Där isen möter havet – Jökulsárlón och Diamantstranden

​Kör du längs Ringvägen kommer du till den berömda Jökulsárlóns glaciärlagun, fylld med gigantiska isberg som lossnat från Europas största glaciär, Vatnajökull. Bron som går över utloppet från sjön är så smal att trafiken bara kan passera i en riktning åt gången, vilket skapar en kö, men över kommer vi och kan slinka in på parkeringen. Trots att vi är ganska långt från Reykjavik så är den ena parkeringen fullbelagd. 

Vi hittar en plats att parkera bilen och promenerar under bron, mot glaciärsjön Jökulsárlón. Här kalvar Vatnajökull – Islands största glaciär – ut stora isberg och drivande flak som sakta rör sig mot havet.

Jökulsárlón började bildas först på 1930-talet och har vuxit snabbt i takt med att Breiðamerkurjökull, en glaciärtunga från Vatnajökull, dragit sig tillbaka. I dag är sjön Islands djupaste, med ett imponerande djup på över 248 meter.

Vackert är nog bara förnamnet.

En del turkosblå och andra mönstrade av lavasand och moränsediment.

Människan sätter upp regler. Naturen följer sina egna.

Här finns en båt på hjul, den hämtar upp folk på land för en tur på sjön. Känns inte som det är något vi är sugna på, har den vådliga båtturen från Diskoön på Grönland i ganska färskt minne, så det där ser lite för tryggt och säkert ut. ;)

Verkar vara mest asiatiska turister som åker.

De fick i alla fall komma nära isflaken som flyter ute på sjön.

Andra var lite tuffare och passade på att paddla kajak.

Läser i guideboken om att det här är också ett populärt ställe att se sälar som simmar i lagunen eller vilar på isblocken. Vi såg inga som låg uppe och vilade på isblocken, men plötsligt kommer det en säl simmandes.

Men vad är det för något på andra sidan, ser ut som en stor mängd underliga fåglar. 

Men vid närmare betraktande så ser jag att det är människor som samlats där borta.

Platsen där alla dessa isblock samlas kallas Breiðamerkursandur – ett vidsträckt sandområde format av glaciärens kraft. Det ligger på andra sidan vägen, där Jökulsárlóns korta utlopp möter havet. Atlantens vågor spolar upp de polerade isblocken på land, och de lägger sig utspridda som en juvelsamling på den kolsvarta vulkansanden.

Stranden är i ständig förändring. Aldrig densamma. Varje tidvatten, varje våg, skapar en ny utställning av isskulpturer – ett utomhusgalleri där naturen själv är konstnären.

Jag tvekar först att gå över dit. Det är mycket folk, och helst hade jag velat vara där i en tidig morgontimme eller vid solnedgången, när ljuset får isen att glittra. Nu är himlen lite mulen, och inte ens en strimma sol bryter igenom för att tända kristallerna.

Men självklart måste jag ta mig till det som i folkmun kallas Diamantstranden. Det är fortfarande samma glaciär vi följt hela dagen – men här visar den upp ett nytt ansikte. Från bergens tunga ismassor till havets spegel, där fragmenten glittrar som ädelstenar i strandkanten.

Det är en häpnadsväckande syn. Isbitar i alla storlekar – från små kristaller till massiva block – glimmar som slipade diamanter mot den mörka lavasanden. Vissa är kristallklara, andra skimrar i azurblått, och några bär svarta stråk av gammal vulkanaska, som om de minns eldens tid.

Att stå där, med Atlantens brusande vågor i ryggen och tusentals år gammal is vid sina fötter, är en djupt rörande upplevelse. Det är ett av Islands måsten – en plats där du bokstavligen kan röra vid historien, formad av eld, is och tid.

​

Även lavastenen berättar sin saga. Den svarta sanden, född ur vulkanens inre, har färdats genom eld, vatten och tid. Nu ligger den stilla, som en tyst motspelare till isens glans – mörk, djup och uråldrig.

Men för att inte komma för sent till vårt natthärbärge som är i Höfn så måste vi åka vidare. Där ska vi bo på Hotel Jökull.

Namnet Höfn uttalas ungefär som “hœpn” – med ett kort, nästan stötigt ljud i slutet. Det är ett så kallat obetonat n-ljud, där rösten liksom stannar upp, vilket kan ge intrycket av en liten hickning eller ett avbrutet andetag. Det är ett ljud som är typiskt för isländsk fonetik och kan vara svårt att få till exakt, men det är också en del av charmen. Namnet Höfn betyder helt enkelt “hamn” på isländska, och det är precis vad platsen är. 

Vi checkar in på vårt boende och styr sedan mot fiskestaden för att äta middag. Höfn kallas med rätta för “Lobster Capital of Iceland” – och det är ingen överdrift. Här fiskas langoustine, den isländska varianten av hummer, som serveras färsk, ofta grillad eller i krämiga soppor.

Vi hade siktat in oss på Pakkhús, en välkänd restaurang med hummer som specialitet. Men eftersom vi inte visste exakt när vi skulle komma fram, vågade vi inte boka bord i förväg – vi fick helt enkelt chansa. Det var lördag, och vi var uppenbarligen inte ensamma om vår längtan. Kön ringlade sig ut på gatan.

Vi hamnade på Heppa istället, de har ett eget bryggeri.

Det stället hade inte hel hummer men hummer fick vi men fick nöja oss med lobsterroll, det var gott det också.

Sedan kändes det skönt att återvända till vårt boende och krypa till sängs.

Dagens rutt.

Fortsättningen kommer här.

Glaciärens konstverk och sångsvanarnas avsked.

Vi färdas vidare  på Ringvägen, med den mäktiga Vatnajökull på vår vänstra sida – Europas största glaciär, vars utlöpare sträcker sig ner mot låglandet i form av glaciärtungor som Svínafellsjökull och Falljökull.  Glaciären täcker omkring 8 % av Islands yta, med en isvolym på cirka 3 100 kubikkilometer, ett fruset magasin som rymmer mer än 3 000 biljoner liter vatten. Medeldjupet ligger runt 400 meter, men på sina djupaste ställen når isen ner till över 1 000 meter. Landskapet här är format av isens rörelser: glaciärfloder rinner från smältpunkterna och skär genom sandiga slätter, så kallade sandur, som bildats av århundraden av erosion och sedimenttransport.

Under denna enorma ismassa döljer sig ett av Islands mest aktiva vulkaniska områden. Här finns bland annat Grímsvötn, Bárðarbunga och Öræfajökull, vulkaner som ligger vilande eller pulserande under glaciärens täcke. När de får utbrott sker det ofta under isen, vilket kan leda till så kallade jökulhlaup – plötsliga glaciärfloder som sveper över landskapet och förändrar det på bara några timmar.

Nu när vi åker vidare så har vi på höger havet, och där ovanför de grunda våtmarkerna ser vi tusentals sångsvanar samlade. Det är inte längre fråga om hundratals. De verkar förbereda sig för sin långa resa söderut, kanske mot brittiska öarna eller kontinentens mildare vinterklimat.

Vägen är smal och kantad av diken och broar, broarna är dessutom så smala att de är enkelriktade, ofta utan möjlighet att stanna. Det är frustrerande för fotografen i mig – att se detta skådespel utan chans att fånga det. Men ibland är det bara att låta ögonen minnas det kameran inte når.

Vi får nöja oss med att betrakta glaciären från vägen, hur den rinner ner i olika tungor när vi färdas utefter den stora glaciären, som frusna floder som sakta kalvar sig ner i dalgångarna. Det är en påminnelse om de enorma mängder is som döljer sig där ovanför, i det vita landskap som sträcker sig bortom horisonten. Vatnajökull är inte bara en glaciär – den är ett system av isströmmar, sprickor och rörelser som formar hela sydöstra Island.

Molnen sveper in över bergstopparna, döljer dem för en stund, för att sedan blåsa bort och avslöja konturerna av fjäll och is. Det är ett spel mellan ljus och skugga, mellan synlighet och fördold kraft. Vi kör vidare, med havet till höger och isen till vänster, mitt emellan två element som ständigt formar denna ö.

Men så kommer vi till en plats där det går att köra av och gå ut för att få lite bilder.

Längs vägen träffar vi på en trevlig tysk resenär som färdas i en ovanlig bil – ett specialbyggt fordon som han fraktat över med fartyg från kontinenten. Bilen är utrustad med både sovplatser och ett ordentligt kök, vilket gör det möjligt för honom att leva helt självständigt under sin resa runt Island. Han följer ungefär samma färdväg som vi, så vi stöter på honom några gånger.

Vid glaciärtungan Svínafellsjökull finns en något större parkeringsplats – en tydlig indikation på att platsen brukar ta emot många besökare under högsäsong. Nu, i den lugnare perioden, är det glesare mellan bilarna och tystnaden får större utrymme. Vi stannar och tar oss tid att gå den korta sträckan mot glaciären. Stigen är lättgången, och även om det är några hundra meter att gå, är det en promenad som belönas med utsikt och närkontakt med landskapet.

Framme vid utkanten av glaciärtungan möts vi av ett mäktigt panorama: sprickor, blåtonad is, och svarta sediment som vittnar om glaciärens rörelse genom århundraden. Det är lätt att förstå varför platsen lockar så många – men just nu får vi uppleva den i stillhet, med bara vinden och några få andra vandrare som sällskap.

Här är faktiskt så vackert att det är svårt att finna ord. Landskapet öppnar sig som en tyst utställningssal, där isen själv har varit konstnären. Jag tar några bilder, försöker fånga linjerna, färgerna, sprickornas rytm – men vet att kameran bara når en del av det som ögat ser och hjärtat känner. Svínafellsjökull ligger där som ett fruset väsen, med blåtonad is som skulpterats av tid, tryck och rörelse.

Det är inte bara glaciärens storlek som imponerar, utan dess detaljer: de svarta stråk av vulkanisk aska som slingrar sig genom isen, de små smältvattenpölarna som speglar himlen, och de skarpa kanterna som ser ut att ha huggits med mejsel. Det är lätt att förstå varför platsen har lockat både forskare och filmskapare – här finns en dramatik som inte behöver förstärkas.

Det är kanske lite svårt att förstå den verkliga storleken på ismassorna här. Glaciären ligger där som ett fruset landskap i sig, men utan något att jämföra med blir det abstrakt. När en person står där och beundrar ismassorna blir det plötsligt tydligt hur enormt detta är. Isen tornar upp sig i flera meter höga formationer, och sprickorna är breda nog att rymma hela bilar.

Nere vid glaciärsjöns kant flyter isflak omkring, här uppe där jag står ser de inte så stora ut.

Dottern går ända ner till stranden för att ta några bilder.

Jag känner att det räcker för mig att se allt här uppifrån. Solen skiner, och trots all is känns det som en varm sommardag. Jag sätter mig på en sten, låter kameran vila och bara är. Här skulle jag kunna sitta i timmar – omgiven av glaciärens tystnad, bergens konturer och ljusets skiftningar. Det är ett ögonblick av stillhet, där landskapet får tala och jag får lyssna.

Tankarna vandrar, men jag väcks av ett ungt asiatiskt par som närmar sig försiktigt. De ler och undrar om jag vill ta en bild på dem framför glaciären. Självklart – jag reser mig, tar deras mobil och försöker få med både dem och den blåskimrande isen i bakgrunden. De tackar artigt, och vi utbyter några ord om platsens skönhet innan de går vidare. Det är något fint med sådana möten – korta, vänliga, och ändå en del av resans väv. Glaciären ligger kvar, orubblig och tyst, men vi som passerar lämnar små spår av mänsklig närvaro. 

Här är rent och fint, nästan förvånande med tanke på hur många som passerar. Jag hittar inget skräp, inte ens ett kvarglömt papper. Förklaringen kommer snart: en ung tjej dyker upp med städredskap, går metodiskt över området och plockar det lilla som finns. Det är ett tyst arbete, men betydelsefullt – en påminnelse om att även de mest storslagna platser behöver omsorg.

Vi lämnar Svínafellsjökull med en känsla av vördnad. Isen ligger kvar, men vi rör oss vidare – med bilder i kameran och minnen som kommer att leva länge.

Trots att lämnar just den glaciärtungan så kommer vi ha den stora glaciären på vår sida ett tag till.

Som en sista bild: ryttarna som färdas längs glaciärens kant. Människor i rörelse, isen stilla men levande. Det är något tidlöst över scenen – som om de rider genom ett landskap där århundraden möts. Ett ögonblick av balans mellan det flyktiga och det beständiga.

Vi lämnar Svínafellsjökull med isens konstverk i minnet, men glaciären följer oss fortfarande. Längre fram väntar nya möten med Vatnajökull, men mer om det i nästa inlägg.

Här kommer nästa

Núpsstaður – där namnen viskar genom tiden

Núpsstaður är en gammal gård på södra Island, vi gör ett stopp där och promenerar upp till gården.. Ett fint stopp för den som vill förstå hur människor levde här under hårda naturförhållanden.

Núpsstaður ligger där stenmarker och mossor möter den öppna himlen, en plats där gården själv känns som ett namn som vandrat genom generationer. Här finns spår av människor som försökt tämja jord och väder, och i vinden hörs ännu ekon av deras vardag: spadtag, skratt, någon som ropar från fjärran. Marken är både kärv och full av tålighet; den bär historier som känns lika konkreta som fotspåren i leran.

Det första som möter oss är ett litet hus med dörren på glänt, som om det fortfarande väntar på någon som aldrig kom. Men växtligheten har tagit över, krupit in i springorna och lagt sin tystnad över tröskeln. Dörren går inte längre att öppna — bara en smal glipa återstår, som en viskning från en tid då huset ännu andades vardag.

Vi kikar in och ser att där inne står det något spännande.

Det röda där inne är stort, nästan överraskande. Dörren står halvöppen, som om den tvekar: ska den släppa in oss eller inte? Vi tränger oss försiktigt fram, nyfikna och lite andäktiga, och försöker fånga en glimt av vad som gömmer sig där inne i mörkret. Det känns som om platsen fortfarande har något att berätta — men bara för den som närmar sig med varsamhet.

Det är faktiskt en gammal bil som står där inne.

Märkt av tid, väder och färder — kanske en gång körd av någon som visste hur man tog sig fram när vägarna ännu inte fanns. Nu står den där, stilla, som ett minne av rörelse. Gården är tyst, men inte tom. Den bär sin berättelse i sten, torv och metall, som om varje detalj fortfarande viskar om vardag och vilja.

Maken och sonen, båda bilfantaster,  konstaterar att det är en Willys — fast i fronten står det “Willyx”. Med största sannolikhet en variant av den ikoniska Willys Jeep, en terrängbil med rötter i 1940-talets robusta ingenjörskonst. Ett fordon byggt för att ta sig fram där andra gav upp. Och kanske är det just det som gör att den känns så hemma här.

Vid gården finns ingen informationstavla, men efter en del efterforskning har jag fått veta att bilen en gång ägdes och kördes av lantbrevbäraren Hannes Jónsson. Han tjänstgjorde mellan 1918 och 1942, och innan bilen kom in i hans liv tog han sig fram med häst —över förrädiska glaciärfloder, genom oländig terräng, i oväder, och över isar som knappt bar. Ett liv i rörelse, där posten skulle fram oavsett väder eller väg. 

Ser att det på gården troligtvis även fanns en traktor för det här paketet har innehållit en komplett renoveringssats för en Massey Ferguson 135.

Den enda information som finns på plats är en liten skylt på ett träd där står uppräknat namnen på de som brukat gården och den förste är, Jón Bjarnason (1696–1777) som började bruka gården år 1720.

Längs stigen mot boningshuset ligger flera torvhus på rad, som tysta vittnen från en annan tid. Varje byggnad har haft sin funktion: smedja, lada, förråd — och till och med ett litet kraftverk, där vatten från bäcken en gång drev liv i maskinerna. 

Torvhusen ligger insmugna i slänten, byggda så att de nästan smälter samman med landskapet. Väggarna är stadiga, uppförda av rejäla stenar som bär både tyngd och tid. I ett av husen ligger ännu hö kvar — som om någon just lämnat det

Vi kommer fram till själva boningshuset, vars form har förändrats flera gånger genom åren. I sin nuvarande skepnad är det från 1929, och det var här Hannes Jónsson bodde tillsammans med sin hustru Þóranna.

Hannes liv började dramatiskt: hans mor var bara femton år när han föddes, och dog i mässling två år senare. Trots den svåra starten blev han en respekterad lantbrevbärare, känd för sitt mod, sin ödmjukhet och sin envishet. I ett brev han skrev finns en rad som stannat kvar hos mig: “Jag har ofta haft goda hästar att lita på i vattnen och dimman, och det är inte min egen duglighet jag har att tacka. Det har alltid funnits någon annan vid rodret.”

Tillsammans fick Hannes och Þóranna tio barn. De två som bodde kvar här längst var sönerna Eyjólfur och Filippus. Innan de gick bort donerade de gården till den isländska staten, genom Nationalmuseet — ett sista uttryck för omsorg om platsen och dess historia. Filippus blev 101 år.

Under en period var huset öppet som museum. Nu får vi nöja oss med att kika in genom fönstret — glaset är lite grumligt, men där inne står orgeln kvar, tyst men närvarande. Fillippus brukade spela psalmer på den, och det sägs att tonerna ofta fyllde rummet med stilla kraft. Orgeln transporterade hans far Hannes hit med hjälp av klövjehästarna.  En orgel var en statuspryl på den tiden, den skullefinnas i varje hem, varesig om man kunde spela på den eller ej. På hyllorna finns fortfarande spår av Fillippus läslust: böcker som väntar, som om han bara gått ut en stund.

Här finns också en liten torvkyrka, lågmäld och vacker där den ligger insjunken i landskapet. Det är en av Islands sista bevarade torvkyrkor, och den nuvarande byggnaden tros vara från senast 1657. Men platsen bär äldre spår — en tidigare kyrka kan ha stått här redan på 1100-talet. Den kyrka som står här nu är byggd på en gammal kyrkogrund.

År 1930 blev kyrkan en historisk milstolpe då den som första byggnad på Island förklarades skyddad av Nationalmuseet. Den restaurerades varsamt och återinvigdes 1961, som en stilla hyllning till både tro och hantverk.

Kyrkan är öppen, så vi stiger in.

Vi går in över skiffergolvet, ljuset är dämpat, väggarna andas torv och tid, och det känns som om varje andetag där inne bär en viskning från dem som en gång samlades här. Det här är troligtvis Islands minsta kyrkobyggnad.

Kyrkan avsakraliserades 1765 genom ett kungligt brev, användes senare som förråd, och återinvigdes först 1961 efter restaurering. Altaret som står där idag kommer från Stóra-Dalskirkja och är daterat till 1789

​Gården och kyrkan tillhör nu Islands Nationalmuseums Historiska Byggnadssamling. Själva gårdsbyggnaderna och kyrkan är värdefulla exempel på traditionell isländsk byggnadsstil och utgör en viktig del av landets kulturarv.

Med huvudet fullt av berättelser och bilder från det som en gång var, vänder vi tillbaka till bilen. Landskapet omkring oss är fortfarande detsamma — men nu ser vi det med andra ögon. Vi lämnar Núpsstaður bakom oss för att upptäcka mer av det nutida Island, med historiens viskningar fortfarande kvar i tanken.

Fortsättningen finns här

​