedition.

Från havssidan syns denna skylt.

Det kunde tydligen gå lite vilt till här på den tiden det begav sig eftersom det finns ett fängelse. Tydligen inte så rymningssäkert.

Asätare

Asätarna i det här området har en hel del kadaver att äta på.

De här bilderna är inget för de lite kräsmagade.

Att hitta en stor elefantsäl måste vara lycka för stormfåglarna.

Tänk att få köra in hela huvudet i härligheten och ta för sig.

Och få smaska i sig av det goda...Urk!

Ser ganska nöjd ut.

Här på bilden kan man se det som är lite speciellt med gruppen petrellfåglar som stormfågeln hör till. De har liksom en tub eller rör på näbben. Bakom pannan sitter en körtel som koncentrerar saltet ur de havsvatten som fågeln dricker och detta saltkoncentrat rinner ut ur de rörformiga näsöppningarna som en tår från näbben. De har liksom ett eget avsaltningsverk inbyggt.

En elefantsälarna är stor så här var det många som kalasade. Fast de stora fåglarna klarade inte av att samsas så de turades om.

Äta i lugn i ro är inte att tänka på, det är bäst att hålla ett öga på konkurrenterna.

Mums vilken godbit!

Livet som pingvin

Gruppbilden, ungefär som hos oss människor, inte alla som står stilla.

Ensam jag går...

Ibland bara står.

Möts ibland.

Samling vid fotbadet.

Vad de gör? Jag vet inte, kanske bara försöker bli lite smutsiga om magen.

Inga pingviner men lekande sälar.

När andra tar ett svalkande bad så tar elefantsälen ett sandbad.

St. Andrews Bay

Om Salisbury Plane kallas för pingvinmetropol så undrar jag var St. Andrews Bay då ska kallas. Här fanns det ungefär 500.000 pingviner.

Vi förde loggbok på resan och Mårten, en av mina medresenärer, tyckte att vi varje dag skulle kunna skriva: "Vaknade. Steg upp. Frukost. Kom iland. Hänfördes". Men när vi gjort den här landstigningen föreslog han en liten förändring, istället för hänfördes kunde vi byta ut det mot hänrycktes.

Pingviner, pingviner, pingviner överallt. Det verkligen vimlade av dem.

Massor av ungar på pingvindagiset.

Vem är du? Tycks ungen fråga mig.

När föräldrarna kommer tillbaka efter fisketuren, då gäller det att hitta tillbaka till sin unge. Eftersom de går efter lätet så är det ett fasligt oväsen på det här stället. De skriar och hojtar, verkar som om alla vill överrösta varandra.

De barnlösa pingvinerna och de utan någon partner är ute på friarstråt. Det är inte lätt att se vem som är hona eller hane av pingvinerna, men såg man en pingvin som var förföljd av några stycken så kunde man vara säker på att den första var en hona och de bakefter var uppvaktande herrar.

Om tycke uppstod så blev det lite intimare uppvaktning.

Man får inte visa sig alltför angelägen, det gäller att spela lite fjär.

Vandrar man en bit inåt land kommer vi till ett gäng som bara står där och väntar.

Vad de väntar på? Jo de väntar på att ruggningen ska bli klar. Här har det inte snöat utan det är fjädrar.

Det gäller att äta upp sig ordentligt innan de börjar rugga.

De ruggar en gång om året och det tar 3-4 veckor. Då det står och väntar på att fjädrarna ska falla av. Det krävs nog lite tålamod till det.

Elefantsälen han bara drömmer ljuvliga drömmar.