Snæfellsnes och mot Reykjavík

Vi lämnar vikingagården, fullproppade med i formation och förundrade att en och en halvtimme kunde gå så fort, men så var Sofie en riktig berättare.

Färden går nu vidare och vi gör små strandhugg utefter kusten på halvön Snæfellsnes.

Efter att ha levt, nästan bokstavligt talat, i vikingarnas värld var det en skön kontrast att stilla sinnena ute i naturen. Där, i lugnet, gjorde vi vår upptäckt: ett skeppsvrak. Det sägs att det lokalt ofta bara kallas för 'Þorgeir' (Thorgeir).

Vi tar in så mycket som möjligt av landskapet som passerar.

Stykkishólmur Är den största staden på halvöns norra sida och fungerar som ett servicecenter och utgångspunkt för färjan över Breiðafjörður-bukten.

Vi har alltså till Stykkishólmur, där finns ett  Vattenbibliotek, som jag hade riktat in mig på. Vattenbiblioteket är inte ett traditionellt bibliotek med böcker, utan en långsiktig installation som fokuserar på vatten, väder och identitet. Roni Horn beskrev platsen som "ett fyrtorn där betraktaren blir ljuset. Ska vara ett mycket fascinerande och unikt konstverk.

 Hade läst på nätet att det dessutom var gratis inträde, men när vi väl hittat stället så är det låst och en liten skylt säger att för att komma in så måste man ha en kod och den får man på Norska huset, fast var ligger det. Ger upp ock kikar in genom fönstret.

Dessa cylinderformade, golv-till-tak-höga glaskolonner är fyllda med vatten. Varje kolonn innehåller vatten som samlats in från 24 olika glaciärer runt om på Island. Vattnet representerar en bit av landets hydrologiska historia. Vattnet i en av kolonnerna kommer från glaciären OK, som nu officiellt har förklarats utdöd (försvunnen) på grund av klimatförändringarna. Detta ger verket en stark koppling till aktuella miljöfrågor.

Stället ligger högt upp så vi kikar på utsikten.

Ser två saker som väcker vår nyfikenhet, först de målade vagnarna där nere. Det finns en liten historia om dem. Bakom dem ligger The Stykkisholmur Inn. Av misstag hade de kommit med på Booking som möjliga övernattningsalternativ.  Häftigt tyckte folk och började boka. Tyvärr så kunde man inte bo där.

Vi ser även att staden har en av Islands mest särpräglade kyrkor – både arkitektoniskt och atmosfäriskt.

Vi åker dit istället. 

Den har en modernistisk form med två böljande valv som sträcker sig mot himlen – ofta tolkade som valben, vågor eller vulkanryggar beroende på ljus och betraktelsevinkel.

Kyrkan är känd för sin utmärkta akustik, vilket gör den till en populär plats för konserter och kulturevenemang

Här är öppet så vi går in och kikar.

Altartavlan som går i blått Målad av den isländska konstnären Kristín Gunnlaugsdóttir och ​föreställer Jungfru Maria med Jesusbarnet.

Lunchfikat i dag blev en test av isländska bakverk, den här smakade lite som våra klenäter men annorlunda. Smakade mycket bättre än hur den ser ut.

Nu går färden raka vägen mot Reykjavík.

Där checkar vi in på  Hotel Leifur Eiriksson. Det som jag reagerade mest på när vi kom till Reykjavík var all trafik och alla människor som vimlade runt. Det märktes verkligen att vi varit borta från civilisationen.

Där kan jag sitta i sängen och beundra Hallgrímskirkja. 

Resrutt.

Sedan åkte vi hem -  Nä, jag skojade bara,  Klart vi måste uppleva Reykjavík också, vi hade tre dagar där och skulle hinna med släktbesök också.

Kommer lite om det sen.

Fortsättningen finns här

Eiríksstaðir - Där Sagorna Blir Verklighet

Ny dag och nya upptäckter, upptäcker ett berg där det ser ut som molnen fastnat på toppen.

Dagens första stopp blir vid Eiríksstaðir – platsen som är känd som vikingen Erik den Rödes (Eiríkur Þorvaldsson) och hans fru Þjóðhildurs forna hemvist och, inte minst, födelseplatsen för hans son, den store upptäcktsresanden Leif Eriksson.

Leif Eriksson (Leif den Lycklige), är den europé som är mest känd för att ha nått Nordamerika (Vinland) runt år 1000, Columbus kom dit 1492.

​Här i Eiríksstaðir står ett vackert rekonstruerat vikingalånghus, byggt med traditionella metoder med tjocka torvväggar och drivved. Det var här som vi fick veta varför torven är staplad i ett zickzackmönster, att det inte var för dekoration utan för att väggen skulle tåla markrörelsen.

Här mötte Sofie upp och berättade först om hur de anser sig vara säkra på att hittat platsen för där Erik den Rödes gård låg och hur huset var byggt. I närheten finns de ursprungliga ruinerna av två byggnader från 900- till 1000-talet. Dessa utgrävningar ligger till grund för hur rekonstruktionen ser ut.

I förstugan till långhuset finns det en del vertyg att beskåda.

Att kliva in var som att resa tusen år tillbaka i tiden! Inne i den dunkla, varma hyddan, med elden sprakande i den centrala härden, satt vi i en och en halv timme, helt fängslade av hennes berättelse.

​Vi hade turen att möta en helt otrolig berättare. Vår guide Sofie, var inte bara kunnig utan levandegjorde sagorna om Erik den Rödes äventyrliga liv.

Hur hon berättade om hans exil från Island och Leifs otroliga färd till "Vinland" (Nordamerika). Tiden bara rusade iväg. Det var en intensiv och personlig upplevelse som verkligen gav liv åt den isländska sagan.

​En av de fascinerande detaljerna vår berättare tog upp handlade om hur Grönland fick sitt namn.

​Innan Erik den Röde anlände och bosatte landet, var det mest känt i vikingavärlden som Gunnbjarnarsker – alltså "Gunnbjörns isiga skär," efter vikingen som först siktade dem. Inte direkt det mest inbjudande namnet, eller hur? Tänk dig kontrasten Gunnbjörns isiga skär" mot "Grönland.

​Ett smart drag av en man som verkligen visste hur man säljer in en idé – och ett helt land!

​Så när Erik sedan blev förvisad från Island på grund av en serie dråp (manslag) som han begick under fejder med sina grannar, dömd han av det lokala tinget till tre års bannlysning.

Då utforskade han det stora landet i väster och beslöt sig för att starta en ny bosättning där. Men hur lockar man folk att segla över det stormiga havet till ett främmande land? ​

​Genom briljant marknadsföring!

Sedan har vi det där med vikingar och hjälmar.

Vår guide Sophie på Eiríksstaðir gav oss en rejäl tankeställare om hur livet på vikingatidens Island faktiskt såg ut. Glöm Hollywoods bild av vikingar som springer runt i rustning och glänsande stålhjälmar med horn! Denna ikoniska look är en ren myt. 

​Hon påpekade att i arkeologiska utgrävningar på Island har man funnit endast 23 svärd och den enda nästan kompletta vikingahjälm som hittat är den berömda Gjermundbuhjälmen som hittades i Norge. Den var helt utan horn, eftersom de vore livsfarliga i strid.

Myten föddes faktiskt på 1800-talet, främst av kostymdesignern Carl Emil Doepler till Richard Wagners operacykel Nibelungens ring (1876). Han ville göra vikingarna dramatiska och heroiska på scenen, och sedan dess har den fiktiva hornhjälmen dominerat populärkulturen!

​Hur var det med svärden då?

​Till skillnad från Norge och Danmark, där vikingarna ofta var professionella krigare och plundrare, var bosättarna på Island primärt bönder och nybyggare. Dyra smidda vapen som svärd och hjälmar var statusföremål – oerhört kostsamma att importera och svåra att tillverka på ön. En bonde prioriterade troligen verktyg, djur och mat över ett pråligt svärd.

​Så vad slogs de med? När konflikter uppstod – och det gjorde de ofta, som man kan läsa i sagorna – var den isländska lösningen genialt enkel och billig: Sten.

​Island hade, och har, ett oändligt förråd av vulkanisk sten! De flesta strider under sagatiden var snarare snabba, våldsamma uppgörelser mellan grannar eller klaner, och då var en hårt kastad sten minst lika effektiv som ett tungt svärd.

Den här lilla killen från Holland, som fick prova brynja, hjälm och svärd, höll med om att i den utrustningen var det inte lätt att slåss eller försvara sig.

Vikingarna behövde kläder också, och får hade de. Av ullen spanns det garn med så här enkla redskap.

De hade även kunskap om hur de skulle färga sitt garn. Finns mycket färg i växtriket.

Enkel vävstol. 

På golvet stod några skålar, tillverkade av lavasten, de användes som oljelampor.

Det var så finurligt ordnat att det inte var bestämda tider. När man betalat inträdet var det bara att gå in och sätta sig. När Sofie kommit till slutet på berättelsen började hon nämligen om, och man kunde gå när man hört klart. Vi var först på plats, och när vi gick satt de som kommit in senare kvar.

Det här är Hnefatafl ett gammalt nordiskt brädspel, ofta kallat "vikingaschack".

​På parkeringen finns det anvisade platser för besökande skepp - förlåt, jag menade buss.

Om du vill känna historiens vingslag och bokstavligen sitta i likadant hus som en av historiens mest kända vikingafamiljer, är Eiríksstaðir ett absolut måste på resan genom Island.

Och kom ihåg att saga på Island inte är som 'sagan om Rödluvan', utan är mer som legend eftersom saga här betyder "det sagda ordet".

Fortsättning finns här

Stoppen som Tog Oss till Bifröst

Nära Hofsós finns en av Islands äldsta kyrkor, och den är både historiskt och arkitektoniskt fascinerande. Den heter Grafarkirkja.

Den är byggd under 1600-talet. Den tros ha ritats av Guðmundur Guðmundsson, en skicklig hantverkare från den tiden.

Kyrkan är byggd i torv och trä, vilket var typiskt för isländsk byggteknik under den perioden. Den har bevarats som ett historiskt monument och är ett fint exempel på traditionell isländsk arkitektur.

Grafarkirkja ligger i en stillsam dal, ofta omgiven av dimma och fågelsång. Den lilla torvkyrkan ser nästan ut att ha vuxit upp ur marken själv, med sitt gräsbeklädda tak och väggar som smälter in i landskapet.

Kyrkan används inte längre för regelbundna gudstjänster, men är ett älskat besöksmål för den som söker tystnad, historia och en känsla av förankring i det förflutna.Vi kan inte gå in men kikar in genom fönstret. Inuti är det enkelt, men med en närvaro som känns nästan andlig—som om väggarna minns varje bön som viskats där.

Finns några gravstenar här och ser att det var en tuff tid.

En lustig detalj som vi upptäckte under resans gång var att ofta när vi stannat för att titta på något och det var helt tomt på folk, så dröjde det inte många minuter innan det plötsligt kom bil efter bil och  stannade. Spelade ingen roll om det var tidig morgon eller sen eftermiddag.

                                                                                    ------------‐----------

I centrala Sauðárkrókur håller en enorm väggmålning på att växa fram, syftet med den är att ge nytt liv åt staden. Förhoppningen är att besökare ska ta bilder av sig själva vid konstverket, dela dem brett och därigenom väcka uppmärksamhet kring Skagafjörður som resmål.

Nu blev det ingen selfie för mig där, men jag kan i alla fall hjälpa till med att sprida bilden ändå.

Saudarkrokur är en fin liten by, vi passade på att handla lite i den lokala butiken och blev lite snopna när tjejen i kassan pratade norska, fast lite kul var att hon trodde hon pratade svenska.  Men vad spelade det för roll,  vi förstod varandra.

Blev några kyrkor efter varandra nu, men alla i sin egna speciella stil.

Blönduóskirkja, är känd för sin unika och moderna arkitektur som sägs vara inspirerad av de omgivande bergen och landskapet.

Där i Blönduós hade vi planerat att äta lunch, men hittade inget bra ställe så vi for vidare.

Men innan det blir någon mat så stannar vi till vid Kolugljufur, där får man passa på stegen.

Kolugljúfur är ett av Islands dolda pärlor och ett dramatiskt vattenfall och namnet på en imponerande klyfta (kanjon) som floden Víðidalsá har gröpt ur.

Den är ungefär en kilometer lång och på sina ställen upp till 40–50 meter djup, med branta, mörka klippväggar.

På andra sidan vägen fick jag syn på hur berget där borta har lite likhet med Lapporten vid Abisko.

Men nu kurrar det i magen efter lunch.

Vi åker till Hvammstangi ett riktigt blåsigt ställe. Där har de en helt underbar hantverksbutik vi slinker in där för att inte blåsa bort, hantverksbutiken var både inspirerade och lockade till köp. Men nu var det något att äta som vi var ute efter. 

Så vi gav oss ut i blåsten igen, rundade en väggmålning av den isländska konstnären Juan Andrés Sigurðsson, även känd som Juanpictures. 
Konstverket heter "Fjölskyldan" (Familjen) och visar människor och djur som representerar det lokala samhället.
Verket skapades 2017 som en del av ett projekt för att försköna hamnområdet.

Vi hittade ett lovande ställe och kämpade oss in.

Ja, det var värt besväret med dörren, där fick vi resans godaste fish & chips. Nyfiskad och serverad med vänlighet.

Sista anhalten för den dagen blev på hotel Bifröst i just Bifröst.

Byn Bifröst har vuxit fram kring universitet. Det är ett av de få campusuniversiteten på Island. Det grundades redan 1918 i Reykjavík men flyttades till sin nuvarande plats 1955. Universitetet är privat och inriktat på ämnen som ekonomi, juridik och samhällsvetenskap.

Här kommer dagens rutt.

Fortsättning finns här

Tunnlar, kel och Den Vilda Kusten.

Efter frukost lämnar vi Akureyri, vi ska köra utefter norra kusten nu och lämnar Ringvägen ett tag. Vädret är lite grinigt,  men eftersom det är Island så har förhoppning om att det kommer växla till bättre.

Dagens landskapet  är lite lågmäld i framtoning.

Molnen ligger tunga över både fjäll och hav.

Att köra bil på Island är ett äventyr i sig, och ingenstans blir det tydligare än i de gamla kusttunnlarna. Vi har passerat flera tunnlar där det bara fanns plats för en bil i taget. Längs sträckan är det insprängda mötesfickor som fungerar som enda platsen för möte.

​Det här handlar inte bara om att köra bil – det handlar om tillit och timing. 

​Dessa tunnlar är en fascinerande del av Islands historia och ingenjörskonst. De påminner oss om hur utmanande det är att bygga infrastruktur i denna råa natur. Men framför allt blir de en symbol för det isländska sättet: effektivt, lite spartanskt, och fullt av karaktär.

Det är flera tunnlar på den här vägsträcka, alla är enkelfiliga så man får anpassa körningen för att få möten att stämma vid de mötesplatser som kommer med jämna mellanrum.

När vi väl kom ut ur tunnelns mörker var det som att kliva in i en helt ny värld. Vyn hade skiftat totalt, och det var inte bara landskapet som förändrats – även vädret slog om abrupt på andra sidan berget.

Vägen är inte bred, men just här har vi tur, för där  finns  en liten rastplats så vi kan stanna och ta några bilder.

Norra Islands kust bjöd på ett dramatiskt skådespel. Här, längs vägen, fick vi bevittna hur molnen tycktes rinna nedför bergssidorna, som en mjuk, himmelsk dimma. Det var som om naturen själv målade om landskapet i flytande grått. Denna ständiga rörelse, där moln möter karg kust, ger ett fantastiskt djup åt varje bild – en påminnelse om Islands råa, levande kraft.

Både jag och Carina sa i morse att vi väldigt gärna skulle vilja träffa på några islandshästar och få några bilder på dem. Under resans gång vi har sett hästar men inget ställe där det gått att stanna.

Få djur är så synonyma med Island som den robusta islandshästen. Dessa hästar är inte bara en viktig del av den isländska historien och kulturen, utan de utgör också det perfekta motivet, i en oslagbar kombination med öns dramatiska natur.

Tänk sådan tur vi har, för plötslig på en liten väg så står det ett gäng islandshästar. Här går det dessutom att stanna utan problem.

Islandshästen är en av världens färgrikaste raser. Allt från kolsvart, fux och brunt till skimmelskäckor – alla färger är tillåtna! Deras tjocka, vilda vinterpäls och yviga manar skapar fantastiska texturer som blir otroligt effektiva i det ofta hårda, klara isländska ljuset.

De här ser nästan ut att posera för fotografering.

Islandshästen har en historia av nästan total isolering. Redan på 900-talet infördes ett strikt importförbud av andra hästar för att skydda rasen från sjukdomar och inblandning. Detta har resulterat i en av världens mest renrasiga hästar.

​De är tåliga, starka och har ett stabilt psyke, formade av århundraden av att klara sig i Islands tuffa klimat.

Trots de isländska vidderna var det i de nära mötena som magin verkligen hände. Dessa robusta hästar visade sig vara lika nyfikna som de är tåliga. De buffades och trängde sig fram, helt inställda på att få en klapp eller kanske bara en stunds uppmärksamhet. Att fånga deras vänliga, men samtidigt beslutsamma ansikten på nära håll, där manen nästan döljer ögonen, var ett rent nöje.

Klappa mig ser de ut att säga. Det var klar att de blev klappade, så keliga som de var.

Historiskt sett har man ibland sagt att det finns "en häst på var fjärde person" på Island, vilket bekräftar att hästar spelar en mycket stor roll i samhället. Med en befolkning som närmar sig 405 000 och en hästpopulation på runt 80 000, blir den aktuella relationen ungefär en häst på var femte invånare.

Så otroligt goa hästar som vi träffade på.

Fortsättning finns här

Från Eurovision-byn till Mini-Reykjavík.

När vi hade besökt några av de ställen vid Mývatn som vi planerat, rullade vi ner mot norra kusten. En plats som de yngre i bilen absolut ville se var Húsavík.

Får väl erkänna att det ortnamnen inte sa mig så mycket,  men har nu lärt mig att det finns en film som heter Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga. Den filmen har satt den lilla kuststaden på kartan för något annat än valskådning.

Húsavík har fått en ny roll—som hemstad till Lars och Sigrit, och som kuliss till sången som fick hjärtan att smälta världen över.

Vi strosade längs kajen, lyssnade till måsarnas skrän och lät oss svepas med av både havsdoft och kollade om vi kunde hitta några vyer från filmen. Och ja, Jaja Ding Dong ekade faktiskt från en souvenirbutik. Det är lätt att le i Húsavík—här blandas verklighet med saga, och jag tror ändå att valarna fortfarande är huvudpersoner här.

Den här bildvinkeln är visst viktig att få med om man sett filmen, jag har inte det men tog en bild ändå.

En liten fin kyrka har de i stan också. 

Från Húsavík rullar vi vidare söderut längs fjorden.

Snart breder Akureyri ut sig som en färgstark fläta mellan berg och hav. Ett stort kryssningsfartyg ligger i hamn, så vi tror att det ska vimla av turister i stan.

Men de har nog redan återvänt till sin middag ombord, för trots att Akureyri är Islands näst största stad och ibland kallas för lilla Reykjavík, så är det mycket lugnt där.

Vi bor på Hotel Norðurland, ett trevligt och välkomnande hotell mitt i stan. Frukosten är god, rummen bekväma, och det känns som en plats att andas ut på, innan nästa äventyr tar vid.

Vi promenerar iväg till restaurangen som damen på hotellet rekommenderar som den bästa, vi får dessutom några rabattkuponger av henne. Vi ångrar inte att vi gick dit för den röding där var mycket god.

På vägen till restaurangen så ser vi att det erbjuds gratis hjärntvätt.

Blomkantad var vägen dit också.

Mätta och belåtna kan vi ägna oss lite åt staden, ta de lite typiska semesterbilderna så man vet var man har varit.

Titta på den pampiga kyrkan som vakar över staden från sin höjd.

Akureyrarkirkja, ritad av Guðjón Samúelsson (samma arkitekt som Hallgrímskirkja i Reykjavík), är både monumental och märkligt mjuk i sin form. Trappan upp är lång, men utsikten belönar. Fast jag får väl krypa till korset och erkänna att jag inte gick ända upp. Var trött efter dagens upplevelser.

Nöjd med allt jag upplevt under dagen och behövde krypa till sängs.

Här är dagens rutt, blev en hel del blogginlägg av den dagen för den var verkligen innehållsrik.

Fortsättning finns här.