Mývatn Nature Baths – Nordens varma hjärta

De flesta som åker till Island har Blå lagunen på listan över "måste göra", vi hade Blå lagunen som reserv ifall att Myvatn Nature Baths inte skulle uppfylla förväntningarna. 

Men vi valde bort den Blå, för den som ligger i området runt Mývatn uppfyllde alla krav. Den som är intresserad av att läsa om hur det är vid Blå lagunen kan läsa om det i mitt blogginlägg från förra resan här.

Det vid Myvatn brukar ibland kallas för Norra Islands svar på Blå lagunen, men det har ett eget namn, Jarðböðin á Mývatni på isländska.

Det är som på Blå lagunen ett geotermiska bad — men med färre turister och mer stillhet.

Här badar man i mjölkblått, mineralrikt vatten som hämtas från jordens djup, omgiven av lavalandskap och fjärran berg. Ångan stiger från marken, och doften av svavel påminner om att du befinner dig mitt i ett aktivt geotermiskt område.

Det är en plats för vila, för att låta kroppen sjunka ner i värmen och blicken vandra över det karga landskapet.

Här liksom den nära Reykjavik har en bar och man kan förköpa drinkar. 

Vattnet är geotermiskt, alkaliskt och rikt på mineraler (särskilt svavel och kisel). Det sägs vara bra för hud- och andningsproblem. Vattnet har en behaglig temperatur på cirka 36–40 °C.

Den här poolen bör man undvika, tur att den var inhägnad så ingen förvirrade sig in dit.

Fin utsikt är det vid badet också,  vi testade även fiket och det var helt klart godkänt.

Innan vi lämnar området Mývatn så ville jag ha en bild på sjön som gett området sitt namn. Det är en fågelrik sjö.

Här kommer fortsättningen.

Myvatn - Hverir och Grjótagjá

Vi rullar in mot Hverir, med blåsvarta moln som trogna följeslagare. Ett stilla duggregn smyger sig över landskapet, som om det först vill känna efter.

Vi parkerar bilen, men innan någon hinner öppna en dörr exploderar himlen. Regnet vräker ner, inte bara som en skur – det är som om någon dragit ur proppen i ett himmelskt badkar. Folk springer tillbaka till bilar och bussar, genomblöta och förvånade. Solen sken ju nyss, så regnkläder är en sällsynt syn.

Tre av oss tvekar. Det här känns mer som ett vattenäventyr än ett vandringsäventyr. Men Carina rycker på axlarna – "lite regn har väl ingen dött av" – och börjar kränga på sig regnstället med beslutsamhet.

Men Island är Island. Innan jackan hunnit knäppas och byxorna dragits upp har regnet gett upp. Himlen stänger sin kran lika plötsligt som den öppnade den. Där fick vi verkligen uppleva den där ombytligheten i det isländska vädret. 

Och så går vi. Alla. Mot svaveldoft och ångande jord.

Hverir ligger vid foten av berget Namafjall. Det är ett av Islanda mest aktiva geotermiska område, där marken är så sur och het att inte ens mossa vågar slå rot.

Hverir bjuder på ett närapå utomjordiskt landskap – med bubblande lerpölar, pysande fumaroler och sprucken jord som liknar uråldriga kartor. Färgpaletten är dramatisk: ockra, rost, svavelgult och blåskimrande ånga. Den genomträngande svavellukten – ofta liknad vid ruttna ägg – vittnar om jordens inre liv. Här är det marken själv som andas, och trots den stickande doften är synen värd varje andetag.

​

Som kuriosa kan nämnas att NASA har använt området som träningsplats för astronauter—så främmande och kargt är landskapet. Och ändå så gripande vackert.

Het, vit ånga pyser och visslar ut från marken i rökpelare. Detta är överhettad ånga och gaser som rusar upp från jordens inre, där temperaturen ligger över 200°C på bara en kilometers djup!

Det gäller att tänka sig för var man sätter ner fötterna och bara gå på de utstakade gångstråken.

Ångan som stiger från marken är het, och det gäller att hålla sig på rätt sida av de markerade stigarna. Jag står mitt i röken, försiktigt, och känner hur landskapet lever omkring mig. Det är fascinerande, men också något man närmar sig med respekt.

Med doft av jordens innre åker vi vidare till nästa mål här vid Myvatn. Det är Grjótagjá.

Grjótagjá är en liten lavagrotta med en varm källa —och den har både verklig historia och en plats i filmhistorien.

Här var det kö. Inte så lång, men tillräcklig för att man skulle hinna känna både förväntan och lite trängsel. Grottan är liten, och värmen där inne gör att man inte gärna stannar för länge. Jag själv höll mig utanför, men min smidiga dotter tog sig in med lätthet, och kom ut med några vackra bilder av det blåskimrande vattnet och de mörka lavaväggarna.

Grottan är en del av ett sprickområde i Krafla-regionen. Under 1700-talet användes den som gömställe av den isländske laglösa Jón Markússon, som också sägs ha badat i den varma källan. Vattnet var länge populärt för bad, men efter vulkanisk aktivitet mellan 1975–1984 steg temperaturen till över 50°C; för varmt för säkra dopp.

Det är lätt att förstå varför platsen valdes som kuliss till Game of Thrones,  i säsong 3, avsnittet Kissed by Fire, där Jon Snow och Ygritte delar en intim scen i grottan. Själva scenen spelades in i studio, men grottan användes som visuell inspiration och rekreerades med stor omsorg, de la även till ett extra vattenfall för dramatisk effekt.

Ovanför grottan är det en stor sprickbildning.

Lite knepigt att gå upp där efter regnvädret, men det fixar jag i alla fall.

Fortsättningen finns här

Myvatn - där marken fortfarande minns elden

Hur svårt det än var att lämna den lilla rävungen och åka vidare så kom vi ändå iväg. Njuter av landskapet på väg mot nästa stopp.

Har du någonsin drömt om en plats där jordens inre känns levande – där svarta lavafält möter glittrande sjöar och geologiska underverk kantar horisonten? Då måste du uppleva Mývatn i norra Island.

Detta unika område är inte bara en sjö, utan ett dramatiskt vulkanlandskap som bjuder på några av landets mest fascinerande naturfenomen. Från de marsliknande vyerna vid Leirhnjúkur och de bubblande lerkällorna vid Hverir, till lavagrottan Grjótagjá – Mývatn är ett lekfullt bevis på naturens råa, formande kraft. Gör dig redo och följ med till en plats där varje utsikt känns som tagen ur en annan värld.

Vi börjar vid Leirhnjúkur. Från parkeringen följer vi stigen, som längre fram övergår i en byggd gångväg. Här varnas det för att marken är extremt het på vissa ställen – det är viktigt att alltid hålla sig på de markerade lederna. Att kliva utanför kan vara farligt, och dessutom smälta sulorna på dina skor.

Framför oss pyser och ryker det ur berget – ett tydligt tecken på att jordens inre fortfarande viskar här.

Leirhnjúkur är känt för sitt dramatiska, nästan "marsliknande" landskap, som domineras av ett stort lavafält som fortfarande ångar och är synbart varmt decennier efter de senaste utbrotten.

Området drabbades hårt under de så kallade "Krafla-bränderna" – en nioårig period av vulkanisk aktivitet mellan 1975 och 1984. De flesta av de svarta lavafälten är resultatet av dessa utbrott.

Trots att det senaste utbrottet var 1984, är området fortfarande mycket aktivt. Det ryker och pyser upp ånga på en massa ställen och och man lägger handen på marken så är den alldeles varm.

Markens färger varierar i nyanser av rött, gult, grått och svart beroende på mineraler som svavel och järnoxid.

Dessutom börjar himlen övergå från klarblått till blåsvart, verkar vara busväder på gång.

​Leirhnjúkur betyder bokstavligen "Lerkulle" på isländska, vilket hänvisar till det grå, porösa lerlika materialet som bildas på grund av den geotermiska hettan.

Och medan vi står där, omgivna av röken och sprucken lavasten, är det lätt att känna sig liten – men också märkligt levande. Marken minns elden, och vi får vara vittnen till dess berättelse.

I dessa lerpölar så kokar det fullkomligt.

Man ser hur det fullkomligt kokar nere i marken.

Bubblorna från det varma vattnet ser ut som ett  pärlband. 

Inte så konstigt att det finns ett stort kraftverk/värmeverk här också.

Att ledningarna går i zickzack är inte något konstnärligt påhitt, utan en nödvändighet med tanke på den vulkaniska aktiviteten och rörelser i marken av det.

Vi lämnar Leirhnjúkur och åker vidare till Námafjall Hverir.

Fortsättningen finns här

Fjällgård, ren och raggig charm, men vänta bara tills den sötaste tittar fram.

Tidigt på morgonen, medan dimman ännu vilade över dalen, lämnade vi Eyjólfsstadir Guesthouse med smakminnet av resans godaste bröd fortfarande varmt i tanken. Nygräddat, med en skorpa som knastrade av omsorg, blev det en sorts avskedsgåva innan vi styrde norrut. Kusten låg kvar bakom oss, med sina öppna vidder och saltmättade vindar, och framför oss reste sig fjället; tyst, väntande, som om det visste att vi var på väg.

Nere vid kusten möttes vi av varningsskyltar för fåglar—ett tecken på att det brukar vara livlig trafik mellan klipporna och havet, med föräldrar som hämtar mat till hungriga ungar. Men just när vi passerade hade de flesta redan lämnat boet, och istället såg vi tusentals sångsvanar i rörelse, utan möjlighet att stanna och fotografera.

Här uppe på fjället var det lugnare, och några svanar höll sig nära vägen. Inte lika vita och prydliga som sina kustsläktingar, men badar man i pölar med lavasand så får fjäderdräkten en annan ton. Jag trodde att alla sångsvanar lämnade Island inför vintern, men har nu lärt mig att några faktiskt stannar kvar—kanske för att de, liksom vi, har svårt att slita sig från landskapet.

Färden upp mot fjället kantades av varningsskyltar för ren, som små påminnelser om att vi delade vägen med andra vandrare—men hur vi än spanade såg vi inte en enda. Men så, när vi kom fram till fjällgården, stod den där. En ensam ren, promenerande på vägen, som om den väntat in oss. Inte spektakulär, inte poserande; bara närvarande, med den där stilla värdigheten som fjällens invånare ofta bär. Den traskade sedan iväg och försvann ut över vidderna.

Vid fjällgården fick vi oväntat sällskap av en liten killing—så mjuk i pälsen att alla fördomar om raggiga getter fick ge vika. Den var inte bara söt, utan också väldigt kelig. Som om den visste att just där och då behövde vi ett ögonblick av stillhet och vänlighet. Jag har annars mest hört om raggiga getter, men den här lilla individen var så ljuvligt mjuk i pälsen.

Fast med raggig så syftas det kanske på just den här storleken av get. Den ser ut att ha läst sagan om Bockarna Bruse, eller åtminstone hört rykten om broar och troll. Blicken är bestämd, klövarna taktfast placerade—och man ser nästan hur den hör: "Vem är det som klampar på min bro?" Ingen trollskymt i sikte, men man vet ju aldrig vad som döljer sig under bron.

Det finns en kyrka vid fjällgården också, den byggde 1949 av bonden Jón A. Stefánsson som ett minnesverk över sin hustru Þórunn Vilhjálmsdóttir, som gått bort fem år tidigare. Han inte bara lät uppföra kyrkan, utan dekorerade den själv, inklusive altartavlan.

Men här uppe vid fjällgården var det varken renen eller den keliga killingen som stal våra hjärtan. För plötsligt, dök den upp—det sötaste bland sött. En liten rävunge, med nyfiken blick och mjuka tassar. 

Det syns inte riktigt i närbilden hur liten den faktiskt var, den lilla rävungen.  En liten pojke satt också där, tyst och förväntansfull, och försökte locka på den med låg röst och öppna händer. Rävungen höll sig på avstånd, lika försiktig som nyfiken, men just i kontrasten mellan barnets och räven blev det tydligt hur liten den verkligen var.

Jag är väl inte den mest smidiga personen numera—smidig som ett kylskåp, brukar man säga med viss självironi. Men ändå försökte jag, med viss beslutsamhet och en hel del knakande leder, komma ner till rävens nivå.

Den lilla rävungen verkade lika förvånad som vi över mötet, men stannade kvar, som om den vägde våra rörelser med samma försiktighet som vi vägde dess. Vissa ögonblick och möten på resan stannade kvar som extra minnesfulla.

Ungarna föds i maj eller juni, beroende på väder och födotillgång, och vid den här tiden är de ungefär tre till fyra månader gamla. Fortfarande beroende av sina föräldrar, men med blicken riktad utåt—mot världen, mot rörelse, mot dofter de ännu inte förstått.

Här ser det ut som om den anat något jaktbyte. Kroppen sträcktes lite, öronen spetsades, och blicken blev plötsligt fokuserad. Som om jaktinstinkten vaknade.

Nästan lite kattlikt kurade den ihop sig, som om varje muskel visste vad som krävdes för ett språng. Öronen spetsade, blicken fixerad, något hade fångat dess uppmärksamhet. Det var inte rädsla, inte heller hunger, utan den där nyfikna beredskapen som unga djur bär med sig. En lek med instinkten, ett övningsmoment i livets första kapitel.

Men nyfikenheten byttes snabbt ut mot ett annat mål. Något rörde sig i gräset, kanske en insekt, kanske bara ett löv som dansade i vinden—men för rävungen var det tillräckligt. Den lilla kroppen sträcktes ut, blicken skiftade, och hela dess väsen riktades mot det nya. Vår närvaro glömdes för ett ögonblick, som om världen plötsligt blivit större än mötet. 

Men det fanns kanske något i gräset. Något som bara rävögon kunde se—en rörelse, en doft, ett ljud vi inte uppfattade. Den lilla kroppen sträckte sig framåt, nästan ljudlöst, med blicken fäst vid något vi aldrig fick syn på. Det var som att världen plötsligt smalnade till en enda punkt, och rävungen blev ett med sin instinkt. Ett ögonblick av koncentration, där allt annat försvann.

Den hade hittat något. Kanske en pinne, kanske ett gammalt ben—något som dög att nosa på, vända lite, kanske tugga försiktigt.

Ett fynd har den gjort, och börjar tugga med stor koncentration. Vad det är får vi aldrig riktigt veta—kanske en pinne, kanske ett gammalt ben, kanske något helt annat som bara en rävunge kan förstå värdet av. Den lilla kroppen böjer sig över sitt byte med allvaret hos en jägare, men också med leken hos ett barn. Tuggandet är försiktigt, nästan prövande, som om den fortfarande lär sig vad som är ätbart och vad som bara är intressant.

Vi står kvar en stund, tysta och stilla, och beundrar den lilla söta valpen. Den tuggar vidare på sitt fynd, obekymrad om våra blickar, som om världen just nu bara består av den, gräset och något som kanske är en pinne. Det är ett ögonblick som inte kräver något mer—ingen rörelse, inga ord. Bara närvaro. Och i den stunden känns det som om fjällgården, landskapet och hela resan får ett hjärta, ett centrum, i den lilla rävungens tassar.

Dags för oss att åka vidare, även om åtminstone jag gärna hade stannat i flera timmar och bara beundrat rävungen. Den lilla valpen tittar upp, som till ett farväl—inte skrämd, bara stilla och närvarande. 

I dag skiner solen på oss och skapar ett nästan magiskt ljus över fjällen då vi far vidare.

Fortsättning finns här

Genom byar, över moln

Dagens frukost var lite speciell. Jag tvekade en stund mellan fiskleverolja och kaffe som morgondryck. Fast tvekan blev kort—minnet från barndomen finns kvar där inne, när man fick en sked av det varje morgon. Numera får barnen sina vitaminer på andra, mindre smakrika sätt.

Dottern är modig och tyckte att man bör ta seden dit man kommer och testa lokala traditioner. Men jag tror att hon ångrade sig lite—det var inte helt lätt att bli av med smaken efteråt.

Vi lämnar Höfn i tidiga morgontimmarna och drar ut på vägarna igen.

Solen gör ett försök att bryta igenom, men orkar inte riktigt i dag. Första stoppet blir vid Hvalnes fyr, byggd 1954 och fortfarande i drift. Här stannar många för att sträcka på benen, andas, fotografera—och kanske tänka en stund. Andas fick man verkligen göra, för vinden var så kraftig att det knappt gick att stå rak.

Vi fortsätter på Ringvägen men stannar till då och då bara för att njut av kustremsan.

Stenklumpen där framme vid Fauskasandur ville jag gärna fånga med kameran—den fanns avbildad på en tavla i rummet där vi sov i natt. Helst hade jag velat gå ner på stranden och fotografera, men den branta backen och rullgruset satte stopp för det. Jag fick nöja mig med en bild ovanifrån.

Den monolitiska klippan reser sig ur stranden som ett borttappat bergsfragment—en enorm, nästan rektangulär sten, täckt av grön växtlighet på toppen. Den ser nästan sagolik ut, som ett gammalt vikingahus i naturens tappning.

Till skillnad från Diamantstranden och andra svarta stränder är vi nästan ensamma här. Bara vinden, stenen och havet som viskar.

Vi kör vidare längs kusten, där landskapet växlar mellan lavagrus, fjäll och hav. Vägen slingrar sig som en tanke genom det karga, och ibland känns det som om vi är de enda som färdas här. En ensam fågel svävar över vattnet, vinden har lagt sig något, och i backspegeln försvinner Fauskasandur som ett minne man inte riktigt vill släppa.

Nästa stopp blir vid äggen i Gleðivík—ett av Islands mest poetiska och oväntade konstverk, beläget i den lilla fiskebyn Djúpivogur på östkusten. Här, vid den så kallade "Glädjens vik", står 34 stora granitägg uppradade längs kajen som ett tyst samtal mellan natur och människa. Raden sträcker sig över 200 meter.

Konstverket är skapat av Sigurður Guðmundsson, en internationellt erkänd isländsk konstnär. Varje ägg är en exakt granitreplika av ett fågelägg från en art som häckar i området kring Djúpivogur. De är placerade på gamla betongfundament som en gång användes för att lossa fisk från båtar till fabriken—en vacker återanvändning av industriell historia.

Ett av äggen är betydligt större än de andra, vilket väcker nyfikenhet och inbjuder till tolkning. Kanske är det en hyllning till livets mysterium, eller till människans roll i naturens kretslopp.

Ett av äggen är dessutom betydligt mindre än alla de andra. Här har nog någon lokal humorist varit framme—med glimten i ögat och en känsla för proportioner som väcker både skratt och nyfikenhet.

Vi går vidare. Här känns det rätt med ett lunchstopp, så vi hinner se lite av byn också. Djúpivogur har varit ett handelscentrum sedan 1500-talet—först för tyska, senare danska köpmän. Den ligger där fjorden Berufjörður möter havet, med det pyramidformade berget Búlandstindur som en ständig väktare i bakgrunden.

Gångvägen upp till lunchstället känns lite musikaliskt.

Vi fortsätter färden utefter kusten och stannar till i små fiskebyar, var och en med sin egen rytm och berättelse. En av dem heter Breiðdalsvík. Byn är liten, med knappt 140 invånare, men rymmer en oväntad mängd kultur, historia och värme.

Vädret är inte lika vänligt den här dagen—regnet hänger i luften som ett löfte, och när vi rullar in i byn börjar det falla. Dropparna dansar på bilrutan.

Trots att det är söndag så är den lilla handelsboden The old General Store Kaupfjelagið öppen. Namnet betyder ungefär "inköpsföreningen" och speglar den kooperativa anda som präglade många isländska byar förr.

Butiken fungerar idag som både  butik, café och kulturpunkt. Du kan köpa lokalt hantverk, dricka kaffe dessutom är det som ett museum fyllt med gamla bruksföremål, där varje sak bär på en egen berättelse från byn.

Bryggeriet Beljandi ligger vägg i vägg är tyvärr stängt, hade varit kul att gå in och provsmaka lite lokal öl med inspiration från naturen omkring. Namnet Beljandi kommer från ett närliggande vattenfall, ett passande namn för öl som både dånar och porlar. Vi får nöja oss med butiken.

Vi gör ett kort stopp i Stöðvarfjörður, en liten by vid fjorden med samma namn, omgiven av dramatiska berg som Súlur och Hellufjall. Ringvägen skär rakt igenom byn, vilket gör den lätt att nå—men ändå förvånansvärt stillsam och fri från trängsel.

För den som är intresserad av stenar finns här en imponerande samling. Petra Sveinsdóttir, byns mest kända invånare, ägnade hela sitt liv åt att samla mineraler från östra Island. Hennes hem är idag ett museum—Steinasafn Petru—fyllt med färgsprakande stenar och kristaller. Vi valde att inte stanna, men från vägen såg vi hur hela tomten glittrade av sten i olika former och färger.

I stället stannade vi till vid den lilla blåvita kyrkan från 1920-talet. Eftersom byn har fått en ny kyrka, har den gamla förvandlats till ett gästhus—en ovanlig men stämningsfull plats att övernatta på, där historiens tystnad fortfarande bor kvar i väggarna.

Vi ska inte stanna över natten, utan fortsätter vår färd som slingrar sig fram längs fjordar och små byar. Så når vi Fáskrúðsfjörður—en plats med en ovanlig och gripande historia. Här satte franska sjömän en gång sin prägel på både landskap och livsrytm, och det är som om byn fortfarande viskar på franska, trots att århundraden har gått.

Från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet var Fáskrúðsfjörður ett nav för franska fiskare som kom från kuststäder i Bretagne och Normandie för att fiska torsk i de rika vattnen utanför Island. Hundratals fartyg anlände varje år, och många sjömän stannade i månader. Vissa kom aldrig hem—upp till 5 000 tros ha omkommit i de isländska farvattnen under denna tid.

Byn har än idag tvåspråkiga gatunamn, på både isländska och franska—en ovanlig detalj som gör varje promenad till en kulturell resa. Och varje år, den 14 juli, firas den franska nationaldagen som Flaggdag, med pétanque, fransk musik och en känsla av att historien fortfarande lever.

Regnet följer oss denna dag, och vi stannar inte länge—bara ett par bilder för minnet, innan vi fortsätter vidare.

Vi färdas upp genom ett landskap som långsamt löses upp i moln och dimma. Vägen slingrar sig fram och stiger, sikten blir allt kortare. Till slut är allt omkring oss vitt—lavafältet, sjön, bergen—som om världen håller andan.

Men där, mitt i det grå, reser sig Brúnavörð. Ensam, tydlig, som en vis gammal vägvisare. Vi stannar och läser skylten bredvid: röset byggdes år 1794 och fungerade som ett viktigt landmärke för resande på väg mot Þingvellir, särskilt i dimma eller dålig sikt. Det markerade en trygg väg genom det annars svårnavigerade lavafältet.

Att tänka sig att människor färdades här för över tvåhundra år sedan, med häst och vilja som enda drivkraft, gör platsen ännu mer närvarande. Brúnavörð står kvar, som ett minne av rörelser genom tid och terräng.

Dimman gjorde platsen ännu mer drömlik. Som om röset själv bar på minnen från alla som gått förbi—i snöstormar, i mörker, i väntan på att sikten skulle klarna. Och klarna gjorde den, för plötsligt befann vi oss ovanför molnen. Ljuset var mjukt, nästan overkligt, som om vi körde genom ett glömt landskap mellan världar.

Men på väg ner mot dalen och samhället Seyðisfjörður blev sikten återigen ett spel. Vissa sträckor gick i krypfart, dimman låg tät och världen utanför var helt försvunnen. Vi körde genom moln, bokstavligen, och varje kurva krävde tålamod.

Men ner kom vi. Och där låg Seyðisfjörður—som en färgstark pärla insprängd mellan fjäll och fjord. Husen i pastellfärger speglade sig i vattnet, och den blå kyrkan väntade vid regnbågsgatans slut. Det var som att komma fram till en målning.

 Den lilla byn är känd för sin konstnärliga själ, sin dramatiska natur och sin ikoniska regnbågsgata som leder fram till den blå träkyrkan.

Byn grundad av norska fiskare på 1800-talet. Här landade också Islands första telegrafkabel från Europa år 1906.

Byn är också en port mot Europa via färjan Norröna, som anländer från Danmark och Färöarna.

Det svartvitmålade huset är ett av byns mest iögonfallande byggnader, både för sin färgsättning och sin karaktär.

Huset används  för boende och konstnärliga ändamål, ibland som gästhus eller ateljéer under LungA Art Festival som anordnas varje sommar.

Vi har passerat och besökt många små byar och samhällen under dagen, sett fantastisk natur och fått en svalkande dos av regn och dimma. Vi har färdats genom moln, och till och med ovanför dem. En dag som både stillade och skärpte sinnena.

Färden tillbaka blev lite väl spännande. Sikten var nästintill obefintlig, och vi fick ta oss fram långsamt, vägpinnarna en efter en som ledtrådar i det vita. Det var som att köra genom ett suddigt minne, där varje meter krävde tillit.

Framåt kvällen kom vi fram till Egilsstaðir och vårt natthärbärge. Eyjolfsstadir guetshouse.

Men först middag i Egilsstaðir.

Vi hade under dagens tur sett varningsskyltar för ren, men inte sett en enda men här fick vi bevis för att det finns renar på Island.

Dagens rutt.

Fortsättningen finns här