Väntar på tulpanerna.

Tittade ut och såg att rådjuret har parkerat sig i solen som om hon bokat första parkett till vårens stora föreställning: tulpanbuffén. Här ligger hon och idisslar, helt trygg i vetskapen om att hon har full koll på rabatten och att vi människor ändå inte kommer hinna före när knopparna väl spricker.

Och magen… ja, den talar sitt tydliga språk. Det är ingen tvekan om att det snart är dags för ännu en omgång i vårt lilla rådjurs‑BB. Vi får väl börja ladda med rena handdukar, tålamod och en extra ranson tulpaner — för säkerhets skull.

Bilden är tagen genom fönstret — man smyger inte ut och stör en blivande tulpaninspektör. Våra gamla handblåsta rutor gör sitt bästa, men skärpa är inte deras starkaste gren.

Svavelsippa

Lovade att leta reda på en av mina bilder på svavelsippa. Fick bläddra tillbaka ganska långt, till 2007 och hade tydligen bara sparat en bild.

Inser att det är dags att gå dit igen och se om de finns kvar.

Var in på wikipedia och fick lite fakta om blomman:

Svavelsippan (Anemone nemorosa × ranunculoides) är en sällsynt och charmig hybrid mellan vitsippa och gulsippa. Den uppstår ibland spontant där de två arterna växer nära varandra – ett litet naturens experiment som först beskrevs av den tyske botanikern Günther Beck von Mannagetta und Lerchenau redan 1890.

Till skillnad från sina föräldraarter är svavelsippan steril och sprider sig inte med frön, utan vegetativt via sina rötter. Blommorna är blekgula, ibland med en grönaktig ton, och bladen har ofta ett mildare, ljusare grönt skimmer. Den trivs i halvskugga, blir omkring 15–20 centimeter hög och blommar i april–maj – samtidigt som både vit- och gulsippan.

Vinter nära nog – bilder från min egen vrå

Vissa omständigheter har hållit mig närmare hemmet än jag tänkt. Men ibland behöver man inte gå längre än till den egna tröskeln, ibland inte ens gå ut, för att hitta motiv. Gräv där du står, som det så klokt heter.

Så dagens bilder kommer inte från några äventyr långt bort, utan från precis där jag bor och är. Små ögonblick i vardagen, fångade mellan fågelmatningen och köksfönstret. Och kanske är det just i det nära som vintern visar sin allra stillsammaste skönhet.

Jag gillar när det är riktig vinter, massor med snö och helst skulle jag ha velat vara ute i skidspåret – men att njuta genom fönstret fungerar också.

Det här är den 3 januari. Under natten har det fallit mängder av snö, och nu hänger den tung i tallens grenar som om den försöker hålla andan. Det är tyst på ett sätt som bara vintermorgnar kan vara. Den enda som hunnit ut på promenad är rådjuret som lämnat sina spår som små hemliga meddelanden i det orörda vita.

Det snöar fortfarande, och både snön och dimman förkortar utsikten. Världen drar sig närmare, som om allt där ute vill viska i stället för att tala. Konturerna löses upp, färgerna dämpas, och kvar blir bara det tysta, mjuka som vintern är så bra på att skapa.

Maken konstaterar kort att det blir mer att skotta. Han jobbar hårt med att hålla uppfarten snöfri, så att både sophämtare och brevbärare ska kunna ta sig fram. Annars blir vi utan den servicen, och det vill man ju helst undvika. Snön faller i samma takt som han skottar, men han kämpar på – en vinterdag i all sin enkelhet.

Jag vet inte riktigt vad rådjuren tycker om all snö, men lätt har de det inte. Det finns inte mycket att äta nu. När jag tittar ut ser jag ett av dem stå och knapra på de torra grenarna i krikonträdet. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket näring det egentligen finns kvar där.
Ser också att isen på Mälaren har fortfarande inte lagt sig, trots kylan.

Ser i spåren att även räven har varit på besök.

Vi har en tall på tomten där murgrönan har klättrat högt uppför stammen och klätt in trädet som i en grön vinterkappa. Nertill syns en tydlig midja där rådjuren når upp och betar. Det är fascinerande hur de alltid lyckas hitta något att äta, även när snön ligger djup och allt annat verkar gömt. Här får de i alla fall några gröna strån att klara sig på.

I dag, den 9 januari, har det äntligen lagt sig en tunn hinna av is på Mälaren. Inte mycket, men tillräckligt för att vattnet ska se stillare ut än på länge. Och nu  passerar en transport av något slag,  jag vet inte riktigt vad de fraktar, men det är ett tydligt tecken på att vardagen är tillbaka efter alla helger. Livet rör sig vidare, även när vintern försöker dämpa tempot.

Maken har sin dagliga träning ute på uppfarten. Snövallarna växer för varje dag, och snart börjar det se ut som på 80‑talet när vi var nyinflyttade här och vintrarna fortfarande tog i från tårna. Det är märkligt hur vissa saker förändras medan andra känns precis som förr. Det är bara en sak som inte är riktigt som förr – orken hos snöskottaren. Men han kämpar på ändå.

Små ögonblick från en vinter som både förändras och känns välbekant. De visar det som finns precis här omkring mig, i det nära, där vardagen och årstiden möts i sin egen stilla rytm.

I vår Herres hage!

När jag vaknade i morse och tittade ut så trodde jag först att det var räven som brukar besöka vår tomt som stod precis utanför staketet. Hade inte fått på mig glasögonen ännu och tyckte att den såg lite annorlunda ut.

För två år sedan föddes ett litet rådjur på vår tomt, det lilla kidet skadade sig senare och bröt benet. Troligtvis hade hon varit i närkontakt med en bil, viltvårdaren var här och sökte efter henne men då höll de sig undan, men vi såg henne halta omkring här många gånger. Stundtals hoppade hon omkring på tre ben. Det blev som viltvårdaren trodde, benet läkte ihop och hon kunde gå på alla fyra, men hon fortsatte att halta lite så därför känner vi igen henne. Finns ett inlägg om det här.

När jag fått på mig brillorna och även hämtat kameran så såg jag att det här var varken räven eller ett rådjurskid utan vårt lilla halta rådjur hade fått tvillingar.

Hon verkade vara en fin och omtänksam mamma.

-Vänta, du har en fläck till där.

Den lilla familjen upptäckte att vi röjt en hel del busk och vildvuxet och trodde nog att vi lagt ut lite mat till dem, dit tågade de nu iväg.

Mums vad gott.

Den lilla familjen stannade kvar vid vår tomt ett bra tag så vi tog vår frukost inne i köket och inte ute på altanen, så att de fick äta i fred.

Vi får ofta besök på tomten av rådjuren det syns ganska tydligt om  man tittar på våra odlingar, eller brist på odlingar. Vid ett tillfälle hade vi alla fem rådjuren på besök samtidigt på tomten så om alla håller ihop i fortsättningen så kan det bli sju rådjur samtidigt. De fem finns att se här.

Visst är de söta...

Bedårande och riktigt söta är de, de små ekorrarna. 

För visst kan det vara dekorativt med en liten ekorre i blomkrukan då blomman gett upp.

De skuttar runt i trädgården och ser allmänt söta och gulliga ut....eller?

Men de där små söta liven är ganska hungriga och energiska av sig också. Den här fågelmataren i trä blev kortvarig här hemma. Det här var tidigt vår och den hade redan blivit rejält naggad i kanterna.

Så nu sitter där en i plåt istället. Hacke har lärt sig att knacka på den då den är tom, det ekar i kvarteret och då vet jag att det är dags att fylla på.

Jag har tidigare berättat om vår fyndiga ekorre som klarar av att lyfta på lock och förse sig med frön från förrådet på altanen.

Ibland blir den tagen på bar gärning.

I år har jag solrosfröna i en större tunna och för att ekorren inte ska kunna lyfta på locket så hade jag lagt en säck med 18 kg blomjord ovanpå. I går morse när jag kom ut så hade ekorren lyckats flytta på säcken och ta sig ner till solrosfröna. Det är mig en gåta hur den klarade av att maka undan säcken på 18 kg? Numera heter den ekorren Arvid, som i Starke Arvid.

Men tydligen fick den träningsvärk för i morse när jag kom ut så fick jag se att den jobbat på ett nytt sätt. Kan gissa att den har en del jord i munnen, så ser ni en ekorre här i Bromma som ser lite jordig ut och tämligen rund om magen så vet ni var den varit.

Kan inte annat än beundra den för sin kämpaglöd och idoghet. Skulle faktiskt ha varit intressant att se hur den jobbade. Jag vaknade vid fyratiden och då hade den redan jobbat klart.

-VA? Beskyller du mig för det där, kan aldrig vara sant.

Ett litet tips också. Jag har inte hittat någon bra pryl för att fylla på fågelmaten med, har en manick som är som en slags vid tratt med spärr men den fungerar dåligt så när rapsoljan var slut så fixade jag till den här. Skar av toppen och värmde plasten lite för att forma till en pip. Öser nu lätt upp fröna i den och det går fort att fylla på i matarna.

Smutsig? ja det är ekorrens fel, den blir så av att ligga i en massa jord.